Denna eviga berg- och dalbana...
Ja, som sagt
alla vi / ni som lever någonstans i diagnosland, vet också vilken oerhörd känslomässig berg- och dalbana det är!
Hur man förbereder, curlar och håller på för att undvika fullständiga kraschlandningar
- ett hårt arbete och förberedande, som tyvärr ändå allt för ofta strandar,
av anledningar man aldrig ens hade kunnat gissa sig till...!
Och så klart är det jättesvårt som förälder att alltid gå på helspänn och försöka läsa av varje litet tecken, varje liten ögonblinkning, för att försöka förutse vad som ska ske härnäst
- och när man då går på pumpen gång efter annan, börjar frustrationen och maktlöshetens fula nuna visa sig...
Inte för att man på något sätt vill ge upp, varken kampen eller såklart sina barn, men för att man känner sig otillräcklig som inte bättre kan hjälpa sina älskade..!
Nu har jag hunnit leva med ett barn i diagnosland i fem år, och jag har lärt mig massor
- men ändå har jag inte lärt mig ett dugg..!
Och med en egen diagnos i vänten och ännu ett barn med trolig bokstavsdiagnos,
så suger jag fortfarande åt mig av all information och inspiration som jag får från alla andra föräldrar och närstående i liknande situationer
- för jag tror inte att vi någonsin blir "fullärda" inom detta område?!
Kärlek!
//Anna
Att finnas är inte samma sak som att leva...<3!
Kommentarer
Trackback
