En helg i den välkända berg- och dalbanan...
Tjaa - så kan man nog kort sammanfatta det..!
I fredags hämtade jag mina älskade "småttingar" :-)
- men hade innan dess hunnit bli uppringd av sonens klassföreståndare, som informerade mig om att sonen inte alls varit sig lik under veckan, varit aggressiv, tuff och bråkig... Inte alls likt honom, eftersom det liksom varit min ljusglimt hittills att han inte börjat bråka i skolan. Förklaring till detta..?! Njae... Av honom får man ingen och själv kan jag bara spekulera... Kan det vara hans reaktion på att hans älskade mormor inte finns kvar hos oss längre? När jag berättade för honom i slutet på sommaren om hennes cancer för att försöka förbereda honom, så svarade han med att under en vecka eller två vara väldigt arg på och gentemot sin mormor... Eller så kanske det är så att starkare viljor på skolan insett hur lätt det är att övertala honom till att göra skitjobb..? Och så kan det ju även handla om det "enkla" faktum att han faktiskt blir äldre, det händer saker i både kropp och hjärna - kombinerat med det faktum att han faktiskt bor i två helt olika hem med allt vad det innebär..? Men vem är jag att gissa, jag är ju bara hans mamma och varken läkare eller psykolog..!
Hursomhelst, jag hämtade två lyckliga men trötta barn och gick hem - sonen var uppspelt eftersom han skulle på disco på kvällen och dottern var allmänt trött och gnällig, som hon alltid är efter de långa dagarna hos pappa. Så jag hade fullt upp att försöka hålla dotterns allt utom ljuvliga humör i någorlunda schack, innan det var dags att skicka iväg sonen. Dessvärre ringde "discovakterna" upp mig efter bara en timme och jag hörde min sons förtvivlade gråt i bakgrunden, då hade han ramlat och slagit sitt knä... Och jag som inte själv kan/får köra bil och hade ordnat samåkning med en av klasskamraterna, fick jag jaga tag i min kära syster (vad skulle jag gjort utan henne?!) och be henne hämta hem honom åt mig.. Suck! Och som ni säkert kan räkna ut, så blev ju kvällen i och med detta inte som något av mina barn tänkt sig och de somnade inte förrän närmre tio på kvällen... :-(
Dock är ju dottern alltid första natten hos mig inställd på "pappa´s tider" och vaknade halvsex på morgonen... Allt utom utsövd! Vilket förstås fick till följd att lördagen inleddes på samma tråkiga, bråkiga, hyperaktiva sätt som fredagen avslutats.
Därefter förflöt några timmar ganska smärtfritt, eftersom jag passade mina älskade "extra-pågar". :-)
Men - i samma stund som de hämtades vid 16-tiden och jag och mina telningar skulle gå och handla lite lördagsgodis, så briserade bomben... Och då pratar vi atombomb...! Och inför skräckslagna ögon (och öron!) fick A det värsta utbrottet jag hittills upplevt - han skrek hysteriskt, nästan djuriskt, slängde sig vilt omkring på golven, för att sedan börja kasta saker... Han siktade och slängde bl a tre cykelhjälmar efter mig, sprang ut och fortsatte sin bärsärkagång; han sparkade sönder grillen, fick tag i en sopkvast och slog så hårt och många gånger att delar av stammen flisades och kvasten gick sönder och därefter avslutade han med att försöka träffa mig även med resterna av kvastskaftet... :-(
Slutligen, efter vad som kändes som en evighet (inte minst för tålamodets skull!), övergick raserianfallet istället till förtvivlad gråt som tog mig mer än en timme att dämpa...
Usch, älskade lilla hjärta - man undrar ju vad som händer inombords och vad som rör sig i tankarna..?!
Och trots att man själv försöker bevara lugnet och ha tålamod, så är man trots allt till syvende och sist bara en människa och har någonstans en smärtgräns.
Att dessutom lillasyster testar gränser värre än någonsin och visar allt fler tydliga tecken på att även hon befinna sig någonstans i diagnosland, gör ju inte precis saken lättare..!
Framför allt inte när man själv dessutom precis avslutat den egna utredningen och nu bara inväntar resultatet av denna... :-)
Haha, vilken familj! My god... :-) Kan ju inte annat än bli helt fel och galet emellanåt!?
Kärlek!
//Anna
Kommentarer
Postat av: ann
Min 13-åriga son hade också väldigt jobbigt då min pappa var sjuk och dog.De stod varandra nära och han sakna honom mycket.Han mådde dåligt och prata mycket om honom.Han prata om det hos psykologen han går hos också.Min son kan bli arg och förstöra saker men det är mest hans saker.Hans frustration kommer oftas i samband med skolan,hans skolsituation har aldrig blivit bra men vi kämpar på för att få det.Jag hoppas du får hjälp att lösa situationen och jag sänder dig många styrke kramar från Åland.
Trackback
