annalandinnilsson

På mitt köksbord har jag en hög med vackra bilder,
som förmedlar en massa kloka och tänkvärda ord.
Personligen brukar jag placera det kort som har orden "Jag lever i nuet" främst,
eftersom det ju är efter den devisen jag gärna vill och försöker leva.
Men som sagt, det finns många fina tankar och bilder att välja bland,
och igårkväll kom plötsligt min älskade A med ett av korten till mig och sade;
"Mamma, detta är till Dig och Jörgen..."

På framsidan står det; "Jag är värd all kärlek" :-),
och på baksidan kan man läsa följande;

Jag accepterar mig själv precis som jag är. Jag är övertygad om att jag har ett värde grundat i det faktum att jag finns till. Jag känner mig trygg och värd att älskas.
Jag öppnar mig med tillit och bjuder in kärleken från alla håll, jag låter den komma och fylla mig till brädden. Jag är tacksam för all kärlek som finns omkring mig.
Inuti mig känner jag en ovillkorlig kärlek till allting, som även omfamnar mig.
Jag är värd all kärlek.

.... Blir man tårögd då, eller? :-) Älskade lille A...
Vi är a l l a värda all kärlek och att känna precis så som det står ovan,
även om det inte alltid varken är särskilt lätt eller en självklarhet.
Men om det är någon jag själv anser vara värd all denna kärlek,
så är det just mina barn och inte minst A, som kämpar så med sig själv och sin självkänsla!

Kärlek!
//Anna

Ibland kommer de...
De där magiska ögonblicken
och de dagar som man inte upplever ofta alls,
men just därför, när dom väl dyker upp,
så blir man alldeles salig av glädje!

Det är en fantastisk känsla,
att plötsligt få känna sig som en vinnare på alla plan,
och man vill bara frysa stunden och önskar att det aldrig tar slut. :-)

Plötsligt inte bara vill, utan vågar man,
och får dessutom kredit för det
- hur härligt är inte det?! :-)

Okej, jag inser att jag talar i gåtor...
Men det jag just nu först och främst vill förmedla är,
att man ska följa sitt hjärta och sin instinkt!
Även om vägen stundtals är krokig och svår,
så kommer det en dag när man belönas för sin idoghet
- för all hjärta och själ man lagt ner,
för all iver och envishet...

TRO...
Tro på Dig själv,
och det lyser igenom och alla andra börjar också tro..! :-)

Kärlek!
//Anna

Idag är det inte bara himlen som gråter... :-(
För ett år sedan vid denna tiden satt jag vid min älskade Far´s sida,
och såg hur hans livslåga sakta falnade...
En låga som brunnit så starkt, men som nu flämtade allt mera i takt med
att andningen blev allt ytligare..

Timmarna innan vi åter kallades upp till sjukhuset, hade jag hört min far´s röst för sista gången.
Vi hade alla tillbringat dagen hos honom, när jag satte mig vid hans sida och tog hans hand och han sade;
"Nu är jag helt slut - nu orkar jag inte mer..." Varpå jag svarade; "Jag förstår far, det är okej - sov Du nu..."
Innerst inne förstod jag vad det betydde och vad innebörden i våra ord sade,
men förträngde det ändå - tills dess att jag återsåg honom på natten, och insåg att han på ett plan redan hade lämnat oss.

Men jag är övertygad om att Du kände alla Dina tösers närvaro in i det sista Far. Och trots att vi visste att döden var oundviklig, blev ändå Ditt sista andetag en chockartad upplevelse. Samtidigt som jag ville släppa taget om Dig och låta Dig få ro, så insåg jag ju samtidigt att det innebar att vi aldrig mer skulle få se Dig eller få höra Din röst eller Din kryckas klickande ljud...

Men nu har alltså ett helt år redan gått och jag förstår inte hur..?
Tack för allt älskade Far! För att Du var en stor och mycket viktig del i mitt liv under så många år,
för allt Du gav, för alla goda skratt och för de outplånliga avtryck Du lämnat genom mig och mina barn.
Saknaden är fortfarande lika stor och det går inte en dag utan att jag tänker på Dig!
Men Du är ständigt med mig, i tanke och minne,
i hjärta och sinne.. :-)

Kärlek!
//Anna

Dröm om morgondagen,
minns gårdagen,
lev idag
- that´s the way it should be!

Dessa dagar innebär många tunga tankar och smärtsamma minnen...
Men igårkväll kunde jag under några timmar helt förtränga allt och bara njuta och glädjas!
Tack, min älskade, för att Du finns och för att Du ger mig dessa magiska ögonblick! :-)

Kärlek!
//Anna




Kärleken övervinner allt,
låt oss därför överlämna oss till kärleken... :-)

Jag vill bara än en gång ta tillfället i akt att tacka alla Er underbara människor här i bloggvärlden!
T a c k - för att Ni förstår, stöttar, peppar, delar... Ja, allt - utan att döma mig..!
Alla är välkomna med åsikter, tankar, kritik - whatever...
Men - är det något som gnager, så say it in my face! Jag kan ta det, inga problem! :-)

Återigen - jag gör bara mitt bästa,
för att göra mitt och mina barns liv drägligt och glädjefullt.
Sorry, ifall det sticker i någons ögon
- men jag är bara människa och mamma,
och jag har bara ETT liv till låns....

Kärlek!
//Anna

Jaha - har man en bra dag så nog fan regnar det...! :-)

Efter gårdagens något negativa rader, så längtade jag efter att få meddela att nu är allting bara bra igen! :-)
Och det är det också - egentligen... :-)
Men så fick jag ett brev idag, ifrån försäkringskassan...

... Tror folk verkligen att mitt fucking liv är en dans på rosor..?!
Att jag badar i pengarna som en sjukpension ger, njuter av smärtorna som håller mig vaken om nätterna och mer eller mindre drogad om dagarna..?!
Tror dom inte att jag skulle gett allt för att få min självständighet tillbaka, och åter få köra bil på egen hand och slippa vara beroende av färdtjänst och / eller andra människor så fort det dyker upp ett nytt läkarbesök i almanackan?
Och finns det verkligen någon som tror, att det är särskilt roligt, givande, stimulerande och inte minst socialt positivt, att "bara gå hemma" som väldigt många så fint uttrycker det..?
För i så fall kan jag meddela att så  är INTE fallet..!

Humöret är inte direkt på topp alltid när man lever med ständiga smärtor och konstant sömnbrist.
Ej heller mår självkänslan  särskilt bra alls, av att inte vara behövd eller till nytta någonstans utanför hemmet,
eller till följd av det faktum att jag faktiskt i samband med olyckan berövades en stor del av min självständighet och ingenting av allt detta gör direkt att självförtroendet heller frodas...
Dessutom är det knappast fördelaktigt för kroppen och hälsan, att ständigt medicinera en massa...
- för att inte tala om känslan av att vara som "en tidsinställd bomb" p g a bråcket som sitter på ett av mina halskärl,
eller den ständiga risken för nya proppar och livslång, blodförtunnande medicin..!

Men men - som sagt
- den som tor att det är en dans på rosor och uppenbarligen avundas mig,
får gladeligen leva mitt liv i en vecka med allt vad det innebär
från de egna krämporna, alla mediciner, oron för ekonomin och två små barn i bokstavsland...

Då är det kanske inte så konstigt, att jag för att bevara någon värdighet och en gnutta förnuft,
försöker göra det bästa av mitt liv och ägna mig åt sådant jag ännu kan
och som jag dessutom finner mening och glädje i..?!

Så förlåt för f-n, att jag inte lägger mig ner och dör,
eller vältrar mig i självömkan...
Istället valde jag att leva det livet jag har,
Så gott jag kan och fullt ut! :-)

Kärlek!
//Anna

Idag är ingen bra dag
- tunga tankar, dystert sinne och värkande hjärta...
Men imorgon är en annan dag!
Och tills dess lånar jag dessa ord från suveräne Paulo Coelho;

"Hatets kraft kommer inte att hjälpa dig någon vart.
Men förlåtelsens kraft visar sig i kärleken,
och den kan förändra ditt liv till det bättre."

Kärlek!
//Anna

Livet är väl inte alltid en dans på rosor... :-)
Men det är väl det som är meningen med livet antar jag
- att vi ska snubbla, ramla och resa oss igen...
Förhoppningsvis lite klokare av erfarenheten och starkare av prövningen och upplevelsen.

Livet tar oss med på de mest märkliga resor,
och det är bara vi själva som bestämmer hur vi väljer att hantera det! :-)

Kärlek!
//Anna

Man måste våga tro...
Denna bild tog min Kärlek på mig bara några minuter efter att jag varit hos min Far och tänt ett ljus
- och jag kan inte annat än tro att detta är min Far´s sätt att hälsa till mig..? :-)

Jag vill även än en gång tacka alla Er, som besöker mig här på bloggen och för alla värmande och peppande hälsningar, det är så oerhört värdefullt för mig! Och det är ju just det jag mest önskar - att beröra och förhoppningsvis hjälpa någon, på samma sätt som jag själv fått sådant oerhört stöd av alla andras berättelser.

Tron kan försätta berg sägs det... :-)

Kärlek!
//Anna

 

Jag hade precis sett fram emot att få berätta om hur bra den senaste veckan har varit för mig och barnen
- verkligen ovanligt positivt och lugnt och harmoniskt, och det glädjer och värmer modershjärtat i massor!
Men så - ett par timmar innan det var dags för avfärd till pappa, så hittade plötsligt sonen julkalendrarna jag köpt till dom... Och harmonin ersattes i en hast till tragedi, hysteri och mängder av tårar...
Han skrek och grät om vartannat, berättade hur mycket han hatade mig och maniskt rabblade han orden; "jag kan inte vänta"...
Och i samma stund mindes undertecknad fjolårets liknande utspell i samband med att det var dags för julkalendrar och det faktum att jag lovade mig själv att aldrig utsätta varken mig själv eller barnen för detta igen... :-)
Samtidigt så trodde jag ändå att sonen skulle ha mognat lite och bättre förstå tanken med kalendrar - men det är bara att inse att det här med tidsperspektiv är något som är oerhört svårt för A, det är liksom ogreppbart.

Men men - om vi bortser från brytet igår eftermiddag, så har jag och barnen haft en riktigt mysig vecka!
Jag som hade en del onda aningar inför höstlovet, fick till min stora lättnad en "smäll på fingrarna". :-)
Förvisso förklaras detta till stor del av att min älskade mor hade bestämt med A att han skulle få vara hos henne i två dagar, vilket i sin tur ledde till att jag fick två dagar när det var "bara" jag och T. Och det är en sådan otrolig skillnad att ha bara det ena barnet, och det gäller dom båda två i allra högsta grad!
Tack vare min kära syster så hann jag och T både kolla på tomtar och troll en dag och dessutom var vi på hennes allra första bio! På torsdagen utförde sen jag och och mor ett byte, så att lilla T äntligen fick åka in och sova över hos mormor och samtidigt fick jag och A efterlängtad kvalitetstid. :-) Vi hann avverka ett antal Beck-filmer tillsammans och dessutom var vi på "Spökafton" på kvällen, vilket var både mysigt, roligt och spännande.
Ja, helt enkelt en helt underbar och givande vecka! :-)

Dessutom har denna svensken nu varit och träffat det team som ska utreda mig själv... Och innan testerna dras igång, så ska jag "bara" ta ett beslut om huruvida vi ska starta utredningen direkt - eller om jag, med professionell hjälp och stöd, först ska försöka sätta ut alla starka mediciner jag står på... Ett inte helt enkelt beslut, tyvärr!
För visst önskar jag att jag inte behövde ta alla dessa droger som det ju faktiskt är - samtidigt är jag orolig för hur jag i så fall ska bemästra smärtorna på bästa sätt..

Utöver allt detta, så har veckan inneburit en hel del ledsamma minnen, då det nu gått precis ett år sedan min älskade far genomgick sin ödesdigra operation och för varje dag som nu går, så återupplever jag (vi) vad som hände och sades just den dagen ifjol... Det är helt obegripligt att det redan gått ett helt år! Och jag kommer med all sannolikhet att återkomma här på bloggen om detta.

Kärlek!
//Anna

... att vi är de enda varelserna i universum..?!

Oavsett vad jag tror, så väcker denna bild en del frågor... :-)
Är det ett naturfenomen? Meteorer? Besökare från yttre rymden... :-)? Flygplan?
Det är säkert många kritiker som tror att det är just flygplan, men jag är mycket skeptisk
- om så vore, är de väldigt nära varandra och om det hade varit någon typ av uppvisning,
så är ljudet från dessa enorma motorer rejält. Och denna kväll var alldeles tyst och stilla...

Bilden blev i alla fall ganska läcker och lite spännande!

Kärlek!
//Anna

Sömnbristen är min ständige följeslagare,
ögondroppar den enda trösten för mina rödsprängda ögon,
piller av varierande slag gör fruktlösa försök att dämpa huvudvärken,
och svart kaffe - dock med väldigt lite poesi, men desto mera ironi!
- är min bästa vän... :-)
Visst är småbarnsträsket och höstens alla bacilluskinvasioner fantastiskt..?! :-)

Carpe diem... Hmm - nja, men imorgon är en annan dag!

Kärlek!
//Anna