Sista timmarna med Mor...<3!
... Som sagt, jag var full av onda aningar hela lördagseftermiddagen noch ringde Annika och berättade,
och som tur var så åkte även hon in till Dig en stund sent på eftermiddagen.
Jag kände mig illa till mods hela kvällen och försökte ringa Hospice, men fick aldrig något svar...
"9/10-2011
Jag ringde sjuksköterskan kl 9.40 imorse. Du hade sovit gott inatt, men när dom var inne hos Dig för att byta pumpen imorse var Du mycket andfådd och hade jätteont. Du fick en extra spruta, men sköterskan tyckte Du såg "risig" ut och var blåaktig om benen och hade övervägt att ringa till oss. Men när hon kom in till Dig en stund senare så mådde Du bättre igen men ville vila en stund till...
Cirka 9.45 lade jag på med sköterskan och informerade mina systrar om att läget var relativt lugnt och vi skulle alla åka in till Dig tillsammans ett par timmar senare...
Men - bara en halvtimme efter att jag pratat med sköterskan, ställdes hela vår värld på ända...
Då hade sköterskan gått in till Dig för att fråga vad Du ville ha till frukost,
men älskade lilla mor.... Då var Du redan på väg....
Sköterskan ringde till Gittan en halvtimme efter att jag pratat med henne och sade att vi fick skynda oss om vi skulle hinna dit...!?
Usch och fy, vilken panik vi alla fick! En chockad systerson ringde upp mig från ena systerns telefon samtidigt som min andra syster försökte ringa...
Stackars Annika fick köra i panik hela vägen från Häljarp - en resa på sisådär 5 mil, väldigt lång resa när man vet att någon bara har minuter kvar...
Jag var dock i staden och av en händelse var även Gittan och Bengt i närheten och plockade upp mig på vägen.
Både jag och Gittan hade panikångest när vi kom springande in i korridoren på Hospice,
och inte blev det bättre när vi såg sköterskan stå i dörren och hålla utkik efter oss...
"Hon är kvar hos Er..", hann hon dock säga, när vi hastade in till Din säng...
Åh, älskade lilla mor, aldrig kommer jag glömma den synen vi möttes av...!
Där låg Du, så liten och hjälplös och nästan oigenkänlig, med de stora ögonen vitt uppspärrade
-åh, om Du visste hur ont det gjorde att se Dig där, på god väg ifrån oss...:-(?!
Men Du rörde på ögonen när jag och Gittan pratade med och kramade om Dig, så visst var Du medveten om vår närvaro!
Vi kom till Dig 10.40 och vi förstod på sköterskan att hon inte trodde att Annika skulle hinna fram i tid
- men var det något jag var säker på,
och också sade till Dig och Gittan,
så var det att Du inte tänkte gå någonstans förrän alla Dina töser var samlade hos Dig<3!
Och precis så blev det...
Annika kom rusande vid 11-slaget och klockan 11.10 somnade Du in...
Vår älskade mor/mormor/svärmor, var för alltid borta..."
Jag älskar och saknar Dig Mor, mer än jag kan beskriva i ord<3!
Min enda tröst är att Du och Far nu är tillsammans
- men vi är många som saknar Er<3!
//Anna
Mixed emotions...!
Som Ni vet, så är det många känslor som flödar i kropp och knopp just nu,
av alla de möjliga skäl
- såväl positiva som negativa...!
I fredagsmorse åkte jag hemifrån Skåne i strålande solsken, för att möta upp ett helt gäng tjejer i Västerås för att gå på Ladies Night...:-)!
Tjejer som jag aldrig träffat IRL... Men däremot ett gäng tjejer som lever väldigt lika liv på många sätt,
som också har barn med någon form av NPF
- med andra ord,
ett gäng härliga kvinnor som man upplevde att man redan kände och var nära vän med<3!
Och precis så blev det:-)!
Jag anlände till ett solstrålande Västerås och för varje go kvinna jag äntligen fick krama om på riktigt,
så kändes allting också så enkelt, naturligt och självklart
- som om vi känt varandra hela livet!
Och det knappa dygn vi alla fick tillsammans var helt magiskt och otroligt,
och så fyllt av många goda skratt och känslan av total förståelse och igenkänning, helt underbart!
Jag hade en fantastisk helg, med så många goa och varma minnen som jag kommer att bära med mig länge!
Sen har vi tyvärr den andra sidan av myntet...
Det faktum att idag för ett år sedan hade min mor mindre än ett dygn kvar att leva...
Därför kommer jag än en gång att dela med mig av några tankar just den dagen - dagen innan...
"8/10-2011
Gittan och Bengt var hos Dig en stund på morgonen och Gittan hjälpte Dig att tvätta Dig. Du mådde inte bra och hade ont, hade fått en spruta innan dom körde.
Jag mötte Ulf och Birthe (min kusin Ulf och mor´s tvillingsyster Birthe..) vid 12.15. Lilla Birthe var så ledsen och nervös och när vi kom fram till Hospice orkade inte kusinen gå med in...
Så jag och Birthe gick in till Dig 12.30, och även om Ni båda var väldigt rörda och ledsna, så var det också glädje över att Ni fick träffas igen!
Vi var hos Dig i 1,5 timme, Du kämpade för att försöka prata och vara glad. Vi satt på Din uteplats och rökte, man ser så tydligt på Dig hur mycket Du njuter när Du får komma ut i friska
luften:-)!
Du berättade att Du bara har 2 cigaretter kvar och att Du inte bestämt Dig än ifall Du sen skulle sluta helt..
Dom bytte morfinpump och ökade dosen, igen, klockan 13. "Det kan hända att jag blir trött, så Du är beredd på det..." sa Du till mig... Och jag kände mig väldigt illa till mods... Jag visste hur mycket det betydde för både Dig och Birthe att hinna ses igen, och jag hade känningar...:-(
Jag kommer aldrig att glömma när Du satt där på sängkanten, med ett mycket ansträngt leende och vinkade farväl till mig och Birthe när vi gick...
Den synen och de onda aningarna följde mig hela kvällen och natten, och tyvärr skulle det visa sig att min magkänsla haft rätt..."
Kärlek!
//Anna
Ett år och en vecka innan min älskade mor´s bortgång...
Ja, som sagt...
Beklagar verkligen mitt hoppande och studsande här just nu
- mellan höga berg och djupa dalar...
Men som de flesta vet vid detta laget är jag just nu inne i "sista fasen" av det första året efter att även min kära mor dog (mindre än två år efter min lika kära far!), och tankarna är många och mor´s sista tid var som alla vet jobbig, av flera skäl...
Och eftersom jag alltid skriver, så förde jag dagbok över mor´s sista veckor i livet - på gott och ont...
Och det Ni nu ska få läsa är alltså det jag skrev söndagen den 2 oktober ifjol - exakt en vecka innan mor somnade in...
"Annika (alltså min mellansyster!), jag och barnen var hos Dig en liten halvtimme innan Du skulle äta middag.
Du ansträngde Dig extra mycket för barnens skull, och dom var så duktiga och glada och jag är så oerhört glad att dom var med och fick kramat om sin lilla mormor denna söndag!
Det brast för Dig när Du kramade om Thess, och återigen sade Du till mig och Annika att Du "..hoppas att det ska gå snabbt..":-(
Du var mycket trött och fått satt kateter vilket lättade lite på trycket i Din stackars mage.
Dock lyckas dom inte smärtstilla Dig ordentligt och kommer förmodligen att sätta morfinpump på Dig imorgon...
Jag pratade med moster Birthe (tvillingsystern) på kvällen, hon är så ledsen och känner sig långt ifrån (bosatt i Göteborg för de som inte vet). Och när jag berättade för henne att vi kopplat ur Din telefon på Hospice eftersom Du inte kan prata (kan bara viska typ), blev hon jätteledsen och sade; "Då kommer jag aldrig mer att få höra min älskade systers röst, och jag kommer aldrig att få slå hennes hemnummer igen..."!
Det är SÅ sorgligt och nedslående och definitivt, och gör så otroligt ont - psykiskt,
men Du älskade Mor kämpar mot de riktiga, fysiska smärtorna
- trots vetskapen om att Du inte kan vinna denna kampen...:-("
Och just därför kändes det extra jobbigt denna kväll
- jag var så glad att mina barn hade fått träffa Dig, jag kände inom mig att det nog var sista gången de träffat Dig,
även om jag såklart hoppades att så inte var fallet...! Dom älskade Dig så otroligt mycket, och Du dom
- och jag vet att det nog var en av de saker som smärtade Dig mest när Du fick Din "dom",
att Du inte längre skulle vara här för Dina barnbarn (och barnbarnsbarn!)...
Vi älskar och saknar Dig så otroligt mycket Mor/svärmor/mormor/gamlamormor<3,
kan inte fatta att jag /vi inte hört Din röst på så länge...!
Din yngsta dotter,
Anna:-).
