annalandinnilsson

TACK
- till alla Er underbara, härliga, fina, omtänksamma och kärleksfulla människor!!! :-)
Om Ni visste hur mycket Era hälsningar och hejja-rop betyder,
för att inte tala om allt stöd...!
Jag kan bara be om ursäkt för att jag inte varit här mera för Er alla,
men sista två veckorna har varit helt galna...
För egen, personlig, del absolut,
men även för mina barns och inte minst min älskade A:s skull...
För Er som inte sett, hört och läst någon annanstans,
så bröt min älskade lille påg sin arm skärtorsdagskväll
- dessvärre så illa så att vi blev inlagda och han opererades dagen efter.
Men med tanke på mitt förra inlägg,
så är jag fortsatt mycket stolt över mig själv :-)
- jag har nu varit utan alla starka mediciner i snart tre veckor,
och det går...! :-) Riktigt bra faktiskt!
Men
- nu plågar jag mig istället med hur "avstängd" jag varit känslomässigt under alla dessa år,
med tanke på mina barn...?!
Men men
- one step in a time, och jag är på god väg och kan bara göra det bästa härifrån.
Förhoppningsvis kan jag någon gång framöver förlåta mig själv (och läkarna :-) ) och gottgöra för
att jag under så lång tid lät mig avtrubbas...

Kärlek!
//Anna

Jag är så stolt över mig själv...! :-) Även om jag mår allt utom bra...
Men jag har nu klarat en hel vecka utan mina tunga smärtstillande mediciner (som jag för övrigt
intagit under tio år...) - och jag har gjort det helt på egen hand!
Och tro mig - det har varit tuffa dagar, och är fortfarande. Men jag har påbörjat min resa,
och faktiskt kommit en bra bit på vägen!
Och även om smärtorna är många och ihållande och trötthet, yrsel och illamående ständigt närvarande,
så är jag faktiskt mycket stolt över mig själv just nu :-). Däremot kvarstår många frågor om framtiden,
men det ska säkert gå att lösa även det - det värsta är ju trots allt redan gjort!
Jag kommer framöver att delge Er mina tankar, känslor och upplevelser från den senaste veckan
- det har milt uttryckt varit ett helvete...!
Men nu är jag ute på andra sidan och kippar luft,
och det känns fantastiskt! :-)

Kärlek!
//Anna

Jag har bestämt mig och tagit steget
- jag har hoppat
och det finns inget skyddsnät...
Ett medvetet val,
som jag står för helhjärtat men kanske inte inser innebörden av.
Jag inser att kampen såväl fysiskt som psykiskt kommer att bli svår,
men hur svårt och besvärligt är jag ännu inte helt införstådd med..
Men jag ska bli fri,
återta makten över mig själv och mitt liv,
och se på världen genom nya ögon - i ett klarare ljus.
Jag är mitt uppe i kampen,
men en ny dag ska gry...! :-)

Kärlek!
//Anna

Ja, för vem är jag att klaga egentligen...?
Visst, jag har mycket smärtor och en syn som begränsar mig
- men jag lever ju!
Jag har två barn som stundtals kan driva mig till vansinne med alla utbrott och konflikter
- men dom är det mest underbara som har hänt mig och jag älskar dom bortom vett och sans!
Jag har inte pengar i överflöd och kan unna mig / oss utlandsresor
- men än så länge får jag det åtminstone att gå runt!
Ja, jag har ett hus som ska underhållas och som kostar en ansenlig summa i drift
- men det är ju de facto mitt hus! :-)
Och visst kan man klaga på väder och vind, kyla och blåst
- men det kommer alltid en morgondag och efter regn brukar det alltid komma solsken!

Ja, tack och lov att man inte vet sitt öde...!
Vi måste bli bättre på att uppskatta och glädjas över det vi faktiskt har här och nu!

Carpe diem! :-)
//Anna



Solnedgång som reflekteras i ett fönster...:-)

Jaha
- ännu en måndag,
ännu en morgon...
A flaggade redan i söndags för att han hade ont (?),
vilket i sin tur i hans värld per automatik innebär att han inte kan gå till skolan...
Och därför var det inte särskilt överraskande att han i samma stund som klockan ringde igårmorse,
själv påminde om en mistlur då han mycket demonstrativt och högljutt tjöt ut sin "smärta"...
Dock vågade jag inte nonchalera honom helt, eftersom han stundtals haft en del problem från urinvägarna.
Dilemmat var bara, att lillasyster T under helgen haft jätteont i en tand (tandköttet) och därför behövde en akuttid hos tandläkaren som finns i en grannstad, medans A måste till sin läkare som finns i en annan stad - typ tre mil från den andra...
Och för Er som brukar läsa här och / eller känner mig, så vet Ni vid detta laget att jag inte själv kan och får köra bil längre, och då innebär ju beskrivna scenario "vissa" bekymmer för mig milt uttryckt...
Men tack vare vår älskade lilla mor och mormor, som aldrig tvekar att ställa upp, så löste allting sig. :-)
Först på schemat var T, som var så duktig och modig hos tandläkaren och det tog oss bara en kvart att fixa till de två tänder som vållat henne besvär. Därefter åkte vi de nästan tre milen till nästa stad och vårdbesök, där jag och A dumpades på barnakuten medan mormor och T tog hand om varandra. Ja, det där med "akut" kan ju tyvärr diskuteras, men nu är det därifrån utredningen runt njurar och urinvägar sköts och därför fick vi ju vackert sätta oss och vänta på vår tur...
Men men - det förde ju det goda med sig, att A förhoppningsvis inte vill göra om det på ett tag om det inte är helt nödvändigt...! För efter tre timmars väntan, med påföljande hunger och rastlöshet samt diverse mer eller mindre trevliga undersökningar och provtagningar, så var sonen inte särskilt tuff längre - och inte särskilt sjuk heller, på gott och ont..! :-)
Nåja, det gick åtminstone hela dagen till detta - och på kvällen visade A inga som helst tecken på att vara sjuk på något sätt, då han som vanligt efter att medicinen gått ur kroppen fick en rejäl skjuts av hyperenergi och glatt ömsom slog ner och ömsom brottade ner sin syster ute på studsmattan, samtidigt som han förväntade sig att få lov att åka på fotbollsträning trots att han varit för "sjuk" för att gå i skolan... Och när skjutsen jag ändå försökt ordna åt honom tyvärr uteblev, så kan Ni säkert räkna ut hans rektion..?
Men nu är ordningen förhoppningsvis återställd, tills vidare åtminstone.. :-) Och jag gläder mig oerhört över A:s glädje och entusiasm för fotbollen - det känns oerhört positivt, för oss alla!

Kärlek!
//Anna

Tyvärr...
Förälskelsekänslan dröjer sig kvar,
och våren är här
- men sjuka barn (än en gång!) har gett mig 1,5 timmes sömn inatt...
Med andra ord så hittar jag inte riktigt orden,
eftersom min hjärna just nu är en enda gojja av -
tja, gud vet allt...?!
Hursomhelst - idag får bilderna tala,
det är vår!
Och jag älskar det... :-)!

Kärlek!
//Anna

  

Åhh... :-)
Idag är en sådan dag,
då jag är så där härligt, kittlande, underbart, jublande jätteförälskad..!
I allt och alla
- i mina barn, i mitt livs kärlek,
i mina katter,
i solen och våren,
i l i v e t !
Åh, varför kan man inte få ha denna ljuvliga känsla alltid?!
Tänk, så lätt det skulle vara att kliva upp varje morgon,
oavsett sömnbrist och krämpor,
om man fick sväva runt på dessa ulliga, gulliga, rosa moln jämnt..! :-)
Tänk, så mycket positiv energi man skulle spruta
och hur mycket bättre man skulle tackla motgångar..!
Utopi? Absolut! Men drömma får man ju... :-)
Och just nu njuter jag bara av kärlekens och den himlastormande förälskelsens sötma
- imorgon är en annan dag!

Kärlek!
//Anna