Tankar...
Ja, jag erkänner...
Jag tyckte lite synd om mig själv häromdagen när jag skrev om ensamhet
- och jag ber verkligen om ursäkt för det!
Det är liksom inte jag...:-(
Men å andra sidan så är det mycket som inte varit "jag" på sistone,
ja, faktiskt på väldigt länge...
Och hur patetiskt och konstigt det kanske än låter för många, så saknar jag mina föräldrar någonting så fruktansvärt mycket! De var mina största supportrar och "hejja-påare", och jag saknar dom och alla deras goda råd och små klappar på axeln...<3!
Men - jag inser ju såklart att allting måste gå vidare ändå och jag tror mig äntligen se en lösning och förklaring på mycket:-)!
Först och främst kommer ju alltid mina älskade barn,
men från och med nu måste jag tillåta mig själv också att må bra och göra saker som hjälper mig på rätt väg!
Jag kommer aldrig att sluta sakna mor och far,
vi stod varandra väldigt nära,
men jag måste ju fokusera på det som finns här och nu
- och det är ju mina barn, jag själv och våra husdjur (först och främst!),
och många andra härliga, underbara familjemedlemmar och vänner!
Så därför blir mitt löfte här och nu att framöver må bättre dag för dag och verkligen fortsätta på den inslagna vägen:-)
- allting grejjar sig, som min älskade far skulle ha sagt!
Kärlek!
//Anna
Kommentarer
Trackback
