annalandinnilsson

... Men ack så sant!

"Den människan är lycklig och herre över sig själv
som från dag till annan kan säga jag har levat.
Oavsett om molnen skymmer eller solen lyser
över den kommande dagen,
är det som har förgått oåterkalleligt." (Horatius)



Kärlek!
//Anna

Glåporden haglar,
svordomarna är så grova att de kan få den mest härdade att rodna,
ilskan tar sig uttryck i allt ifrån sönderslagna dörrar,
illvrål med imponerande (?) ljudstyrka,
till hugg och slag och livsfarliga impulser
gentemot både sig själv och sina närmsta...

Stundtals är tröttheten så stor...
Och ingen som inte själv lever i diagnosland, kan riktigt föreställa sig hur vår vardag ser ut med alla dess stormar och hisnande berg- och dalbanor.
Hur mycket energi som läggs på att strukturera upp livet för att underlätta något för oss alla,
hur mycket tid och ork som går åt för att bevaka att sonen inte skadar sig själv eller någon annan,
eller allt krut som läggs på att försöka få skola och omgivning att förstå...

Missförstå mig inte - jag avser inte att klaga!
Men stundtals är tröttheten överväldigande,
och omgivningens oförståelse och fördomar underlättar ju inte precis.
Däremot är frustrationen och irritationen över detta bränsle för mig,
och ger mig ny kraft att fortsätta kampen för mina barn och deras rättigheter
till en fungerande vardag och ett bra liv!

Och jag vill ju också poängtera,
att lika fort som oväderna blåser in,
så kan solen och värmen, glädjen och kärleken, titta fram igen
- och det är dessa stunderna som räknas och är så ovärderliga!
Det är tack vare dom,
som man finner styrkan att kämpa vidare mot allt det onda! :-)

Kärlek!
//Anna

Ja, nu vågar man nästan tro på det... :-)
Det har varit några fantastiska vårdagar och vårtecknen är flera och underbara
- och kropp och själ mår bättre än på länge!

Våren - kärlekens, glädjens och förväntningarnas tid!
I like... :-) !

Kärlek!
//Anna

    

För ett kort ögonblick var det ren magi...



Det är inte många gånger jag sett dagen gry med en himmel färgad som här...
Hela himlen röd och rosa och andas hopp om vår, värme och kärlek. :-)

Carpe diem!
//Anna.

Tja - nog måste väl ändå våren vara på väg..? :-)












Utöver mina älskade och närmsta,
så är det genom mitt skrivande och fotograferande
jag söker tröst och styrka
och finner livsglädje och inte minst livskvalitet!

Kärlek!
//Anna.

Smärtan och sorgen är stor och det enda jag vill är att ta bort allt ont från min son´s tankar och axlar...
I förrgår hade han deklarerat för fröken att "..Ingen kan hjälpa mig. Jag klarar mig själv.."
Inga ord räcker till för att beskriva min maktlöshet och smärta
- och hur stor är då inte Anthony´s..?!
Ledsen...

Kärlek!
//Anna



"Jag ska inte tala med mörkret i mitt inre." (Paulo Coelho)

Ensam är inte alltid stark..



Ja, det har sannerligen varit några tuffa veckor på flera fronter...
Både jag själv och barnen har åkt på diverse sjukdomar, min kära mor är allt utom frisk
och ovanpå allt detta finns vår vardag i diagnoslandet...

Men med hjälp av cortiosonbehandling hoppas jag nu att jag snart ska ha brutit ner allt skit som står i den egna kroppen, så att jag istället helt kan fokusera på barnen, våren och framtiden! :-)
Personligen har jag nu remitterats till ett par olika ställen, vilket förhoppningsvis ska ge mig de svar jag behöver om den egna hälsan,
och vad gäller Anthony så hade vi igår ett mycket givande samtal med kurator och läkare på BUP.

Efter att ha beskrivit alla hans upplevelser och inte minst bemötande från skola och "kamrater", så tar de hans situation på största allvar. Och framöver väntar dels en ny motorisk undersökning men även fortsatt utredning för att avgöra om det finns någon mer problematik i hans diagnos än "bara" ADHD.
Men inte minst så ska det snarast arrangeras ett möte med skolpersonalen för att än en gång försöka öka deras förståelse för Anthony och de svårigheter han faktiskt har. Och för egen del kommer det förhoppningsvis och äntligen att bli en föräldrautbildning inom de närmsta månaderna - för ärligt talat, om jag inte själv ordentligt kan förstå och hjälpa min son, hur kan man då få andra och helt utomstående att göra det..?!

Så just idag känns det återigen lite lättare om modershjärtat och med hjälp av vårsolen inhämtar jag nu så mycket ny energi och kraft som möjligt, för att kunna ta nya krafttag i min kamp för att min son´s och hela familjens vardag ska bli så bra som möjligt!

Kärlek!
//Anna

Det känns som om hjärtat brister
och jag förbannar den egna oförståelsen och maktlösheten...

Jag har nyss tvingat på en vilt sparkande,
hysteriskt ömsom skrikande, ömsom gråtande,
ohyggligt stark 7-åring samtliga ytterkläder och därefter typ föst honom
framför mig ner till skolbussen, vilket naturligtvis förde med sig att vi var lika
ledsna och bedrövade båda två när vi skildes åt...

På väg till busshållplatsen bad jag min olycklige, hulkande son att berätta vad som var fel och varför han var så ledsen, så att jag skulle kunna hjälpa honom. Till min förtvivlan replikerade han då; "Du kan inte hjälpa mig ändå, det kan ingen..."

Vad är det som händer inom min pojke?!
Och varför kan jag inte förstå, avläsa och hjälpa honom bättre - jag som är hans mamma
och därmed inte bara ska älska honom mest, utan även känna och förstå honom bäst...?!

Vem har facit på vad man ska och inte ska göra, vad som är rätt och fel..?
För jag ska ju helt ärligt erkänna att det känns helt fel en sådan här morgon, och att tvinga iväg sitt barn..
Men skolan å andra sidan (som vi ju tyvärr dessutom vet inte har någon större varken kunskap eller förståelse runt NPF),
tycker förstås att dagens handlande är rätt - det är ju skolplikt... Men till vilket pris?!

Vad gör man?! Hjälp, någon..?

Kärlek!
//Anna

"Från och till är en mors styrka större än naturkrafternas..." (Barbara Kingsolver)

"Jag kan lika gärna försvinna, ingen vill ha mig. Jag kan lika gärna dö, ingen älskar mig..."

... Svårt att finna orden...
Älskade pojke..!
Trots att han dagen innan flera gånger spontant sagt åt mig att jag är världens bästa mamma,
så får ett känsloutbrott och en ordramsa enligt ovan, mig att känna mig som allra längst ner på denna skala...
Jag tycker SÅ synd om min lille, men på många sätt så stora, pojke..!
För vad är det egentligen för tankar och känslor som rör sig inom min 7-åring?! Det är ju honom helt övermäktigt och faktiskt inte alls konstigt att han stundtals bryter ihop av det.

Och så - lika snabbt som det kan komma över honom,
blir han glad och lycklig igen. Dessa diagnosers härliga berg- och dalbana
och tvära kast...

Samtidigt är det ju för väl att kärleken kan flöda lika häftigt som de negativa utbrotten! :-)
Och just nu har jag upptäckt att det fungerar överraskande väl med att sätta igång idolen Erik Grönwall´s "Higher"
- genast glittrar det till i sonens ögon och han sjunger lyckligt med. :-)
Och helt ärligt så tycker jag åtminstone själv att just dessa raderna ur samma sång känns väldigt passande.. :-)

".. I am flying
(och det gör ju min käre son ofta!),
my heart is taking over
(men i Anthony´s fall är det kanske mera hjärnan/adhd:n :-) ? ),
the world is flashing by... "
(ja, det gör den för oss alla - men vad gör den då inte för honom?!)

All styrka och kärlek! Vi behöver den.. :-)
//Anna

Ibland måste man tända det där j-a ljuset i tunneln på egen hand.. :-)

Kärlek!
//Anna

Känslan av att ha ett kall för en genom svårigheterna... :-)



"Det finns stunder när livet skiljer vissa människor åt
bara för att de båda ska inse hur viktiga de är för varandra." (Paulo Coelho)

Kärlek!
//Anna

... Lyser som guld.. :-)



Vågar man hoppas..? :-)

Kärlek!
//Anna.

"...I have a dream,
a song to sing,
to help me cope
with everything..."

Drömma måste vi få lov, annars förlorar vi oss själva.

Kärlek!
//Anna

... Här finner jag kärlek och inspiration,
mod och styrka,
och meningen med livet!
Jag älskar Er!

Kärlek!
// Mamma / Anna :-)