annalandinnilsson

Först våldtogs och misshandlades den personliga integriteten och tryggheten,
när okända och fullständigt respektlösa människor tog sig in i mitt och barnens hem och rotade igenom alla personliga saker och tillhörigeter.
Och utöver att de tog ifrån mig min trygghet och hemkänsla,
så fick de även med sig många smycken som aldrig går att ersätta men framför allt så tog de min dator...
Den dator som är min öppning till världen! Genom den kan jag både skriva, läsa och kommunicera och inte minst så hade jag mängder med oersättliga bilder och texter i den... Mer personligt än så kan det inte bli och svinen som tog det har definitivt inte någon glädje av det...

Men men - den biten har jag väl ändå mer eller mindre tvingats förlika mig med,
men däremot så förväntade jag mig ett professionellt bemötande av mitt försäkringsbolag...
Men det sätt dom bemött mig och behandlat mitt ärende på är under all kritik!
Och hur den bank som jag har huslånen i kan samarbeta med detta bolag är för mig en gåta,
och jag kan garantera att jag snarast kommer att byta försäkringsbolag samt berätta ett och annat för det bolag jag haft fram till nu...!
Hur i hela hisingen kan man som handläggare för det första maila till mig (en månad efter min anmälan, utan att ha kontaktat mig alls tidigare), när jag klargjort för dom att det faktiskt bland annat var min dator som blev stulen vid inbrottet..?! Och när jag äntligen fick tag i esset som sköter mitt ärende två dagar före jul och ifrågasatte varför ingen hört av sig och hur länge jag skulle behöva vänta på en ny dator, eftersom jag är så beroende av datorn till så mycket, så kläckte han av sig att; "..ja, men det är ju bara att gå iväg och köpa en likvärdig dator så länge"...!?
Okej - inte nog med att jag själv fått betala nästan tretusen spänn för fönsterna som gick sönder "så länge", utan nu skulle jag alltså även lägga ut ytterligare omkring sjutusen på en dator.. Visst, inga problem! Jag är ju bara ensamstående med två barn och hus och sjukpensionär, det vill säga att mina ekonomiska resurser är ju nästan gränslösa.. Eller?!
Hursomhelst - mot bättre vetande gjorde jag slutligen som han sagt och gick iväg och införskaffade mig en helt likvärdig dator och skickade in kvittona på den gamla datorn (som var 1,5 år), den nya datorn samt kvitto på den kamera som också stals (även den 1,5 år gammal). Och häromdagen kom så kallduschen - för dator och kamera som tillsammans kostade dryga tiotusen kronor för inte särskilt länge sedan, fick jag inte ens hälften tillbaks...!?

Jag blir alldeles matt av den nonchalans jag möts av från försäkringsbolaget och känner mig fruktansvärt besviken, ledsen och frustrerad! Är detta vad man får för att man betalt in massor av pengar i premier genom åren?! Jag, som är offret redan en gång, ska behöva förklara och försvara och dessutom gå med stor ekonomisk förlust, samtidigt som jag aldrig kommer att få tillbaka det jag förlorade..?
Jag tyckte att känslan efter inbrottet var hemsk och att det kändes som en våldtäkt på den personliga integriteten
- men försäkringsbolagets brist på empati och respektlösa bemötande är om möjligt ännu mera kränkande!
Och med tanke på hur allting skötts och värderats hittills, så kan jag ju bara föreställa mig vad jag kommer att få för mina smycken och andra värdesaker... Det är rena hånet och tyvärr kan jag bara konstatera att man på många sätt blir dubbelt offer  i en sådan här situation.

//Anna

Ännu en underbar dag i diagnoslandet...
Den känslomässiga berg- och dalbanan är stundtals mycket svår
och omöjlig att hänga med i.
Frustrationen växer sig skyhög och man pendlar mellan den gränslösa moderskärleken
och nästintill förtvivlad uppgivenhet...
Jag tycker så synd om min älskade son, som inte har bett om eller kan hjälpa detta på något sätt
- och samtidigt så är maktlösheten emellanåt alldeles olidligt stor...
Så just nu, här och idag,
vill jag ge lite extra kärlek och styrka till alla andra föräldrar till barn -
eller andra anhöriga eller för den sakens skull alla ni/vi som själva lever med någon form av NPF
- för vi ställs emellanåt på prov som ingen som inte själv befunnit sig där kan sätta sig in i,
och vi förtjänar att uppmärksammas och berömmas...
För vi är inga misslyckade föräldrar (eller barn/ungdomar/vuxna!) som misslyckats med vår fostran
- vi är kärleksfulla och omtänksamma föräldrar,
som förärats med barn med särskilda behov som därmed sätter oss och våra förmågor på svåra prov och tuffa utmaningar...
Och jag vågar nästan påstå att inte alla skulle fixat det - så det så! :-)

... Men ibland är man lost in space... :-)

Kärlek!
//Anna

Mor och son... :-)





"Här finns hela hemligheten
- om du är uppmärksam på nuet
kommer du att kunna förändra det till det bättre". (Paulo Coelho)

Kärlek!
//Anna

Vi måste njuta av livet
och så långt det är möjligt göra sådant som vi tycker om
och brinner för att göra.
Det ger livskvalitet
och såväl glädje som mening i tillvaron.
Vi har ju som bekant bara ett liv,
och då är vi väl ändå skyldiga oss själva
att göra det mesta och bästa av den tiden vi får..?! :-)

Carpe Diem!
//Anna

Ju mörkare det är,
desto större chans är det att det blir ljusare... :-)

Kärlek!
//Anna

... är en annan dag
- men vi måste ändå försöka leva här och nu..



För ju mer vi uppskattar det vi har här och nu,
desto starkare resurser har vi inför morgondagens utmaningar..

Kärlek!
//Anna

Vart än man är och går,
följer minnen i ens spår...



Goda minnen, dåliga minnen,
sorgliga minnen, lyckliga minnen,
smärtsamma minnen,
ljuvliga minnen...

 

Ja, alla bär vi en brokig skara minnen med oss i bagaget
- på både gott och ont.
Men visst är det väl märkligt, att det bara är de plågsamma och negativa minnena
som håller en sällskap när man redan innan ligger sömnlös om natten..?




 

Minnena kommer alltid att finnas kvar,
och så ska det ju också vara
- de är ju alla erfarenheter efter livets väg,
och det som på många sätt formar en och gör en till den man är och vad man gör.



Men just nu vill jag bara skapa mig och de mina nya och lyckliga minnen
- fylla livet med mening och harmoni. :-)

Kärlek!
//Anna

NU - ska jag leva min dröm! :-)
Carpe Diem...

Kärlek!
//Anna

"Vad som intresserar mig i livet är nyfikenheten och utmaningarna,
den goda striden, med dess segrar och nederlag.
Jag har många ärr, men jag bär också med mig ögonblick
som aldrig skulle ha ägt rum
om jag inte hade vågat gå utanför mina gränser." (Paulo Coelho)

Love is a wonderful thing... :-) ! ! !

Kärlek!
//Anna

Alla ler på samma språk... :-)



Ja, det är omöjligt att göra något annat än att le,
när man omges av så många fantastiska, kärleksfulla
och uppmuntrande människor!
T a c k !
Mitt skrivande är oerhört viktigt för mig personligen
- men jag har alltid också en förhoppning om att beröra...
Och när det händer, och när jag dessutom får berättat för mig
att det jag skrivit är både bra, givande och fängslande,
ja, DÅ känns det helt fantastiskt och jag känner mig mycket 
tillfreds, men samtidigt ödmjuk, över det jag uppnått. :-)

Kärlek!
//Anna

Ja - vad är l y c k a egentligen?!
För vissa människor är det rikedom och pengar,
eller materiella ting.
För andra är det en god hälsa, kärlek och en allmänt givande tillvaro.
Eller så kanske man lyckats ta en riktigt bra bild en dag,
skrivit några rader som man själv är nöjd med,
kanske bara solen skiner
- eller så får man ett oväntat och kärleksfullt telefonsamtal... :-)
Mmm - d e t är lycka!

Kärlek!
//Anna

"Lyckan är för enkel för att vi ska förstå den" (Ulf Lundell)

Om vi står med det ena benet i gårdagen och det andra i morgondagen,
så pissar vi på idag...
Med andra ord är det viktigt att vara och leva här och nu!

Kärlek!
//Anna

Jag hoppas att det märks att jag numera lever lika mycket för
fotograferandet som för mitt skrivande.. :-)?

"Jag ska ju bara en gång vandra genom denna världen.
Allt det goda jag kan göra, all den vänlighet jag kan visa någon människa,
må jag göra det nu. Må jag inte uppskjuta och försumma det,
ty jag kommer aldrig mer denna vägen åter." (Henry Drummond)

Kärlek!
//Anna

En ny dag,
ett nytt år,
nya möjligheter..

Det är den andra dagen på det tionde året sedan millenieskiftet,
och jag kan bara konstatera att tiden och åren rusar förbi
- trots alla uppförsbackar, tvära svängar och häftiga inbromsningar längs vägen..
The show must go on!

Kärlek!
//Anna