annalandinnilsson

Usch ja...
Här är det ju som Ni vet höga berg och djupa dalar
- även i "normala" fall...
Men just nu är ju som bekant ingenting ens i närheten av "normalt" i mitt liv...!
Gudarna ska veta, att jag och barnen har en hel del att bita i
- men som jag sagt tidigare;
just nu är ingenting viktigare än min älskade mor!
Och såväl jag som mina systrar är inställda på dåliga nyheter på tisdag (när mor ska till onkologen)...
Vi vet vad vi ser och hör - men allt det som inte synts och märkts utanpå då...?
Hur långt gånget och illa är det..?!
Och här går jag ändå och bryr mig på hur jag ska ha råd att ha kvar mitt hus... Patetiskt, eller hur?
För personligen skiter jag i alla pengar, hus och saker i världen
- men jag kan inte förlora min mor också...! Inte redan?
Förlåt - det blev ett negativt inlägg...
Men jag var bara "tvungen" att få det ur systemet! :-)
Och jag ger aldrig upp en kamp, det tror jag de flesta av Er vet?
Vi måste t r o ! <3

Kärlek!
//Anna

Som de flesta av Er nog känner till, så bröt ju min käre A sin arm i påskas med operation som följd.
Och efter alla turer inom sjukvården ända sedan han såg världens ljus första gången, i kombination säkert med hans diagnos och känslighet, så är han hemskt rädd för allt som har med sjukhus och läkare att göra.
Och just därför blev jag extra upprörd, för att inte säga förbannad, när vi förra veckan skulle ta bort gips och stift på honom och den läkare och sköterska som utförde det uppenbarligen INTE hade varken läst hans journal eller hört vad jag sade när vi kom dit samma morgon... Vilket resulterade i följande insändare av undertecknad i vår lokala tidning här (Helsingborgs Dagblad). Notera även svaret ifrån klinikchefen...;

Skäms ortopeden!
För två månader sedan bröt min son ena armen såpass illa att det krävdes operation. Det hör till saken att min son spenderat mycket tid på sjukhus ända sedan födseln och har dessutom en bokstavsdiagnos som gör att han är extra känslig och rädd för allt som har med sjukvård att göra.

Så med anledning av detta, i kombination med hur skräckslagen och ledsen han var när han fem dagar efter operationen blev omgipsad, pratade jag redan då med såväl läkare som sköterskor om möjligheterna att ge honom något lugnande när det väl blev dags att ta av gips och de två stift som använts för att fixera hans fraktur, och jag blev lovad att de skulle se till att hjälpa honom med detta. Döm därför om min förvåning, bestörtning och milt uttryckt irritation när det häromdagen äntligen var dags att ta bort allting och läkare och sköterska totalt nonchalerade sonens rädsla och istället hade den dåliga smaken att bli irriterade på honom när han grät!? Och när jag insåg att de uppenbarligen utan pardon tänkte dra ut stiften på min skräckslagne och förtvivlade pojke, utan varken bedövning eller lugnande, så steg tårarna även i mina ögon - av medlidande för min son, men också av vanmakt och ilska!

Hur kan man behandla ett barn, som så tydligt redan innan är panikslaget, på detta sätt?! När det dessutom finns noterat i hans journaler att lugnande kommer att behövas i samband med avgipsning och stiftdragning (ja, jag har journalkopiorna)...? Någon form av förklaring och ursäkt vore på sin plats!

Anna

Svar direkt: Jag måste först och främst beklaga det som din son och du upplevde i samband med gips- och stiftborttagandet på vår mottagning. Av någon för mig oklar anledning har man frångått gällande rutin i detta fall vilket är ytterst beklagansvärt.
Jag kan dock inte i detalj kommentera ett enskilt ärende på grund av de rådande sekretessreglerna och dessutom är insändarsidan på HD inget lämpligt forum att diskutera ett ärende som detta. Jag uppmanar dig istället att kontakta mig direkt så att vi kan träffas för att diskutera igenom det som skett.
Niclas Ramberg
Verksamhetschef
VO ortopedi
Helsingborgs lasarett

Hmm...
Tja-  vad säger man?! Varför har man "frångått gällande rutin" i just vårt fall..? Och vad innebär gällande rutin?!
För att inte tala om ryggradslösheten i kommentaren om att insändarsidan inte är ett lämpligt forum
- nej, såklart han inte tycker det, det är ju dålig reklam för mottagningen! Och just därför jag skrev, typ.. :-)
Däremot menade jag såklart inte att svartmåla hela mottagningen, utan ifrågasätter starkt just vårt bemötande! Med tanke på A:s rädsla och känslighet och det faktum att jag påtalat det flera gånger tidigare och det fanns noterat i hans journal...!
För en sak är säker - efter det som inträffade i detta fall, så kommer nästa besök med sonen inom sjukvården att bli en riktig mardröm... Och det har jag personalens nonchalans och brist på hänsyn att tacka för..!

Kärlek!
//Anna

Som sagt
- jag öppnade här igen, för att jag måste få ha min ventil...! :-)
Och eftersom det är så mycket kaos omkring oss just nu, så har jag varken ork, tid och framför allt inte kunskap om hur jag bäst flyttar min blogg till en annan plats... (tips någon...???)
Hursomhelst - det är för tillfället så galet mycket som händer omkring oss, att jag stundtals känner mig redo för nedräkning...
Men - som den oxe jag är (d v s hyfsat :-) envis...!) och på grund av många andra och mycket bättre skäl, så slänger man inte in handduken!
Dock måste jag erkänna, att det är länge sedan jag kände mig så här slagen...
Visst har man motgångar i livet och jag har absolut haft en hel del tuffa sådana,
men när allting kommer på bred front som det gjort sista 1,5 - 2 månaderna... Då sätts man sannerligen på prov! Och jag är inte säker på att jag skulle klara det om jag fick det skriftligt eller muntligt...
Katt- och råttalek...:-) Ja, det är nog ungefär så vårt liv ser ut just nu!
Hade tänkt dela med mig så mycket mera, men vågar inte...
Så det jag vågar dela med Er här idag, är min oro för min älskade mor...
Nu har hon som tur är fått tid till skiktröntgen till helgen.....
Det kommer absolut, med all säkerhet, att bli en mycket annorlunda sommar!

All kärlek till alla Er underbara, goa och medkännande människor!
'//Anna

Tjaa
- ganska mycket i mitt liv kan just nu liknas vid just nämnda katt- och råttalek
(även om det i mitt bildfall, tack och lov inte rör sig om någon råtta, utan om en näbbmus..!)...
För egen del, för barnens del - och för min älskade mor´s del...
Jaa - ju mer jag tänker på det, så får det nog bli ett längre inlägg om detta faktiskt!
Hursomhelst - här är ett exempel på hur det kan se ut,
när man ser döden i vitögat - eller för den sakens skull skrattar djävulen själv rakt upp i ansiktet..!?
Anyway - jag är fortfarande mycket tacksam för att man inte vet sitt öde...!

Kärlek!
//Anna

Vad mer kan man säga...?!:-)
Jag har nog inte rätt att hoppas på fler skyddsänglar
- men mor kan väl få låna en eller ett par...?
http://www.youtube.com/watch?v=ALMmlDkFNVI

Kärlek!
//Anna

T A C K
- alla fina, varma, medkännande och underbara människor!
Det är just därför jag inte stod ut med att inte vara på bloggen
- därför att NI tillför så mycket kärlek och stöd!
Och jodå, tack och lov så är jag (vi!) omgiven av många härliga och underbara människor,
som stöttar och lyssnar!
Ni som så att säga "bara" figurerar här på bloggen är ovärderliga<3,
men jag har ju som tur är även familjemedlemmar som står mitt hjärta väldigt nära,
och utan dom hade nog orken tagit slut för länge sen..!
Men som sagt
- Ni alla har med föregående inläggs alla varma och medkännande och kärleksfyllda kommentarer
bevisat för mig än en gång,
hur viktig och betydelsefull min blogg är - för mig inte minst...! :-)

All kärlek till Er!
//Anna

Som sagt
- allt för mycket har hänt runt mig och min familj sista tiden,
och tyvärr är mycket av det av ondo...
Därför orkar jag inte hålla allt inom mig,
utan måste få skriva av mig och ventilera alla känslor lite!
Det händer mycket runt mig själv, med en utredning framför mig kombinerat av det faktum att jag lade ner alla mediciner,
och mina barn har gått igenom mer än jag önskar att dom skulle behöva göra någonsin...
Och så nu, till råga på allt,
kommer beskedet om min älskade mor...
Hon har cancer och det visar sig dagligen, att den hunnit ta så mycket mer än någon trott redan... :-(
Det kommer att bli en lång och mycket annorlunda sommar!
Glöm inte att leva nu och här - vi vet inte vad vi bär inom oss eller vad ödet har i beredskap!

Kärlek!
//Anna

Jag tar risken,
och hoppas innerligt att inga illvilliga försöker använda mina egna och innersta tankar emot mig...?
För just nu händer det allt för mycket i mitt (vårt!) liv,
och jag behöver mer än någonsin mitt skrivande
och det ventilationshål som det innebär...
Och eftersom jag på grund av allt kaos omkring mig varken har tid, kunskap eller ork,
för att försöka skapa mig en ny blogg,
så väljer jag att "öppna" här igen,
och korsar fingrar och tår för att allt ska gå bra... :-)

Kärlek!
//Anna