Stilla gråt..
och sover nu sött.
I samma stund brister mamman ut i förtvivlad men av kudden dämpad gråt.
Ännu en gång slår samvetet henne på käften -
men denna gången har vården i allmänhet och läkaren på BUP i synnerhet
en stor del av ansvaret...
För mamman ifrågasatte medicin nummer två direkt
men försäkrades om att en så låg dos inte var varken farlig eller skadlig utan
enbart till "hjälp"...
Och nu sitter hon här, med tårarna i ögonen, och undrar vem f-n hon kan lita på..?!
Än en gång känner hon sig ganska kass som mamma (för man kan ju alltid göra mer, fråga mer, skrika högre..),
men samtidigt så vet hon längst in att allt hon gjort och gör, är alltid för barnens bästa - vad nu det är..?!
Och hur värdelös hon än må känna sig stundtals, så vet både hon och dom, att hon älskar dom mest av allt här i världen och det finns inget hon inte skulle göra för sina små mirakel.
Tillägg.. :-)
Jag gick på i ullstrumporna ganska rejält..
Men är det något som jag - och jag vågar påstå, alla - brinner för, så är det ju barnens väl och ve!
Och insikten om att jag / vi kanske gett vår son en medicin som rentav är skadlig, känns förfärlig.
Däremot vill jag gärna understryka att hela min familj är positiv till Concerta och det den har gjort för A - och oss alla!
Till och med A själv uppskattar den och vid ett tillfälle, när den på grund av slarv från sjukvården var slut under ett par dagar, så sade han; "...Mamma, jag saknar min medicin...!"
Och det, måste jag ju erkänna, kändes väldigt gott att höra. För trots att han inte är äldre, så känner och förstår han vilken hjälp han faktiskt får av medicinen :-)!
Så till dom som (liksom vi) till exempel gett sina barn Omega-3 av olika slag utan att få någon effekt, vill jag bara säga att just vad gäller Concerta så är vi positiva. Man märker tydligt på A att han inte alls upplever samma inre stress längre (tidigare hade han t ex en puls på omkring 120-130...) och klarar av att fokusera bättre - ja, han mår helt enkelt bättre, till både kropp och själ och därmed mår vi alla lite bättre!
Slutligen vill jag bara säga att jag tror inte att någon förälder "vill" medicinera sitt barn - framför allt inte vid så låga åldrar. Men ibland kan det bli nödvändigt - inte minst för livskvaliténs skull!
Kramisar,
Anna
Angående medicinering vid ADHD och liknande diagnoser...
Tack vare min kära syster, fick jag veta att det häromdagen varit ett inslag i Rapport angående psykofarmaka till barn.
En av medicinerna som nämndes i inslaget, är en av de två som min pojke på 6 år (!?) får...
Jag hoppas verkligen att Ni som inte redan sett eller hört detta, går in på min länk längre ner och lyssnar..
Innan jag går in på vad som kom fram i detta tv-inslag, så vill jag bara att Ni alla ska veta att det aldrig varit självklart för varken mig eller min sambo att ge sonen medicin. Och vi försökte med bland annat "naturpreparat" (vågar inte skriva ut namnet på det, eftersom jag vet att en annan kvinna som verkligen brinner för detta fick sitt inlägg på sin blogg borttaget för det ansågs vara reklam..) först, men tyvärr hjälpte inte detta A alls - däremot vet jag många andra som har och har haft mycket positiva effekter av detta preparat.
Hursomhelst så påbörjade vi medicinering med Concerta till A i somras och när dosen höjts något, så märkte man en avsevärd skillnad på honom och han mådde verkligen mycket bättre - utan att för den skull ha förändrats i sin personlighet. Han var fortfarande i allra högsta grad vår góe, pratglada och spralliga kille - bara lite mer "lagom" i till exempel aktivitetsnivå nu, än före medicinens tillkomst.
Dessvärre började han typ 1,5 månad innan han skulle börja förskolan att få många och fruktansvärt våldsamma utbrott - han slogs, sparkade, revs, slängde saker imponerande välriktat på oss... You name it!
Och när vi då fick en tid hos läkaren strax före skolstart, så rekommenderade hon oss att utöver Concerta även ge honom............................"Risperdal". Och det är alltså denna medicin som inslaget i Rapport handlade om.
Det enda läkaren sade när vi frågade om denna medicinen, var att A skulle få den i så oerhört låg dos att det inte var något konstigt, bla bla bla... Utan den enda (och önskade) effekten av den skulle vara att de våldsamma utbrotten blev färre och / eller mindre våldsamma.
Så då kan Ni säkert föreställa Er min förfäran när jag nu får höra att Risperdal kan ge väldigt många och allvarliga biverkningar - och detta trots att det tydligen finns alternativ!?
Ett läkemedel som från början var tänkt mot schizofreni och psykoser, används nu även till barn med t ex Aspergers syndrom, autism och ADHD... Följande biverkningar presenterades;
Viktökning
Oro
Ångest
Huvudvärk
Koncentrationssvårigheter (märkligt med tanke på att detta ingår i A:s diagnos och därför får han ju Concerta..?!)
Muskelstelhet
Mjölkavsöndring från bröstkörtlar
Trötthet
Kräkningar
Dimsyn
Yrsel
Hjärtklappning
Förstoppning
Hudutslag
Nästäppa
Svimningskänsla
M m
Och dessutom kan det även leda till diabetes...
En mamma vars dotter fått Risperdal berättade bland annat att ..."hon blev som en zombie, trött och avtrubbad"...
I dagsläget finns det 2200 barn i Sverige som får denna medicin och den ges alltså ända ner till förskoleålder - vilket ju min son är ett praktexempel på. Faktum är att han inte ens hade hunnit fylla 6 när den medicinen sattes in...
Som om inte allt detta vore upprörande nog, så slog Per-Anders Rydelius (professor i barn- och ungdomspsykiatri) huvudet på spiken när han sade;
"Vi vet att med ett korrekt bemötande och en bra skolgång, så blommar de här barnen upp och då behöver man ingen medicin. Jag önskar att alla barn skulle kunna få ett sådant bemötande."
Dessutom säger samme professor att han anser att det finns en "övertro" på mediciner hos läkarna och att det i fallet med Risperdal finns tvivelaktigt vetenskapligt underlag...
Känns ju j-t bra!!? :-(
Gissa om sonen hoppar av den medicinen idag! Och på tisdag när det är dags för återbesökt är det jag som ställer läkaren mot väggen!
Har väldigt svårt att förlåta mig själv för tillfället, för att jag låtit min son äta detta....gift....och vi har glatt stått och hejjat på honom och trott i vår enfald att det skulle vara något bra och positivt!
Tur att man inte är sämre än att man kan ändra sig i alla fall...!
Tack för Er tid!
Kram,
Anna
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1248840
Kan ADHD smitta...? :-)
Hmm - tjaa, kan ADHD smitta, tro?! :-)
Ärligt talat, så vet jag ju bättre än så - men ibland undrar man... :-)
För faktum är, att den sprider sig typ som en löpeld här i huset för tillfället!
Själv funderar jag många gånger allvarligt på hur det är ställt med mig själv (och det vet ju alla som känner mig, att jag är ju inte som alla andra... Hihihi...)?!
Och så har vi ju lilla, góa, underbara Thess....
Halleda - hon är ju alldeles femflätad, denna lilla 2-åriga huligan till dotter! :-) Och så vansinnigt lik sin bror (på alla sätt, både till det yttre och till sättet) att man nästan blir mörkrädd!
Liksom Anthony, så är hon oerhört aktiv och mer eller mindre vild och galen :-)! Hon har klättrat typ i taket sedan hon lärde sig att förflytta sig över huvud taget och hänger mer än gärna i gardiner och lampor och dinglar om hon själv får bestämma...
Hon är hyperaktiv, har humör (vilket väl ska erkännas att alla i hushållet har...), kan mycket väl börja banka huvudet i vägg eller golv om hon blir tillräckligt upprörd, stoppar gud-vet-vad i näsan (och andra "kroppsöppningar" för den delen..) - ja, hon gör helt enkelt precis samma saker som A en gång gjorde!
Naturligtvis så härmar hon ju mycket också och tror säkert många gånger att allt som A gör är helt OK och att det är så man ska göra.
Och även om jag ofta skojar om det och försöker skämta till det även om de allvarliga sakerna i vår tillvaro för att lättare orka hantera det, så känner man ibland en oro och tanken slår en; "Tänk om Thess också har en bokstavsdiagnos...?!"
Jag vet, det vore inte världens undergång - men det är heller ingenting man önskar någon!
Nåja, det är ju lite tidigt att sia om detta ännu - än så länge är hon ju "bara" en busig, aktiv 2-årig liten fröken, som testar allt - och lite till... :-)
Och jag själv? Tjaa - man är ju som man är när man inte är som man borde.. :-)
Kram,
Anna
Våra barn får god självkänsla genom att vi bekräftar dom som individer, får dom att känna att de duger som de är och inte enbart berömmer dom när de presterar!
Ny vecka - mera oro...
Jag älskar dom gränslöst och närapå till vanvett :-)!
Tror nog att alla mammor förstår vad jag menar..? :-)
Det finns ingenting man inte är redo att göra för att beskydda barnen!
Likt en tigrinna åker klorna ut om man så mycket som anar att någon av ens små ättlingar råkat ut för en oförrätt, oavsett om det är i stort eller smått.
Och - det erkänner jag villigt! - min son är just nu huvudpersonen för all min beskyddarinstinkt!
Jag (vi) är jätteoroliga och bekymrade för hur han kommer att få det i skolan, hur skolan kommer att bemöta honom och hur de andra barnen (med föräldrar...) kommer att behandla honom - inte minst den dagen det blir allmänt känt att A har ADHD...
Och gissa om det värkte i hjärtat på mig när A igår plötsligt och spontant sade; "Mamma, ingen vill leka med mig i skolan"...
Efter en stunds allmänt prat och lite utfrågning, tvingades jag inse att han faktiskt menade allvar - han har frågat flera av de andra barnen om han får vara med och leka, men de säger nej...
Varför?! A är världens góaste och snällaste lille kille och alltid mån om sina kamrater - varför får han inte vara med de andra och leka?!
Och varför är barn så grymma?! Herregud, de är ju bara 6 år gamla!!! Hur ska det då se ut om några år?!
Usch nej... Det är jag som får ringa skolan - igen...
Snälla Ni - är det någon som läser detta, som har egen erfarenhet av ADHD och / eller ett barn som är eller har varit i samma situation som Anthony är nu, så snälla ge mig råd om hur jag / vi ska agera!
Kramar,
Anna
Ett ärligt, öppet hjärta når alltid längst!
Mitt huvud är som en torktumlare...
Jag är skyldig Dig och och A en stor j-a ursäkt, för alla gånger jag varit arg..."
Orden är min käre far´s.
Och då anser jag ändå inte att han har särskilt mycket att be om ursäkt för, tycker han är en av de relativt få i vår omgivning som åtminstone har försökt att förstå.. :-)
Däremot skulle jag önska att alla andra i vår närmsta omgivning (och alla andra i vårt avlånga land för den delen!) såg gårdagens dokumentär "Mitt huvud är en torktumlare", som handlade om ADHD och hur det är att leva med denna sjukdom, vare sig man själv har diagnosen eller som till exempel förälder till ett barn med det.
Jag tror verkligen att väldigt många (precis som min far) då skulle få en betydligt större förståelse för vad denna diagnos för med sig och gör mot personen ifråga (många gånger följer det dom genom hela livet), om man såg detta program.
Och inte minst sopade det bort en hel del fördomar och förutfattade meningar, som annars allt för ofta riktas mot både den drabbade och dess familj!
En stor eloge till Per Fosshaug (elitbandyspelare) som lät oss följa med honom under hans utredning, när han nu i vuxen ålder fick sin diagnos och därmed även en förklaring till det beteendemönster som följt honom genom livet.
En sak som sades i programmet, som jag redan innan var övertygad om, är att om en person med ADHD hittar något som han eller hon verkligen brinner för och satsar på det så har de alla förutsättningar för att också bli bäst på det! :-)
Men det förutsätter ju även en betydligt större förståelse från omgivning, samhälle och inte minst skola. Får dessa barn och ungdomar det stöd och den hjälp de behöver, så kan de överträffa oss alla!
Se bara på Michael Phelps (8 OS-guld av 8 möjliga detta år!)...
Jag garanterar Er, att jag kommer att kämpa för Anthony så mycket det bara är möjligt - och för alla andra som har eller får ADHD också, för den delen!
Kramar,
Anna
Ibland, under till exempel stor press eller stress, får vi alla lite känning av ADHD. Det kan ju vara värt att ha i
bakhuvudet... :-)
All denna oro...
Så hemskt det är att gå och oroa sig för barnen, alltid är det ju något man går och tänker på eller bekymrar sig för!
Och i A:s fall hann vi mer eller mindre bara få adhd-diagnosen, försöka sätta oss själva, närmsta omgivningen och skola in i vad det innebär samt påbörja medicinering, innan det började närma sig skolstart.
Då oroade vi oss för att han plötsligt fick många och våldsamma utbrott och två veckor innan han skulle börja förskolan insattes ytterligare en medicin på honom (hur bra det nu känns - att ge sin 6-åring två så speciella och starka mediciner!?).
Dessutom har vi reagerat på att han sista månaderna dels blivit mycket ängsligare och dessutom har han börjat avskärma sig, vilket känns fruktansvärt jobbigt och hjärtskärande. Till och med när han själv fyllde år och gästerna var våra närmsta släktingar, som han alla är väldigt glad för, så var det som att han tyckte det var för mycket folk och istället stängde han in sig på sitt rum...
Och nu har min duktige kille hunnit gå i skolan två veckor - men han vill inte...
Han är så duktig och tapper som, alla protester och negativa toner till trots, ändå går med till bussen varje morgon och slutligen vinkar glatt adjö till mig och lillasyster! :-)
Men nu har jag tyvärr fått bekräftat en del farhågor...
Det har visat sig att man (trots löften om att dela den STORA klassen i fyra eller fem smågrupper) delat dessa 31 (!) barn i bara två grupper... Och trots vårt flaggande för både skola, specialpedagoger och rektor redan i våras, så har man inte tagit någon som helst hänsyn till A:s osäkerhet och behov av rutiner, struktur och att känna igen sig på olika sätt, utan istället satt A i en grupp med barn som han inte känner alls medans hans två (och typ enda vänner) är i den andra gruppen...!
Tror nog att Ni kan tänka Er hur ont det gör i hela mig bara jag tänker på det!
Dessutom berättade hans fröken häromdagen att min älskade påg står utanför gruppen och iakttar och är inte delaktig i det de andra barnen gör!!! Gissa om jag blev både arg, ledsen och allmänt upprörd!?
Så just nu är min högsta prioritet att se till att Anthony får komma över till den grupp där hans bästisar är. För jag är övertygad om att om han får den tryggheten, så kommer han automatiskt också att lära känna de andra barnen i den gruppen.
Ikväll väntar föräldramöte - och jag är laddad till tänderna!
Gud nåde den som säger något om att min (vår) son särbehandlas!
Detta kände man till på skolan långt innan A och hans klass började och därmed borde man ha sett till att göra rätt från början! Rektorn själv satt med på möte med mig i våras och lovade värsta samarbetet och bedyrade att alla resurser som eventuellt skulle behövas också skulle sättas in. Och att flytta ett barn från en grupp till en annan känns ju inte som att det borde vara så svårt?!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Alla dagar är betydelsefulla!
Aldrig mer utan medicin... :-)
Så det räcker och blir över.
Om vi någonsin tvivlat på att A behövde någon medicin, eller huruvida den hade någon effekt eller ej, så kan jag nu meddela att alla tvivel är undanröjda!
Till följd av en grov miss från vårdens sida samt en sjuk sköterska (...oj, vad dåligt... Men icke desto mindre sant!) har nu A varit utan medicin i två dagar... Halleda - vem släppte denna mundiarréande lilla engergibomb i mitt hus?! :-)
Visst - även med medicinen så är han både energisk och talför, men det finns ändå lite gränser för vad han säger och tar sig för. Han är helt enkelt inte "uppe i taket" hela tiden då. Och om det nu är någon därute som tror att vi drogar ner honom till ett oigenkännligt kolli, så vill jag bara säga att det är helt fel! Faktum är att A själv känner att han mår bättre de dagar han tagit medicinen och naturligtvis leder det i långa loppet till att det blir mera harmoniskt för oss alla, det kan jag ju inte förneka. Men viktigast av allt är att A både mår och fungerar bättre och för mig som mamma betyder det mest av allt! För tro mig, jag har tvekat även jag...
Men som sagt - inga tvivel kvar här inte! :-)
Och min kära syster, som ikväll lyckades hamna "mitt i skottlinjen", tror jag nog är benägen att hålla med!
Här kommer den stackaren och inbillar sig att hon ska kunna ta en kopp kaffe i lugn och ro med sin lillasyster... Vilket skämt! :-)
För vid typ kvartöversex om kvällarna är det alltid mer eller mindre kaos i vårt hem och idag var inget undantag kan jag lova!
Med två övertrötta (=-jävliga..!) ungar kan vad som helst hända - och det gör det oftast också! När syster yster kom befann jag mig i sovrummet och försökte föra ett samtal på telefon med min far, samtidigt som dottern ömsom tjöt av lycka och ömsom av förtvivlan medan sonen satt och gapade och skrek inifrån tv-rummet... Jippi! Och på den vägen fortsatte det helt enkelt. T var helt "tossig" och for runt som ett torrt skinn i hela huset, medan jag och syrran led av svåra svettningar då vi beskådade hennes halsbrytande "konster". Vilka naturligtvis inte utfördes i det tysta, utan själv förde hon rejält med väsen och snart hängde ju A glatt på i tjoandet och alla försök till en normal konversation var bara att glömma.
Slutligen satt jag med händerna för både öron och ögon, rädd för vad som skulle ske härnäst - och då...................................bestämde sig min kära storasyster för att hennes nerver inte pallade mer, så hon åkte hem...! :-)
Hahaha - tänk att passa mina ungar (UTAN mediciner!) en vecka eller två, söstra mi..!? Då hade ni fått något att sätta tänderna i!
Lite skämt och lite allvar - men helt ärligt är det ändå så, att A faktiskt har stor hjälp av sina "vitaminpiller". Och det som gör honom glad gör mig glad - och resten av familjen också..! :-)
Undrar om man kan ge samma typ av medicin till en bindgalen knappt 2-årig liten busfia...?! :-)
Usch ja - stundtals är det verkligen ett komplett galet hem och en ännu tokigare familj!
Vissa dagar kan man som tur är skratta åt och skoja om eländet, andra är det desto tyngre och man vill bara gråta eller gå och gömma sig någonstans...
Som tur är så uppväger det goda alltid det onda!
Sov gott!
Kram,
Anna
PS. Tro för guds skull inte att jag menar allvar - jag vill absolut inte att någon av mina ungar ska behöva ta medicin. Det är illa nog att jag är tvingad till det.. Men visst - ibland önskar man att man kanske kunde få lite typ valium (till sig själv eller barnen, kan nog kvitta - det ska ju tydligen ha en stark lugnande effekt.. :-) !) eller lite uppiggande (d v s starkare än koffein då alltså!) för att palla med tempot! :-) DS.
A och hans medicin...
Och för den eller dom som trodde eller oroade sig för att han skulle förvandlas till ett apatiskt, nerdrogat och håglöst kolli, kan jag nu lugna er (och mig själv!) med att han i stort sett är sig lik - på gott och ont... :-)
Faktum är att han stundtals uppvisar ännu värre symptom och är ännu mera hyperaktiv än förut (enligt medicininformationen händer detta i "undantagsfall" = självklart just vår unge!).
Munnen går oavbrutet - A har alltid pratat mycket, men inte i närheten av den "mundiarrén" som nu kommer ur grötinkastet!
Och så har vi ju det här med biverkningar..
Den stackars pågen har redan hunnit få både huvudvärk och magont i flera omgångar, aptiten som redan innan var dålig är nu helt usel och A är inte sugen på någonting, typ.
Dessutom är vredesutbrotten flera och värre än någonsin förr... Och det jag tycker är allra mest obehagligt med dessa, är att när A blir arg (vilket ju tyvärr inträffar ganska ofta), blir han numera så ursinnig och upprörd att han skakar i hela kroppen samtidigt som han riktigt vrålar ut sin frustration. Det är så hjärtskärande att se hur den lille, tunne kroppen på ett såpass litet barn, kan innehålla så mycket vrede och känslor!
Och vid dessa tillfällen kan jag inte undvika att fundera på hur det kommer att bli i framtiden...
I dagsläget är ju A trots allt bara knappt sex år - hur kommer vreden att ta sig uttryck när han är till exempel tio år?!
Usch ja, det där med att "små barn är små bekymmer och stora barn stora bekymmer", får genast en ny och tyngre innebörd för mig.
Men naturligtvis hoppas vi att vi ska kunna hjälpa A redan nu och att han (vi) därför inte ska behöva få några större bekymmer längre upp i åldrarna.
Och just nu handlar det alltså om medicinens vara eller inte vara...
För lika lite som vi vill se vår lille pojke nerdrogad, så vill vi ju heller inte att symptomen förvärras och att han dessutom ska behöva må dåligt fysiskt också!
Nu väntar första uppföljningen efter medicinstarten på fredag för att kolla hans värden och då tänker jag förstås även ta upp alla frågor och farhågor som dykt upp under senaste veckan. Vi måste ju tro på att hjälp och förbättring finns inom räckhåll!?
Som tur är, så finns det ju en hel del ljusglimtar också! För det första - och viktigast nästan! - är A själv superduktig och noga med sin medicin (han som förr totalvägrat allt sådant!). Och för det andra, så har vi nu en lång, härlig sommar med en massa roliga aktiviteter framför oss - till att börja med så blir det en vecka i "Turkistan" i juni, härligt! :-)
Och idag kom minsann Taxfree-katalogen - det är ju halva nöjet med en resa! Så nu ska denna kroppen sätta sig ute i solen och bläddra lite och drömma sig bort en stund...
Kram,
Anna
"Innan man går in i en strid måste man tro på anledningen till den..."
Medicindax...
Och jag lovar - det var inget varken enkelt eller självklart beslut!
Många tror, dock felaktigt, att barnen drogas till nästintill apatiskt tillstånd.
Men vi har pratat mycket med både läkare och sköterskor om detta och kommit fram till att det är värt ett försök.
En underbar sköterska i Lund sade följande till mig när jag för en tid sedan uttryckte min oro och skeptisism inför medicinering;
" Jag har jobbat här i 25 år och jag lovar Dig att det är en fröjd att se vilken stor hjälp barnen har av medicinen - de mår mycket bättre och är mera harmoniska."
Och det kan jag också lova att är det någonting jag önskar, så är det att min goe lille påg ska må bättre inombords!
Har man en vilopuls på över 120, så mår man ju knappast så bra och måste naturligtvis utagera den stresskänslan!
Så häromdagen, när vi nästan var framme hos läkaren, frågade A mig vem av oss det var som skulle dit.
Med en stor klump i halsen svarade jag att det var för hans skull och följdfrågan blev förstås "varför"? Med tårar i ögonen och en röst som nästan bröts, försökte jag då förklara för honom att han ju har en "sjukdom" som kallas ADHD...
Då tittade A på mig med sina otroligt stora, blå och allvarliga ögon och frågade; "Vad kan man göra åt det då, mamma"?
Jag svarade då att det finns en sorts medicin man kan få, som kan hjälpa en att må bättre, varpå det underbara lilla livet sade; " Och vad kan man mer göra?"...
I det läget kände jag mig så sorgsen, frustrerad och förtvivlat ledsen att sitta där med min underbare lille prins, och behöva försöka förklara allt detta för honom - en liten pojke, knappt sex år, som bara borde ha roligt, skoja och busa och inte alls behöva tänka på varken läkare eller mediciner och framför allt inte oroa sig för att inte vara bra nog (den låga självkänslan är också något som tillhör adhd, tyvärr..)...
Hursomhelst, mitt svar till honom blev att vi alla måste försöka tänka på att ta det lite lugnare, inte höja rösterna och bråka så mycket utan istället berömma och älska varandra mera (som han ju själv var inne på igår - "Man växer av kärlek"). Med dessa svar nöjde sig min intelligente lille kille och avslutade helt enkelt detta samtal med att säga;
" Mamma, jag lovar att jag ska göra allt det Du precis sa"! :-)
Älskade lille unge... VI ska hjälpa Dig att må bättre igen - Du kan inte hjälpa att Du mår, känner och agerar som Du gör!
Vi älskar Dig och kommer att göra allt för att underlätta för Dig - och vi älskar Dig för den Du är!
Du är unik, det finns bara en som Du, i hela världen! :-)
Massor med pussar o kramar,
Din mamma.
Älskade A...
Jaha - så börjar det bli dags att på allvar inse att min lille prins inte längre är så liten!
Att förstå att han faktiskt ska fylla 6 år, börja skolan och åka skolbuss... Och allt vad det nu kommer att medföra!?
Vi var häromdagen på Öppet hus på skolan (A hade dock inte tid att kolla skolan - det var ju mycket roligare och mera spännande att hålla turbofart ute på lekplatsen som tillhör skolan!), och bara det att stå i ett klassrum och samtala lite med en av fröknarna gjorde mig alldeles tårögd... Patetiskt?! Ja, mycket möjligt - men det är så många blandade känslor inom mig!
Min älskade lille pojke är inte så liten längre. Och han är ju verkligen ingen ängel alla gånger heller... :-)
Men han är ju ändå och kommer alltid att vara min son som jag älskar mer än någonting annat!
Och detta gör ju naturligtvis att jag också vill skydda honom mot allt ont (och alla onda!), försvara honom när han blir trängd eller orättvist behandlad och stötta honom i hans kamp med en redan mycket låg självkänsla i kombination med ADHD:ns alla sidor och effekter.
Dessutom var jag igår på möte tillsammans med psykolog och familjeterapeut på BUP, samt rektorn och två specialpedagoger från kommande skola och en av hans nuvarande dagisfröknar.
Det kändes jättebra att kunna sitta ner och prata med dom och ge dom information om A och vad som är hans styrkor och svagheter - men samtidigt kändes det naturligtvis både jobbigt och sorgligt också! Det är så mycket oro just runt hans skolgång med tanke på vad och hur klasskamrater (och inte minst deras föräldrar) kommer att reagera och vad de kommer att säga när de hör och förstår att han faktiskt har en diagnos... Usch! Men förhoppningsvis dröjer det innan vi behöver få reda på det - och förhoppningsvis blir det inte alls några konstigheter!
Tills vidare gläds jag över de ljusa stunderna med min fine, klipske lille pojke - han är en så rolig, kärleksfull och omtänksam kille (också!)! :-)
Kram,
Anna
Hjälp! Vår son har ADHD...
ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Min älskade son fick, som jag nog nämnt tidigare, häromveckan diagnosen ADHD - vid blott fem års ålder! Och det var med blandade känslor vi mottog beskedet. För på ett sätt var det en lättnad och inte minst en sorts "revansch" mot alla dom som antytt att Anthony´s uppträdande berott på oss föräldrar och att vi gjort ett dåligt arbete i vår uppfostran. Men för Anthony´s del är det ju ett högt pris att betala, trots allt! Nu tvingas han leva med sin diagnos med allt vad det innebär i form av fördomar och annat, i resten av sitt liv. Men för vår del så förändrar ju inte en diagnos någonting alls egentligen - han är ju fortfarande samma, góa lille unge och vi har samma bekymmer och konflikter som före beskedet. Dock finns det väl trots allt viss hjälp och framför allt stöd att få och det känns ju jätteskönt - jag ser verkligen fram emot att träffa andra föräldrar, som själva gått igenom samma kaos som vi gör och gjort! Och snälla Ni - finns det någon som läser detta som själv har erfarenhet av ADHD eller känner någon med det, så snälla hör av Er till mig! Jag törstar verkligen efter råd och inte minst förståelse inför vår situation. Dessutom har jag införskaffat en bok som heter "Så lyfter Du fram styrkorna hos barn med ADHD", den verkar riktigt bra! Något som genast fångade vår uppmärksamhet i boken var följande rader; "Ditt barn är utan tvekan annorlunda...på ett sätt som vår kultur inte har lärt sig att inse värdet av. I vår kultur definieras särart nästan alltid som en störning." Mycket tänkvärda ord!
Men en sak lovar jag dyrt och heligt, här och nu - vi går INTE på ett enda "kvällskalas" till med våra små (läs Anthony..)... ALLA som befinner sig i samma lokal som vi blir lika stressade (och irriterade!)... Jättetråkigt och det känns naturligtvis inte rättvist mot barnet/-n heller, som ganska säkert får extra mycket bannor och gnäll vid ett sådant tillfälle. Och genast har vi det dåliga samvetet där igen! Dåligt samvete gentemot sonen och - hur hemskt det än låter - skamkänslor inför värdpar och övriga gäster. Nej minsann, jag utsätter inte någon av oss för det igen! Då får vi hellre låta bli att gå bort alls. Jag (vi) behöver ju inte utsätta oss för ännu mera stress än den vi redan har i vår vardag.
En annan sak som bekymrar mig väldigt med Anthony´s diagnos, är hur det ska bli för honom i skolan framöver... Jag får helt ont i magen bara jag tänker på det - barn kan vara så grymma! Och tyvärr är det ju oftast föräldrarna som pumpar i sina barn nedlåtande kommentarer och gamla utslitna fördomar om hur ett barn med "damp" är...
Till min stora förfäran fick jag redan häromdagen ett smakprov på hur det kan komma att låta framöver - och det värsta var att tjejen som då uttalade sig känner jag mycket väl och jag hade faktiskt högre tankar än så om henne! Några mammor stod och diskuterade barnens förskolestart till hösten och det faktum att det blir en jättestor klass (tyvärr! Det gynnar ju liksom ingen, och definitivt inte ett barn med "särskilda behov"!). I samband med detta kläckte plötsligt denna människa av sig; "Inte nog med att dom ska vara så många i klassen, där är dessutom tre stycken som har personliga assistenter", sagt i en mycket nedlåtande ton som fick en att förstå att hon absolut tror att barn som får hjälp t ex i form av personliga assistenter kommer att störa och missgynna hennes barn!? :-( Usch, så besviken och ledsen jag blev! Hade god lust att kastat i ansiktet på henne att dom kanske blir fyra stycken med personlig assistent eftersom min son också behöver hjälp - då hade hon nog tystnat!
Ja, det är utan tvekan mycket som rör sig i huvudet på en för tillfället och inte minst en hel del oro. Samtidigt kan jag inte göra mycket annat än att ta en dag i taget och försöka skaffa mig så mycket information som möjligt samt ta reda på vilken sorts stöd och hjälp det finns att få. Jag / vi älskar vår lille påg lika gränslöst mycket som vi alltid har gjort och vi kommer att göra allt för att hjälpa honom och för att han ska få det så bra som det bara är möjligt!
För även om han kan vara en riktig "gangster" emellanåt, så har han så otroligt många bra sidor och kvalitéer också! Han har en fantastisk fantasi, älskar sång och musik och memorerar texter blixtsnabbt, han är glad och social och framför allt är han en otroligt kärleksfull och omtänksam liten kille.
Mamma älskar Dig Anthony - det finns bara en som Du! :-)
Du vet väl om att DU är värdefull?! :-)
Kramar,
Anna.
