annalandinnilsson

"... Jag trivs bäst i öppna landskap,
nära havet vill jag bo.." (U Lundell)
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv! :-)




Konstigt, hur orden ibland kommer till en mitt i natten...;

Mitt liv är mitt
och min möjlighet att ta
- att tjäna ett syfte,
att vara den jag ska.

Vad det är, det vet jag knappt,
men livet rusar förbi, oändligt snabbt...
Under tiden vi undrar vart vi ska och vem vi är,
pågår livet - nu och här!

Medan vi försöker finna meningen med livet
och vad vi ska bli,
försvinner dyrbara ögonblick
- det är livet som rinner förbi!

Nu kanske någon tycker att det blev negativ klang i mina ord,
men jag menar det helt motsatta.. :-)

Carpe diem - och all kärlek..! :-)
//Anna

Aldrig har jag sett havet så stilla
- magiskt...
Men också så oerhört vacker och sällsynt,
att det känns oroväckande och nästan olycksbådande...
Bokstavligt och bildligt talat,
som lugnet före stormen...?

Tja - och bilden och beskrivningen ovan påminner väldigt mycket om stämningen i hemmet just nu...
Jag gläds och jag njuter av varje sekund - men vet ju också att vinden allt för snabbt kan vända..! :-)

Kärlek!
//Anna

Tro det eller ej,
men jag - j a g ! - har vunnit 1:a pris i en fototävling! :-)
Ni som följer mig här på bloggen, vet att jag brinner för både mitt skrivande och för mitt fotograferande,
och gissa om jag blev överlycklig när jag igår insåg att jag faktiskt utsetts till vinnare..?! :-)
Jag är SÅ glad, tacksam och ödmjuk för detta,
och känner mig mera taggad än någonsin att fortsätta kämpa för framtida möjligheter inom "mina" områden!

Tack alla Ni som tror på och peppar mig! :-)

Kärlek!
//Anna

Följande bild tävlade jag också med - själv tycker jag den är jättehäftig,
men antar att juryn ansåg att bilden på min älskade T som läser deras broschyr (upp och ned!)
är bättre som reklam..? :-)

Idag har smärtorna övertaget... :-( Det är i de stunderna de små och vackra sakerna betyder allra mest!

Lev nu och här
- vem vet vart ödet oss bär?
Igår är förbi,
imorgon är då,
lev i sinnet fri,
närvarande och här, de oförglömliga ögonblicken bestå.

Kärlek!
//Anna

Min son, och många andra barn och ungdomar med NPF,
får inte det stöd som behövs, och som de rätteligen borde få i skolan,
på grund av okunskap om dessa funktionshinder.
Men - om jag istället hade sagt att min son har svår allergi,
hade man med all sannolikhet sanerat miljön runt honom för att underlätta skolgången...

Vari ligger skillnaden??!

//Anna

Jag hade farhågor och kalla kårar längs ryggraden på väg dit,
men inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det skräckscenariot
och hur förfärligt det faktiskt skulle bli...

Mot bättre vetande, tog undertecknad sina sista slantar och begav sig iväg mot många andras drömmål,
köparnas Mekka,
men min värsta mardröm - Ullared...
Att jag, av helt egen och fri vilja, gav mig in i denna fullständigt galna, kommersiella värld,
där hysteriska människor hänger i handtagen på sina enorma kundvagnar (och de flesta har ju dessutom minst två vagnar de knör sig fram med, samtidigt som de försöker styra barnvagnar och dylikt..!) och hugger tår och fotknölar av allt och alla som råkar komma i deras väg, samtidigt som de likt hungriga vargar slänger sig över till exempel "Kjells solglasögon" och "Morgans lunchlåda"...

Hur f-n tänkte jag egentligen?!
Vad i hela fridens namn gjorde jag där..?! Jag får ju för jössenamn panik om det är fem personer före mig i kön hemma på ICA, och skulle gladeligen lägga ner julen för att slippa all trängsel och hysteri - och ändå befann jag mig där..? :-)
Fast man kanske kunde se det ur en terapeutisk synvinkel? Typ om jag överlevde det besöket utan några större sammanbrott och för många panikångestattacker, så kanske jag skulle växa som människa och bli stolt över mig själv..? Yea, right... :-)
Med facit i hand kan jag bara konstatera att jag INTE är lämpad alls för denna sortens utsvävningar!
Man skulle kunna uttrycka det som min älskade son ironiskt nog säger ibland; jag får (läs "fick"!) DAMP..! :-)

Efter kilometerslånga köer in i varuhuset och drygt två timmars väntan på att få lov att komma in i den riktiga trängseln och köphysterin, samt drygt en timmes väntan på att få betala de få varor jag i mitt chockartade tillstånd hade lyckats samla på mig, kunde jag efter att äntligen ha blivit "utsläppt" konstatera följande;
This was it, the bottom is nådd, måttet är mer än rågat...
Aldrig, no more och never again sätter jag min fot här! :-)

Då undrar kanske någon om det inte fanns något positivt alls med denna utflykt?
Jojomensan - jag hade fantastiskt trevligt ressällskap, strålande solsken som värmde under alla timmars köande
och det faktum att jag faktiskt överlevde och kom hem med förståndet (hm, nåja...) i behåll! :-)


... Och med vyer som dessa på hemresan, återvände kraften ganska snabbt..! :-)

Kärlek!
//Anna

Jag beklagar verkligen att Ni hållits på sträckbänken angående mötet på A:s skola...
Men tyvärr har de senaste dagarna helt dominerats av laddade känslor och häftiga utbrott,
och därmed har det varit omöjligt att sitta ner i lugn och ro för att skriva.
Dessutom har frustrationen och maktlösheten varit så stor, att den rätta orken och gnistan saknats...

Min älskade lille kille är i total obalans för tillfället, och hans smärta är även min att bära.
Ena stunden älskar han sin mamma mest av allt och vill bo här på heltid, men i nästa hatar han mig och önskar livet ur mig och vill absolut inte vara i detta hemmet...
Och sen, i nästa skede, kommer självföraktet. Det är hjärtskärande att se hur en så liten kropp kan innehålla så många och intensiva känslor!

Igår eftermiddag kulminerade allt och A nådde verkligen bottennivå...
Han lekte med sin bästa, och typ enda, kompis, när de plötsligt stormade in i hallen - A var jättearg och kompisen ledsen och bedrövad. Till min stora sorg hade sonen med vilje orsakat kompisen smärta och visade ingen ånger alls, utan var bara arg och hånfull och när jag försökte prata honom till rätta var det helt omöjligt att nå fram.
Men när kompisen gått härifrån brast det totalt för A... Ångern och det dåliga samvetet slog till med full kraft, och de självdestruktiva tankarna och handlingarna var ett faktum. Och det som började som ett "vanligt" utbrott, då främst materiella ting slits sönder, utvecklades till stort raseri riktat mot honom själv.
Han var helt utom sig, skrek och grät om vartannat, slog sig själv i huvudet med ett hårt plastfordral för att sedan dunka det arma huvudet metodiskt i väggen - allt medan han maniskt rabblade upp hur värdelös han var och hur gärna han ville dö och bad till och med sin lillasyster att hämta en kniv till honom, så att han kunde ta livet av sig... :-( Allt medan jag förtvivlat försökte få kontakt med och lugna min älskade pojke. Men just där och då hatade han hela världen, och framför allt sig själv.

Tack och lov återvände kompisen senare för att lämna A:s väska, och då gick A direkt fram och sade det där lilla ordet som kan vara så svårt att uttala, men betyda så oerhört mycket för mottagaren; förlåt!
Och kvällen kunde därefter avnjutas i harmoni. Dock förvånar det mig hur snabbt min son glömmer (förtränger?) sådana traumatiska utbrott och händelser? För själv kan jag ju ärligt säga att jag inte sov en blund inatt - grubblerierna är många och smärtan över sonens mående stor...!

Mötet då? Tja - om jag säger som såhär, så var det väldigt slätstruket och "much a´do about nothing".
Menlös personal som precis som vanligt bara jamsade med och gav en massa tomma löften. Dock var kuratorn från BUP med, vilket ändå ger hopp inför framtiden!

Ja, det blev ett långt och kanske både rörigt och negativt inlägg idag..?
Men detta är mitt andningshål och jag vet ju att det finns så många härliga, underbara människor där ute som känner igen sig i det jag beskriver och som dessutom är både vänliga och medkännande och gärna delar med sig av sina egna erfarenheter. Tack alla Ni för att Ni finns! :-)

Slutligen vill jag ändå poängtera det positiva i det jag just beskrivit; min son kunde både visa ånger och be om förlåtelse, och det är jag mycket glad och stolt över! Dessutom kunde han släppa allting så snabbt (på gott och ont förvisso!), att han senare på kvällen gjorde två sidor matteläxa vilket är ett ämne han har svårt för och därmed brukar ha mycket svårt att koncentrera sig på. :-)

Efter regn brukar det alltid komma solsken...!

Kärlek!
//Anna

En stund av fullständig stillhet
- ännu ett ögonblick för alltid förevigat genom kameralinsen... :-)



It´s only words, and words are all I have... :-)

Kärlek!
//Anna