annalandinnilsson

Sorry babes...
Men idag är jag inte positiv - alls...
Jo, förresten - solen sken och det var riktigt "vårväder" idag, och det är absolut positivt!
Och visst - jag har en förfärlig massa saker att vara glad och tacksam för,
och tro mig, det är jag också!
Men varför...
När man redan slåss med så många andra spöken
- varför i h-e kan då inte åtminstone ekonomin låta bli att slå en i huvudet...?
Och då pratar vi inte små bokstäver, utan en restskatt som skulle få många att blekna
- och genast ser jag hur min förestående födelsedag, som faktiskt inte alls är viktig!,
men vad värre är - jag som mer än något annat vill åka någonstans med mina älskade barn i sommar...
Jag hade hoppats, trott och tänkt att både jag och barnen skulle åka utomlands någonstans i år
- men nu blev jag brutalt påmind om vilken utopi det var!
Fasingen vad jag hatar när till och med pengar ska blanda sig i vår redan kaotiska vardag!

Kärlek!
//Anna

Jag hörde att Elizabeth Taylor kom för sent till sin egen begravning
- och då tänker jag...;
jag vill absolut komma för sent till min begravning..!
Hellre för sent än för tidigt! :-)

Carpe diem!
//Anna

Tyvärr är det ju så,
att i den (diagnos-)värld vi lever i,
så måste man alltid vara beredd på och införstådd med att läget blixtsnabbt kan förändras
och saker hända - på gott och ont...
Och trots att man gör sitt yttersta för att förutspå,
förebygga och förekomma eventuella utbrott,
så är det långt ifrån alltid man lyckas.
Sen finns det ju dessutom de tillfällen då man tycker sig ha gjort allting rätt,
och ändå smäller det plötsligt
- som en blixt från en klar himmel, har sonen lyckats hitta på något - vad som helst - för att få en anledning att bryta samman och skrika och kalla en för allt möjligt hemskt och onämnbart...
Och som mamma står jag där i chock och förvirring
- dessa situationer kan vi liksom inte skydda eller försvara oss mot.
Dessutom är det tyvärr också så, åtminstone för min son, att vissa dagar och / eller stunder,
så har han liksom bestämt sig för att få ett frispel,
och då spelar det ingen roll hur mycket jag försökt förebygga, för då hittar han helt enkelt på en orsak till att flippa ur...
Ja - inte är det lätt alla gånger, varken för våra älskade barn
eller för oss föräldrar :-)
- men den oändliga, gränslösa kärleken gör ju att man alltid orkar fortsätta kämpa,
no matter what!

Kärlek!
//Anna

Underbara, efterlängtade vår...! :-)
Det är nu livet börjar
- allting föds på nytt!
Välbehövlig energi fylls på,
livslust och glädje återvänder
och själ och hjärta fylls av värme och harmoni.
Carpe diem! :-)

Kärlek!
//Anna

Trött...
Ibland tar orden slut till och med för mig
- ja, tro det eller ej...! :-)
Trots att jag kan ha mundiarré,
och glatt skvala av mig ord hit och dit, om ditt och datt,
så känner jag just nu att jag inte kan...
Jag kan och jag vill, om både det ena och det andra
- men det finns människor som använder mina ord mot mig..
Så just därför känner jag mig just nu och här lite trött...
Men tro mig - det går över! :-)

Kärlek!
//Anna

Åh, så härligt!!! :-)
Min älskade lille A var igårkväll på sitt livs första fotbollsträning
- och kom hem salig av lycka och visade stolt upp hur man gör när man passar, dribblar, tar ner bollar... :-)
Gissa om jag gläds med min son?! :-)
Det har varit många tillfällen genom åren, då man tänkt att han borde börjat med någon form av aktivitet,
men så har han inte varit öppen för det själv och dessutom har just bollsporter varit svårt för honom
- dels rent motoriskt och dels på grund av det sociala sampelet inom dessa sporter.
Men så frågade jag honom häromveckan ifall det inte fanns någonting han skulle tycka var roligt att börja med,
och då kom svaret blixtsnabbt; "Ja, jag vill börja spela fotboll mamma!"
Nu är det tyvärr så, att den fotbollsklubben som han då vill börja i och som alla kompisar och klasskamrater spelar i, ligger i den by där de även går i skolan. Detta innebär att jag måste försöka ordna med skjuts till honom de dagar det är träning, eftersom jag ju själv inte kan och får köra bil. Men som tur är så finns det förstående människor här i byhålan där vi bor, och därför kommer det att kunna ordna sig med samåkning. :-)

Men, som sagt, jag är SÅ glad för sonens skull och han längtar redan till nästa träningspass! Det känns så himla härligt och positivt och jag är så stolt över honom! :-)
Dessutom så har A det senaste året visat stora färdigheter som målvakt, då vi tränat och spelat med honom hemma, vilket jag även framfört till tränarna. Kanhända att han passar alldeles utmärkt just i målet av samma skäl som Maria Andersson beskrev i sin föreläsning för två veckor sedan - målet är "hans" och innanför de vita linjerna är "hans" plats, där han får göra typ vad som helst för att få tag i bollen!? :-)
Att sen en av tränarna hade mage att uttrycka sig oerhört klumpigt vid vårt samtal häromdagen, då jag nämnde A:s diagnos och han replikerade med att hans fru "jobbar med "sånna", lämnar jag därhän för tillfället.. Det finns trots allt två tränare till i laget, så förhoppningsvis ska det bli bra ändå! :-)

Och om ett par timmar stundar det utvecklingssamtal på skolan - ska också bli oerhört intressant...!
Återkommer om detta, men just nu suger jag bara på denna karamellen å min sons vägnar! :-)
Vill man någonting tillräckligt mycket, så kan man också...!

Kärlek!
//Anna

Idag är det en förtvivlad mamma´s ord Ni får ta del av...
Maktlösheten och frustrationen är stor och tårarna nära.
Varför...?! Varför blir det allt för ofta så galet fel, när det drar ihop sig till någon sorts kalas...?
Jag älskar mina barn mer än livet självt,
men gudarna ska veta att de tänjer på alla gränser och sätter tålamod och kärlek på hårda prov!
Jag vet ju att det brukar kunna bli stimmigt om och när vi själva ska ha gäster av någon anledning,
likaväl som de gånger vi är bortbjudna
- och just därför har jag sedan flera år tillbaka gjort många människor besvikna,
eftersom jag känt mig tvungen att avstå diverse tillställningar och heller inte själv velat ha några större jippon hemma, eftersom jag allt för väl vet vad det gör med såväl barnen som mig själv...
De blir hyperaktiva och bär sig allmänt illa åt, tjoar och tjimmar, skriker och gråter, slåss och bråkar
- jag blir jättestressad och jagar runt som en skållad råtta efter barnen, för att i desperata försök få dom att lugna ner sig... Och de andra gästerna blir naturligtvis irriterade och störda och tycker att det är förfärligt ouppfostrade barn jag har...
Och tyvärr var det just så här gårdagskvällen gestaltade sig!
Trots att jag själv vet hur det kan bli ibland och trots att gästerna på det kalas vi var på känner oss väl och vet A:s problematik, så kan jag inte beskriva de timmarna på annat sätt än katastrofala..!
Mina telningar var komplett bindgalna, rusade runt, ylade och skrek och betedde sig milt uttryckt som monster!
Vad jag än sade och gjorde, så lyssnade dom absolut inte. Och att inbilla sig att jag skulle kunna sitta i lugn och ro och äta smörgåstårta eller därefter dricka kaffe och äta tårta, var ju bara att glömma...
Istället for och flög jag som ett torrt skinn, för att försöka förutspå och undvika nästa utspel eller utbrott
- utan någon framgång naturligtvis. Och i takt med att barnens tempo blev allt mer hysteriskt och min stressnivå låg skyhögt över det normala, så blev även kommentarerna, suckarna och blickarna från de övriga gästerna allt mer kännbara...
Och bland det sista jag hörde, när jag äntligen samlat ihop två barn och deras kläder som de slängt av sig och efter stor möda fått på sig igen för att vi skulle kunna gå hem,
var att "..sådana ungar ska i alla fall aldrig jag ha"..
Och minst lika frustrerande är det faktum,
att det "stim" de var inne i på kvällen, sitter liksom i även dagen efter... :-(

Nej, tro mig, jag njuter inte av vår så många gånger kaotiska och konfliktfyllda vardag!
Men jag kämpar ständigt för att få en bättre och mera harmonisk miljö för mig och barnen
- och jag älskar mina troll bortom alla gränser, oavsett diagnoser! Men ja - även jag går in i väggen emellanåt, orken tryter och orden räcker inte till längre.
Jag känner mig både maktlös och värdelös som mamma, och tvivlen är många
- men på något sätt, så orkar man alltid resa sig och kämpa vidare ändå,
och orsaken är naturligtvis lika enkel som självklar:
den gränslösa kärleken till barnen!

Kärlek!
//Anna

Underbara, efterlängtade, härliga vår... :-)
Tänk, vad några plusgrader och dagar med solsken kan göra,
för såväl kropp som själ.
Någonting händer inom en,
känslor som legat i dvala väcks till liv
och man tinar upp hela vägen inifrån hjärtat.
Trots alla motgångar och hinder man har omkring sig,
så får man nytt och välbehövligt bränsle
och inte minst finner man glädje och lust igen!

Kärlek!
//Anna

Tänk, så mycket det kan betyda... :-)
Även om Ni bara möter och är delaktig i en människas liv i en vecka,
ett par timmar eller så bara för ett kort ögonblick,
så kan Ni helt förändra den människans liv! :-)

En sådan känsla har jag själv fått uppleva ibland,
och förra veckan var det Maria Andersson som stod för det
intrycket :-)
- och för Er som inte lyssnat på hennes föreläsningar tidigare, kan jag inte nog berömma henne och rekommendera Er att gå och lyssna om hon dyker upp någonstans i Er närhet!

Vilken inspirerande och energisk kvinna! Orden fullständigt forsade ur munnen på henne,
när hon på ett väldigt intimt, rörande och berörande sätt berättade om sitt liv och sina erfarenheter.
Och vid flera tillfällen föll tårarna på mig, då jag hörde hennes historia
- dels av empati och delvis av stor igenkänning...
För det fanns så mycket i det hon beskrev, som jag kan känna igen både mig själv och sonen i.
Och när jag åkte hem efter föreläsningen, fann jag mig själv bubbla över lika ivrigt till min syster,
som Maria gjorde under själva föreläsningen! :-)
Hon gav så oerhört mycket av sig själv, samtidigt som hon kom med många konkreta råd,
och jag smälter fortfarande allting som hon sade.
Men det allra viktigaste budskapet som hon själv ville framföra,
var att våra skolor måste individanpassas, det måste skapas möjligheter där för våra barn och ungdomar,
och kommunikationen mellan skola och föräldrar måste fungera!

Med andra ord - hon underströk just det som vi är så många föräldrar i NPF-världen just nu som kämpar för
- med näbbar och klor,
blod, svett och tårar..!
Och vår kamp kommer att fortsätta så länge det behövs
- för vi ger aldrig upp om våra barn!
De måste få veta att vi aldrig kommer svika dom, oavsett hur mycket de testar såväl oss som omgivningen!



Kärlek!
//Anna.

Läste häromdagen en intervju om en kvinna som heter Katarina Hahr, vilket väckte en hel del minnen och känslor.
Denna kvinna förlorade nämligen även hon synen i vuxen ålder, närmare bestämt när hon var 31 år. Och hennes första tanke efter den sista och misslyckade operationen var; "Hur ska jag kunna leva ett värdigt liv när jag bara kan se ljus och mörker?" Men hon har lyckats mycket väl och bland annat gjort dokumentärerna "Blind" och "Jag ser inte mitt barn".
Och det finns mycket i hennes berättelse och beskrivningar som jag kan identifiera mig med och känna igen mig i.
När jag råkade ut för min olycka så var just synbortfallet det som gjorde att jag för ett ögonblick tappade livslusten - för vad hade livet för mening om jag inte längre kunde se allt vackert omkring mig, om jag inte kunde se det jag skrev eller läsa en bok för att inte tala om känslan av att förlora min självständighet, att inte få och kunna köra bil mer, en frihet som jag alltid värdesatt högt och njutit av...Och även om just den känslan än idag kommer över mig emellanåt, så lyckades även jag samla ihop mig och insåg att jag fortfarande skulle kunna göra det mesta av det jag värdesätter högst. Till exempel går det ju alldeles utmärkt att skriva lmed hjälp av datorn och böcker finns numera i lika stort utbud i form av ljudböcker.
Dessutom har jag haft tur på så sätt, att den lilla synrest jag har kvar på vänster öga har jag genom åren lärt mig utnyttja maximalt, och klarar mig därför riktigt bra, åtminstone så länge det är på "känd mark".
Ångesten och sorgen man känner och att man förlorar tron på sig själv och huruvida man någonsin ska kunna leva ett normalt liv igen, är bara några exempel på våra gemensamma tankar och känslor.
En annan gemensam nämnare är omvärldens reaktion då man, efter att ha bearbetat alla motstridiga känslor, tankar och ångest och bestämt sig för att våga sig ut i livet igen, tar sig fram med en vit käpp...
För inte nog med att människor stirrar utan vad värre är, är att allt för många människor tydligen drar ett likhetstecken mellan "blind" och "dum i huvudet" - typ att eftersom man mist synen, så måste man per automatik även ha mist förståndet..?! Att man på något sätt omyndigförklaras, och det är liksom okej att främmande människor plötsligt dyker upp och tror att man inte kan någonting alls eller helt enkelt stirrar ut en, eftersom de inte tror att man förstår och märker... Herregud - om ett sinne försvinner eller försvagas, så förstärks ju alla andra!
Men tyvärr är det ju så vårt samhälle allt för ofta ser ut - om personen i fråga inte har ett tydligt, fysiskt handikapp, så ifrågasätts man hårt av omgivningen. Men om man å andra sidan tar sig fram till exempel med en blindkäpp eller rullstol, så är det tyvärr också allt för många som omyndigförklarar en. Och det var också skälet till att jag valde att lägga undan min käpp - självkänslan var dålig nog utan att folk stirrade ut mig, och istället låste jag under en lång tid in mig ooch drog mig allt mer undan. Numera har jag återtagit kontrollen över mitt liv, och rör mig relativt obehindrat - men naturligtvis finns det människor som störs även av det, och det är bara att inse att hur vi än väljer att göra med våra liv så kommer det alltid att finnas någon i omgivningen som ifrågasätter eller dömer - tyvärr...
För det är inte alltid lätt att nonchalera människors dumhet och kommentarer,
eller att finna styrkan att tro på sig själv och de val man gjort,
men vi måste tro - vi har ju bara ett liv! :-)

Kärlek!
//Anna

Ta inte livet för allvarligt
- du kommer ändå inte levande ur det... :-)

När man möts av denna morgonsol,
så glömmer man för ett ögonblick alla krämpor... :-)



Om vi står med det ena benet i gårdagen,
och det andra i morgondagen,
så pissar vi på idag...
Alltså är det av högsta vikt att vi är, här och nu! :-)

Carpe diem!
//Anna

Trots sjuka barn - igen - har jag tack vare min fantastiska och underbara familj,
lyckats "sy ihop" det så jag kan komma iväg på kvällens föreläsning...
Idag ska jag lyssna på  en kvinna som heter Maria Andersson och hennes föreläsning om
"Flickor med ADHD". :-)
Jag ser verkligen fram emot detta och är säker på att det kommer att vara både givande och intressant!
Maria har själv ADHD och med tanke på min egen situation, där sonen har en diagnos och jag själv håller på med en utredning samt har en dotter...:-), så ska det bli extra spännande att lyssna på hennes berättelse. :-)
Återkommer förstås med reflektioner här på bloggen framöver!

Kärlek!
//Anna

Lånar några ord av Mia Törnblom, som vi alla borde upprepa för oss
själva dagligen och verkligen tro på.. :-)
"Älska dig själv! Såväl dina styrkor som dina svagheter
- allt är du..."

Små, små steg i rätt riktning,
och mycket försiktig optimism..
Efter en allt för lång tystnad från BUP, initierade jag häromdagen ett möte med kuratorn där. Och vi hade ett mycket bra och långt, om än känslomässigt tungt och uttömmande samtal, där vi bland annat kom fram till en strategi som förhoppningsvis i längden kommer att gagna mig och min lilla familj, och därmed återinföra harmonin och flytet i vårt liv... :-)
Och dessutom kändes det som en stor seger för mig, men framför allt för A, när kuratorn helt höll med flertalet specialpedagoger (och mig :-)) om att A inte bör ha skolkraven i form av läxor på sig även i hemmet
- och det är tack vare alla Er underbara föräldrar här ute, som jag över huvud taget fick en aning om att detta ens är möjligt, så ett stort tack till Er! :-)
Kanske, kanske kan detta lätta lite på tyngden på sonens späda axlar...? :-)

Kärlek!
//Anna

Även om vi går sakta,
så kommer vi fram till slut... :-)

Jag hade förberett något helt annat för bloggen...
Men så händer något
- och allting omkullkastas...
Det andra finns kvar
- det som oroar mig är nu och här...
Jag inser förstås att detta inte säger Er någonting
- men själv känner jag mig just i detta nu väldigt söndrig...

Men - Ni vet också att jag brukar resa mig,
som fågeln Fenix..!

Kärlek!
//Anna

Ja, alla befinner vi oss på den
- resan genom livet.
Livets väg, som är lika oförutsägbar
som den med all sannolikhet innehåller en hel del häftiga svängar,
liksom tunga uppförsbackar och hisnande utförsåkning...
Och allt detta är just livet!
Kom ihåg att alla dagar är betydelsefulla... :-)

Kärlek!
//Anna