annalandinnilsson

Eftersom undertecknad klantigt nog sabbade sitt knä när hon spelade fotboll i helgen, så ägnas dagarna
för tillfället åt att förtvivlat försöka hänga med i barnens hyperaktiva tempo och allehanda utbrott 
med hjälp av kryckor... Det går sådär kan jag väl säga!
Men - är huvudet dumt så får ju kroppen som bekant lida... :-)

Kärlek!
//Anna.

"Talang är en universell gåva.
Men man måste vara mycket modig för att använda den.
Var inte rädd för att vara bäst." (Paulo Coelho)
Mmm - kloka ord och väl värda att ha i bakhuvudet! :-)

  

Ge mig styrka att resa mig när jag faller...
Ge mig ork att fortsätta när stormen river...
Ge mig mod att kämpa och följa mitt hjärta...
Ge mig tron på mig själv och på att mitt hjärta talar sanning...
Ge mig hopp om en ljus och lycklig framtid...
Ge mig kärlek och jag ger kärlek
- för Kärleken övervinner allt!

//Anna

För varje dag som går,
blir det allt tydligare för mig att A har betydligt större bekymmer än vad som hittills fastslagits...
Trots aktivering av allehanda slag, av den typen som han uppskattar, så blir de häftiga humörsvängningarna allt flera,
utbrotten allt våldsammare, de maniska beteendena allt tydligare och de skyhöga vrålen och elaka tillropen är även dom lika maniska som tvångsmässiga...
Dessutom går han numera fram som ett massförstörelsevapen och har sönder det mesta som kommer i hans väg
- och det spelar inte honom någon större roll om det är ett rum, en egen kär sak eller en människa som kommer i kläm...

Och det är med ett tungt hjärta, men av kärlek till båda mina barn, som jag känner att vi nog alla skulle må bra
av någon form av hjälp eller avlastning...
Och till de som inte anser att det behövs och menar att jag (vi) ska fixa det med tanke på att barnen bara är hos mig varannan vecka, kan jag bara säga; Lev mitt / vårt liv i en vecka, och kom sen och påstå hur enkelt allting är...!?

Tro mig - jag älskar mina barn precis som de är och förmodligen ännu mera,
just på grund av vår underliga, underbara diagnosvärld! :-)

Kärlek!
//Anna

"Den högsta lyckan i livet är vetskapen att man blir älskad för den man är,
eller rättare sagt,
blir älskad trots den man är..." (Victor Hugo)

... Ja - nu är det alltså sommar(?!)lov,
och de fasta rutinerna saknas...
Inte lätt för någon! Och heller inte alltid helt enkelt att "hitta på" nya rutiner...
Någon som har ett hett tips att komma med? :-)

Kärlek!
//Anna

Sommar, sol och semester...
Jo, eller hur?! Sen vaknade ju jag med filten i örat! Som vanligt till ljudet av mina hyperbarn
vid den sedvanliga tiden, d v s sisådär 4.30... Mmm, härliga, arla morgonstund...?
Ordet semester låter både härligt och lockande, men mer eller mindre onåbart och rena utopin!
Och angående solen och sommaren så finns det klara likheter med mina barn... För vädret är ungefär
lika instabilt som dom..! :-)
Och vad gäller ljudnivån i mitt hus så lär det garanterat att få soundet på
kvällens Kizz-konsert att verka mesigt... :-)

Carpe diem!
//Anna

Den senaste tidens turbulens - på gott och ont - har om möjligt gjort mig ännu mera målmedveten.. :-)
Och utöver den kurs jag absolut tänker satsa på framöver,
så har jag också bestämt mig för att personligen ta tag i att starta en stödgrupp för oss föräldrar och / eller anhöriga till barn och ungdomar med någon form av NPF. Första steget är taget... :-)

Och detta hade jag nog inte mäktat med, om inte allt stöd och all kärlek fanns omkring mig.
Så tack för att NI alla finns - det är tack vare Er som jag finner styrkan att fortsätta kämpa och modet att prova nya vägar!
Men just idag är det bästa bränslet sonens ord på telefon för en stund sedan;
"Tack för att Du finns mamma - och tack för allt Du gjort för mig!" :-)
Behöver jag nämna att mina ögon inte var torra... :-)?

Kärlek!
//Anna.

Min livlina, i ordets  sanna mening, har de senaste fem veckorna bestått av de ovärderliga möten med andra föräldrar på strategikursen på BUP
- och idag var det sista gången...
Tror inte att många - och definitivt inte jag själv! - var redo för "examen"..!?

När man äntligen, face-to-face, träffat likasinnade - som t ex är lika frustrerade och uppgivna som jag, som liksom jag känner sig värdelösa som föräldrar emellanåt (?) och som också någon gång ibland känner sig totalt utlämnade och helt ensamma
- så var det liksom slut på "det roliga" och vi kastas återigen obarmhärtigt ut i vår vardag och verklighet...
Min fråga är helt enkelt; när f.. fortsätter kursen..?! :-)

Folk ( inklusive personal på BUP) kan slänga hur mycket "goda råd" och böcker och annat i huvudet på mig
- det går ändå aldrig att jämföra med det utbyte man får av alla andra föräldrar i samma situation,
oavsett om det är "öga-mot-öga" på en föräldrakurs, eller om det är via nätet och bloggarna.
Och DET är ovärderligt för mig, och tveklöst det som betyder mest för mig i min fortsatta kamp för mitt (mina) barn,
och i rollen som mamma i diagnosland! :-)

Tack till alla Er som delar med Er!

Kärlek!

//Anna

Många gånger är vardagen precis lika skör som denna bubbla...



Min älskade pojke!
Du är SÅ speciell - ja, faktiskt helt unik!
Det finns bara en enda av Dig och det gör att kärleken till Dig om möjligt blir ännu större och starkare.
Ända sedan den första dagen i Ditt liv, det där skälvande första ögonblicket jag fick se och röra Dig, har kärleken till Dig varit så stor att det nästan gör ont i hjärtat och redan då vässade mamma sina klor för första gången, för att kunna försvara Dig (och sedermera även Din lillasyster) mot allt ont - en känsla som jag är ganska övertygad om att alla mammor känner
igen. :-)

Det finns nog ingenting som smärtar ett modershjärta mer, än att se sitt barn fara illa och må dåligt...
Och tro mig, jag kämpar för Dig och lillasyster och för Er välgång alltid!
Men Du är ju till följd av Din diagnos en extra känslig och allvarlig kille med många och för Din ålder alldeles för tunga tankar,
och det gör mig så ont att se och höra...
Mitt hjärta säger mig att göra på ett sätt, personalen på BUP föreslår något annat och omgivningen har för det mesta ett tredje alternativ att komma med... Och jag vill ju naturligtvis bara göra på det rätta och bästa sättet!
Men vem vet vad som är det rätta?! Det finns minst lika många sätt att gå tillväga på som det finns barn med liknande diagnoser - för trots alla likheter mellan barnen så är de ändock individer med alldeles egna personligheter, som gör att det är omöjligt att skapa någon sorts facit..

Mamma´s kamp kommer att fortsätta - jag ska inte vila förrän Du och Din syster har det så bra Ni bara kan, oavsett var i livet Ni står och i vilken situation hjälpen och stödet behövs!

Jag älskar Er, mina fina, älskade barn!

Mamma.

 

Det är omöjligt att "vinna"
- hur man än vänder ut och in på sig själv,
så går det tydligen att finna en yttepytteliten spricka i det sköra glaset,
och än en gång förvandlas eufori blixtsnabbt till hysteri...

"Jag bad till Gud om styrka, för att jag skulle kunna uträtta mer.
Jag gjordes svag, för att jag skulle kunna lära mig ödmjuk lydnad...

Jag bad om hälsa, för att jag skulle kunna uträtta större saker.
Jag fick skröplighet, för att jag skulle kunna göra bättre saker...

Jag bad om rikedom, för att jag skulle kunna bli lycklig.
Jag fick fattigdom, för att jag skulle kunna bli vis...

Jag bad om makt, för att människor skulle kunna hylla mig.
Jag fick svaghet, för att jag skulle kunna känna behov av Gud...

Jag bad om allt man kan tänka sig, för att jag skulle kunna njuta av livet.
Jag fick livet, för att jag skulle kunna njuta av allt man kan tänka sig...

Jag fick ingenting av det jag bad om - men allt jag hade hoppats på.

Nästan mot min vilja besvarades mina outtalade böner.
Jag av alla människor har välsignats i rikt mått!"

Kärlek!
//Anna