Ljus o hopp
Allt har den som hoppas kan,
inget den vars hopp försvann...
Jag lever på hoppet! :-)
Kramar och God Fortsättning!
Anna
Ju mörkare det är, desto större chans att det blir ljusare igen!
Jordbävning!?
Jo, God Morgon...
När klockan var typ kvartöversex imorse och jag satt i soffan och försökte slå upp dom blå, samtidigt som jag gav dottern morgonvällingen, så började plötsligt hela huset röra sig - porslinet skramlade ute i köksskåpen och vi höll på att ramla ur sofforna...
Halleda - en jordbävning!? Ingenting som varken jag själv eller särskilt många skåningar över huvud taget upplevt tidigare - som tur är får man ju säga!
Och tanken slår mig än en gång, hur små vi människor är när vi ställs mot vädrets och naturens makter...
... Vi behandlar ju inte moder jord särskilt väl, så det är kanske inte så konstigt att hon slår tillbaks emellanåt!?
Skakiga morgonkramar,
Anna
Människorna är de värsta av jordens parasiter...
Beslut...
Kalla fakta...
Jag har tre stora passioner - mina barn (/familjen), mitt skrivande och djur.
Likaså har jag tre stycken stora hatobjekt, nämligen; när man misshandlar / missköter barn, gamla eller djur!
För det finns inget så fegt som att ge sig på de svaga, de som inte kan försvara sig - varken verbalt eller fysiskt.
Se på våra gamla - de som i allra högsta grad byggde upp det samhälle som vi nu skördar frukten av. Hur tackar vi dom?! Jo, genom att sätta dom på ålderdomshem där dom många gånger lämnas åt sitt öde emedan personalen sitter och skvallrar i ett hörn någonstans...
Och våra barn och djur utnyttjas allt för många gånger, enbart för att de är så älskvärda och godtrogna varelser (vilket ju även de gamla är som ännu kan bo själva).
Missförstå mig inte - jag menar inte att generalisera! Som tur är så finns det många både djur, barn och gamla, som har det alldeles förträffligt bra! Men jag reagerar på att det över huvud taget förekommer misskötsel av desamma!
Jag blir så upprörd att jag ser svart vid blotta tanken på att våra barn utsätts för pedofili, våldtäkter och andra våldsbrott. Att våra gamla rånas, misshandlas och lämnas att dö i sina hem - många gånger bara för några korvören. Allt medan vårt så kallade rättssamhälle tittar på och gör....tja, inte mycket åtminstone!
Och djuren, som aldrig bett om att få komma till oss, plågas och missköts och de få gånger det verkligen uppmärksammas så kommer förövaren i bästa fall undan med att inte få lov att ha några djur längre...
Grrrr... Blotta tanken gör mig vansinnig! Nog är alla våra nära och kära (oavsett kön, ålder, människa eller djur) värda en bättre och mera värdig behandling än så!?
Ja, nog finns det mycket övrigt att önska i detta ärende...
Och apropå djur så vill jag gärna flagga lite extra för Kalla Fakta på TV4 ikväll klockan 19.20. Där ska man avslöja hur långt tränare och kuskar är beredda att gå, i sin jakt på pengarna - de pengar som vi som spelare i allra högsta grad påverkar. Personligen skulle jag gärna satt lite ström i arslet på någon av dessa kuskar och svängt rejält med piskan, bara för att se hur han tyckte att det kändes...!?
Kram,
Anna
"Jag är bara en - men jag är dock en. Jag kan inte göra allt - men jag kan dock göra något.
Jag kan inte avstå från att göra något, som jag kan göra."
Likaså har jag tre stycken stora hatobjekt, nämligen; när man misshandlar / missköter barn, gamla eller djur!
För det finns inget så fegt som att ge sig på de svaga, de som inte kan försvara sig - varken verbalt eller fysiskt.
Se på våra gamla - de som i allra högsta grad byggde upp det samhälle som vi nu skördar frukten av. Hur tackar vi dom?! Jo, genom att sätta dom på ålderdomshem där dom många gånger lämnas åt sitt öde emedan personalen sitter och skvallrar i ett hörn någonstans...
Och våra barn och djur utnyttjas allt för många gånger, enbart för att de är så älskvärda och godtrogna varelser (vilket ju även de gamla är som ännu kan bo själva).
Missförstå mig inte - jag menar inte att generalisera! Som tur är så finns det många både djur, barn och gamla, som har det alldeles förträffligt bra! Men jag reagerar på att det över huvud taget förekommer misskötsel av desamma!
Jag blir så upprörd att jag ser svart vid blotta tanken på att våra barn utsätts för pedofili, våldtäkter och andra våldsbrott. Att våra gamla rånas, misshandlas och lämnas att dö i sina hem - många gånger bara för några korvören. Allt medan vårt så kallade rättssamhälle tittar på och gör....tja, inte mycket åtminstone!
Och djuren, som aldrig bett om att få komma till oss, plågas och missköts och de få gånger det verkligen uppmärksammas så kommer förövaren i bästa fall undan med att inte få lov att ha några djur längre...
Grrrr... Blotta tanken gör mig vansinnig! Nog är alla våra nära och kära (oavsett kön, ålder, människa eller djur) värda en bättre och mera värdig behandling än så!?
Ja, nog finns det mycket övrigt att önska i detta ärende...
Och apropå djur så vill jag gärna flagga lite extra för Kalla Fakta på TV4 ikväll klockan 19.20. Där ska man avslöja hur långt tränare och kuskar är beredda att gå, i sin jakt på pengarna - de pengar som vi som spelare i allra högsta grad påverkar. Personligen skulle jag gärna satt lite ström i arslet på någon av dessa kuskar och svängt rejält med piskan, bara för att se hur han tyckte att det kändes...!?
Kram,
Anna
"Jag är bara en - men jag är dock en. Jag kan inte göra allt - men jag kan dock göra något.
Jag kan inte avstå från att göra något, som jag kan göra."
Alltid ett val...
Allting vi gör här i livet,
vem vi är och var vi hamnar,
beror på vilka val vi gjort dessförinnan.
En del val ger fantastiska, snabba och positiva resultat,
medan andra val kanske är mindre genomtänkta, rentav dumma,
och sätter lite andra spår än man hade önskat.
Men oavsett är det otvivelaktigt så, att de val vi gör påverkar oss som individer
och vår resa - även kallad "livet". :-)
Jag väljer NUET!
Jag väljer att försöka leva varje dag som om den vore den sista,
att vårda nuet och värdera varje ögonblick med till exempel barnen och familjen.
Jag försöker säga "jag älskar Dig" så ofta som möjligt till mina närmsta,
att säga förlåt om jag sagt eller gjort något som sårat och jag vill aldrig skiljas som
ovän med någon - för vem vet vad som väntar runt hörnet?!
Vem kan säga med säkerhet att den är kvar här imorgon? Eller till jul? Eller om tio år?
Dessutom har jag valt och lovat mig själv att inte känna någon ånger.
Nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så ska jag inte känna sorg över sådant jag
alltid velat men inte vågat, kunnat eller hunnit göra. Nej, då vill jag känna mig tillfreds
med mig själv, det jag gjort och åstadkommit - att jag tagit tillvara på och utnyttjat min
tid efter bästa förmåga.
No regrets!
Kram,
Anna
"Att inte välja är också ett val."
vem vi är och var vi hamnar,
beror på vilka val vi gjort dessförinnan.
En del val ger fantastiska, snabba och positiva resultat,
medan andra val kanske är mindre genomtänkta, rentav dumma,
och sätter lite andra spår än man hade önskat.
Men oavsett är det otvivelaktigt så, att de val vi gör påverkar oss som individer
och vår resa - även kallad "livet". :-)
Jag väljer NUET!
Jag väljer att försöka leva varje dag som om den vore den sista,
att vårda nuet och värdera varje ögonblick med till exempel barnen och familjen.
Jag försöker säga "jag älskar Dig" så ofta som möjligt till mina närmsta,
att säga förlåt om jag sagt eller gjort något som sårat och jag vill aldrig skiljas som
ovän med någon - för vem vet vad som väntar runt hörnet?!
Vem kan säga med säkerhet att den är kvar här imorgon? Eller till jul? Eller om tio år?
Dessutom har jag valt och lovat mig själv att inte känna någon ånger.
Nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så ska jag inte känna sorg över sådant jag
alltid velat men inte vågat, kunnat eller hunnit göra. Nej, då vill jag känna mig tillfreds
med mig själv, det jag gjort och åstadkommit - att jag tagit tillvara på och utnyttjat min
tid efter bästa förmåga.
No regrets!
Kram,
Anna
"Att inte välja är också ett val."
Var tacksam!
Jag läser, begrundar och berörs...
Jag skrattar, gråter och beundrar...
Hon är så stark, så modig och så levnadsglad
- men samtidigt så sjuk...
Och ändå orkar hon dela med sig till alla oss andra,
av sina tankar och funderingar, sin ångest och vånda,
om stort och om smått - allt ifrån cellgifter till småbarnsträsk.
Och jag inser att jag inte har rätt att klaga på någonting över huvud taget!
Visst, jag har jävligt ont många gånger, och ja - jag blir både frustrerad och
förbaskad när jag inser mina begränsningar vad gäller synen. Och det vore
en underdrift att säga att det är lätt att få vardagen att flyta på smärtfritt, när man
har en 6-åring med ADHD...
Men so what?! Vi lever och mår bra och är (åtminstone här och nu) friska!
Och jag påminns om hur viktig hälsan är - utan den är ju faktiskt inte livet
värt mycket. För vad är väl mina (och många andras) krämpor, i jämförelse
med att leva med döden ständigt närvarande - att inte veta om man lever nästa
vecka, nästa månad eller så pass länge att man får se sina barn börja skolan
och bli vuxna?!
Jag lider verkligen med Charlotte och alla andra som går denna hårda kamp
mot den jävligaste sjukdomen av alla! Och med hjälp av hennes ord och erfarenheter
påminns jag om vad som verkligen är viktigt och betyder något här i livet och jag
känner mig oerhört ödmjuk och tacksam för den andra chans som jag fått till livet
- och jag gråter en skvätt för alla dom som inte har samma tur som jag...
Läs Charlottes blogg här!
"Livet har ingen annan mening än den vi ger det."
Jag skrattar, gråter och beundrar...
Hon är så stark, så modig och så levnadsglad
- men samtidigt så sjuk...
Och ändå orkar hon dela med sig till alla oss andra,
av sina tankar och funderingar, sin ångest och vånda,
om stort och om smått - allt ifrån cellgifter till småbarnsträsk.
Och jag inser att jag inte har rätt att klaga på någonting över huvud taget!
Visst, jag har jävligt ont många gånger, och ja - jag blir både frustrerad och
förbaskad när jag inser mina begränsningar vad gäller synen. Och det vore
en underdrift att säga att det är lätt att få vardagen att flyta på smärtfritt, när man
har en 6-åring med ADHD...
Men so what?! Vi lever och mår bra och är (åtminstone här och nu) friska!
Och jag påminns om hur viktig hälsan är - utan den är ju faktiskt inte livet
värt mycket. För vad är väl mina (och många andras) krämpor, i jämförelse
med att leva med döden ständigt närvarande - att inte veta om man lever nästa
vecka, nästa månad eller så pass länge att man får se sina barn börja skolan
och bli vuxna?!
Jag lider verkligen med Charlotte och alla andra som går denna hårda kamp
mot den jävligaste sjukdomen av alla! Och med hjälp av hennes ord och erfarenheter
påminns jag om vad som verkligen är viktigt och betyder något här i livet och jag
känner mig oerhört ödmjuk och tacksam för den andra chans som jag fått till livet
- och jag gråter en skvätt för alla dom som inte har samma tur som jag...
Läs Charlottes blogg här!
"Livet har ingen annan mening än den vi ger det."
Efter tio..
Lyssnade i förmiddags på Malou von Sifvers och Efter Tio på TV4.
Min avsikt var att bara ha tv:n på som lite bakgrundsljud medan jag försökte vila, men något i programmets inledningsvinjett fångade min uppmärksamhet..
Igår var det tio år sedan den förfärliga diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg. Tio år sedan 63 stycken unga människor miste sina liv och över tvåhundra skadades... Ett så fruktansvärt plågsamt trauma för alla inblandade.
En brand, anlagd av några pojkar som hämnd för att de inte blev insläppta på festen. Barn och ungdomar som brändes, rökskadades och dog... Jag kan nog inte tänka mig ett grymmare öde.
En mamma till en av de omkomna flickorna var med i programmet och intervjuades och när man hörde hennes historia och hennes beskrivning av det som hände och hur det var när de äntligen hittade sin dotter efter två dygn... Jag finner inte orden ens nu! Det var så starkt och som mamma blir man väldigt påverkad av att höra liknande berättelser - för det finns väl ingenting som skrämmer en mera än att något skulle hända ens barn?!
Därför vill jag bara med dessa rader säga till alla där ute som förlorat ett barn eller har barn som skadats eller blivit svårt sjuka, att Ni har min djupaste sympati. Jag tänker på och känner för Er alla och önskar Er all styrka och kärlek!
Kramar,
Anna
"Att älska är ingenting..
Att vara älskad är någonting..
Att älska och att vara älskad är allting.."
Min avsikt var att bara ha tv:n på som lite bakgrundsljud medan jag försökte vila, men något i programmets inledningsvinjett fångade min uppmärksamhet..
Igår var det tio år sedan den förfärliga diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg. Tio år sedan 63 stycken unga människor miste sina liv och över tvåhundra skadades... Ett så fruktansvärt plågsamt trauma för alla inblandade.
En brand, anlagd av några pojkar som hämnd för att de inte blev insläppta på festen. Barn och ungdomar som brändes, rökskadades och dog... Jag kan nog inte tänka mig ett grymmare öde.
En mamma till en av de omkomna flickorna var med i programmet och intervjuades och när man hörde hennes historia och hennes beskrivning av det som hände och hur det var när de äntligen hittade sin dotter efter två dygn... Jag finner inte orden ens nu! Det var så starkt och som mamma blir man väldigt påverkad av att höra liknande berättelser - för det finns väl ingenting som skrämmer en mera än att något skulle hända ens barn?!
Därför vill jag bara med dessa rader säga till alla där ute som förlorat ett barn eller har barn som skadats eller blivit svårt sjuka, att Ni har min djupaste sympati. Jag tänker på och känner för Er alla och önskar Er all styrka och kärlek!
Kramar,
Anna
"Att älska är ingenting..
Att vara älskad är någonting..
Att älska och att vara älskad är allting.."
Det finns alltid någon som har det värre...
...men var och en är ju sig själv närmast.
Och vi är ju alla inte mer än människor :-)!
Jag är den första att erkänna att jag tyckte jävligt synd om mig själv efter olyckan.
Att förlora synen, självständigheten och därpå även arbetslivet samtidigt som jag var dömd till ett liv med svåra smärtor, mediciner och med ett ständigt hot om nya proppar (som ibland gör att jag känner mig som en tidsinställd bomb) gjorde mig inte direkt till någon sprudlande muntergök...:-)
Men faktum är att min envishet visade sig vara min stora styrka i mitt livs trauma och hjälpte mig inte bara att överleva utan också att skapa nya mål och ny mening i livet. Visst faller jag ibland ändå, men inte för djupt eller f(allt!) för länge.. :-)
Och känner jag mig riktigt vissen och egotrippad någon gång, så försöker jag just tänka att det alltid finns någon som har det värre.
Till exempel satt jag häromkvällen vid tv:n, ledsen och upprörd över sonens bekymmer i skolan och skolans brist på förståelse för hans situation. Då sitter det plötsligt en rödgråten, utsliten mamma och berättar om sin son - han var 12 år och född med både Downs Syndrom och autism...
För att inte tala om det föräldrapar som syntes i ett annat program, djupt förtvivlade och fadern alkoholiserad, på grund av att deras lille 3-åring fötts med en dödlig sjukdom som troligen mycket snart kommer att ta honom ifrån jordelivet...
När man ser och hör sådana hjärtknipande berättelser, så känns ju plötsligt A:s ADHD som rena rama semestern! Typ, vad har jag för rätt att klaga egentligen..?!
Men allting är ju inte bara svart eller vitt och alla upplever vi saker och ting på olika sätt, vilket vi naturligtvis är i vår fulla rätt till.
Jag menar, självklart måste man få lov att tycka att livet är skit även om man inte har någon obotlig sjukdom (livshotande eller ej) eller har mist någon nära familjemedlem! Var och en har ju liksom sitt...
Många styrkekramar,
Anna
"Ju mer vi uppskattar det vi har här och nu, desto starkare resurser får vi inför morgondagens utmaningar."
Och vi är ju alla inte mer än människor :-)!
Jag är den första att erkänna att jag tyckte jävligt synd om mig själv efter olyckan.
Att förlora synen, självständigheten och därpå även arbetslivet samtidigt som jag var dömd till ett liv med svåra smärtor, mediciner och med ett ständigt hot om nya proppar (som ibland gör att jag känner mig som en tidsinställd bomb) gjorde mig inte direkt till någon sprudlande muntergök...:-)
Men faktum är att min envishet visade sig vara min stora styrka i mitt livs trauma och hjälpte mig inte bara att överleva utan också att skapa nya mål och ny mening i livet. Visst faller jag ibland ändå, men inte för djupt eller f(allt!) för länge.. :-)
Och känner jag mig riktigt vissen och egotrippad någon gång, så försöker jag just tänka att det alltid finns någon som har det värre.
Till exempel satt jag häromkvällen vid tv:n, ledsen och upprörd över sonens bekymmer i skolan och skolans brist på förståelse för hans situation. Då sitter det plötsligt en rödgråten, utsliten mamma och berättar om sin son - han var 12 år och född med både Downs Syndrom och autism...
För att inte tala om det föräldrapar som syntes i ett annat program, djupt förtvivlade och fadern alkoholiserad, på grund av att deras lille 3-åring fötts med en dödlig sjukdom som troligen mycket snart kommer att ta honom ifrån jordelivet...
När man ser och hör sådana hjärtknipande berättelser, så känns ju plötsligt A:s ADHD som rena rama semestern! Typ, vad har jag för rätt att klaga egentligen..?!
Men allting är ju inte bara svart eller vitt och alla upplever vi saker och ting på olika sätt, vilket vi naturligtvis är i vår fulla rätt till.
Jag menar, självklart måste man få lov att tycka att livet är skit även om man inte har någon obotlig sjukdom (livshotande eller ej) eller har mist någon nära familjemedlem! Var och en har ju liksom sitt...
Många styrkekramar,
Anna
"Ju mer vi uppskattar det vi har här och nu, desto starkare resurser får vi inför morgondagens utmaningar."
Elfte september...
Ett datum som nog väcker många tankar och känslor hos oss alla...
En dag som jag liksom många andra reflekterar över ödet i allmänhet och livet i synnerhet - eller möjligen tvärtom?!
Hursomhelst, precis som vi alla numera i juletid påminns om Tsunamin och tänker på och lider med alla de som på något sätt drabbades då, så är även denna dag en dag då vi minns... Och då vi påminns om att man inte är säker någonstans - oavsett om man är på sitt arbete en helt vanlig dag i en skyskrapa, är ute och shoppar på NK i Sveriges huvudstad, eller har tänkt sig ett par veckors välförtjänt semester och avkoppling långt borta från stress och julnojjor... Plötsligt bara smäller det, på ett eller annat sätt, och sätter stopp för alla planer och för mängder av familjer och deras framtid och framtidsplaner - och ingenting blir någonsin sig likt...
Idag är mina tankar hos alla Er...
Kram,
Anna
Det sägs att det onda måsta finnas för att det goda ska bli synligt - men finns det verkligen inga gränser..?
En dag som jag liksom många andra reflekterar över ödet i allmänhet och livet i synnerhet - eller möjligen tvärtom?!
Hursomhelst, precis som vi alla numera i juletid påminns om Tsunamin och tänker på och lider med alla de som på något sätt drabbades då, så är även denna dag en dag då vi minns... Och då vi påminns om att man inte är säker någonstans - oavsett om man är på sitt arbete en helt vanlig dag i en skyskrapa, är ute och shoppar på NK i Sveriges huvudstad, eller har tänkt sig ett par veckors välförtjänt semester och avkoppling långt borta från stress och julnojjor... Plötsligt bara smäller det, på ett eller annat sätt, och sätter stopp för alla planer och för mängder av familjer och deras framtid och framtidsplaner - och ingenting blir någonsin sig likt...
Idag är mina tankar hos alla Er...
Kram,
Anna
Det sägs att det onda måsta finnas för att det goda ska bli synligt - men finns det verkligen inga gränser..?
Morgonstund har guld i mun...
05.08..........
Jag tror inte det är sant - VILL absolut inte att det ska stämma...
Hoppas frenetiskt att klockan går fel - för det är ju verkligen jättevanligt att en klockradio som dessutom går på ström, faktiskt sackar efter... Eller..?!
Nähä - jag tvingas alltså se den obarmhärtiga sanningen i vitögat och inse att jag tillsammans med mina barn nyss har fångat en ny dag! :-)
Och i den arla morgonstunden så måste jag ju, den oerhörda tröttheten till trots, erkänna att livet är ganska underbart!
Sverige är underbart - och så vackert...!
Och en sådan här strålande vacker sommarmorgon är det svårt att bli irriterad när barnen tjafsar och gnäller.
Ja, till och med barnprogrammen är riktigt gulliga och underhållande idag (när dom väl börjat...! Inte många barnprogram på tv:n klockan fem på morgonen!).
Visst, jag känner mig lite trött och sliten - men faktum är att det är något mycket speciellt, nästan magiskt, med att vara uppe så här tidigt.
Att vara helt ensam (....hmm... nåja...!) och njuta av stillheten och tystnaden, höra fåglarna sjunga den spirande dagen välkommen och se solen sakta stiga upp bortom trädtopparna...
Och än en gång känner jag mig väldigt ödmjuk och en djup tacksamhet väller över mig, för att jag får vara här - i livet! :-)
Kram,
Anna
Livet är verkligen en fantastisk gåva!
Engla..
Min tanke var faktiskt att göra ett käckt och positivt inlägg ikväll, men lusten till det gick helt ur mig när jag satte mig framför tv:n och insåg att det just nu sänds ett reportage om lilla Engla...
Jävla svin - en sådan människa är inte värd ens ett nackskott! Han borde torteras, få lida ordentligt.. Usch! Man mår alldeles illa när man hör om det!
Därför vill jag denna kväll ännu en gång säga att jag tänker på och känner verkligen med alla anhöriga till Engla och alla andra som upplevt någonting liknande! Inga ord räcker till...
Men än en gång passar jag på att uttrycka min oerhörda tacksamhet för allting och alla som jag har i mitt liv. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad och mycket ödmjuk inför det jag har - samtidigt som man ju på något sätt får dåligt samvete över att känna glädje, när andra drabbas så hårt och så grymt...
Kram,
Anna
TACK - för mina barn, min man och övriga familj och för att jag finns :-) !
Slutligen ett citat från nyss nämnda dokumentär; "Vi får inte låta hatet vinna, utan TRO på människan"!
Mycket starkt att kunna säga något sådant!
Jävla svin - en sådan människa är inte värd ens ett nackskott! Han borde torteras, få lida ordentligt.. Usch! Man mår alldeles illa när man hör om det!
Därför vill jag denna kväll ännu en gång säga att jag tänker på och känner verkligen med alla anhöriga till Engla och alla andra som upplevt någonting liknande! Inga ord räcker till...
Men än en gång passar jag på att uttrycka min oerhörda tacksamhet för allting och alla som jag har i mitt liv. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad och mycket ödmjuk inför det jag har - samtidigt som man ju på något sätt får dåligt samvete över att känna glädje, när andra drabbas så hårt och så grymt...
Kram,
Anna
TACK - för mina barn, min man och övriga familj och för att jag finns :-) !
Slutligen ett citat från nyss nämnda dokumentär; "Vi får inte låta hatet vinna, utan TRO på människan"!
Mycket starkt att kunna säga något sådant!
Ännu ett barn...
Ännu en dag i sorg...
Ännu en morgon möts man av tragiska rubriker när man slår upp tidningen.
Ännu ett barn... Ett litet barn, vars liv knappt ens hunnit börja - VARFÖR?!
Denna gången var det en liten oskyldig, 2-årig pojke som var helt försvarslös mot tåget... I vår grannby dessutom.
Så grymt, så onödigt - och så oåterkalleligt.
Allt för många barn har under den senaste tiden förolyckats under fruktansvärda, våldsamma och tragiska former.... Varför?
Återigen tittar jag på mina egna barn med tårar i ögonen, och är SÅ tacksam för att de (åtminstone just nu) är trygga.
För som förälder vill man ju bara beskydda sina barn och göra allt för att undvika att de utsätts för faror av något slag. Men den bistra sanningen är, att hur mycket vi än försöker så kan vi inte skydda dom mot allt -
och det är en insikt som både smärtar och oroar!
Kram,
Anna
Varje dag, varje ögonblick är dyrbart - vårda och uppskatta nuet!
....Min lilla Thess får idag symbolisera det oskyldiga - för det är ju precis vad dom är, våra älskade små barn!
Ännu en morgon möts man av tragiska rubriker när man slår upp tidningen.
Ännu ett barn... Ett litet barn, vars liv knappt ens hunnit börja - VARFÖR?!
Denna gången var det en liten oskyldig, 2-årig pojke som var helt försvarslös mot tåget... I vår grannby dessutom.
Så grymt, så onödigt - och så oåterkalleligt.
Allt för många barn har under den senaste tiden förolyckats under fruktansvärda, våldsamma och tragiska former.... Varför?
Återigen tittar jag på mina egna barn med tårar i ögonen, och är SÅ tacksam för att de (åtminstone just nu) är trygga.
För som förälder vill man ju bara beskydda sina barn och göra allt för att undvika att de utsätts för faror av något slag. Men den bistra sanningen är, att hur mycket vi än försöker så kan vi inte skydda dom mot allt -
och det är en insikt som både smärtar och oroar!
Kram,
Anna
Varje dag, varje ögonblick är dyrbart - vårda och uppskatta nuet!
....Min lilla Thess får idag symbolisera det oskyldiga - för det är ju precis vad dom är, våra älskade små barn!
Tack...
Jag kan inte säga det utan att få dåligt samvete, med tanke på den senaste tidens händelser, men ändå..;
livet är faktiskt ganska härligt! :-)
Och dessutom är det ju absolut så, att man uppskattar det man har ännu mera, när man påminns om hur skört och bräckligt allting är - såväl hälsa, kärlek och ekonomi i allmänhet och som livet i synnerhet.
Man får en rejäl tankeställare när man om och om igen påminns om hur hela ens värld kan förändras på bara ett ögonblick.
Det finns trots allt så mycket att vara tacksam för och så mycket omkring en att värdesätta och uppskatta - både stort och smått! :-) Och det är nog framför allt "det lilla" som jag idag verkligen försökt att fånga och njuta av (se bilderna!). Och jag är verkligen otroligt glad och tacksam, för många saker!
Tack - för att jag finns och för mitt liv!
Tack - för den kärlek och omtanke jag är omgiven av!
Tack - för mina älskade barn, vänner, man och familj!
Tack - för att solen och våren är på väg på allvar!
Tack - för ännu en vanlig, men härlig, dag! :-)
Kram,
Anna
livet är faktiskt ganska härligt! :-)
Och dessutom är det ju absolut så, att man uppskattar det man har ännu mera, när man påminns om hur skört och bräckligt allting är - såväl hälsa, kärlek och ekonomi i allmänhet och som livet i synnerhet.
Man får en rejäl tankeställare när man om och om igen påminns om hur hela ens värld kan förändras på bara ett ögonblick.
Det finns trots allt så mycket att vara tacksam för och så mycket omkring en att värdesätta och uppskatta - både stort och smått! :-) Och det är nog framför allt "det lilla" som jag idag verkligen försökt att fånga och njuta av (se bilderna!). Och jag är verkligen otroligt glad och tacksam, för många saker!
Tack - för att jag finns och för mitt liv!
Tack - för den kärlek och omtanke jag är omgiven av!
Tack - för mina älskade barn, vänner, man och familj!
Tack - för att solen och våren är på väg på allvar!
Tack - för ännu en vanlig, men härlig, dag! :-)
Kram,
Anna
Till alla små Englar...
En sådan här dag kan man inte undvika att ägna sina tankar åt lilla Engla - och alla andra små änglar, som inte längre finns bland oss.
Det är en dag i chock, sorg och förstämning - hur kan något sådant få hända, här, idag, i vårt samhälle?!
Hur är det möjligt, att vi faktiskt inte kan skydda våra barn mot sådana grova och våldsamma brott?! Att våra barn faktiskt inte är trygga mitt på ljusa dagen eller ens i sitt eget hem?!
Jag kan inte i ord beskriva hur förkrossad och bedrövad jag är över den senaste månadens ofattbara grymheter mot barn!
Mitt hjärta blöder, för både de försvarslösa barnen och deras arma föräldrar!
Och ögonen blir breddfyllda av tårar, då jag ser mina egna älskade små solstrålar och slås av tanken att det kunde ha varit dom (vi) som drabbades av detta ohyggliga...
Hur kan man någonsin orka resa sig igen, och framför allt, hur skulle man klara av att acceptera och respektera det så kallade rättssystemet och de straff som vårt land och samhälle utdelar?!
Jag kan inte tänka mig någonting värre än att förlora ett av mina barn och det vore alldeles förfärligt förskräckligt och sorgligt om man trots allt skulle tvingas förlora ett barn genom sjukdom eller någon form av olycka.
Men - att mista sitt barn på grund av en mycket störd och ond människas sjuka behov av att förnedra, förstöra och döda... Det finns ingenting som skulle kunna vara värre att leva med och det finns absolut ingen förmildrande omständighet, ingen förklaring eller ursäkt, som någonsin skulle kunna få en att ens komma i närheten av någon som helst förståelse för varken dessa grymma handlingar eller den djävul som utfört dom!
Till alla Er som har små "Englar" - för vad det är värt, så är vi många som tänker på och stöttar Er. INGEN ska behöva gå igenom vad Ni gjort!
Många varma och förvivlade kramar,
Anna
Förvisso sägs det att underbart är kort, men vari ligger rättvisan när det blir SÅ kort...?!
Det är en dag i chock, sorg och förstämning - hur kan något sådant få hända, här, idag, i vårt samhälle?!
Hur är det möjligt, att vi faktiskt inte kan skydda våra barn mot sådana grova och våldsamma brott?! Att våra barn faktiskt inte är trygga mitt på ljusa dagen eller ens i sitt eget hem?!
Jag kan inte i ord beskriva hur förkrossad och bedrövad jag är över den senaste månadens ofattbara grymheter mot barn!
Mitt hjärta blöder, för både de försvarslösa barnen och deras arma föräldrar!
Och ögonen blir breddfyllda av tårar, då jag ser mina egna älskade små solstrålar och slås av tanken att det kunde ha varit dom (vi) som drabbades av detta ohyggliga...
Hur kan man någonsin orka resa sig igen, och framför allt, hur skulle man klara av att acceptera och respektera det så kallade rättssystemet och de straff som vårt land och samhälle utdelar?!
Jag kan inte tänka mig någonting värre än att förlora ett av mina barn och det vore alldeles förfärligt förskräckligt och sorgligt om man trots allt skulle tvingas förlora ett barn genom sjukdom eller någon form av olycka.
Men - att mista sitt barn på grund av en mycket störd och ond människas sjuka behov av att förnedra, förstöra och döda... Det finns ingenting som skulle kunna vara värre att leva med och det finns absolut ingen förmildrande omständighet, ingen förklaring eller ursäkt, som någonsin skulle kunna få en att ens komma i närheten av någon som helst förståelse för varken dessa grymma handlingar eller den djävul som utfört dom!
Till alla Er som har små "Englar" - för vad det är värt, så är vi många som tänker på och stöttar Er. INGEN ska behöva gå igenom vad Ni gjort!
Många varma och förvivlade kramar,
Anna
Förvisso sägs det att underbart är kort, men vari ligger rättvisan när det blir SÅ kort...?!
