annalandinnilsson

... Orken tryter inför den ständiga kampen
och mycket sköra balansgången mellan ljus och mörker...

Kärlek!
//Anna.

Nu har jag äntligen mitt alldeles eget, underbart fina "ADHD-halsband" i min ägo! :-)
Jag älskar det och jag kommer att bära det med stolthet!
Det är ett SÅ speciellt smycke, som handlar om det som ADHD:n för så många innebär...
Det finns ett hjärta för närvaro, ett öga för insikt, en nyckel för förståelse och en stjärna för ambitioner
- och jag kommer aldrig någonsin att ta av mig det! :-)

Kärlek!
//Anna.

... Kampen fortsätter,
för sonens välgång och för det egna förståndet...
Tack och lov för förstående personal på BUP som tar Anthony på största allvar
och nu har flera tankar om hur vi bäst ska kunna hjälpa och underlätta för honom.
Och för egen del är det fortsatt ovärderligt med allt stöd och alla råd från Er andra föräldrar och anhöriga i diagnosland
- utan all värme, omtanke och kärlek hade nog saker och ting sett helt annorlunda ut!

För tillfället griper jag alla halmstrån och försöker finna glädje i de mest banala småsaker
- allt för att hålla näsan ovanför ytan!
Och ett alldeles underbart exempel, som verkligen gjorde mig varm om hjärtat,
var när jag fick nys om detta underbara "ADHD-halsband" från Pilgrim.
Behöver jag ens berätta att ett är på väg till mig i expressfart...? :-)
Den perfekta mors-dags-gåvan till oss själva kanske?!

Häromdagen var det åter dags för föräldrautbildning.
Och utöver den totala känslan av förståelse och gemenskap,
så kommer jag allt mer till insikt - om Anthony,
men inte minst om mig själv...

Angående just Anthony, så har han kommit in i en mycket slitsam, hjärtskärande och frustrerande period...
Han är dämpad och mycket orolig och ängslig och kan absolut inte sova om inte jag är vid hans sida (vilket suger otroligt mycket kraft - att inte ens få en halvtimme på egen hand på kvällen).
Och så har vi det här med skolan...
Varje morgon är en kamp och en gigantisk utmaning, för både Anthony och mig.
Han gnäller och jämrar sig och hävdar att han har ont i huvud och mage och mår illa
- samtidigt som han påstår att allting är bra i skolan...?!
I onsdags hade vi ännu en katastofmorgon, som kulminerade i ett entimmeslångt, hysteriskt skrik- och gråtanfall från sonen samtidigt som jag tvingade på honom kläder - och under tiden stod hans förtvivlade lillasyster och tittade på och brast slutligen i gråt även hon, oroad över A:s uppträdande. Personligen mådde jag allt utom bra och jag tror inte jag behöver nämna hur mammasamvetet kändes när sonen mot alla odds åkte till skolan senare... :-(

Och ovan nämnda är bara morgnarna... Kvällarna är inte mycket bättre dom!
Anthony har alltid varit ängslig, orolig och närhetstörstande av sig, men de sista veckorna har detta urartat fullständigt...
Nu kan han absolut inte somna förrän jag också lägger mig, vilket lett till för honom extremt sena kvällar - inte minst när han ska till skolan dagen därpå...
Det hela tog sin början i att han hade ångest inför vår Barcelonaresa och oroade sig för att vi skulle "gå upp i rök" (apropå askmolnet..). Men dessvärre blev hans separationsångest knappast bättre av att han förra veckan fick veta att pappa med respektive köpt nytt hus i en annan kommun (vilket för hans del bl a kommer att innebära längre resor och längre dagar på fritids - fritids som han dessutom inte alls är glad för)... Spontant sade Anthony till mig i helgen: "Mamma, kan inte vi också flytta? Jag vill byta skola..."

Usch ja... Jag kan bara ana vilka tankar och föreställningar som rör sig i sonens huvud för närvarande, men oj vad han lider! Och jag med honom... Det är så hjärtskärande att se hans stora ögon, rödstrimmiga av sömnbrist, och mycket, mycket allvarliga...
Därför ägnades onsdagen helt åt att prata med skolsköterska, kuratorn på BUP, A:s fröken, hans pappa... Min son måste ju få hjälp!?

Efter ett antal telefonsamtal blev det bestämt att - för att förhoppningsvis underlätta hans skolgång - han befrias från gympan resten av terminen (det är alltid den dag han brukar ha som mest "ont" annars) och att hans ena lärare ska ägna honom ca 5 minuter varje morgon innan skolan börjar, för att "känna av" honom och för att ge honom trygghet (men känslan av att bli tagen på allvar kom i darrning redan igår igen - när Anthony kom hem igår eftermiddag var det första han sade att fröken inte alls hade pratat med honom på morgonen... "Men jag ville prata" sade han...)
Utöver det positiva i denna överenskommelse när jag pratade med skolan, så fick jag till min stora sorg och bedrövelse veta att de inte alls känt igen honom på sistone, att han varit mycket allvarlig och arg och dessutom flera gånger gett uttryck för sin oro över pappas husletande och det faktum att han då kommer vara längre dagar på fritids... :-(

Varför?! - efter alla mina telefonsamtal, möten och meddelanden runt A och hans situation, har dom inte kontaktat mig och berättat detta??!
Stackars, älskade lille påg...
Ja, det finns sannerligen en hel del att tänka över här, men först och främst måste jag försöka få min son trygg igen
- och få hans leende att återvända!



Kärlek!
//Anna.

...Ja, idag har det varit cirkus i ordets sanna bemärkelse och dessutom dubbelt upp...

För inte nog med att "Cirkus Harlekin" besökte vår lilla byhåla,
utan vad värre var, var att min/vår högst privata och lokala cirkus på undertecknads adress
också hade utsålt hus...

Tröttheten och frustrationen är stor, men sorgen och maktlösheten ännu större
- frågorna är vansinnigt många, men svaren dessvärre väldigt få...
Min lilla familj är i totalt kaos och jag känner sådan vanmakt...

Men - imorgon är en annan dag!

Kärlek!
//Anna

Kärleken
- är varken enkel eller självklar.
Den finns överallt,
i olika form och storlek.
Tyvärr är det dock inte alla förunnat att få uppleva den stora, äkta kärleken
- alla har heller inte förmågan att ge den...
Vissa finner den en gång i livet
- andra hittar den varje dag,
i såväl stora som små ting..
Har man ett öppet sinne och hjärta,
så får man också kärlek.

Kärlek!
//Anna

... Och apropå den eländiga våren vi har här i söder för tillfället,
så tyckte jag följande citat passar väldigt bra.. :-)
"Man kan inte säga till våren:
Hoppas att den kommer på en gång
och att den varar länge.
Det enda man kan säga är:
Kom, välsigna mig med ditt hopp,
och stanna kvar så länge du bara kan." (Paulo Coelho)

Lustigt hur man föreställer sig saker på förhand...
Man tror att man vet vad som ska ske och hur en viss situation ska te sig...
Allt för ofta blir man emellertid besviken (men dock ej överraskad!)
- inte minst när man rör sig i diagnosland, där allting kan ändra sig i en hastighet
som får blixten att rodna... :-)

Å andra sidan så är det ju både illa och väl att vi inte har alla svar på förhand
- det skulle ju ta kål på all spänning... (på gott och ont!) :-)

Carpe diem!

// Anna.

 

... Hmm - tjaa, mina barn är definitivt inte förutsägbara..! :-)

Ända sedan Anthony fick sin ADHD-diagnos för drygt två år sedan,
har jag efterfrågat stöd och kurser för mig som förälder.
Och då inget sådant dök upp eller erbjöds, började jag (som säkert många andra!) själv söka efter support och människor i liknande situation på nätet..
Föreningen Attention har jag absolut funnit mycket bra hos, men allra mest betydelsefullt har det varit att få kontakt med alla Er andra föräldrar - Ni som också befinner Er i diagnosland,
som förstår och känner igen och kommer med goda tips och råd.
För jag tror nog att jag vågar påstå att alla vi i diagnosland, någon gång känt oss otroligt ensamma...?!
Det är många känslor man går igenom i vår vardag - allt ifrån förvirring, maktlöshet, misslyckande, 
frustration och uppgivenhet,
till glädje och sorg, hopp och förtvivlan, för att nämna något.. :-)

Och som sagt, med allt kaos både runt omkring och inom en,
så är allt stöd man kan få ovärderligt!
Så när jag nu äntligen blev kallad till "föräldrautbildning" på Bup, tackade jag förstås ja direkt.
Första tillfället var i förrgår,
och det var en mycket konstig men samtidigt skön och lättad känsla att sitta där tillsammans med så många andra föräldrar i precis samma situation. Vi förstod varandra så väl och kände igen våra egna barn i de andras beskrivningar
- och jag och en annan mamma grät flera gånger tillsammans, då det blev för tungt..
Men vilken härlig känsla av gemenskap!
Jag är säker på att detta kommer att bli oerhört givande för oss alla,
och ge oss förnyad styrka och säkerligen nya synsätt till att fortsätta vår vardagskamp,
för vår egen skull men framför allt för våra älskade barns skull!
Dessutom är jag helt övertygad om att det kommer att lära mig en hel massa om mig själv... :-)

Kärlek!
//Anna



"Även om kärleken innebar avsked,
ensamhet och sorg,
var den värd vartenda öre av sitt pris." (Paulo Coelho)

I´m back! :-)
Äntligen...
För tro mig, det finns massor att berätta om vår Barcelona-tripp..!
En resa som av många skäl blev oförglömlig och annorlunda,
och jag har fått nog med underlag till att skriva en hel bok! :-)
Och som sagt, så avslutades hela äventyret med att vi fick stanna kvar ett dygn extra på grund av askmoln...

Men just nu snurrar det i skallen
- dels av alla intryck och erfarenheter från resan,
och dessutom har jag idag varit på min första sittning (äntligen!) på föräldrakursen för föräldrar och anhöriga till barn och ungdomar med ADHD...
Inte konstigt att det brinner i skallen på mig! :-)

Så believe me - jag har en hel del kvar att berätta och beskriva!

Kärlek!
//Anna