Total förvirring...

Tyvärr...
Äpplet faller inte långt från trädet sägs det, och så är det väl
- på gott och ont..!?
Mina barn är och har det som dom har det
- och själv har jag nyligen fått veta en del om mig själv som är ganska svårt att ta in...
Och mitt i allt detta kaos ska jag och barnen försöka få en vardag att fungera...?
Jodå, emellanåt går det jättebra
- men ibland går det inte alls...
Och den maktlöshet, sorg, frustration - ja, ALLT, man känner,
då barnen medvetet har sönder saker och ting, 
såväl invändigt som utvändigt...
När ens eget kött och blod får en att gråta av vanmakt,
när de inte är äldre
- var gick jag vilse...?!
Det enda jag någonsin velat, gjort och försökt att göra,
är att få mina barn att må bra,
allt jag gör är alltid för dom först och främst,
försöker göra allt för att dom ska få prova det dom vill och ordna skjuts och grejjor när det behövs
- resultatet är nu två otroligt viljestarka barn som gaddar ihop sig,
som testar sin morsa till bristgränsen gång på gång...
Och tyvärr,
ibland brister jag totalt...
Och känner mig totalt värdelös, kass
- var fasingen är manualen till att vara förälder..?!
Och dessutom den som gäller ensamstående föräldrar till barn med diagnoser inom NPF och som kanske dessutom själv kanske har någon diagnos..?
Åhh, vad jag saknar min älskade mor många gånger
- hon hade alltid så kloka råd att komma med!
Men jag gör ta mig fasen så gott jag kan - och jag älskar mina barn mer än något annat<3!
 
Kärlek!
//Anna
 
Trackback
RSS 2.0