Kalas... Ingenting för oss!
Idag är det en förtvivlad mamma´s ord Ni får ta del av...
Maktlösheten och frustrationen är stor och tårarna nära.
Varför...?! Varför blir det allt för ofta så galet fel, när det drar ihop sig till någon sorts kalas...?
Jag älskar mina barn mer än livet självt,
men gudarna ska veta att de tänjer på alla gränser och sätter tålamod och kärlek på hårda prov!
Jag vet ju att det brukar kunna bli stimmigt om och när vi själva ska ha gäster av någon anledning,
likaväl som de gånger vi är bortbjudna
- och just därför har jag sedan flera år tillbaka gjort många människor besvikna,
eftersom jag känt mig tvungen att avstå diverse tillställningar och heller inte själv velat ha några större jippon hemma, eftersom jag allt för väl vet vad det gör med såväl barnen som mig själv...
De blir hyperaktiva och bär sig allmänt illa åt, tjoar och tjimmar, skriker och gråter, slåss och bråkar
- jag blir jättestressad och jagar runt som en skållad råtta efter barnen, för att i desperata försök få dom att lugna ner sig... Och de andra gästerna blir naturligtvis irriterade och störda och tycker att det är förfärligt ouppfostrade barn jag har...
Och tyvärr var det just så här gårdagskvällen gestaltade sig!
Trots att jag själv vet hur det kan bli ibland och trots att gästerna på det kalas vi var på känner oss väl och vet A:s problematik, så kan jag inte beskriva de timmarna på annat sätt än katastrofala..!
Mina telningar var komplett bindgalna, rusade runt, ylade och skrek och betedde sig milt uttryckt som monster!
Vad jag än sade och gjorde, så lyssnade dom absolut inte. Och att inbilla sig att jag skulle kunna sitta i lugn och ro och äta smörgåstårta eller därefter dricka kaffe och äta tårta, var ju bara att glömma...
Istället for och flög jag som ett torrt skinn, för att försöka förutspå och undvika nästa utspel eller utbrott
- utan någon framgång naturligtvis. Och i takt med att barnens tempo blev allt mer hysteriskt och min stressnivå låg skyhögt över det normala, så blev även kommentarerna, suckarna och blickarna från de övriga gästerna allt mer kännbara...
Och bland det sista jag hörde, när jag äntligen samlat ihop två barn och deras kläder som de slängt av sig och efter stor möda fått på sig igen för att vi skulle kunna gå hem,
var att "..sådana ungar ska i alla fall aldrig jag ha"..
Och minst lika frustrerande är det faktum,
att det "stim" de var inne i på kvällen, sitter liksom i även dagen efter... :-(
Nej, tro mig, jag njuter inte av vår så många gånger kaotiska och konfliktfyllda vardag!
Men jag kämpar ständigt för att få en bättre och mera harmonisk miljö för mig och barnen
- och jag älskar mina troll bortom alla gränser, oavsett diagnoser! Men ja - även jag går in i väggen emellanåt, orken tryter och orden räcker inte till längre.
Jag känner mig både maktlös och värdelös som mamma, och tvivlen är många
- men på något sätt, så orkar man alltid resa sig och kämpa vidare ändå,
och orsaken är naturligtvis lika enkel som självklar:
den gränslösa kärleken till barnen!
Kärlek!
//Anna
STORA KRAMEN först..åh som jag känner igen det där..blickarna..snacket som sker bakom min rygg..och frustrationen av att man inte själv får njuta av kalaset..
Jag drar lite snabbt hur vi gjort hitills med Sam.. vi har med en bärbar dvd med hörlurar och han får komma och gå som han vill och sedan se en film..numera har vi även med laptoppen så han kan sitta och spela.. Värdarna dit vi skall får se till att han har ett eget kryp in/rum där han kan vara helt ifred.. Oftast har då tobbe någon att vara med så att han nöter på så vis inte på Sam..spelar inte upp varann..
Sist vi var på ett större kalas hade jag noga informerat Sam om dagordningen och när vi förväntades åka därifrån.. tursamt nog var det bland människor som har VÄLDIGT stor förståelse för Sam och hjälpte mig med att vara med honom också..han älskar att vara social på sina premisser och visar då någon honom sitt intresse för samtal så blir det väldigt trivsamt..
Om du nu verkligen inser vad som händer att ha med han på kalas, kan han kanske må bättre av att vara hemma..att han inte är mogen än för att delta?? Hoppas du förstår mig rätt nu.. en gång när vi skulle på ett dop så fick Sam vara hos mamma då jag kände att det var bästa lösningen för alla..Det kändes hårt att man inte kan gå hela Ohana..
Men de där som kläckte ur sig spydigheten skulle jag ha konfronterat..av ren ilska..men å andra sidan så är det bara ur okunnighet och oförståelse som sådant kommer.. Åh vännen..det som skulle bli så trevligt blev motsattsen..
Då jag hade mitt 40 års kalas för vännerna i fjol så fick barnen åka och sova borta..då jag hade bjudningen för släkten gick det jättebra då Sam känner sig så trygg med min släkt och så många "kan" han, trotts att det var över 20 pers här..Han hade sin reträtt på sitt rum och kunna stänga dörren.. men barn är ju olika..
Stor stor styrkekram fina vännen.. Jag vet precis vad du beskriver..
Hej, är här och läser lite. Jag håller med mamma Zoffe, jag känner också igen det där. Man blir så ledsen och egentligen allra mest för inställningen hos de vuxna. Jag får ofta höra den inställningen från personer i släkten både på min sida och min mans och det gör så jäkla ont inuti. Så jag skickar dig tusen kramar, vet precis hur du känner.
Tusen tack för Era värmande ord tjejer! :-)
Och vill bara tillägga, eftersom jag uppenbarligen inte var så tydlig med det i mitt inlägg, att det kalas vi igår befann oss på var hos nära släktingar och i de fallen har båda mina barn betett sig otroligt bra sista typ halvåret och därför oroade jag inte mig... Att de - och framför allt A - inte brukar ha tid och lust att sitta med och äta känner vi alla till och det säger ingen någonting om numera, men annars har det gått väldigt bra... Fram tills igår då vill säga..! Och det är väl just det som gör extra ont i mig idag..
fSå hur min förestående 40-årsdag ska firas, får jag nog ta mig en rejäl funderare på! :-)
Tack för att Ni alla finns!
Kram,
Anna
Oj, jag finner inga ord - förstår så till fullo hela scenariot eftersom jag också varit där.
Man får försöka hitta en lösning och utväg som fungerar för sitt eget barn... i min sons fall så är det enkelt men hårt - inga kalas :( han fixar inte det alls med den röran och ostrukturen som infinner sig. Tråkigt och ledsamt... men vad ska man göra...
Många styrkekramar går till dig idag!
//Bellan
Hej!
Tänkte tipsa om en superbra gratissajt: http://www.supergratis.se/?r=75450
Genom denna sida samlar man poäng genom att utföra gratiskampanjer, tävlingar osv. För att sedan byta in sina poäng mot valfri pryl (telefon, kamera, presentkort osv)
Jag själv har samlat ihop till en kamera och 1000kr på HM.
Gratis är gott, eller hur?
Prova du också :) Helt gratis!
Hej, var med och tävla om en länkning genom att svara rätt på dagens gåta!
Känner igen detdär. Vi skall fira kalas hemma med två veckors mellanrum och jag bävar.
Ville bara säga att du inte är ensam.
Lilleman han får sitta med sitt tv-spel ensam i ett rum oå övervåningen när vi är hos min mamma på något kalas eller bjudning. Jag tar inte med honom alls på annat. Då får han vara med sin pappa eller annan släkting som det funkar hos. Dop och såna saker är inte att ens tänka på! Jag tar med honom på färre ioch färre saker eftersom jag nu äntligen insett att både han och omgivningen mår bäst då. Förr provade jag och misslyckades och det var inte bra så nu låter jag antingen bli att åka alls eller så ordnar jag något annat åt honom.
Kram!
Lilla söta Anna!
Åh vad det är hemskat att behöva höra sådana kommentarer från folk man känner. Det är såklart inte roligt annars heller, men det smärtwar mer när de vet och ändå kläcker ur sig sådana obegåvade kommentarer.
Det är ju tur att du är så stark i dig själv som du är, för de tar hårt på själen dessa tillfällen som det inte går och barnene inte orkar. Det är lätt att man isolerar sig för att man faktiskt inte orkar och inte vet hur man ska förbereda sina barn på vad som förväntas av dem och hur man ska göra.
Inte konstigt att man tappar bort sig själv som vuxen i diagnoslandet.
Men att göra som SmulAnn säger är ju kanon, jag har också tagit med mig Junior och satt mig med honom i ett annat rum med sitt nintendo ds och så stannar vi inte för länge..
Om folk blir besvikna och inte förstår så är det deras förlust inte din Anna!!!
Dina barn har tur som har dig som mamma Anna!
Kramar om med stora styrkekramar!
Lena
Ibland undrar man vad människor tänker på och helst släkt som borde veta och ha förståelse.
Vill dom att man ska isolera sig totalt. Sa du inte till jag hade blivit väldigt arg. Kan du inte åka bort på din dag och ta en liten semester??? Kan du kanske behöva.
Nu måste jag lägga mig i här. Vet att det inte kommer bli populärt att jag gör det men jag måste. Nu var det mitt kalas det handlar om. Min 25 års dag dessutom. Till Er som kommenterar, ni vet inte vad som hände under kalaset. Och vår släkt har förståelse!! Om Anna har sett eller hört någon suck eller blick så var det absolut inget illa menat. Tvärtom så känner vi oss maktlösa. Vi vet inte vad vi ska göra och nu var där dessutom 2 barn till på kalaset plus 2 hundar som säkert gjorde ALLA barnen lite mer uppspelta än vanligt. Och om någon sagt något om att inte vilja ha sådana barn så har dom säkert inte menat det. En sak till - A har utvecklats något enormt sedan han fick sin diagnos och han är så himla duktig! Jag som inte ser honom så ofta ser skillnad på honom varje gång vi träffas. Man kan inte vara annat än stolt över honom! Nej, vi vet inte hur det är att leva i "diagnosland" men vi försöker förstå så gott vi kan. Vi gör vårt bästa och att läsa era kommentarer om att vår släkt inte verkar förstå gör mig både arg och ledsen.
Tusen tack till Er alla, för allt Ni ger i form av råd och stöd - än en gång, det är ovärderligt!
Och kära Sara - tro inte att jag menade att såra varken Dig eller någon annan! Jag vet att Ni alla försöker förstå så mycket Ni kan och det uppskattar jag verkligen - men om Du tolkar det som att mina andra läsare här har klankar ner på Dig och vår släkt, så har Du fel gumman! Men så är det ju med bloggen, att de som så att säga inte känner mig/oss alla personligen tolkar på sitt sätt och Du läser in det "för" personligt! :-) Jag uppskattar verkligen ALLA´S stöd - såväl läsarna här, men naturligtvis inte minst min familjs!
Kram,
Anna
