Äntligen... :-)
Efter att ha väntat så länge på att få ett kännbart tecken från min älskade Mor,
så fick jag äntligen ett påtagligt sådant inatt... :-)
(fjantiga jag och min älskade lilla mor på min 40-årsdag i våras - oj, vad lyckligt ovetande jag var då...!)
Ja, som Ni säkert förstår så brottas jag fortfarande med den stora tomheten och sorgen av att ha förlorat både mor och far på mindre än två år och såpass hastigt.. Smärtan är fortfarande stor stundtals, men det finns ju så mycket mer att slåss mot..!
Hursomhelst, så har jag varje dag sedan mor gick bort väntat på att få något "tecken" från henne, få känna hennes närvaro på något sätt...
Och igårkväll fick jag ett infall och gjorde något radikalt, med tanke på hur ledsen jag varit så många gånger hemma tidigare.. Men - jag åkte helt enkelt upp till mina föräldrars numera nästan tomma lägenhet...
Jag gick ett varv i lägenheten, fällde några tårar, tände värmeljus och bäddade till mig i deras bäddsoffa och låg och lyssnade lite på radio innan jag lade mig till ro, och jag kände mig faktiskt väldigt lugn och bekväm...
Och så vaknade jag någon gång inatt, och hörde det välbekanta ljudet av min mor´s lätta små fötter smygande över golvet - så som hon alltid gjort för att inte väcka varken oss barn eller barnbarn genom åren när hon ville förvissa sig om att vi somnat <3 - och kände sen hennes ömma smekning över huvudet samtidigt som hon "stoppade om mig" som hon gjort så många gånger när jag var liten, och sedan viskade hon i örat på mig; "Jag har det bra nu min tös". <3
Ärligt talat, så finner jag inte fler ord just nu i skrivande stund - det var en så stark och tydlig upplevelse!
Och idag är det 2 år sedan min älskade Far gick bort...
Kärlek!
//Anna
Ljus och mörker...
Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt...
Ibland ser man allting i svart, men ljuset sägs alltid vara starkare!
Kärlek!
//Anna
En helg i den välkända berg- och dalbanan...
Tjaa - så kan man nog kort sammanfatta det..!
I fredags hämtade jag mina älskade "småttingar" :-)
- men hade innan dess hunnit bli uppringd av sonens klassföreståndare, som informerade mig om att sonen inte alls varit sig lik under veckan, varit aggressiv, tuff och bråkig... Inte alls likt honom, eftersom det liksom varit min ljusglimt hittills att han inte börjat bråka i skolan. Förklaring till detta..?! Njae... Av honom får man ingen och själv kan jag bara spekulera... Kan det vara hans reaktion på att hans älskade mormor inte finns kvar hos oss längre? När jag berättade för honom i slutet på sommaren om hennes cancer för att försöka förbereda honom, så svarade han med att under en vecka eller två vara väldigt arg på och gentemot sin mormor... Eller så kanske det är så att starkare viljor på skolan insett hur lätt det är att övertala honom till att göra skitjobb..? Och så kan det ju även handla om det "enkla" faktum att han faktiskt blir äldre, det händer saker i både kropp och hjärna - kombinerat med det faktum att han faktiskt bor i två helt olika hem med allt vad det innebär..? Men vem är jag att gissa, jag är ju bara hans mamma och varken läkare eller psykolog..!
Hursomhelst, jag hämtade två lyckliga men trötta barn och gick hem - sonen var uppspelt eftersom han skulle på disco på kvällen och dottern var allmänt trött och gnällig, som hon alltid är efter de långa dagarna hos pappa. Så jag hade fullt upp att försöka hålla dotterns allt utom ljuvliga humör i någorlunda schack, innan det var dags att skicka iväg sonen. Dessvärre ringde "discovakterna" upp mig efter bara en timme och jag hörde min sons förtvivlade gråt i bakgrunden, då hade han ramlat och slagit sitt knä... Och jag som inte själv kan/får köra bil och hade ordnat samåkning med en av klasskamraterna, fick jag jaga tag i min kära syster (vad skulle jag gjort utan henne?!) och be henne hämta hem honom åt mig.. Suck! Och som ni säkert kan räkna ut, så blev ju kvällen i och med detta inte som något av mina barn tänkt sig och de somnade inte förrän närmre tio på kvällen... :-(
Dock är ju dottern alltid första natten hos mig inställd på "pappa´s tider" och vaknade halvsex på morgonen... Allt utom utsövd! Vilket förstås fick till följd att lördagen inleddes på samma tråkiga, bråkiga, hyperaktiva sätt som fredagen avslutats.
Därefter förflöt några timmar ganska smärtfritt, eftersom jag passade mina älskade "extra-pågar". :-)
Men - i samma stund som de hämtades vid 16-tiden och jag och mina telningar skulle gå och handla lite lördagsgodis, så briserade bomben... Och då pratar vi atombomb...! Och inför skräckslagna ögon (och öron!) fick A det värsta utbrottet jag hittills upplevt - han skrek hysteriskt, nästan djuriskt, slängde sig vilt omkring på golven, för att sedan börja kasta saker... Han siktade och slängde bl a tre cykelhjälmar efter mig, sprang ut och fortsatte sin bärsärkagång; han sparkade sönder grillen, fick tag i en sopkvast och slog så hårt och många gånger att delar av stammen flisades och kvasten gick sönder och därefter avslutade han med att försöka träffa mig även med resterna av kvastskaftet... :-(
Slutligen, efter vad som kändes som en evighet (inte minst för tålamodets skull!), övergick raserianfallet istället till förtvivlad gråt som tog mig mer än en timme att dämpa...
Usch, älskade lilla hjärta - man undrar ju vad som händer inombords och vad som rör sig i tankarna..?!
Och trots att man själv försöker bevara lugnet och ha tålamod, så är man trots allt till syvende och sist bara en människa och har någonstans en smärtgräns.
Att dessutom lillasyster testar gränser värre än någonsin och visar allt fler tydliga tecken på att även hon befinna sig någonstans i diagnosland, gör ju inte precis saken lättare..!
Framför allt inte när man själv dessutom precis avslutat den egna utredningen och nu bara inväntar resultatet av denna... :-)
Haha, vilken familj! My god... :-) Kan ju inte annat än bli helt fel och galet emellanåt!?
Kärlek!
//Anna
My big "no no"...
Ni som följt mig här på bloggen under en längre tid,
känner också till att jag kan svänga ganska brutalt mellan olika ämnen från en dag till en annan.. :-)
Och sista tiden har ju tyvärr dominerats av ganska negativa och sorgliga inlägg,
varför jag idag tänkte bjuda på något helt annat... :-)
För tro det eller ej - trots heliga löften från undertecknad förut,
om att aldrig någonsin igen sätta sin fot på Ullared´s mark, så var det just detta hon gjorde idag...
My big "no no"...!
Mot bättre vetande lät jag mig än en gång ryckas med av syster yster,
och enda anledningen till att jag faktiskt följde med var tanken på att kanske kunna ordna julklappar till barnen...
Hursomhelst - vi anlände till Ge´kås i Ullared och tog oss in utan större bekymmer.
Dock räckte det för mig att se skyltarna för att jag skulle få rysningar i nacken...! :-)
Men men, vi kom in - och sen är allt bara dis och dimma för mig, haha..!
Jag var såpass förberedd, att jag visste exakt vad jag skulle leta efter - vinterytterkläder till barnen samt julklappar åt desamma. Men alla hysteriska tanter och farbröder som hänger i handtagen på sina vagnar finns det ju liksom inga varningsskyltar för..?
Så jag tog ett snabbt beslut - no mercy! Och styrde glatt min egen vagn mot den ömmaste punkten på respektive människa jag krockade med... :-)
Och sen - plötsligt, befann jag mig i mardrömsscenariot... Bland leksakerna..!
Det var ju här jag skulle fixa klappar till barnen - men hur lätt är det när alla människor står i vägen och blockerar med såväl kroppar som vagnar, samtidigt som de fotar med mobilerna och hysteriskt ringer släkt och vänner och frågar huruvida det är detta just deras barn vill ha...?!
Suck... Nåja, jag hade i rena förskräckelsen lyckats rycka åt mig lite saker som jag tror att mina barn kan gilla och stod i ett hörn någonstans för att försöka hämta andan och kraften att ta mig igenom vagnmyllret mot kassorna, friheten och den friska luften,
när plötsligt min kära syster står där en decimeter från mitt ansikte och säger "hej"..! Kan bara föreställa mig hur dum jag såg ut just då - apatisk, med något vilt i blicken...!? :-)
Med förnyad kraft tog jag mitt vapen - ja, det vill säga kundvagnen! - och började forcera mot kassorna.
Och då, när jag inte trodde att det kunde bli värre - precis efter att ha hört det fasansfulla faktumet att Björn Ranelid ska delta i melodifestivalen - så håller jag på att krocka med en pyramid gjord av böcker...
Självklart mega-egot Zlatan´s "Jag är Zlatan"... Jag övervägde allvarligt att använda tändstickorna jag precis lagt i vagnen för att förinta dessa patetiska rader, men sansade mig som den ordentliga människa (?! haha) jag är, och fortsatte mot kassorna...
Ja, kära vänner - summa sumarum är alltså;
jag åkte,
mitt förstånd förtvinade lite till
- men jag överlevde, mot alla odds!
Men nu, nu är hon slut som artist... :-)
Kärlek!
//Anna
En månad...
Idag har det gått precis en månad sedan jag tvingades ta farväl av min älskade lilla mor
- och ironiskt nog så är det just idag min älskade far´s födelsedag också - han skulle fyllt 71 år idag...
Men som sagt - en månad har hunnit gå... Hur gick det till?!
Det har varit fruktansvärda, intensiva, plågsamma och uppslitande veckor,
och jag kan inte förstå att jag inte hört min mor´s röst eller sett hennes härliga, underbara lilla jag på en hel månad!
Tomheten är så total...
Jag minns de sista timmarna med henne i detalj, varje sekund, varje ord - varje litet ögonblick...
Och samtidigt som allt detta är så tydligt som om det hände igår, så blir jag rädd över att det samtidigt känns som en evighet sen.. Visst är det konstigt?!
Men oavsett - nu står jag (vi) här inför faktum: vi har förlorat båda våra älskade föräldrar på mindre än två år,
och tvingas nu ta avstamp inför en annan framtid och verklighet.
Tyvärr är det ju dessutom så, att vi nu står inför en rad högtider där både mor och far var huvudrollsinnehavarna,
och vi kommer att fälla många tårar ännu... Nyckelspelarna kommer för alltid att saknas!
Men precis som fina Ann hade skrivit i en kommentar till mig; Hur kan man någonsin släppa taget?!
Jag tror inte att man någonsin gör det, fullt ut - inte jag åtminstone..! Det går liksom bara inte..!
Älskade mor och far
- nu åtminstone varandra Ni har!
Vi står kvar med vår sorg, saknad och tomhet,
och vi kommer att älska och sakna Er i evighet.
Men Ni lever för alltid kvar,
genom alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn Ni har!
Ömt ska vi alla vårda Ert minne,
och bära Er glöd och värme i hjärta och sinne! <3
Kärlek!
//Anna
