annalandinnilsson

Dagar i motvind
- men också stunder av harmoni och med vinden i ryggen.. :-)
Dock är det omöjligt att inte fundera och oroa sig...

Mina älskade små troll bor ju hos sin pappa varannan vecka, vilket just den veckan innebär att de får väldigt långa dagar på dagis respektive fritids (typ 6.15-17),
och den så kallade kvalitetstiden blir nog ganska minimal (med tanke på att båda barnen är väldigt kvällströtta)...?
Nu vet jag ju att vardagen ser ut såhär för många barn i vårt samhälle, men alla barn lider ju som tur är inte av NPF, har skilda föräldrar eller är så extremt känsliga som mina två... :-)
Att dessutom vara i så stort behov av fasta rutiner gör knappast det lättare för barnen i allmänhet och A i synnerhet, när de byter miljö varje vecka...
Dessutom uttrycker barnen själva flera gånger dagligen att de vill bo enbart hos mig och inte hos sin pappa...

Och visst förstår jag att det delvis beror att jag är hemma så mycket och deras dagar på skola och dagis därmed blir så mycket kortare, men...
Samtidigt finns ju det grundläggande faktum att A har en diagnos som både gör honom känsligare än andra barn och som i allra högsta grad gör att han behöver en tydlig struktur och fasta rutiner
- inte särskilt lätt när man pendlar mellan två hem och helt olika familjesammansättningar...
Dessutom visar T ju äldre hon blir, allt fler symptom på att även hon kanske befinner sig någonstans på bokstavsskalan, och min frustration blir allt större...
Det skär i hjärtat att se och höra mina barn vara olyckliga, och att varje gång de kommer hem till mig efter att ha vistats hos pappa, med allvarliga ögon undrar hur många dagar de ska vara hos mig och direkt även påtalar att de inte vill till pappa veckan därpå...

Jag vet att de har det bra hos sin pappa och hans nya familj, men ändå...? Det kan inte vara meningen att det ska behöva vara såhär för någon av oss, oavsett vad försäkringskassan anser vara "bäst" (?) för våra barn...?!
Det enda jag vill är att mina barn ska må bra och att vi alla ska ha en fungerande vardag
- men hur når jag fram till deras pappa utan att han ser det som ett personligt nederlag och vänder alla taggar utåt...?
För tro mig, detta är ett ämne som jag tagit upp flera gånger förut och det är mycket känsligt.
Naturligtvis förstår jag att det gör ont i hjärtat - men barnens bästa måste ju ändå gå före föräldrarnas stolthet,
hur svårt det än kan vara..?

Men - tills (och om..?) jag lyckas nå fram ordentligt, jså lär både jag och barnen få fortsätta kämpa med våra personliga tankar och känslor... Och tro mig, det här är en situation som jag inte önskar någon annan förälder att hamna i!

Kärlek!
//Anna

Det absolut svåraste i livet,
är kärleken...
Störst av allt - men också absolut svårast (och underbarast!) av allt!
Oavsett om det gäller kärleken till t ex barnen, mannen eller kvinnan i ens liv
- för att inte tala om kärleken till sig själv...
Den blir prövad, ifrågasatt och analyserad, gång på gång
- av Din omgivning, av dom Du älskar, men inte minst av Dig själv...
Och många är de gånger Du tvivlar och undrar,
blir ledsen, arg och besviken,
likväl som euforisk och strålande lycklig.

Men frågan kvarstår - lär vi oss någonsin kärlekens stora gåta..? :-)
Det där med att älska, glömma och förlåta tror jag säkert vi alla känner till
- men...
Finns det någon, som verkligen vet,
hur kärlekens alla ansikten ser ut och framför allt fungerar...? :-)

Carpe diem!
//Anna

... Dimma, dis och duggregn...
Usch! Och det värsta är att det känns lika grådaskigt och trist inom mig,
som det är när man tittar ut genom fönstret...
Åh, vad jag längtar efter sol och värme,
glädje och skratt :-)
- och även efter att hitta tron på mig själv igen...
Tron på att jag är okej som jag är,
att jag faktiskt duger,
allting till trots..?

Ja - tyvärr är det en sådan dag idag...
Men imorgon är en annan dag,
och om inte annat så lär jag väl tända det där jävla ljuset i tunneln själv om det behövs! :-)

Kärlek!
//Anna

Nej - faktum är att orken börjar tryta helt...
Jag orkar snart inte med alla dessa strider och hårda slag längre.
Varje morgon blir det samma kaos
- sonen får utbrott av ingen orsak alls och vägrar ta medicinen,
vägrar att ta på sig, vägrar att gå till skolan,
vägrar att lyssna och vägrar att förstå...
Och det slutar nästan alltid med att han - då han inser att jag inte tänker ge vika - plötsligt har
"jätteont" någonstans, och gråter krokodiltårar...
Vad f-n gör man?!
Dilemmat blir ju dessutom inte lättare av det faktum att A faktiskt haft stora besvär från urinvägarna den senaste tiden, och man håller fortfarande på med utredningen av detta. Därför kan jag liksom inte bara nonchalera honom när han säger att han har ont i magen eller "den lille"..
Så det blir att än en gång bege sig till barnakuten och därmed än en gång tvingas avboka den egna sjukgymnastiken - vilket jag självklart gärna gör, barnen kommer alltid först! Men det som stressar mig i det läget, är det faktum att min sjukgymnast inte har något större överseende med att jag är småbarnsmamma...
Suck! Ännu en dag i paradiset..! :-)

Kärlek!
//Anna

"Skäms inte för att tillfälligt dra dig ur striden,
om du märker att fienden är för stark.
Det viktiga är inte den enskilda drabbningen,
utan hur kriget slutar." (Paulo Coelho)

Den eviga balansgången,
mellan ljus och mörker
hopp och förtvivlan
kärlek och hat...
Men starkast av allt är ju Kärleken,
och ljuset i tunneln finns där alltid
och bara väntar på att man ska tända det... ♥

Kärlek!
//Anna

Ja, tyvärr tvingades jag imorse inse att det blev allt utom en bra start på sonens vårtermin...
Okej - jag hade ju inte trott att det skulle gå obemärkt förbi,
däremot hade jag inte förväntat (?) mig en så våldsam reaktion när det väl blev dags...
Men.... När jag försiktigt viskade i örat på sonen att det var dags att vakna,
så fick jag ett illvrålande "NEJ!, jag vill inte!!!" till svar, följt av diverse härliga skällsord,
såsom j-a k-ing, håll truten.... (Och då besparar jag  Er dom riktigt starka uttrycken!)
Summa kardemumma; än en gång fick jag tvinga upp sonen ur sängen,
typ släpa honom till bordet där frukost och medicin fanns uppdukat,
tvinga på honom kläderna och därefter, thanks to my love!, skicka honom med bil till bussen,
för att han säkert skulle komma iväg... Och då hade han hunnit bryta flera gånger redan
- och så även jag...
F-n... Måste det vara såhär?! Ska vi, som mammor/föräldrar, behöva ta helt slut på oss själva,
och själva må riktigt dåligt (precis som barnen, det vill säga!),
"bara" för att våra barn "till varje pris" "måste" till skolan.... (skolplikt, bla bla...)?!

Örk...
Jahaja - och det var ju som sagt bara den första dagen på vårterminen!

Massor med styrkekramar till alla Er andra kämpande föräldrar! :-)

Kärlek!
//Anna

Själen tycker om det vackra och djupa.. :-)
Ja, så är det nog - helt enkelt..!

Kärlek!
//Anna

Ännu ett ögonblick... :-)

Ett fotografi
är att frysa tiden,
om än för ett kort ögonblick
- ögonblick som sedan kan värma och glädja
länge, länge...

Kärlek!
//Anna

Att finnas är inte det samma som att leva...

Carpe diem!
//Anna.

Då jag för närvarande har svårt att finna de rätta orden,
eftersom huvudet snurrar av tankar och frågor,
delar jag istället med mig av en bild från kvällen...
Samtidigt vill jag önska Er alla ett fantastiskt 2011
- ett nytt år,
som säkert medför många nya utmaningar,
men även nya möjligheter!

Kärlek!
//Anna.