annalandinnilsson

Åh, denna ständiga, känslomässiga berg- och dalbana
- vissa kallar den tydligen för livet?
Och det är det ju såklart - men ibland vill man liksom bara hoppa av den,
slippa alla häftiga svängar, tunga uppförsbackar och tuffa inbromsningar...
Man kunde väl åtminstone få lite mera utförsbackar, i lagom hastighet och med vind i ryggen?!

Allt som skett sedan förra tisdagen snurrar runt i skallen,
håller mig sömnlös om nätterna och som en zombie om dagarna...
Så mycket som egentligen måste skötas och fixas, men det går liksom inte
- jag är liksom inte "här", utan hela tiden hos min älskade mor...
Det är SÅ tungt att se henne så här sjuk
- och hastigheten av hennes insjuknande gör ju inte det lättare att förstå och greppa...
Varför måste det bli så här?! Så orättvist...
Älskade lilla mor, som alltid varit så aktiv och flått runt överallt,
och alltid, alltid, satt alla andra främst...
Att maktlös stå vid sidan om och se henne ätas upp av sjukdomen är så fruktansvärt plågsamt,
för att inte prata om hur ont hon faktiskt har och hur hon lider av allting
- och nu kan hon inte ens prata längre...

Åh, vad jag önskar att jag kunde stanna karusellen nu,
hoppa av och säga "Nej, vänta nu - det här går alldeles för snabbt, vi behöver lite mer tid.."
Men det går ju inte! Istället fortsätter de overkliga och smärtsamma besöken på Hospice,
hela tiden med en enda tanke i bakhuvudet;
Hur länge kommer den lilla kroppen att orka stå emot...?

Jag älskar Dig SÅ kära mor - det finns bara en av Dig..!

Kärlek!
//Anna.

Finner liksom inte riktigt orden...



Kärlek!
//Anna

Ja, just nu och här, så är det tyvärr "ganska" jobbigt...:-(
Försöker förtvivlat ta in alla eländiga besked vi igår fick om vår älskade mor,
samtidigt som det ju finns en vardag att försöka ta hand om...

Vi var alla inställda på dystra besked igår
- men ändå, när man sitter där och får det rakt i ansiktet,
tillsammans med sin älskade mor var´s hopp någonstans ännu fanns,
DÅ mina vänner, blir det extra svårt... :-(

Om den satans sjukdomen fört med sig någonting bra
och då framför allt beskeden igår,
så är det enda i så fall det faktum att min älskade lilla mor nu är inlagd
och får den medicinska hjälp som hon så länge behövt men tappet hållit ifrån sig
- och med handen på hjärtat så tror jag inte hon kommer därifrån....
Nästa steg i så fall är Hospice, men där är ju väntetider...
Och mor klargjorde igår efter läkaarens "dom", att hon vill att detta ska gå så fort som möjligt... :-(
Och som jag sade till mina älskade systrar idag - för hennes skull så önskar ju verkligen jag också det!
Men - samtidigt, så vill jag ju ha min mor här så länge som möjligt,
precis som mina små vill ha kvar mormor så länge det bara är möjligt.

Men nu vet vi alla vad som väntar, och det gör ont - jävligt ont!
Och det är så hemskt att stå ocoh "bara se på" när en man älskar så mycket
mår så fruktansvärt dåligt och bara försvinner framför ögonen på en...

Just nu och här, i min ensamhet, känner jag mig oerhört ledsen, förvirrad och yttepytteliten på jorden...
Men någonstans hittar jag såklart styrkan igen - för mor´s skull och för barnens!
Men gudarna ska veta att nu är det jobbigt,
och om det nu verkligen finns någon där uppe så behöver han ju inte slänga mer skit på min familj på länge sen!

Kärlek!
//Anna

Livet är inte dagarna som går,
utan dagarna Du minns...!

Jag söker febrilt efter orken och energin..
Ork att ta tag i dagen, i barnen, i mig själv och inte minst i mor´s situation..
Energin att hänga med i tempot som är här hemma,
att hålla oss alla flytande
- såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt,
men inte minst emotionellt...
Allting har liksom blivit för mycket just nu,
och det finns stunder när jag känner att allt är och blir mig övermäktigt...
Men
- man måste ju fortsätta,
det kommer alltid en ny dag
och jag har fler att tänka på än bara mig själv!
Men tyvärr gó vänner
- för tillfället är det tufft på allt för många fronter,
och därför stundtals svårt att hålla skenet uppe..
Men som sagt
- imorgon är en annan dag! :-)
Fast just denna "imorgon" lär inte bli någon bra dag är jag rädd,
imorgon ska jag nämligen med min älskade mor till onkologläkaren och få "domen"... :-(
Det lär bli en svår dag för oss alla!
Tack alla för stöd och hälsningar! <3

Kärlek!
//Anna

"Om allt gick som vi ville
skulle vi inte längre ha något att tala om.
När vi står inför obehagliga situationer som vi inte
kan ta oss förbi kan vi bara slappna av.
Universum fortsätter att arbeta för oss i hemlighet." (Paulo Coelho)

Märkligt hur vi människor fungerar...?!
Jag har tagit mig igenom många tuffa dagar och stunder sista tiden,
och mot alla odds har jag haft förståndet kvar och även en gnutta ork att ta itu med nästa dag med.
Men idag tog allting bara slut...
Min livlina sista tiden, hur konstigt det än låter, har varit min egen pågående utredning hos NPF-teamet,
men igår var sista "sittningen" innan jag får veta vad dom kommit fram till.
Och med min älskade mor´s allt mer försämrade hälsa,
i kombination med ekonomiska svårigheter och ett hus som behöver säljas,
samtidigt som jag försöker styra upp mina två hyperbarn (och mig själv!),
kanske slutligen var det som fick kroppen att säga ifrån...?
Hursomhelst - just nu är tröttheten så total och jag tycker inte alls om det...
Idag var jag och mina systrar med vår älskade mor hos vår lika älskade far i minneslunden
- de skulle haft 49-årig bröllopsdag idag. :-)
Och med mor´s sjukdom som allt för snabbt bryter ner henne nu,
så kom det en del kommentarer som är mycket plågsamma men dessvärre sanna...
Imorgon kommer barnen hem - hoppas verkligen jag kan tanka lite ork och energi via dom!

Kärlek!
//Anna

Ny vecka, nya tag, nya utmaningar...
Har näsan ovanför ytan, kippar efter luft
- försöker frambringa all styrka jag har,
för att vara stark för dom jag älskar.
Det går sådär - men det måste gå! :-)
Glöm inte att ta tillvara på nu och här!

Kärlek!
//Anna

Kärlek!
//Anna