Ryck undan mattan...
Okej, jaha, jodå så att... Kanon..!?
Efter 3,5 års krigande fick vi äntligen lite hjälp till sonen i våras...
Vi var såklart jätteglada att vi äntligen fick gehör för våra (och BUP:s!) önskemål...!
Och plötsligt fungerade sonen bra också igen, han tyckte till och med att det var kul i skolan plötsligt:-)!
Och vi jublade och tackade, även om "stödet" kom allt för långt senare...
Men hursomhelst - i slutet av vårterminen (detta år..!) fick vi äntligen gehör och allting flöt på bra - äntligen!
Så gissa om jag/vi som föräldrar då blir både irriterade, frustrerade och förbannade, när vi här och nu plötsligt får veta att sonens "högra hand" och livhanke, har försvunnit - någon har dragit undan mattan för min son, utan att ens bemöda sig om att upplysa oss föräldrar om det...?!!
Nej, nu jäklar blommar löken och denna mamman är på gång...!!!
Nu får det vara nog!
Skolan ursäktar sig med att "ett annat barn var i större behov av min son´s resurs"...?!
Okej - sen när blev det okej att ta resurser ifrån ett barn med behov och ge det till ett annat..?!
Utan att ens meddela föräldrarna som sagt..?!
Nej, nu jävlar är armarna uppkavlade och nävarna knutna
- jag vet vad skollagen säger och det är ju j-t sorgligt om inte sonens skola läst på!
För det ska som sagt finnas resurser,
till varenda underbara unge där ute.
oavsett om de har diagnoser av något slag eller inte!
Kärlek!
//Anna
Som ett öppet sår...
Det sägs förvisso att tiden läker alla sår,
men vissa sår tar helt enkelt lite längre tid att läka - för att inte säga mycket...
Idag är ännu en mycket tung dag längs minnenas väg i samband med mor´s korta men plågsamma sjukdomstid.
Jag minns allt för väl stämningen i bilen, när jag och mina systrar idag för ett år sedan åkte in till Din lägenhet klockan 8 på morgonen för att packa lite kläder och andra grejor till Dig, innan vi sen skulle hämta Dig på lasarettet och flytta Dig till Hospice... Hospice - bara namnet och innebörden av det gav mig kalla kårar och kunde få mig att falla i gråt närsomhelst! Det var så osannolikt, så overkligt och så orättvist - och så slutgiltigt...:-(
Hursomhelst, jag och töserna var i lägenheten en stund. ledsna, sammanbitna och sorgsna
- det kändes fruktansvärt att gå omkring i det som en gång varit Ditt och far´s hem och veta att vi aldrig mer skulle få se någon av Er där igen..
Vi kom upp till Dig på lasarettet vid 10-tiden, Du mådde inte alls bra (vilket ju knappast var konstigt med tanke på omständigheterna!) - Du var ledsen och tyckte det var jobbigt att behöva flytta igen, gissa om det smärtade inom alla oss töser också..!:-(
När vi satt Dig i rullstolen och tagit Dina saker och var klara att gå ner till bilen, kom ett ögonblick som för alltid etsat sig fast på min näthinna: på väg ut från rummet mötte vi den kvinna Du delat rum med. En kvinna som var jämnårig med Dig och som även hon var svårt sjuk och hade oddsen emot sig. Där möttes Ni i Era rullstolar, ett sista möte - och den totala sorg och uppgivenhet som Ni båda för ett kort ögonblick visade då Ni tog ett tårfyllt farväl av varandra, var så oerhört smärtsamt att se!
Men tyngst av allt var såklart vetskapen för oss alla om vad Hospice faktiskt innebar, att vi inte längre kunde tro på hoppet ens...
Jag minns hur Du satt på Ditt speciella sätt i framsätet på Annikas bil under färden,
så blek, mager, allvarlig och plågad...
Det var en vacker höstdag och solen strålade, vilket underlättade synen av det som skulle komma att bli Ditt sista "hem". Vi möttes av underbar personal som visade oss till Ditt rum och det var riktigt fint och hade till Din stora glädje uteplats:-). Vi gjorde så gott vi kunde för att göra rummet ännu mera hemtamt åt Dig genom att sätta upp lite foton och teckningar från barnbarnen och hade tagit med Din egna kudde och pläd.
Under tiden Du varit sjuk så hade Du haft mycket ont men samtidigt så förstod vi alla att Du aldrig erkände riktigt hur ont Du hade, vilket vi var mycket noga med att informera personalen om - för det var det absolut viktigaste för oss mor, att Du åtminstone skulle slippa ha ont!
Tyvärr skulle det visa sig näst intill omöjligt att smärtstilla Dig helt, men dom gjorde åtminstone allt dom kunde för att Du skulle ha det så bra Du kunde...
Med tunga steg lämnade jag och mina systrar Dig där denna dag...
På kvällen fick jag följande sms från Dig:
"Hej Anna! Telefonen är kopplad........ Och jag har blivit visad runt, här är fint! Jessika (en kusin till mig) klarade körkortet idag, jippi!:-) Älskar dig! Kram, mor."
Ja, det var precis en sådan härlig och underbar människa Du var mor
- mitt i allt elände och trots stället Du befann Dig på och allt Du inom kort skulle ställas emot,
så var alltid Ditt hjärta och Din gläjde med alla oss andra<3!
Du höll modet uppe, hela vägen! Försökte som vanligt att vara stark för alla andras skull!
Det läskiga är, att det känns som att det var igår.... Hur kan det vara möjligt att ett helt år hunnit gå?!
Vi saknar Dig så otroligt mycket mor/svärmor/mormor<3,
Du var så otroligt älskad och uppskattad av oss alla!
//Anna
Aldrig ska jag sluta älska Dig...!
Eftertanke...
Hur är det möjligt,
att man träffar en totalt okänd människa för absolut först gången,
och densamma får en plötsligt att se saker och ting i ett helt annat ljus..?
Får en att stanna upp och tänka till och det blir liksom ett "halleluja-moment",
när man inser hur mycket det faktiskt kan ligga i det människan säger..?
Och samtidigt som det lättar något oerhört på det gigantiska trycket man känt så länge,
så vet man samtidigt att resan inte blir varken rak eller enkel
- upp och ner, fram och tillbaks,
för sådan är ju livets berg- och dalbana!
Men ändå väcks en strimma hopp,
ett litet smakprov på det jag faktiskt har att ta av...
Idag känner jag mycket försiktig, men dock, hopp och tillförsikt om framtiden..!
Sakta men säkert,
allting börjar med det första lilla steget...!
Kärlek!
//Anna
Rörigt...
Ja, det är nog bara förnamnet just nu
- rörigt...
I skallen, i hemmet, i familjelivet...
Så många frågor men inga svar!?
Jag har all anledning att vara glad, tacksam och lycklig,
men hittar inte känslan riktigt...
Varför?!
Önskar min älskade mor och mentor var här,
hon hade alltid svar på allt<3!
Idag för exakt ett år sedan fick jag följande sms ifrån min kära mor, dagarna efter att hon blivit inlagd och fått "domen":
"Hej min Anna! Alla gäster har gått och jag är trött men nu kan jag vila. Älskar dig! Kram, mor"...<3
Kärlek!
//Anna
Ett år sedan domen....
En dag jag aldrig kommer att glömma, någonsin...
Den 20 september 2011...
Jag och min äldsta syster åkte in för att hämta Dig, älskade lilla mor, för att åka upp till sjukhuset och få svar på alla prover och röntgenundersökningar av olika slag som de gjort på Dig...
Vi var båda ledsna i bilen redan på vägen in, för vi anade oråd
- och vår stackars mellansyster som så gärna också velat vara med, satt på en kurs någonstans långt upp i landet,
och hade såklart samma känslor som vi och bara väntade på att vi skulle höra av oss med besked....
Både jag och Gittan torkade våra tårar och gick upp till Dig i lägenheten, försökte vara som vanligt.
Men - ingenting var som vanligt...
Du satt och väntade, som Du förvisso gjort flera gånger förr sen Du blev sjuk, vid köksbordet...
Men denna morgonen hade Du inte ens radion på, Du hade städat och fint som vanligt, och satt där med Din lilla färdigpackade väska,
samtidigt som Du lite flyktigt berättade för oss att en läkare ringt Dig kvällen innan och velat lägga in Dig då...
Men det hade Du satt Dig emot och menat på att Dina töser skulle ändå hämta Dig idag på morgonen, och det kunde väl inte göra någon skillnad...?!
Det hade det såklart inte gjort! Men när vi hörde det, så blev vi än mer förvissade om att det inte bådade goda nyheter på sjukhuset... Och det blev också precis en sådan dag som ingen av oss någonsin kommer att glömma...! Men ändå, i min vildaste fantasi, var jag inte ett endaste dugg inställd på vad som skulle komma... Jo, på ett sätt var jag - men inte i den hastigheten! Och de emotionella reaktionerna försöker jag än idag förtränga...
Smärta!!! Denna oerhörda smärta, chock och totala sorg och uppgivenhet som vi alla kände tillsammans i det lilla trånga rummet hos Din läkare efter att hon talat klart, går inte att beskriva i ord...
Och när det slutligen brast för Dig lilla mor, ja då gick någonting verkligen sönder inom mig - något som aldrig kommer att bli helt igen!
Läkaren lämnade oss ensamma i rummet, efter att ha meddelat oss att Du hade en "galopperande cancer" och att inget mer fanns att göra, att de tumörer som tidigare varit stora istället för att krympa av cellgifterna växt sig ännu större och avslutade sin plädering med att meddela Dig (oss) om att hon tagit sig friheten att redan innan vi kom dit ha förberett för att Du skulle bli inlagd och hädanefter kunde dom bara försöka smärtstilla Dig så gott det gick och hon nämnde även att det nog blev aktuellt att prata med Hospice...
Vi satt där tillsammans på den smala britsen Du legat och vilat på, jag och Gittan på var sin sida om Dig, och försökte ta in vad läkaren sagt, det ofattbara - en dödsdom... Vi grät och kramades och sade inte särskilt mycket alls, men slutligen samlade Du Dig mor, så som bara Du kunde göra, och sade; "Ja, är det nu så här det ska bli så hoppas jag att det går fort...!"
Vi åkte in med Dig vid 10-tiden på förmiddagen, och klockan 16.15 var Du äntligen inlagd på Kirurgen 31 (ironiskt nog samma avdelning som far legat på så många gånger och där han slutade sina dagar!) efter långa och plågsamma timmars väntan i det lilla besöksrummet.
Resten av dagen/kvällen minns jag som i ett töcken - vi tvingades lämna kvar Dig där ensam, alla med vetskapen om att Du mest troligt aldrig skulle komma hem igen... Men vi åkte hem, jag hämtade mina älskade barn och försökte hålla god min när allt jag ville var att skrika, gråta och förbanna! För hur kunde livet vara så grymt, att ta även Dig ifrån oss - mindre än två år efter fars bortgång..?! Och mina barn som fortfarande var så små och min älskade son som hade så oerhört nära kontakt med Dig, hur skulle det gå..?! Ja, tankarna var många, förvirrade och svårsorterade och personligen kände jag mig totalt lamslagen och fruktansvärt ledsen...
Samma kväll bestämde jag mig för att morgonen därpå, när jag och mina systrar skulle åka in till Dig igen, överlämna de rader jag skrivit ihop till Dig en kort tid dessförrinnan, för att Du säkert skulle veta hur mycket jag älskade och uppskattade Dig - även om jag visste att de raderna även skulle röra Dig till tårar. De raderna var följande:
" Din trygga famn, Din varma röst,
har oss alla - barn och barnbarn - skänkt mycket tröst!
Du har alltid bara sett till alla andras bästa
- all kärlek och omsorg Du verkligen gett till Din nästa!
Du har slitit mer än vad många kan förstå,
och tagit hand om såväl barn, barnbarn, jobb och hus
Så många prövningar Du ensam faktiskt behövt genomgå,
men aldrig klagat, utan i tunneln alltid hittat ett nytt ljus!
Därför känns det nu extra tungt,
att vara så maktlös och bara se på,
när Du blir allt sjukare och får mer smärtor,
med insikten om att ingenting på den j-a sjukdomen kan rå...!
Åh, kära lilla mor,
Du är så älskad av oss alla!
Din godhet och omsorg
har fått alla Du mött att falla! :-)
Jag vet ju att ingen för alltid får vara kvar
- men det är ju inte länge sedan vi miste Far!
Och Din tid borde inte vara inne på länge än,
men livet har gett oss en käftsmäll - igen!
Jag vill aldrig förlora Dig, och barnen vill ju ha mormor kvar
- men det skär i mitt hjärta att se hur jobbigt Du har..!
Du förtjänar inte detta, älskade lilla mor!
Jag älskar Dig! "
Ja, det gjorde jag verkligen - djupt och innerligt! Min älskade mor var one-of-a-kind, vilket gör tomrummet ännu större! Vi saknar Dig så!
Till alla där ute vill jag bara säga; ta tillvara på den tiden Ni har, för Ni vet aldrig hur lång eller kort den blir! Lev i nuet, uppskatta ögonblicket och var rädda om varandra och berätta för varandra hur mycket Ni älskar och uppskattar varandra - bättre med en gång för mycket än en gång för lite...!<3
Kärlek!
//Anna
Total förvirring...
Tyvärr...
Äpplet faller inte långt från trädet sägs det, och så är det väl
- på gott och ont..!?
Mina barn är och har det som dom har det
- och själv har jag nyligen fått veta en del om mig själv som är ganska svårt att ta in...
Och mitt i allt detta kaos ska jag och barnen försöka få en vardag att fungera...?
Jodå, emellanåt går det jättebra
- men ibland går det inte alls...
Och den maktlöshet, sorg, frustration - ja, ALLT, man känner,
då barnen medvetet har sönder saker och ting,
såväl invändigt som utvändigt...
När ens eget kött och blod får en att gråta av vanmakt,
när de inte är äldre
- var gick jag vilse...?!
Det enda jag någonsin velat, gjort och försökt att göra,
är att få mina barn att må bra,
allt jag gör är alltid för dom först och främst,
försöker göra allt för att dom ska få prova det dom vill och ordna skjuts och grejjor när det behövs
- resultatet är nu två otroligt viljestarka barn som gaddar ihop sig,
som testar sin morsa till bristgränsen gång på gång...
Och tyvärr,
ibland brister jag totalt...
Och känner mig totalt värdelös, kass
- var fasingen är manualen till att vara förälder..?!
Och dessutom den som gäller ensamstående föräldrar till barn med diagnoser inom NPF och som kanske dessutom själv kanske har någon diagnos..?
Åhh, vad jag saknar min älskade mor många gånger
- hon hade alltid så kloka råd att komma med!
Men jag gör ta mig fasen så gott jag kan - och jag älskar mina barn mer än något annat<3!
Kärlek!
//Anna
... Ingen mening...?!
Hörs "sjungande" från sonens rum;
"Varför lever jag, lever jag, lever jag
varför lever jag
- finns ingen mening..."
Nyss fyllda 10 år och all denna smärta och destruktiva känsla...
Det gör så oerhört ont i kropp och själ och än en gång känns maktlösheten total
- hur och vad gör jag för att omvända mitt barn till ett positivt dito,
med självförtroende och självkänsla och tron på sig själv och en positiv framtid..?!
Han är min prins, mitt allt och det finns ingenting jag inte är beredd att göra för honom (eller hans lillasyster heller för den delen!)
- men maktlösheten känns ganska stor ibland...
Åhh, vad jag önskar jag kunde ta bort allt ont ifrån honom och hans tankar<3!
Kärlek!
//Anna
Tankar...
Ja, jag erkänner...
Jag tyckte lite synd om mig själv häromdagen när jag skrev om ensamhet
- och jag ber verkligen om ursäkt för det!
Det är liksom inte jag...:-(
Men å andra sidan så är det mycket som inte varit "jag" på sistone,
ja, faktiskt på väldigt länge...
Och hur patetiskt och konstigt det kanske än låter för många, så saknar jag mina föräldrar någonting så fruktansvärt mycket! De var mina största supportrar och "hejja-påare", och jag saknar dom och alla deras goda råd och små klappar på axeln...<3!
Men - jag inser ju såklart att allting måste gå vidare ändå och jag tror mig äntligen se en lösning och förklaring på mycket:-)!
Först och främst kommer ju alltid mina älskade barn,
men från och med nu måste jag tillåta mig själv också att må bra och göra saker som hjälper mig på rätt väg!
Jag kommer aldrig att sluta sakna mor och far,
vi stod varandra väldigt nära,
men jag måste ju fokusera på det som finns här och nu
- och det är ju mina barn, jag själv och våra husdjur (först och främst!),
och många andra härliga, underbara familjemedlemmar och vänner!
Så därför blir mitt löfte här och nu att framöver må bättre dag för dag och verkligen fortsätta på den inslagna vägen:-)
- allting grejjar sig, som min älskade far skulle ha sagt!
Kärlek!
//Anna
Ensam...
Jag brukar vara stark,
brukar kunna stålsätta mig och sätta på masken som visar att jag är käck och glad och fixar allt, på egen hand...!
Och sanningen att säga så har jag klarat mig skapligt genom åren
- men nu är det något annorlunda...
Med båda mina älskade föräldrar borta, ingen man i mitt liv och med mina älskade barn hos sin pappa varannan vecka, så blir det ganska mycket ensamtid - och jag tycker inte alls om det längre...!
Ensam är stark
- men inte i alla lägen...!
Och att tycka synd om mig själv är inget jag brukar ägna mig åt och tänker heller inte börja nu
- men jag hade däremot älskat att ha någon vid min sida, att dela vardagens berg- och dalbana med,
och inte ensam bära ansvaret för såväl hus, ekonomi och inte minst barnen..!
Ja, jag lever ensam med mina barn just nu
- inte för att jag nödvändigtvis vill det, utan för att olika omständigheter lett till det...
Men visst skulle även jag vilja och behöva kärleken och stödet från en annan vuxen i mitt liv,
en axel att luta mig mot, en stark famn att krypa in i när stormarna är som värst...
Någon att dela gott och ont med,
någon att prata "vuxenprat" med,
någon att hålla i handen i tv-soffan,
- någon att ge och få tillbaks ifrån helt enkelt..!
Kärlek!
//Anna
Var finns svaren...?!
Hmm...
Ja, vad kan jag säga - jag valde det själv..!
Men ibland kan sökandet efter svar istället leda till så många fler frågor...
Å ena sidan får man en förklaring,
men å andra sidan leder densamma till nya och många fler frågor..?!
Det enda jag helt säkert vet just nu,
är att det finns flera förklaringar till varför jag mått, gjort och betett mig som jag gjort genom livet
- orsaker som lett till att jag gjort vissa val, som andra människor aldrig skulle ha gjort, och som jag själv otaliga gånger ifrågasatt..!?
Nu vet jag åtminstone varför och jag vet också vilken väg jag ska - och måste - gå..:-)!
Samtidigt så har jag några mycket nära och kära i tankarna, som genomgår en oerhört mödosam resa just nu,
och i jämförelse med det så är mina bekymmer ringa ändå...!
Kärlek!
//Anna
"Styrkan beror inte på den fysiska kapaciteten
-den beror på den okuvliga viljan..." (Mahatma Gandhi)
