Molnfritt?!
... För tillfället är min himmel ovanligt klar och blå,
även om det stundtals lurar oväder i horisonten...
... Men jag låter mig glatt och tacksamt uppfyllas,
av solen, värmen och den positiva energin,
och känner mig nästintill oförskämt lycklig och
tillfreds med livet
- trots allt..! :-)
Kärlek!
//Anna
"One love, one life.."
Himmel - och helvete..?! :-)
Varför måste det vara så??
Återigen ger sig lagen om alltings jävlighet påmind..! :-)
Man ska tydligen inte "få lov" att känna lycka, kärlek, glädje - You name it! -
utan att straffas... Eller?!
Hmm..
Nåja, hursomhelst - min helg har bestått av exakt ovan beskrivna...
Det vill säga en hel del himmel - men ganska mycket helvete avslutar helgen...
Och än en gång sitter man där med skägget i brevlådan och samvetet långt upp (eller möjligen ner?!) i halsen..
V a r f ö r ?
Håhåjaja..
Men jag lever, jag ÄR och jag är lycklig - trots allt! :-)
Önskar Er alla en underbar kväll!
Kärlek!
//Anna
Helvetet är ingen plats, utan ett sinnestillstånd...
Och TACK!
- till Er som ger mig stöd, kärlek och glädje!
Utan Er vore jag inget..!
Återigen ger sig lagen om alltings jävlighet påmind..! :-)
Man ska tydligen inte "få lov" att känna lycka, kärlek, glädje - You name it! -
utan att straffas... Eller?!
Hmm..
Nåja, hursomhelst - min helg har bestått av exakt ovan beskrivna...
Det vill säga en hel del himmel - men ganska mycket helvete avslutar helgen...
Och än en gång sitter man där med skägget i brevlådan och samvetet långt upp (eller möjligen ner?!) i halsen..
V a r f ö r ?
Håhåjaja..
Men jag lever, jag ÄR och jag är lycklig - trots allt! :-)
Önskar Er alla en underbar kväll!
Kärlek!
//Anna
Helvetet är ingen plats, utan ett sinnestillstånd...
Och TACK!
- till Er som ger mig stöd, kärlek och glädje!
Utan Er vore jag inget..!
Godnatt!
Sorry...! :-)
Men tröttheten har suttit i rejält och ögonen har känts som dom blöder hela dagen..
LOVAR att återkomma imorgon! :-)
Tills dess önskar jag Er alla en skön kväll och massor av Kärlek!
//Anna
Det finns två sorters människor här i världen - bra och dåliga.
De bra sover bättre om natten,
men de dåliga njuter bättre av den tid de är vakna...
(Gissa vilken kategori jag sällar mig till..?!)
Men tröttheten har suttit i rejält och ögonen har känts som dom blöder hela dagen..
LOVAR att återkomma imorgon! :-)
Tills dess önskar jag Er alla en skön kväll och massor av Kärlek!
//Anna
Det finns två sorters människor här i världen - bra och dåliga.
De bra sover bättre om natten,
men de dåliga njuter bättre av den tid de är vakna...
(Gissa vilken kategori jag sällar mig till..?!)
Fredag..
I´m alive... :-)
Och det är fredag!
Kärlek!
//Anna
Följ Era drömmar - och hjärtat..!
Förlåtelse..
Jag gör mig av med allt som gör ont,
som ger smärta, ångest, sorg,
bitterhet eller ilska...
Jag kan inte tillåta att jag själv, mina barn och mitt liv förmörkas och nedtrycks av skuggor från det förflutna.
Och därför måste jag också förlåta mig själv för alla fel jag gjort och misstag jag begått, och inse att det är det som gör mig mänsklig.
Att jag faktiskt duger som jag är, att jag inte måste bevisa mig eller ha bekräftelse - att jag är värd något, värd att älskas, precis som den jag är.
Det innebär dessutom att jag måste förlåta även andra för gamla oförrätter i allmänhet, och puckot som körde mc:n vid olyckan i synnerhet...
När jag lyssnat på Mia Törnblom och hört henne betona vikten av att förlåta, hur hemskt det än är, så har jag ärligt talat nästan hånskrattat och tyckt att det varit fullständigt befängt - för hur fan förlåter man vissa och riktigt grova saker??!
Men - nu inser jag hur rätt hon har.
För sin egen sinnesfrid måste man nog förlåta, om inte själv agerandet så åtminstone skeendet
- det har hänt och det går inte att ändra på.
Och för att kunna och orka gå vidare måste man någonstans på något sätt förlåta och acceptera, för att kunna gå vidare
- om inte annat så för sin egen skull.
Och den gamla ramsan dyker plötsligt upp i mitt huvud;
"Lär Dig livets stora gåta,
älska, glömma och förlåta..."
Att älska är den enkla biten... :-)
Att glömma kan vara en omöjlighet...
Men att förlåta kan nog vara det svåraste av allt...
Kärlek!
//Anna
som ger smärta, ångest, sorg,
bitterhet eller ilska...
Jag kan inte tillåta att jag själv, mina barn och mitt liv förmörkas och nedtrycks av skuggor från det förflutna.
Och därför måste jag också förlåta mig själv för alla fel jag gjort och misstag jag begått, och inse att det är det som gör mig mänsklig.
Att jag faktiskt duger som jag är, att jag inte måste bevisa mig eller ha bekräftelse - att jag är värd något, värd att älskas, precis som den jag är.
Det innebär dessutom att jag måste förlåta även andra för gamla oförrätter i allmänhet, och puckot som körde mc:n vid olyckan i synnerhet...
När jag lyssnat på Mia Törnblom och hört henne betona vikten av att förlåta, hur hemskt det än är, så har jag ärligt talat nästan hånskrattat och tyckt att det varit fullständigt befängt - för hur fan förlåter man vissa och riktigt grova saker??!
Men - nu inser jag hur rätt hon har.
För sin egen sinnesfrid måste man nog förlåta, om inte själv agerandet så åtminstone skeendet
- det har hänt och det går inte att ändra på.
Och för att kunna och orka gå vidare måste man någonstans på något sätt förlåta och acceptera, för att kunna gå vidare
- om inte annat så för sin egen skull.
Och den gamla ramsan dyker plötsligt upp i mitt huvud;
"Lär Dig livets stora gåta,
älska, glömma och förlåta..."
Att älska är den enkla biten... :-)
Att glömma kan vara en omöjlighet...
Men att förlåta kan nog vara det svåraste av allt...
Kärlek!
//Anna
Life is life! :-)
Jag l e v e r !
Och med alla sinnen ger och tar jag av allt det goda som livet bjuder.
Livet är fantastiskt
- och Kärleken en sällsam kraft!
Kärlek!
//Anna
Slut på ord..
Orden är tillfälligt slut,
och därför bjuder jag bara på några bilder för tillfället.. :-)
Kärlek!
//Anna
Det högsta är ej att aldrig falla,
utan att resa sig efter varje fall...! :-)
Har Ni förresten hört Finlands bidrag till årets Eurovision-tävling?
En riktigt bra låt i mitt tycke. Och en av textraderma i refrängen fastnade direkt;
".. I don´t wanna lose control, but I´m falling.."
Snart..
Nu närmar sig den där dagen igen
- den som inträffar för oss alla en gång om året.
Födelsedagen... :-)
Om tre dagar har ännu ett år av mitt liv passerat.
Innan olyckan inträffade, hade jag en våldsam ångest över att jag några månader senare skulle fylla 30 år...
Jag ville absolut inte fira det och tyckte nästan att det kändes som om livet var slut...
Ironiskt nog.
För när jag efteråt insåg hur nära döden jag varit och vilket mirakel det var att jag var kvar,
så hade jag plötsligt också all anledning att fira!
Och den känslan och tanken har jag fortfarande kvar, åtta år senare.
Det spelar liksom ingen roll vad jag fyller längre - det viktiga är att jag får fylla år!
Att jag är här och nu
- närvarande och fångar dagen så mycket det går.
Vi vet inte vårt öde, vad det har i beredskap åt oss eller hur många födelsedagar vi får uppleva,
och därför firar jag numera livet varje gång jag fyller år! Och det är inget annat än en sann gåva..! :-)
Åldern är inte viktig längre
- livet däremot, är oerhört värdefullt!
Kärlek!
//Anna
- den som inträffar för oss alla en gång om året.
Födelsedagen... :-)
Om tre dagar har ännu ett år av mitt liv passerat.
Innan olyckan inträffade, hade jag en våldsam ångest över att jag några månader senare skulle fylla 30 år...
Jag ville absolut inte fira det och tyckte nästan att det kändes som om livet var slut...
Ironiskt nog.
För när jag efteråt insåg hur nära döden jag varit och vilket mirakel det var att jag var kvar,
så hade jag plötsligt också all anledning att fira!
Och den känslan och tanken har jag fortfarande kvar, åtta år senare.
Det spelar liksom ingen roll vad jag fyller längre - det viktiga är att jag får fylla år!
Att jag är här och nu
- närvarande och fångar dagen så mycket det går.
Vi vet inte vårt öde, vad det har i beredskap åt oss eller hur många födelsedagar vi får uppleva,
och därför firar jag numera livet varje gång jag fyller år! Och det är inget annat än en sann gåva..! :-)
Åldern är inte viktig längre
- livet däremot, är oerhört värdefullt!
Kärlek!
//Anna
No regrets.. :-)
Mitt liv är numera tydligt indelat i två delar
- livet före och efter olyckan.
Och det livet jag levde före olyckan är delvis gömt i glömska.
Inte för att jag inte vill minnas eller för att det var dåligt
- mera därför att mitt tankesätt och mina värderingar var så fullständigt olika då
gentemot hur dom är idag.
Olyckan satte verkligen allting i allmänhet och livet i synnerhet i ett helt annat perspektiv.
Att ha sett döden i vitögat, att bli handikappad och sjukpensionär, att - trots allt och alla mediciner - lyckats bli mamma,
att ha ett barn med funktionshinder
- allt detta sammantaget och mer därtill, har onekligen fått mig att vakna upp, omvärdera och inse vad som verkligen är viktigt här i livet.
En sak jag till exempel förut tagit för given, är hälsan.
Numera vet jag hur ovärderlig hälsan är, och inga pengar eller materiella ting i världen kan uppväga ifall man inte är frisk och mår bra (däremot kan det underlätta, men det är ju en helt annan sak).
Och då vågar jag dessutom påstå att det inte spelar någon större roll vilken form av sjukdom, diagnos eller handikapp det rör sig om - för utan hälsan, förståelse, respekt och insikt från omvärlden, blir saker och ting ganska motiga.
En annan sak jag lovat mig själv under mitt liv efter olyckan, är att inte ångra något och att våga testa!
Våga göra det jag vill, tycker om, trivs med och drömt om - vilket osökt för mig in på mitt skrivande.. :-)
Jag har ända sedan barnsben velat skriva och publicera mina texter - men aldrig vågat, helt enkelt varit rädd för att det jag skriver dels blir för personligt och därmed inte tillräckligt "intressant", och framför allt har jag varit rädd för att dela med mig av det jag brinner så för, ifall det inte skulle vara bra nog..
Och jag kan ju ärligt erkänna att jag fortfarande är rädd för att inte duga eller vara bra nog
- men nu våra jag åtminstone försöka!
De flesta av oss har bara ett liv - en chans.
Ta tillvara på det och våga följa Era drömmar! Det gör jag nu.. :-)
No regrets!
Kärlek!
//Anna
"Ju närmare sin dröm man kommer,
desto tydligare bli levnadsödet
ens verkliga anledning att leva." (Paulo Coelho)
Det kan alltid vara värre..! :-)
"När det är som allra mörkast
kan vi få kraft av att skriva ner det vi faktiskt är tacksamma över.
Livet kanske inte är perfekt,
men det kan absolut vara värre." (ur "En härlig bok" av Mia Törnblom)
I min kamp med självkänsla och självförtroende, så har jag de senaste åren tagit till mig oerhört mycket av vad
Mia Törnblom har att säga och förmedla - denna underbara, positiva människa!
Och just det där med tacksamhet har jag anammat och tagit till mig och använder mig faktiskt av det ofta
och inte minst när modet sviker..!
Tack - för att jag lever!
Förvisso har jag mist större delen av synen och lever med svåra smärtor dygnet runt och tar starka mediciner dagligen
- men jag lever! :-)
Tack - för mina älskade barn!
Visst - de prövar både förstånd och tålamod med jämna mellanrum.. Småbarnsträsk och ADHD (dessutom i kombination med en separation..) är ingen dans på rosor.
Men samtidigt är det dom som ger mig ork och kraft att kliva ur sängen de dagar det är som tyngst
- vad vore väl jag utan mina två mirakel?! :-)
Tack - för mina underbara föräldrar!
Trots sjukdomar och elände, så bekymrar Ni Er mer för mig, barnen och huset, än för Er egen hälsa.
Utan Er vore jag definitivt inte här!
Tack - mina älskade systrar!
- för att Ni ALLTID finns där för mig och hjälper mig med allt, no matter what!
Tack - alla underbara vänner!
För att Ni stöttar och tröstar och skrattar och gråter med mig.
Utan Er värme, kärlek, omtanke och support, vore livet väldigt fattigt!
TACK - för livet och kärleken,
för solen och värmen,
för skrattet och glädjen!
... Och TACK - till den Ängel som satt på min axel och beskyddade mig den där dagen det smällde!
För om det inte vore för högre makter hade jag inte varit i denna världen idag. Jag hade inte fått uppleva allt underbart och härligt som livet har att erbjuda, och förvisso inte heller de tunga stunderna - men vi lär oss alltid något genom alla erfarenheter, på gott så väl som ont.
Jag är så tacksam över att vara här och nu!
Det finns en anledning till att jag fick stanna kvar och mitt liv fick en helt annan mening och innebörd,
efter allt som hände och allt jag upplevde i samband med olyckan.
Jag var helt enkelt inte klar här... :-)
K ä r l e k !
/ / A n n a
..Carpe Diem,
här och nu,
fånga ögonblicket,
imorgon är en annan dag...
Vad Ni än väljer att kalla det - glöm inte att LEVA! :-)
Vi vet inte vad som väntar oss imorgon...
NUET! :-)
kan vi få kraft av att skriva ner det vi faktiskt är tacksamma över.
Livet kanske inte är perfekt,
men det kan absolut vara värre." (ur "En härlig bok" av Mia Törnblom)
I min kamp med självkänsla och självförtroende, så har jag de senaste åren tagit till mig oerhört mycket av vad
Mia Törnblom har att säga och förmedla - denna underbara, positiva människa!
Och just det där med tacksamhet har jag anammat och tagit till mig och använder mig faktiskt av det ofta
och inte minst när modet sviker..!
Tack - för att jag lever!
Förvisso har jag mist större delen av synen och lever med svåra smärtor dygnet runt och tar starka mediciner dagligen
- men jag lever! :-)
Tack - för mina älskade barn!
Visst - de prövar både förstånd och tålamod med jämna mellanrum.. Småbarnsträsk och ADHD (dessutom i kombination med en separation..) är ingen dans på rosor.
Men samtidigt är det dom som ger mig ork och kraft att kliva ur sängen de dagar det är som tyngst
- vad vore väl jag utan mina två mirakel?! :-)
Tack - för mina underbara föräldrar!
Trots sjukdomar och elände, så bekymrar Ni Er mer för mig, barnen och huset, än för Er egen hälsa.
Utan Er vore jag definitivt inte här!
Tack - mina älskade systrar!
- för att Ni ALLTID finns där för mig och hjälper mig med allt, no matter what!
Tack - alla underbara vänner!
För att Ni stöttar och tröstar och skrattar och gråter med mig.
Utan Er värme, kärlek, omtanke och support, vore livet väldigt fattigt!
TACK - för livet och kärleken,
för solen och värmen,
för skrattet och glädjen!
... Och TACK - till den Ängel som satt på min axel och beskyddade mig den där dagen det smällde!
För om det inte vore för högre makter hade jag inte varit i denna världen idag. Jag hade inte fått uppleva allt underbart och härligt som livet har att erbjuda, och förvisso inte heller de tunga stunderna - men vi lär oss alltid något genom alla erfarenheter, på gott så väl som ont.
Jag är så tacksam över att vara här och nu!
Det finns en anledning till att jag fick stanna kvar och mitt liv fick en helt annan mening och innebörd,
efter allt som hände och allt jag upplevde i samband med olyckan.
Jag var helt enkelt inte klar här... :-)
K ä r l e k !
/ / A n n a
..Carpe Diem,
här och nu,
fånga ögonblicket,
imorgon är en annan dag...
Vad Ni än väljer att kalla det - glöm inte att LEVA! :-)
Vi vet inte vad som väntar oss imorgon...
NUET! :-)
Till Far.. När "om" inte längre finns..
Älskade "lille" Far...
Du vet att jag tänker på Dig och skickar all styrka och mod jag kan till Dig.
Det är inte första gången Du slåss mot sjukdom och dåliga odds - och Du har vunnit förr!
Du och jag har hunnit med en del och haft många duster genom åren - säkerligen för att vi är så lika!
För som dotter nummer tre i ordningen, så kan ju jag också förstå att Du "gav upp" och påbörjade en karriär som utlandschaufför! :-) Men faktum är, att jag nog hade mer "pågablod" i mig än vad ni trott - eller önskat! :-)
Och jag vet att Du - liksom jag! - uppskattat alla diskussioner såväl som dispyter angående sport, bilar, motorer och tekniskt tjafs. :-)
Vi har båda alltid haft samma råa men hjärtliga attityd.
Och efter Din amputation och min olycka och synförlust, så har vi på något sätt känt igen oss hos varandra och förstått vad den andre går igenom med mediciner, ångest och känslan av att inte vara till nytta längre
- och både Du och jag hanterar gärna det svåra och allvarliga med en rejäl dos självironi och sarkasm och det har blivit en hel del råa skämt om blindstyren och träben..! :-)
Men - i dagsläget finns det inte särskilt mycket att skoja om alls...
Vi har ibland pratat om hur det känns att leva med vetskapen om att man bär på proppar och bråck (aneurysm)...
Själv får jag stundtals panik när jag tänker på det aneurysm som bildades i bakhuvudet på mig i samband med olyckan
- rädslan för vad det skulle innebära om det gick sönder är mig stundtals övermäktig.
Och ibland känner jag mig som en tidsinställd bomb - man vet att det kommer att smälla, men inte när... Kanske imorgon, kanske nästa år - men förhoppningsvis aldrig!
Och så har vi då Dig, Far - Din kropp har bildat fler proppar än vi kan räkna till och Du har ett flertal bråck av mycket allvarligt slag...
Du vet om det, men försöker tappert förtränga det!
Men både jag och mina systrar vet allvaret bakom Din sjukdom och hotet som hänger över Dig...
Och det är så fruktansvärt jobbigt, ledsamt och frustrerande att stå helt maktlös, utan att kunna göra ett endaste dugg för att hjälpa och rädda Dig!
Inte ens läkarna kan svara på när, var och hur - det enda vi dessvärre vet är att "om" inte längre finns...
Så älskade Far - låt Din enorma viljestyrka (som jag tack och lov ärvt efter Dig - det är enbart till följd av min "tjurskallighet" som jag tog mig igenom, och skapade mig ett nytt liv efter, olyckan!) ta Dig igenom detta också!
Du är stark - mycket starkare än vad både vi och läkarna trott förut, lova att Du kämpar!
Jag älskar Dig Far!
Din yngsta dotter,
Anna
"Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever" (Lucius Annaeus Seneca)
Du vet att jag tänker på Dig och skickar all styrka och mod jag kan till Dig.
Det är inte första gången Du slåss mot sjukdom och dåliga odds - och Du har vunnit förr!
Du och jag har hunnit med en del och haft många duster genom åren - säkerligen för att vi är så lika!
För som dotter nummer tre i ordningen, så kan ju jag också förstå att Du "gav upp" och påbörjade en karriär som utlandschaufför! :-) Men faktum är, att jag nog hade mer "pågablod" i mig än vad ni trott - eller önskat! :-)
Och jag vet att Du - liksom jag! - uppskattat alla diskussioner såväl som dispyter angående sport, bilar, motorer och tekniskt tjafs. :-)
Vi har båda alltid haft samma råa men hjärtliga attityd.
Och efter Din amputation och min olycka och synförlust, så har vi på något sätt känt igen oss hos varandra och förstått vad den andre går igenom med mediciner, ångest och känslan av att inte vara till nytta längre
- och både Du och jag hanterar gärna det svåra och allvarliga med en rejäl dos självironi och sarkasm och det har blivit en hel del råa skämt om blindstyren och träben..! :-)
Men - i dagsläget finns det inte särskilt mycket att skoja om alls...
Vi har ibland pratat om hur det känns att leva med vetskapen om att man bär på proppar och bråck (aneurysm)...
Själv får jag stundtals panik när jag tänker på det aneurysm som bildades i bakhuvudet på mig i samband med olyckan
- rädslan för vad det skulle innebära om det gick sönder är mig stundtals övermäktig.
Och ibland känner jag mig som en tidsinställd bomb - man vet att det kommer att smälla, men inte när... Kanske imorgon, kanske nästa år - men förhoppningsvis aldrig!
Och så har vi då Dig, Far - Din kropp har bildat fler proppar än vi kan räkna till och Du har ett flertal bråck av mycket allvarligt slag...
Du vet om det, men försöker tappert förtränga det!
Men både jag och mina systrar vet allvaret bakom Din sjukdom och hotet som hänger över Dig...
Och det är så fruktansvärt jobbigt, ledsamt och frustrerande att stå helt maktlös, utan att kunna göra ett endaste dugg för att hjälpa och rädda Dig!
Inte ens läkarna kan svara på när, var och hur - det enda vi dessvärre vet är att "om" inte längre finns...
Så älskade Far - låt Din enorma viljestyrka (som jag tack och lov ärvt efter Dig - det är enbart till följd av min "tjurskallighet" som jag tog mig igenom, och skapade mig ett nytt liv efter, olyckan!) ta Dig igenom detta också!
Du är stark - mycket starkare än vad både vi och läkarna trott förut, lova att Du kämpar!
Jag älskar Dig Far!
Din yngsta dotter,
Anna
"Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever" (Lucius Annaeus Seneca)
Har man en bra dag..
Drömmar, förhoppningar,
visioner och framtidstro
- i takt med att solens strålar
lyser och värmer,
så andas allting
tro (på livet),
hopp (om en bra framtid)
och kärlek - till allt och alla! :-)
...Och just därför känns det sådana dagar extra tungt,
att ha sjukdom och död lurande runt hörnet...
För samtidigt som det känns något lättare att ta motgångar
och svårigheter när vädrets makter är på ens (och humörets!) sida,
så blir det ju liksom smolk i bägaren,
och man kan inte fullt ut njuta av det vackra och ljusa,
när tankarna samtidigt är på annat och desto mörkare håll...
Det känns liksom inte rättvist!
Varför ska vi inte "få lov" att bara glädjas, älska och älskas,
och vara enkom lyckliga?!
Men - det är väl återigen lagen om alltings jävlighet!?
Eller som mina kära föräldrar skulle säga;
"Har man en bra dag så nog fan regnar det!"
Kärlek!
//Anna
Dessa ord är valda med tanke på min far...(vi har så många likheter Du och jag, Far! Var stark!)
"Jag bär på många ärr,
men jag bär också med mig stunder
som jag aldrig hade fått uppleva
om jag inte hade vågat mig bortom gränserna."
(Paulo Coelho)
visioner och framtidstro
- i takt med att solens strålar
lyser och värmer,
så andas allting
tro (på livet),
hopp (om en bra framtid)
och kärlek - till allt och alla! :-)
...Och just därför känns det sådana dagar extra tungt,
att ha sjukdom och död lurande runt hörnet...
För samtidigt som det känns något lättare att ta motgångar
och svårigheter när vädrets makter är på ens (och humörets!) sida,
så blir det ju liksom smolk i bägaren,
och man kan inte fullt ut njuta av det vackra och ljusa,
när tankarna samtidigt är på annat och desto mörkare håll...
Det känns liksom inte rättvist!
Varför ska vi inte "få lov" att bara glädjas, älska och älskas,
och vara enkom lyckliga?!
Men - det är väl återigen lagen om alltings jävlighet!?
Eller som mina kära föräldrar skulle säga;
"Har man en bra dag så nog fan regnar det!"
Kärlek!
//Anna
Dessa ord är valda med tanke på min far...(vi har så många likheter Du och jag, Far! Var stark!)
"Jag bär på många ärr,
men jag bär också med mig stunder
som jag aldrig hade fått uppleva
om jag inte hade vågat mig bortom gränserna."
(Paulo Coelho)
Liv och död
Återigen påminns jag om att mina (våra) föräldrar inte kommer att finnas kvar
hos oss för alltid.
Min kära lilla mor har knappt hunnit återhämta sig färdigt efter sin senaste pärs till följd av
sin "KOL", så är det nu istället far´s "tur" att bli sjuk...
Ett mindre och ganska enkelt ingrepp gjorde att andra och betydligt allvarligare saker
upptäcktes och oron är åter vår följeslagare...
... Och än en gång konstaterar jag, att man nog aldrig blir vuxen eller gammal nog,
att mista en förälder..!?
Kärlek!
//Anna
Det finns inget mer sällsynt i världen än livet.
De flesta människor existerar bara... (Oscar Wilde)
Carpe Diem!
Släpp igår
- vi kan ändå inte förändra det som sagts och gjorts.
Minns de ljusa stunderna,
men älta inte gamla oförrätter.
Oroa, våndas och tänk inte för mycket på imorgon
- framtiden kommer tids nog ändå.
Men NU och HÄR
är där vi är och bör vara!
Att grämas över det som varit,
eller oroa sig för vad morgondagen eventuellt
har i sitt sköte,
kostar bara onödig och dyrbar energi,
som vi har mycket större glädje och användning för
där vi befinner oss just nu.
De flesta av oss får bara en chans
- ett liv,
och vi är skyldiga oss själva att fånga dagen,
njuta av allt det vackra
och få ut så mycket som möjligt
av varje ögonblick!
L E V ! :-)
KÄRLEK!
//Anna
- vi kan ändå inte förändra det som sagts och gjorts.
Minns de ljusa stunderna,
men älta inte gamla oförrätter.
Oroa, våndas och tänk inte för mycket på imorgon
- framtiden kommer tids nog ändå.
Men NU och HÄR
är där vi är och bör vara!
Att grämas över det som varit,
eller oroa sig för vad morgondagen eventuellt
har i sitt sköte,
kostar bara onödig och dyrbar energi,
som vi har mycket större glädje och användning för
där vi befinner oss just nu.
De flesta av oss får bara en chans
- ett liv,
och vi är skyldiga oss själva att fånga dagen,
njuta av allt det vackra
och få ut så mycket som möjligt
av varje ögonblick!
L E V ! :-)
KÄRLEK!
//Anna
Gud förbjude..
... att man någonsin skulle förlora ett barn!
Jag är övertygad om att det är varje förälders värsta mardröm
- och tyvärr händer det ofattbara emellanåt...
Av en slump hamnade jag på bloggen "saknaden över min son", skriven av pappan Berth..
Det är så gripande, vackert och fint skrivit och medkänslan är överväldigande!
Kan varmt rekommendera Er att gå in och läsa hos honom - men var beredda på många tårar..!
Ha en underbar dag :-).
Kärlek!
//Anna
Lånar här en text ifrån just Berth´s blogg, som var så otroligt fin,
och tillägnar den åt alla dom som någonsin förlorat...;
Där tiden inte är viktig
Långt därborta men ändå nära
finns en plats för våra kära
Där tar sommaren aldrig slut
Där är tiden inte viktig
Långt därborta kan nånting finnas
som är större än att bara minnas
som är större än alla ord
om man närmar sig försiktigt
Långt därborta på öppet vatten
där har dagen besegrat natten
där är havet oändligt stort
Där är drömmarna på riktigt
Långt därborta är ändå hemma
Det är inget vi kan bestämma
bara hoppas att det är sant
Där är tiden inte viktig
Långt därborta skall ingen sörja
Allt som slutat har åter börjat
Det är märkligt, men är det sant,
så är tiden inte viktig
[Text & musik: Py Bäckman]
Det goda överlever...
"When everything is said and done.."
Visst är det väl ändå ironiskt, hur man när allt kommer till kritan bara minns de ljusa stunderna?
Trots att de mörka och dåliga varit desto flera till antalet...
Men kanske det är just så, av rena överlevnadsskäl?
För att orka komma vidare så kan man inte tyngas ner av och må dåligt över negativa minnen och även om de positiva minnesbilderna också smärtar, så leder det ändå i slutändan till att det är de goda stunderna man bevarar och minns bäst.
Och, som sagt, så är det säkerligen av en anledning... :-)
Kärlek!
//Anna
"Livet är en bok och ödets vindar kastar om dess blad..."
Nu jäklar.. :-)
Oh, my God...! :-)
Hoppas Ni sitter ner, så inte chocken blir för stor.... :-)
Idag har denna svensken satt fötterna i en gympasal och fullföljt ett träningspass, för första gången på typ 8 (åtta!) år..! :-)
Eftersom den där förbaskade olyckan sabbade en hel del för mig, så har jag heller inte kunnat träna ordentligt på hela denna tiden - trots att jag många gånger velat!
Det enda jag kan träna utan problem och smärtor är underkroppen. Men eftersom ena axeln är trasig (och oreparerbar) och whiplash-skadan ger stora problem, i hela kroppen, så är det ganska begränsat vad jag kan träna för något...
Och framför allt så vill jag ju trots allt att OM jag tränar, så ska det vara något som jag dessutom tycker är kul - annars faller liksom allt...
Hursomhelst, idag kilade jag med syster yster på ett pass på Friskis & Svettis - och om man ser till att jag inte tränat ett dugg (ja, bortsett från att jaga mina huliganer till barn då..!) på ganska exakt 8 år (årsdagen av olyckan närmar sig och alla dåliga minnen börjar göra sig påminda..), så gick det över förväntan! Flåset var tydligen inte riktigt så dåligt som jag hade räknat med (med all säkerhet tack vare mina hyperaktiva barn!)...
Men det är j-t frustrerande att inte kunna hänga med ordentligt i alla övningar (ja, för sådan är jag trots allt - ger jag mig på något, oavsett vad, så ska det göras REJÄLT..) på grund av de skador och smärtor jag lider av efter kraschen... :-(
Och för ett ögonblick hälsar frustrationen och ilskan över det jag förlorat på igen - för om inte OM hade varit...!?
Men vad fasen - så lätt ger jag inte upp! Jag ska dit igen! :-)
Och nästa gång ska jag prata med ledaren om alternativa övningar som jag kan köra medan de andra håller på med sådant som jag inte klarar av..
För nu jäklar börjar denna kvinnans nya liv, sett ur alla aspekter! Och jag har bestämt mig för att tända det där jävla ljuset i tunneln på egen hand! :-)
Fridens!
//Anna
... Men just nu skulle jag också kunnat tänkt mig att ligga på samma sätt som vår lille "Punkis" gör här på bilden... :-)
Andas ut..
Tack och lov...!
Faran är över - åtminstone för tillfället! :-)
För naturligtvis kan ingen av oss längre blunda för allvaret i mor´s sjukdom, men just nu är det på bättringsvägen och förhoppningsvis kommer det att förbli så länge än!
Dock hindrar det inte tankarna från att flyga fritt...
Och faktum är att - med risk för att Ni sätter något i halsen nu! - jag häromkvällen satt och såg "Bonde söker fru - bröllopet" på TV4.... Och jag grät... :-) Haha, jodå det är sant! Jag vet, jag är patetisk..! :-)
Men hursomhelst - jag tittade och tårarna började stilla rinna nedför kinderna...
Och jag grät inte på grund av dom och deras lilla kärlekssaga egentligen, utan därför att när jag hörde brudens lycksaliga uttalanden om kärlek och sagobröllop och insåg att jag aldrig kommer att få uppleva den känslan, så gjorde det ont... Men återigen, så smärtade det inte mest för min egen skull, utan för mina föräldrars...
För med all sannolikhet så kommer de aldrig att få se sin yngsta dotter gifta sig.
Å andra sidan så har de sett mig klara av andra hinder och svårigheter längs vägen och känner sig nog numera ganska övertygade om (ja, det vill säga så "övertygad" som man nu kan känna sig som förälder..!) att jag på ren vilja fixar det mesta :-).
De har sett mig flytta runt likt en osalig ande, men dessutom har jag skaffat mig otroliga erfarenheter längs vägen (på gott och ont!) - jag har varit utomlands en tid och utbildat mig och bott på andra ställen i Sverige under flera år.
Och inte minst så har de sett mig överleva och komma vidare efter en svår olycka, sett hur jag tog mig genom sviterna efter den (med deras och övriga familjemedlemmars och vänners stöd!).
De har kunnat glädjas över min viljestyrka (hm - nåja, den har dom förmodligen inte alltid sett som något positivt!) att fixa allting och inte minst så har de glatts ikapp med mig när mina egna små mirakel föddes - något som varken dom eller jag själv trodde ens var möjligt för åtta år
sedan.. :-)
Så faktum är, att jag tror inte mina föräldrar grämer sig särskilt mycket över att jag inte gått och gift mig - de är nog "ganska" nöjda med att jag över huvud taget lever, över att jag har ett riktigt skapligt liv och att jag har lyckats tillföra två underbara barn till deras barnbarns-flock! :-)
Kärlek!
//Anna
Faran är över - åtminstone för tillfället! :-)
För naturligtvis kan ingen av oss längre blunda för allvaret i mor´s sjukdom, men just nu är det på bättringsvägen och förhoppningsvis kommer det att förbli så länge än!
Dock hindrar det inte tankarna från att flyga fritt...
Och faktum är att - med risk för att Ni sätter något i halsen nu! - jag häromkvällen satt och såg "Bonde söker fru - bröllopet" på TV4.... Och jag grät... :-) Haha, jodå det är sant! Jag vet, jag är patetisk..! :-)
Men hursomhelst - jag tittade och tårarna började stilla rinna nedför kinderna...
Och jag grät inte på grund av dom och deras lilla kärlekssaga egentligen, utan därför att när jag hörde brudens lycksaliga uttalanden om kärlek och sagobröllop och insåg att jag aldrig kommer att få uppleva den känslan, så gjorde det ont... Men återigen, så smärtade det inte mest för min egen skull, utan för mina föräldrars...
För med all sannolikhet så kommer de aldrig att få se sin yngsta dotter gifta sig.
Å andra sidan så har de sett mig klara av andra hinder och svårigheter längs vägen och känner sig nog numera ganska övertygade om (ja, det vill säga så "övertygad" som man nu kan känna sig som förälder..!) att jag på ren vilja fixar det mesta :-).
De har sett mig flytta runt likt en osalig ande, men dessutom har jag skaffat mig otroliga erfarenheter längs vägen (på gott och ont!) - jag har varit utomlands en tid och utbildat mig och bott på andra ställen i Sverige under flera år.
Och inte minst så har de sett mig överleva och komma vidare efter en svår olycka, sett hur jag tog mig genom sviterna efter den (med deras och övriga familjemedlemmars och vänners stöd!).
De har kunnat glädjas över min viljestyrka (hm - nåja, den har dom förmodligen inte alltid sett som något positivt!) att fixa allting och inte minst så har de glatts ikapp med mig när mina egna små mirakel föddes - något som varken dom eller jag själv trodde ens var möjligt för åtta år
sedan.. :-)
Så faktum är, att jag tror inte mina föräldrar grämer sig särskilt mycket över att jag inte gått och gift mig - de är nog "ganska" nöjda med att jag över huvud taget lever, över att jag har ett riktigt skapligt liv och att jag har lyckats tillföra två underbara barn till deras barnbarns-flock! :-)
Kärlek!
//Anna
Ansvar...?!
Ansvar, ja... Vissa kan inte ens stava till det ordet.
Trots familj och barn och det ansvar som följer med detta, så kommer och går de som de själva vill - utan en tanke på att det kanske finns någon som behöver dom.
Istället fokuserar de bara på sig själva och sina egna behov... Uppenbarligen lyckligt ovetande (eller åtminstone totalt nonchalerande) om att det finns någon som saknar och behöver dom - just då, just där, närvarande...
"Det är vårt ansvar och inte oss själva som vi ska ta på allvar..."
Trots familj och barn och det ansvar som följer med detta, så kommer och går de som de själva vill - utan en tanke på att det kanske finns någon som behöver dom.
Istället fokuserar de bara på sig själva och sina egna behov... Uppenbarligen lyckligt ovetande (eller åtminstone totalt nonchalerande) om att det finns någon som saknar och behöver dom - just då, just där, närvarande...
"Det är vårt ansvar och inte oss själva som vi ska ta på allvar..."
Att våga...
VÅGA TA STEGET...
I bland känns det som
om livet helt står still.
Och just det man är i
är inte det man vill
Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg..
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg..
Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv..
Och när man blickar bakåt
när man fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans...
Kramar,
Anna
Även den längsta och svåraste resan,
börjar med ett litet steg...
I bland känns det som
om livet helt står still.
Och just det man är i
är inte det man vill
Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg..
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg..
Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv..
Och när man blickar bakåt
när man fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans...
Kramar,
Anna
Även den längsta och svåraste resan,
börjar med ett litet steg...
