En vit käpp...
Läste häromdagen en intervju om en kvinna som heter Katarina Hahr, vilket väckte en hel del minnen och känslor.
Denna kvinna förlorade nämligen även hon synen i vuxen ålder, närmare bestämt när hon var 31 år. Och hennes första tanke efter den sista och misslyckade operationen var; "Hur ska jag kunna leva ett värdigt liv när jag bara kan se ljus och mörker?" Men hon har lyckats mycket väl och bland annat gjort dokumentärerna "Blind" och "Jag ser inte mitt barn".
Och det finns mycket i hennes berättelse och beskrivningar som jag kan identifiera mig med och känna igen mig i.
När jag råkade ut för min olycka så var just synbortfallet det som gjorde att jag för ett ögonblick tappade livslusten - för vad hade livet för mening om jag inte längre kunde se allt vackert omkring mig, om jag inte kunde se det jag skrev eller läsa en bok för att inte tala om känslan av att förlora min självständighet, att inte få och kunna köra bil mer, en frihet som jag alltid värdesatt högt och njutit av...Och även om just den känslan än idag kommer över mig emellanåt, så lyckades även jag samla ihop mig och insåg att jag fortfarande skulle kunna göra det mesta av det jag värdesätter högst. Till exempel går det ju alldeles utmärkt att skriva lmed hjälp av datorn och böcker finns numera i lika stort utbud i form av ljudböcker.
Dessutom har jag haft tur på så sätt, att den lilla synrest jag har kvar på vänster öga har jag genom åren lärt mig utnyttja maximalt, och klarar mig därför riktigt bra, åtminstone så länge det är på "känd mark".
Ångesten och sorgen man känner och att man förlorar tron på sig själv och huruvida man någonsin ska kunna leva ett normalt liv igen, är bara några exempel på våra gemensamma tankar och känslor.
En annan gemensam nämnare är omvärldens reaktion då man, efter att ha bearbetat alla motstridiga känslor, tankar och ångest och bestämt sig för att våga sig ut i livet igen, tar sig fram med en vit käpp...
För inte nog med att människor stirrar utan vad värre är, är att allt för många människor tydligen drar ett likhetstecken mellan "blind" och "dum i huvudet" - typ att eftersom man mist synen, så måste man per automatik även ha mist förståndet..?! Att man på något sätt omyndigförklaras, och det är liksom okej att främmande människor plötsligt dyker upp och tror att man inte kan någonting alls eller helt enkelt stirrar ut en, eftersom de inte tror att man förstår och märker... Herregud - om ett sinne försvinner eller försvagas, så förstärks ju alla andra!
Men tyvärr är det ju så vårt samhälle allt för ofta ser ut - om personen i fråga inte har ett tydligt, fysiskt handikapp, så ifrågasätts man hårt av omgivningen. Men om man å andra sidan tar sig fram till exempel med en blindkäpp eller rullstol, så är det tyvärr också allt för många som omyndigförklarar en. Och det var också skälet till att jag valde att lägga undan min käpp - självkänslan var dålig nog utan att folk stirrade ut mig, och istället låste jag under en lång tid in mig ooch drog mig allt mer undan. Numera har jag återtagit kontrollen över mitt liv, och rör mig relativt obehindrat - men naturligtvis finns det människor som störs även av det, och det är bara att inse att hur vi än väljer att göra med våra liv så kommer det alltid att finnas någon i omgivningen som ifrågasätter eller dömer - tyvärr...
För det är inte alltid lätt att nonchalera människors dumhet och kommentarer,
eller att finna styrkan att tro på sig själv och de val man gjort,
men vi måste tro - vi har ju bara ett liv! :-)
Kärlek!
//Anna
Ta inte livet för allvarligt
- du kommer ändå inte levande ur det... :-)
Vilken otrolig resa du har gjort, och fortfarande gör. Jag kan ju inte annat än beundra dig föra att du orkar beskriva ditt liv så öppet. Men känslan du har är såklart den bästa inställningen man kan ha i livet. Jag önskar dig allt gott i framtiden och är så glad att jag får dela en liten gnutta av dig fina Anna!
Kramar om...
Lena
Hej,
Detta är mitt första besök inne hos dig, jag hittade dig genom Lenas blogg VITA VOX.
När jag läser det här inlägg så återkommer en fråga till mig som jag fick i min ungdom. En kvinna som jag arbetade tillsammans med hade fått diabetes och var på väg att förlora sin syn, hon ställde frågan till mig - Om du fick välja,vilket skulle du välja att behålla, synen eller hörseln?
För mig var det en stor fråga, jag har funderat på den många gånger, men varje gång kommit fram till att jag hellre har kvar hörseln en synen om jag hade varit tvungen att välja något.
Tänk att aldrig mer kunna höra fåglarnas kvittrande om våren,barnens skratt, vindens vinande, havets brusande, din älskades hjärta slå...
Men med det inte sagt att det är lätt att lära sig leva utan sin syn, det är mycket man måste avstå från, men det finns även mycket man kan göra, även utan sin syn.
I vårt samhälle bor det två kvinnor, båda synskadade och gifta med varandra, de har fyra barn tillsammans och studerar och jobbar. De är beundransvärda tycker jag, de skiter i alla normer och lever sitt liv som de vill.
Nu ska jag läsa lite mer om dig, tack för att jag fått titta in och ta del av ditt liv.
Kram Annelie
Oj vilken stark människa du är, alltså vilken styrka du besitter! Jag blev djupt tagen av det här inlägget och håller absolut med dig i det där att människor tror att man är mindre vetande för att man har hjälpmedel.
Min Tjabolina har ibland rullstol och då reagerar människor så som du beskriver kring käppen faktiskt, just att hon blir omyndigförklarad och att de bär sig åt som om hon plötsligt inte kan förstå.
Kram på dej!
Jag beundrar din styrka som du besitter! Du ger aldrig upp hur svårt än livet kan vara mot dig. Fler skulle läsa din blogg, speciellt när man har det tufft i livet, för att se att man alltid kan göra det bästa av sin situation.
STOOOR bamsekram till dig vännen!
//Bellan
