annalandinnilsson

Jag känner mig SÅ kränkt,
äcklad och............smutsig!

Mitt hem - min borg - min (och barnens) trygghet,
känns inte som något av det längre.
Murarna har raserats, tryggheten är som bortblåst
och mitt hem känns inte längre som mitt
- det känns milt uttryckt snuskigt!

Jag har haft inbrott i huset,
och de svinen har inte bara tagit min dator - med allt personligt och ovärderligt
i form av texter och foton den innehöll -, mina smycken och andra materiella ting..
De har berövat mig min trygghetskänsla och min stolthet över mitt fina hus och hem,
och det är i sanning ingenting annat än en våldtäkt på den personliga integriteten!

Så tack till Er, Era satans svin, för att Ni skapat detta fysiska och emotionella kaos åt mig!
För att Ni sett till att varken jag eller barnen kommer att känna oss trygga i vårt eget hem längre,
och för att jag i fortsättningen alltid kommer att ha en klump i magen när jag sätter nyckeln i låset och kommer hem eftersom jag inte vet vilken syn som kan vänta mig...
Hoppas Ni känner er jävligt nöjda med er själva och att allting var värt det!

Däremot vill jag också säga att jag är mycket positivt överraskad över polisens agerande
- de tog allting på största allvar och dök upp snabbt, tre poliser samt polishund, och det kändes mitt i all röra väldigt bra. :-)
Och naturligtvis vill jag också tacka mina älskade systrar, föräldrar, vänner, släktingar, barnens pappa och inte minst min Kärlek, för allt stöd och all omtanke - utan Er hade jag inte varit så samlad idag,
och jag hoppas Ni alla vet hur mycket Ni betyder för mig!

Kärlek!
//Anna

Strimmor av hopp...?
Tog åtminstone bilden tidigt imorse.. :-)

Det är ju alldeles förträffligt, fantastiskt j-a bra...
Som om inte alla våra nära och kära med någon form av NPF (och deras familjer) redan mår tillräckligt dåligt och har nog med problem med sig själva, motgångar i allmänhet och möter trångsynta och oförstående människor och kommentarer i synnerhet.
Vi vet sedan tidigare att de med NPF har en benägenhet att lättare dras till trubbel av olika slag och även att hamna i olika sorters beroende och / eller missbruk - åtminstone före de fått sina diagnoser och därmed rätt stöd och behandling.
Men igår spred media dessutom ut något som verkligen får mig att rysa...
För som om inte alla förutfattade meningar runt t ex ADHD redan var nog, så kunde man igår höra att den unge pojke som står åtalad för mord på sin syster "troligen utförde dådet till följd av att han inte tagit sin ADHD-medicin"... Det är ju för fan inte klokt!? För oavsett om detta är sant eller ej, så är det nu tack vare medierna ett spritt budskap och jag kan ju bara föreställa mig hur de människor som redan tidigare dömt alla människor med någon form av neuropsykologiskt funktionshinder på förhand och i många sammanhang utser dessa redan utsatta individer till syndabockar så fort något hänt, kommer att hantera denna information...?
Sant eller ej, så blir jag alldeles matt av fasa och min moders- och beskyddarinstinkt är starkare än någonsin...
Och för en gångs skull räcker orden inte riktigt till för mig för att kunna beskriva mina tankar och känslor.

Carpe Diem!
//Anna

Mina barn - mina mirakel!

Hoppet, tillförsikten och kärleken fortsätter att spira inom mig
och tacksamheten och glädjen över att vara här och nu är stor, så stor.. :-)

Kärlek!
//Anna

Följande underbara rader hittade jag igår på en liten tavla när jag var och handlade
- en tavla som nu ska få bästa platsen i mitt hem!

"Att älska är att riskera bli avvisad
Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera förtvivlan
Att försöka är att riskera ett misslyckande
Men vi måste riskera
- bara den som tar risker är fri
För den största risken av allt
är att inte riskera någonting.." (J Waux)

... och må gott igen! :-)
Lite brainstorming och allmän mundiarré, och allt känns så mycket bättre.
Jag känner mig liksom nyförlöst, pånyttfödd,
och lättare till både kropp och sinne.
Äntligen känner jag styrkan, energin och kreativiteten återvända
- jag har helt enkelt tänt det där j-a ljuset i tunneln på egen hand! :-)
Och det känns fantastiskt skönt att tyngden på axlarna nästintill försvunnit,
dimman som legat över mig som ett tungt täcke har lättat
och jag kan se allting så mycket klarare. :-)

Kärlek!
//Anna

Följande rader kan antagligen tyckas både tråkiga, osammanhängande, rentav egoistiska och helt enkelt som ett enda ordbajseri
- men det är saker jag måste få ur mitt system, för att återfå kraft och kreativitet.
Med andra ord - nedanstående skriver jag helt för min egen skull, för me, myself and I, därför att jag helt enkelt behöver det. Och ingen behöver ju läsa längre än så här, om man inte själv känner för det! :-)

Sista tiden har jag haft det tufft med värre huvudvärk än vanligt, som dessutom inte lindrats trots mina tunga smärtstillande mediciner. Detta har i sin tur lett till tankar och ångest om huruvida det befintliga bråcket på halskärlet börjat växa eller om det kanske är nya proppar på gång...
Och detta samtidigt som funderingarna runt den mentala statusen och inte minst historiken, fått mig att ta det gigantiska steget och sett till att bli remitterad även inom detta område...
Ovanpå allt detta läggs även den ständiga sömnbristen, vilket lett till att det nu mixtrats med mina mediciner för att förhoppningsvis förbättra sömnkvalitén.
Och slutligen, som den berömda droppen som får bägaren att rinna över eller som grädden på moset eller helt enkelt som ytterligare ett exempel på lagen om alltings jävlighet,
så har samtliga mina försök att komma in på de utbildningar jag vill in på gått i stöpet (dock verkar det att bli av till våren som tur är! Problemet är ju bara att när man - läs "jag"! - äntligen kommit fram till vad "man" vill, så vill man också att det skulle ha skett igår...!). Och mina försök att sälja mig som gratis arbetskraft har varit helt resultatlösa... Klart som f-n man blir "lite" frustrerad och känner att ens värde inte är särskilt högt..!

Och så har vi ju barnen...
Mina älskade, underbara, livssprudlande energiknippen till barn!
Dessa ständiga källor till kärlek, glädje, oro och bekymmer... :-)
Anthony med sin ADHD-problematik och Thess med en trots utan gräns och ett humör utan tak...
En syskonkärlek som kan röra den mest kallhamrade till tårar...
... men som tyvärr mera ofta visar sig genom bråk, tjuvnyp, hårda ord och slag.

Anthony - min älskade son...
Han är på så många sätt en oerhört klipsk och förståndig ung man! Hjärtat svämmar över av stolt moderskärlek i takt med alla framsteg han gör, hinder han klarar och inte minst till följd av hans alltid så kloka ord!
Min lille prins.. :-) Hans första sju år här i livet har inte varit helt enkla - vi har åkt in och ut på sjukhus flertalet gånger, han har opererats flera gånger, han fick sin adhd-diagnos blott 5,5 år "gammal" med medicinering som följd - och dessutom har han nu, tillsammans med lillasyster, tvingats uppleva att föräldrarna separerat.
Han har det jättetufft i skolan, de är 34 barn i klassen (!), han har fortfarande inte fått någon egen resurs, och dessutom har nu vissa barn börjat reta honom - säga att han leker för barnsliga lekar, kallat honom bög och damp-unge...!? Jag blir helt vansinnig!!! :-( Vad liknar det, när barn i åldrarna mellan 6 - 12 år använder denna typ av ord och tillrop?!
Så utöver den allmänna oro som alla föräldrar känner för sina barn, oroar jag mig inte bara för Anthony´s fysiska hälsa med bland annat matbrist, låg vikt och många infektioner, eller hans mentala status med allt vad ADHD:n medför och innebär för honom i form av både låg självkänsla, självmordstankar, sängvätning, biverkningar av mediciner, svårigheter med såväl skolarbete som motoriska färdigheter och socialt samspel och framöver väntar vidare utredning för att utröna huruvida Anthony har någon form av "blanddiagnos".
Dessutom finns frustrationen och oron över skolans bristande förståelse inför Anthony och hans funktionshinder och det faktum att han inte får det stöd han både behöver och har rätt till,
samtidigt som nu "skolkamraterna" uppenbarligen börjat utsätta honom för diverse tester.
Och så - senast att sälla sig till bekymmersskalan, är en studie från Australien som visar att det finns ett tydligt samband mellan barn och ungdomarmed NPF som medicineras med Ritalin eller Strattera och det växande antalet självmord inom denna grupp... Ingen rolig läsning alls och för tillfället är jag ändå tacksam för att Anthony återigen står på Concerta - samtidigt som jag ju vet att även den har många biverkningar och att min son alltid kommer att vara sårbar...

Sen har vi ju även Thess... :-)
Mitt 3-åriga, trotsiga, älskade yrväder!
Hon har ett (föga!) imponerande temperament och kan reta gallfeber på såväl mig som storebror...
Dessutom är hon inne i en mycket trist period vad gäller sovandet och kan mycket väl ha den dåliga smaken att väcka mig typ fyra gånger på en natt...
Och hennes sätt och beteende har gjort att jag redan vid flera tillfällen undrat huruvida även hon någon gång framöver kommer att få någon form av bokstavsdiagnos..?
Samtidigt så är jag ju medveten om att hon dels tar efter allt som storebror och hjälten Anthony säger och gör, och dessutom är det kanske även så att eftersom Anthony tar mycket plats och får en hel del uppmärksamhet, så hävdar hon sig genom att uppföra sig likadant..?

Utöver allt detta, så finns ju all den vanliga oron för barnen och rädslan för att något ska hända dom. Som till exempel någon allvarlig sjukdom, olyckor, mobbing, våldsbrott - You name it.
Och, förstås, så plågas samvetet även över att jag (vi) som förälder tvingat barnen att genomgå en separation
- vilket jag förvisso (och även pappan) fortfarande är övertygad om var rätt beslut och att vi faktiskt alla på flera sätt mår bättre nu. För är jag harmoniskk och mår bra, så mår ju automatiskt även barnen bra - även om de självklart alltid kommer att sakna "den andra" föräldern.
Och apropå just föräldraskap och harmoni, så kan jag ju också meddela - trots att det värker i bröstet och tynger mitt samvete.. - att det faktum att barnen numera bor varannan vecka hos mig respektive sin pappa, gjort oss alla gott.
Men - och det är just det som är så svårt att erkänna - framför allt så behövde jag (åtminstone just nu) mera tid för att ladda batterierna, för att orka vara en så bra mamma och människa som möjligt.

Ja - detta är lite av det som snurrar i skallen på mig, samtidigt som de egna föräldrarna varken är unga eller friska.. Min mor har som jag nämnt tidigare KOL och är inte precis i balans för tillfället. Och min far är mycket sjuk och ska genomgå en stor och i högsta grad livshotande operation om tio dagar...

Med detta i minnet behöver jag ibland bara vara för mig själv en stund
- bara andas, filosofera, ja v a r a ...
Utan att eventuellt ifrågasättas, dömas eller till och med "bannas" och få (ännu mera) dåligt samvete.
"Vem vet, inte Du, vem vet, inte jag.."
Så mycket enklare det vore, om man bara kunde respektera varandra,
veta att kärleken och omtanken ständigt är närvarande, även om man inte orkar prata i telefon varje dag..?
Tro mig, jag uppskattar all värme och omtanke jag får och själv är jag fenomenal på att bry mig och älska "för mycket"...
Och kanske.. Kanske är det just därför - eftersom jag varannan vecka lever mitt liv i blixtens hastighet, känslornas berg- och dalbana och med en sömnbrist á la grande,
som jag den andra veckan verkligen behöver, och faktiskt även vill, dra mig inom mitt skal,
slicka mina sår, hämta emotionell och fysisk energi och styrka..? :-)
För om jag tappar bort mig själv, vad finns det då kvar..?

Kärlek!
//Anna

I väntan på att texter ska bli klara,
färdigheter skärpas,
och någon form av sinnesfrid återinfinnas... :-)

Kärlek!
//Anna




"Endast genom handling vinner livet i betydelse." (H.C. Andersen)

... och jag kan inte låta bli att citera Lars Winnerbäck..;

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
- det kan vá så förfärligt,
det kan vá så bra..."

Kärlek!
//Anna

... Och även om hösten bjuder på både blåst, regn, rusk och mörker,
så finns det även dagar som igår som bjuder på strålande solsken
och underbara färger - härligt! :-)

... som funnit varann!
Ödet går sannerligen de mest märkliga vägar ibland,
och det är jag tacksam för..! :-)

Kärlek!
//Anna





"Uppgiv inte för en enda motgångs skull
det mål som du föresatt dig att vinna." (William Shakespeare)

Ja - vad kan man säga..?! :-)
Dt finns så himla mycket jag skulle kunna och vilja säga och berätta om.
Jag skulle kunna trötta Er med att berätta om alla smärtor jag haft sista tiden och vad läkarna sagt..
Eller så skulle jag kunna berätta om min underbare lille Anthony. som trots sin ADHD och motgångar i skolan, ändå kämpar på och försöker hålla modet uppe..
Jag skulle även kunna skriva spaltmetrar om Thess "ljuvliga" trotsålder och härliga temperament..
Dessutom hade jag kunnat tråka Er med berättelser om alla hinder jag stöter på i min jakt på att återta makten över mitt liv..

Men - Ni slipper allt detta! :-)
För jag är allt för trött - och faktiskt ändå väldigt lycklig :-) .

Därför bjuder jag nu på lite bilder - från solens upp- och nedgång och sänder även en liten hälsning från (eller var det till?!) månen.. Jag befinner mig någonstans där just nu - men många gånger känns det mera som att jag faktiskt befinner mig p å månen, haha..! :-)

Kärlek!
//Anna.

"Varje morgon skänker ett dolt glädjeämne,
ett glädjeämne bara för den dagen,
som varken kan sparas eller återanvändas." (P Coelho)

... Och så undrar folk varför jag inte skriver...?!
Inte konstigt att min dator beter sig märkligt,
när jag igårkväll tog vårt senaste tillskott till familjen
på bar gärning..!

Kärlek!
//Anna

"De vi älskar bär oss genom det svåra."

Ja, nu verkar det onekligen som att hösten oåterkalleligt är här
- storm och regn river utanför fönsterna,
och mörkret kommer allt tidigare om kvällarna
och dröjer sig kvar längre på morgnarna..

Och jag är så förfärligt tacksam över att jag inte behöver möta hösten,
mörkret och kylan på egen hand.
Att jag har någon att hålla i handen "när åskan går",
någon att söka värme hos när det är kallt
och få trygghet hos när mörkret känns för tungt.. :-)

Och kärlek är ju som bekant inte bara att gå hand i hand
- det är att hålla varandras händer vad som än sker...! :-)

Kärlek till Er alla i höstrusket!
... Och lite extra kärlek till DIG.. :-)

//Anna