Skola o ansvar?!
Irritationen och frustrationen har nu växt sig så stor att jag inte riktigt finner orden och vet ärligt talat inte var jag ska börja heller...
Men i korta drag ser det ut så här:
Min son har ADHD och började förskolan i höstas. Vi hade dessförrinnan haft flera samtal med BUP och skolpersonal angående A:s situation och behov och allting var guld och gröna skogar enligt skolan...
Men redan före skolstart kom första bakslaget och vi fick veta att A skulle hamna i en jättestor klass (närmare bestämt 31 elever, som numera växt till 35...) - knappast de mest ultimata förutsättningarna för ett barn med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i kroppen... Och i ärlighetens namn så gynnas ju knappast de andra barnen heller av sådana jätteklasser!?
Sedan dess har jag och flera andra föräldrar stött och blött och kämpat för att få skolpersonal och ledning att lyssna på oss och inse allvaret i situationen, men vi kör bara huvudet i väggen.
Med en så stor klass som i detta fall så finns det inte möjligheter för barnen, oavsett särskilda behov eller inte, att bli sedda och hörda och få individuellt anpassade utvecklings- och inlärningsplaner, utan det blir kaos på alla fronterna. Vilket även skolpersonalen nu håller med om... Jodå, de erkänner att det är "stökigt i klassen" men anser att det är upp till oss föräldrar att hålla oss informerade om hur stora klasserna kommer att bli och i de fall man vill i så fall låta barnen börja skolan ett år tidigare alternativt senare... Eller som en inom skolledningen så käckt hade uttryckt det häromdagen;
"Om det kommer nya trafikregler så är det upp till var och en att ta reda på och lära sig dessa..." Är det bara jag som tycker att denna kommentar är otroligt långsökt för att inte tala om korkad?!
Och så har vi ju även problemet med mobbingen, bråken, sparkandet och slagen - vems ansvar är då det?! Och hur länge ska det få lov att fortgå innan något radikalt görs?!
För även här har skolan en väldigt slapp inställning och allt för ofta är det offren som blir de utpekade och de som i själva verket bär skulden till problemen går fria - varför? Tja, tyvärr beror det till stor del på språksvårigheter... Även här är vi flera föräldrar som fått höra kommentarer från skolan i stil med; .."Jaa, är det verkligen så besvärligt? Suck... Ja, då får jag VÄL ringa tolken som i sin tur får kontakta xxxxx...." Kommentarer känns överflödiga...
Personligen är jag (vi) nu inne på att byta skola åt A - för på detta viset kan det bara inte få lov att fortgå!!
Och det finns andra föräldrar vars barn går i klassen och som ligger långt fram i utveckling och lärande, som också de överväger att antingen byta klass eller skola - tycker kommunen och skolledningen verkligen att det är rätt väg att gå?!
Förvisso slipper de ju undan väldigt enkelt i så fall och slipper själva ta tag i problemen - just nu åtminstone...
Men det är ju till syvende och sist B A R N E N det handlar om och de som måste prioriteras!
Det heter att man har skolplikt, men om denna hönsgården får fortsätta så kan jag garantera att det är många föräldrar som kommer att strunta i den lilla detaljen och hålla sina barn hemma - alternativet är att alla vi föräldrar går med våra barn och är med i skolan hela dagarna, tills dess att det görs något konkret för att förbättra situationen!
Och då syftar jag som sagt inte bara på min egen son eller de andra barnen i klassen med särskilda behov (ja, för saken är nämligen dessutom så att av de alla 35 barn som går i denna förskoleklass så har fem stycken av dessa särskilda behov..), utan ALLA barnen i klassen förtjänar att få både tid och uppmärksamhet från fröknarna och lika stora möjligheter till utveckling och lärande, oberoende av utgångspunkt och oavsett diagnosers vara eller icke-vara!
A:s mamma...
Men i korta drag ser det ut så här:
Min son har ADHD och började förskolan i höstas. Vi hade dessförrinnan haft flera samtal med BUP och skolpersonal angående A:s situation och behov och allting var guld och gröna skogar enligt skolan...
Men redan före skolstart kom första bakslaget och vi fick veta att A skulle hamna i en jättestor klass (närmare bestämt 31 elever, som numera växt till 35...) - knappast de mest ultimata förutsättningarna för ett barn med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i kroppen... Och i ärlighetens namn så gynnas ju knappast de andra barnen heller av sådana jätteklasser!?
Sedan dess har jag och flera andra föräldrar stött och blött och kämpat för att få skolpersonal och ledning att lyssna på oss och inse allvaret i situationen, men vi kör bara huvudet i väggen.
Med en så stor klass som i detta fall så finns det inte möjligheter för barnen, oavsett särskilda behov eller inte, att bli sedda och hörda och få individuellt anpassade utvecklings- och inlärningsplaner, utan det blir kaos på alla fronterna. Vilket även skolpersonalen nu håller med om... Jodå, de erkänner att det är "stökigt i klassen" men anser att det är upp till oss föräldrar att hålla oss informerade om hur stora klasserna kommer att bli och i de fall man vill i så fall låta barnen börja skolan ett år tidigare alternativt senare... Eller som en inom skolledningen så käckt hade uttryckt det häromdagen;
"Om det kommer nya trafikregler så är det upp till var och en att ta reda på och lära sig dessa..." Är det bara jag som tycker att denna kommentar är otroligt långsökt för att inte tala om korkad?!
Och så har vi ju även problemet med mobbingen, bråken, sparkandet och slagen - vems ansvar är då det?! Och hur länge ska det få lov att fortgå innan något radikalt görs?!
För även här har skolan en väldigt slapp inställning och allt för ofta är det offren som blir de utpekade och de som i själva verket bär skulden till problemen går fria - varför? Tja, tyvärr beror det till stor del på språksvårigheter... Även här är vi flera föräldrar som fått höra kommentarer från skolan i stil med; .."Jaa, är det verkligen så besvärligt? Suck... Ja, då får jag VÄL ringa tolken som i sin tur får kontakta xxxxx...." Kommentarer känns överflödiga...
Personligen är jag (vi) nu inne på att byta skola åt A - för på detta viset kan det bara inte få lov att fortgå!!
Och det finns andra föräldrar vars barn går i klassen och som ligger långt fram i utveckling och lärande, som också de överväger att antingen byta klass eller skola - tycker kommunen och skolledningen verkligen att det är rätt väg att gå?!
Förvisso slipper de ju undan väldigt enkelt i så fall och slipper själva ta tag i problemen - just nu åtminstone...
Men det är ju till syvende och sist B A R N E N det handlar om och de som måste prioriteras!
Det heter att man har skolplikt, men om denna hönsgården får fortsätta så kan jag garantera att det är många föräldrar som kommer att strunta i den lilla detaljen och hålla sina barn hemma - alternativet är att alla vi föräldrar går med våra barn och är med i skolan hela dagarna, tills dess att det görs något konkret för att förbättra situationen!
Och då syftar jag som sagt inte bara på min egen son eller de andra barnen i klassen med särskilda behov (ja, för saken är nämligen dessutom så att av de alla 35 barn som går i denna förskoleklass så har fem stycken av dessa särskilda behov..), utan ALLA barnen i klassen förtjänar att få både tid och uppmärksamhet från fröknarna och lika stora möjligheter till utveckling och lärande, oberoende av utgångspunkt och oavsett diagnosers vara eller icke-vara!
A:s mamma...
Älskade lille A...
A har det tufft...
Medicinen fungerar inte riktigt som den borde och han har det jättejobbigt med sina ADHD-symptom varje dag, dygnet runt. Han är arg, ledsen, våldsam, hyperaktiv... You name it!
För att inte prata om alla gräsliga uttryck han snappat upp från de äldre barnen och som han nu glatt låter hagla över mig. Igårmorse steg han till exempel upp klockan halvsex och tio minuter senare ljöd det, med en mistlurs styrka; "Fan-olle, Du är fan mamma, jag hatar Dig mamma, om jag hade en pistol skulle jag skjuta Dig/mig själv, håll käften...."
Och värst av allt är att när sinnet till sist rinner över för mig och jag säger ifrån på skarpen och enligt konstens (dvs BUP:s!) alla regler, så bara skrattar ungen åt mig..!? Herregud, så frustrerande!!! Vad gör man?! Stundtals är jag så slut av allting att jag bara vill ta till lipen... Och en annan jättekul sak är ju att lilla T ser och hör allting och tror att det är helt okej att säga och göra som A (och för den delen även vi föräldrar!) gör...
Sen har A det fortsatt jobbigt i skolan och jag är så hjärtiinnerligt trött på skolans mesiga bemötande..!
A som redan har det så besvärligt med allting rörande skolan och behöver övertalning varje morgon för att över huvud taget åka dit varje dag, har nu blivit föremål för värsta mobbingen och får dessutom motta flera slag och sparkar varje dag... Det är så upprörande och ledsamt att jag saknar de rätta orden! Och det underlättas ju inte av att barnet ifråga samt hans föräldrar inte kan ett ord svenska (eller engelska heller för den delen) - inte lätt att försöka kommunicera då precis!
Suck... Nåja - min älskade lille påg håller ändå humöret uppe för det mesta och är så klok och förståndig i många lägen, att man häpnar! :-)
Nu ska jag gå och ta upp hans febriga lillasyster från middagsvilan... Och i helgen väntar besiktning av huset!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"... Kvinnor vill i regel se bättre ut än vara skärpta
- de vet att männen i regel har bättre syn än förstånd...!" :-)
Medicinen fungerar inte riktigt som den borde och han har det jättejobbigt med sina ADHD-symptom varje dag, dygnet runt. Han är arg, ledsen, våldsam, hyperaktiv... You name it!
För att inte prata om alla gräsliga uttryck han snappat upp från de äldre barnen och som han nu glatt låter hagla över mig. Igårmorse steg han till exempel upp klockan halvsex och tio minuter senare ljöd det, med en mistlurs styrka; "Fan-olle, Du är fan mamma, jag hatar Dig mamma, om jag hade en pistol skulle jag skjuta Dig/mig själv, håll käften...."
Och värst av allt är att när sinnet till sist rinner över för mig och jag säger ifrån på skarpen och enligt konstens (dvs BUP:s!) alla regler, så bara skrattar ungen åt mig..!? Herregud, så frustrerande!!! Vad gör man?! Stundtals är jag så slut av allting att jag bara vill ta till lipen... Och en annan jättekul sak är ju att lilla T ser och hör allting och tror att det är helt okej att säga och göra som A (och för den delen även vi föräldrar!) gör...
Sen har A det fortsatt jobbigt i skolan och jag är så hjärtiinnerligt trött på skolans mesiga bemötande..!
A som redan har det så besvärligt med allting rörande skolan och behöver övertalning varje morgon för att över huvud taget åka dit varje dag, har nu blivit föremål för värsta mobbingen och får dessutom motta flera slag och sparkar varje dag... Det är så upprörande och ledsamt att jag saknar de rätta orden! Och det underlättas ju inte av att barnet ifråga samt hans föräldrar inte kan ett ord svenska (eller engelska heller för den delen) - inte lätt att försöka kommunicera då precis!
Suck... Nåja - min älskade lille påg håller ändå humöret uppe för det mesta och är så klok och förståndig i många lägen, att man häpnar! :-)
Nu ska jag gå och ta upp hans febriga lillasyster från middagsvilan... Och i helgen väntar besiktning av huset!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"... Kvinnor vill i regel se bättre ut än vara skärpta
- de vet att männen i regel har bättre syn än förstånd...!" :-)
Medicin
Av olika olyckliga omständigheter, tog A:s medicin slut i fredags och vi fick inte tag i ny förrän i lördags eftermiddag...
Detta innebar att A i lördags fick vara utan medicin, men eftersom han inte svarat lika bra på preparatet den senaste tiden så tänkte vi att det nog inte skulle göra så stor skillnad...
SÅ fel vi hade!
Och jag vet egentligen inte vilket som är värst: att vi alla, inklusive A själv, längtade efter medicinen - eller tanken på hur mycket samma medicin faktiskt inverkar och förändrar min son´s beteendemönster...?!
Usch ja... En sådan dag som vi fick i lördags så påminns vi alla om hur livet ser ut utan medicinsk hjälp. Och det råder inget tvivel om att A behöver och får hjälp av det. Och märkligt nog så har han de sista två morgnarna själv kommit raka vägen ut i köket och frågat efter tabletten, jämfört med att han tidigare strulat och bråkat varje morgon angående medicinens vara eller inte vara.
Min kloke, fine, förståndige lille son - imorse efter att han svalt ner den, så sade han; "Jag vill aldrig vara utan medicinen igen mamma, jag mådde inte alls bra och kunde inte alls vara stilla" (syftande just på lördagen)...
"Barn kommer från Gud
- han står inte heller ut med oväsendet..."
Detta innebar att A i lördags fick vara utan medicin, men eftersom han inte svarat lika bra på preparatet den senaste tiden så tänkte vi att det nog inte skulle göra så stor skillnad...
SÅ fel vi hade!
Och jag vet egentligen inte vilket som är värst: att vi alla, inklusive A själv, längtade efter medicinen - eller tanken på hur mycket samma medicin faktiskt inverkar och förändrar min son´s beteendemönster...?!
Usch ja... En sådan dag som vi fick i lördags så påminns vi alla om hur livet ser ut utan medicinsk hjälp. Och det råder inget tvivel om att A behöver och får hjälp av det. Och märkligt nog så har han de sista två morgnarna själv kommit raka vägen ut i köket och frågat efter tabletten, jämfört med att han tidigare strulat och bråkat varje morgon angående medicinens vara eller inte vara.
Min kloke, fine, förståndige lille son - imorse efter att han svalt ner den, så sade han; "Jag vill aldrig vara utan medicinen igen mamma, jag mådde inte alls bra och kunde inte alls vara stilla" (syftande just på lördagen)...
"Barn kommer från Gud
- han står inte heller ut med oväsendet..."
Tillbaks till verkligheten..
Idag var det dags för A att återvända till skolan - lilla T började dagis igår..
Och om denna mamman typ längtat efter att allt skulle återgå till det vanliga och vardagliga, med rutiner, struktur och tråkiga men välbehövliga rutiner, så har ju barnen och framför allt A inte alls känt på samma sätt...
Med andra ord så blev denna morgon precis den mardrömsstart på vårterminen som jag varit rädd för. A skrek och grät och ville absolut inte gå till skolan... Jag klädde på honom och han klädde av sig... Jag gjorde macka, som han slängde... Usch! Vad jag avskyr dessa situationer!
Men - vi lyckades till sist på något mirakulöst sätt få på oss ytterkläder och dessutom hinna ner till bussen - förvisso i sista stund, men ändå..!
Älskade lille A - imorgon ska jag sätta mig och jaga folket på BUP och skola igen, nu MÅSTE dom börja ta oss på allvar och hjälpa oss ordentligt, en gång för alla!
... Och själv känner jag mig som att jag är på väg till min egen avrättning... Mina föräldrar kommer hit om en stund och då är det meningen att jag ska berätta för dom hur allting ligger till... Wish me luck! Jag kommer att behöva det... Tvi vale...
Kramar,
Anna
"Bakom molnen är himlen alltid blå..."
Och om denna mamman typ längtat efter att allt skulle återgå till det vanliga och vardagliga, med rutiner, struktur och tråkiga men välbehövliga rutiner, så har ju barnen och framför allt A inte alls känt på samma sätt...
Med andra ord så blev denna morgon precis den mardrömsstart på vårterminen som jag varit rädd för. A skrek och grät och ville absolut inte gå till skolan... Jag klädde på honom och han klädde av sig... Jag gjorde macka, som han slängde... Usch! Vad jag avskyr dessa situationer!
Men - vi lyckades till sist på något mirakulöst sätt få på oss ytterkläder och dessutom hinna ner till bussen - förvisso i sista stund, men ändå..!
Älskade lille A - imorgon ska jag sätta mig och jaga folket på BUP och skola igen, nu MÅSTE dom börja ta oss på allvar och hjälpa oss ordentligt, en gång för alla!
... Och själv känner jag mig som att jag är på väg till min egen avrättning... Mina föräldrar kommer hit om en stund och då är det meningen att jag ska berätta för dom hur allting ligger till... Wish me luck! Jag kommer att behöva det... Tvi vale...
Kramar,
Anna
"Bakom molnen är himlen alltid blå..."
Nya rön..?!
Samtidigt som sonens alla symptom accelererat lavinartat och dotterns beteende är oroväckande likt broderns,
så hörde jag igår på nyheterna något som både skrämde och gav samvetet en ny törn;
tydligen har man sett ett samband mellan kvinnors ätstörningar och att deras barn sedan fått ADHD...?
Tyvärr hörde jag bara en bråkdel av inslaget, men det var tillräckligt för att få tankarna att börja snurra och självanklagelserna om hur stor skuld jag har i sonens (och dotterns?) diagnos är plågsamma...
För faktum är att jag till och från genom åren haft problem med ätstörningar - dock har det inte pågått under mina graviditeter och jag är osäker på om de syftade på ätstörningar i allmänhet eller under graviditet i synnerhet..
Någon som sett, hört och vet något mera om detta?! Jag hade ju liksom tillräckligt dåligt samvete redan innan...!
Kramar,
Anna
"Bär Dina plågor med det tålamod som ett varmt hjärta skänker,
stå ut med törnena för rosens skull..." (persiskt ordspråk)
så hörde jag igår på nyheterna något som både skrämde och gav samvetet en ny törn;
tydligen har man sett ett samband mellan kvinnors ätstörningar och att deras barn sedan fått ADHD...?
Tyvärr hörde jag bara en bråkdel av inslaget, men det var tillräckligt för att få tankarna att börja snurra och självanklagelserna om hur stor skuld jag har i sonens (och dotterns?) diagnos är plågsamma...
För faktum är att jag till och från genom åren haft problem med ätstörningar - dock har det inte pågått under mina graviditeter och jag är osäker på om de syftade på ätstörningar i allmänhet eller under graviditet i synnerhet..
Någon som sett, hört och vet något mera om detta?! Jag hade ju liksom tillräckligt dåligt samvete redan innan...!
Kramar,
Anna
"Bär Dina plågor med det tålamod som ett varmt hjärta skänker,
stå ut med törnena för rosens skull..." (persiskt ordspråk)
Vad gör man???
"Undernärd - det var det ordet jag sökte. Han ser ju helt undernärd ut!"
Dessa orden fälldes ikväll av min svärmor, när hon beskrev hur hon ser Anthony.
Och vet ni vad det värsta är? Att det ligger en hel del i det hon säger...
För min älskade son är verkligen S M A L . . . . . !
Men hur lyckas man tvinga en motvillig, stark och intill synden envis 6-åring att äta?! Tips någon?!
Faktum är att ända sedan A föddes, så har vi fört någon sorts krig angående maten...
Som spädbarn var han liten och klen och jag tvingades "bokföra" varje liten milliliter mjölk han fick i sig och efterhand som han växte och blev äldre, så har han alltid varit väldigt liten i maten och det har varit ett ständigt trugande, bedjande och beordrande om maten ifrån oss föräldrar...
Och hans redan usla aptit blev ju allt utom bättre när han började medicineras för sin ADHD - minskad aptit är nämligen en av de vanligaste biverkningarna... Verkligen kanonbra!
Trots uppföljningar och viktkontroller, så har inte läkare och sköterskor tyckt att det funnits anledning till någon större oro...
Men faktum kvarstår; Anthony är lång och väldigt smal för sin ålder. Han är blek och hans stora ögon nästan sticker ut i det smala ansiktet. Och jag som mamma är rejält orolig och bekymrad...
Jag vet bara inte vad mer jag / vi kan göra?! Vi kämpar dagligen och ser till att Anthony säkert äter något, vi har bett skolpersonalen hålla ett extra öga på honom när de äter lunch i skolan och BUP är välinformerade och kollar upp honom med jämna mellanrum (vikt, blodtryck m m)...
Finns det möjligen någon som känner igen detta dilemma? Är det kanske så att det är ett "vanligt" fenomen hos någon med bokstavsdiagnos? Och framför allt - är det någon som kan berätta för mig hur jag får min unge herre att gå upp i vikt??!
Kramar,
Anna
"Barn är till en stor tröst i ålderdomen - och de hjälper Dig också att nå den snabbare!"
Dessa orden fälldes ikväll av min svärmor, när hon beskrev hur hon ser Anthony.
Och vet ni vad det värsta är? Att det ligger en hel del i det hon säger...
För min älskade son är verkligen S M A L . . . . . !
Men hur lyckas man tvinga en motvillig, stark och intill synden envis 6-åring att äta?! Tips någon?!
Faktum är att ända sedan A föddes, så har vi fört någon sorts krig angående maten...
Som spädbarn var han liten och klen och jag tvingades "bokföra" varje liten milliliter mjölk han fick i sig och efterhand som han växte och blev äldre, så har han alltid varit väldigt liten i maten och det har varit ett ständigt trugande, bedjande och beordrande om maten ifrån oss föräldrar...
Och hans redan usla aptit blev ju allt utom bättre när han började medicineras för sin ADHD - minskad aptit är nämligen en av de vanligaste biverkningarna... Verkligen kanonbra!
Trots uppföljningar och viktkontroller, så har inte läkare och sköterskor tyckt att det funnits anledning till någon större oro...
Men faktum kvarstår; Anthony är lång och väldigt smal för sin ålder. Han är blek och hans stora ögon nästan sticker ut i det smala ansiktet. Och jag som mamma är rejält orolig och bekymrad...
Jag vet bara inte vad mer jag / vi kan göra?! Vi kämpar dagligen och ser till att Anthony säkert äter något, vi har bett skolpersonalen hålla ett extra öga på honom när de äter lunch i skolan och BUP är välinformerade och kollar upp honom med jämna mellanrum (vikt, blodtryck m m)...
Finns det möjligen någon som känner igen detta dilemma? Är det kanske så att det är ett "vanligt" fenomen hos någon med bokstavsdiagnos? Och framför allt - är det någon som kan berätta för mig hur jag får min unge herre att gå upp i vikt??!
Kramar,
Anna
"Barn är till en stor tröst i ålderdomen - och de hjälper Dig också att nå den snabbare!"
Suck...
Tro mig -
ibland önskar jag verkligen att jag hade fel!
...Men - när det kommer till gårdagskvällens siande i kristallkulan, så hade den kvinnliga intuitionen (ännu en gång..!) rätt...
Det blev ytterligare en sömnlös natt, där barngråt och tandagnisslan blandades med den egna allmänna våndan...
Inte konstigt att spegeln sprack när jag klev in i badrummet imorse! :-)
En annan mycket märklig sak som slagit mig... Det är som om när A varit sjuk någon dag, så liksom måste han kompensera det med att vara ännu mera överjävlig än vanligt!?
Han är så hyperaktiv att det gränsar till ett nervöst sammanbrott (för oss båda..!), han stimmar och stojjar, skriker och skränar, gråter och gnäller - typ hela tiden... Och allt detta trots att han ätit sin medicin och varit lika aktiv som vanligt under sjukdagarna!
Det är så oerhört tröttande och frustrerande!
Stundtals blir jag så arg och ledsen att jag också vill börja skrika och sparka - vore ju jättemoget, inte sant?!
Men gudarna ska veta att hur mycket jag än älskar min son, så tar det på krafterna att leva tillsammans med ADHD...
Och jag vet att jag sagt det tidigare, men det tål att upprepas; om någon i familjen har NPF av något slag, så drabbas och påverkas hela familjen i allra högsta grad.
Kan ju dessutom tillägga att A inte kom iväg till skolan idag heller - han vägrade helt enkelt att gå dit... Han blev fullständigt hysterisk och störtgrät i en halvtimme - svårt att klä på och få med en så förtvivlad 6-åring till skolbussen..! Vad gör man?!
Kramar,
Anna
ibland önskar jag verkligen att jag hade fel!
...Men - när det kommer till gårdagskvällens siande i kristallkulan, så hade den kvinnliga intuitionen (ännu en gång..!) rätt...
Det blev ytterligare en sömnlös natt, där barngråt och tandagnisslan blandades med den egna allmänna våndan...
Inte konstigt att spegeln sprack när jag klev in i badrummet imorse! :-)
En annan mycket märklig sak som slagit mig... Det är som om när A varit sjuk någon dag, så liksom måste han kompensera det med att vara ännu mera överjävlig än vanligt!?
Han är så hyperaktiv att det gränsar till ett nervöst sammanbrott (för oss båda..!), han stimmar och stojjar, skriker och skränar, gråter och gnäller - typ hela tiden... Och allt detta trots att han ätit sin medicin och varit lika aktiv som vanligt under sjukdagarna!
Det är så oerhört tröttande och frustrerande!
Stundtals blir jag så arg och ledsen att jag också vill börja skrika och sparka - vore ju jättemoget, inte sant?!
Men gudarna ska veta att hur mycket jag än älskar min son, så tar det på krafterna att leva tillsammans med ADHD...
Och jag vet att jag sagt det tidigare, men det tål att upprepas; om någon i familjen har NPF av något slag, så drabbas och påverkas hela familjen i allra högsta grad.
Kan ju dessutom tillägga att A inte kom iväg till skolan idag heller - han vägrade helt enkelt att gå dit... Han blev fullständigt hysterisk och störtgrät i en halvtimme - svårt att klä på och få med en så förtvivlad 6-åring till skolbussen..! Vad gör man?!
Kramar,
Anna
...Snäll?!
Hrm...
Vad säger man?!
För tio minuter sedan fick sonen värsta utbrottet - som vanligt utan anledning - och både skrek
och slogs och avslutade föreställningen med att drämma igen dörren till sitt rum.
Fem minuter senare kom samme 6-åring ut i köket med skamsen uppsyn och yttrade;
- Mamma, kan jag få några pepparkakor så jag blir snäll igen?
Kärlek!
Vad säger man?!
För tio minuter sedan fick sonen värsta utbrottet - som vanligt utan anledning - och både skrek
och slogs och avslutade föreställningen med att drämma igen dörren till sitt rum.
Fem minuter senare kom samme 6-åring ut i köket med skamsen uppsyn och yttrade;
- Mamma, kan jag få några pepparkakor så jag blir snäll igen?
Kärlek!
Ännu ett oväder...
Tjaa..
Om man bortser från att sonen formligen skrek ut order om att få kläder inifrån mammans säng klockan halvsju imorse
- så började denna dagen riktigt skapligt ändå..! :-)
För första gången på väldigt länge klädde sonen på sig de frambeordrade plaggen helt på egen hand och utan gissel.
Men - jag borde ju ha lärt mig vid detta laget, att det allt som oftast finns något eller dyker upp något som sonen kan jaga upp sig för och bli förbaskad eller ledsen över...
Och vår morgonstund slutade i skrik och tårar, då sonen lyckats leta upp snacks som mamman genast tog ifrån honom, med påföljd att han blev fullständigt vansinnig, slängde sig på golvet och skrek och grät och lovade dyrt och heligt att aldrig gå till skolan igen. Med andra ord så tvingades mamman släpa ut en sprattlande och högst motvillig 6-åring genom dörren och närmast knuffa honom framför sig ner till bussen...
Även om vi hann bli vänner igen och både pussas och kramas innan hann gick på bussen, så känns det väldigt jobbigt att skiljas åt en sådan här morgon.
Och på vägen hem förbannade den frustrerade mamman sin maktlöshet över alla plötsligt påkomna oväder och stormar som hon och framför allt sonen måste rida ut..
Ha en bra dag!
Kram,
Anna.
"Ett barn är en ängel,
vars vingar krymper i takt med att benen växer."
"Att inte vilja byta en hydda mot något palats,
att leende överse med ovanor och fel,
kort sagt självuppoffring utan minsta tvekan
- det är kärlek!" (Wu Ti)
Om man bortser från att sonen formligen skrek ut order om att få kläder inifrån mammans säng klockan halvsju imorse
- så började denna dagen riktigt skapligt ändå..! :-)
För första gången på väldigt länge klädde sonen på sig de frambeordrade plaggen helt på egen hand och utan gissel.
Men - jag borde ju ha lärt mig vid detta laget, att det allt som oftast finns något eller dyker upp något som sonen kan jaga upp sig för och bli förbaskad eller ledsen över...
Och vår morgonstund slutade i skrik och tårar, då sonen lyckats leta upp snacks som mamman genast tog ifrån honom, med påföljd att han blev fullständigt vansinnig, slängde sig på golvet och skrek och grät och lovade dyrt och heligt att aldrig gå till skolan igen. Med andra ord så tvingades mamman släpa ut en sprattlande och högst motvillig 6-åring genom dörren och närmast knuffa honom framför sig ner till bussen...
Även om vi hann bli vänner igen och både pussas och kramas innan hann gick på bussen, så känns det väldigt jobbigt att skiljas åt en sådan här morgon.
Och på vägen hem förbannade den frustrerade mamman sin maktlöshet över alla plötsligt påkomna oväder och stormar som hon och framför allt sonen måste rida ut..
Ha en bra dag!
Kram,
Anna.
"Ett barn är en ängel,
vars vingar krymper i takt med att benen växer."
"Att inte vilja byta en hydda mot något palats,
att leende överse med ovanor och fel,
kort sagt självuppoffring utan minsta tvekan
- det är kärlek!" (Wu Ti)
Tandtrollen borta..!
WOW!!!
Gissa om denna mamman var stolt så hon nästan grät denna dag, när sonen för första gången gick till tandläkaren för att laga två tänder - utan bedövning, med borr och allt annat som hör till, låg han alldeles stilla och utan att säga ett knyst! :-) Det var så imponerande och jag blev helt rörd. För min lille kille har genom åren hunnit gå igenom en hel del skräckexempel hos både läkare och tandläkare och var väldigt ängslig och rädd även idag - men skötte sig alltså helt exemplariskt! Och mamma var minst lika lättad som sonen när vi gick därifrån.. :-) Hahaha.. Ja, vad hade man inte gjort för att skona sina barn från smärtor, sjukdomar och obehag?!
Och en annan och mycket positiv sak med min käre A, som visat sig senaste dagarna, är att han plötsligt faktiskt både tycker om och kan bibehålla koncentrationen (åtminstone en stund!) och bygga med lego. :-) Han satt till och med helt ensam och läste efter beskrivningen till en av figurerna häromdagen! Ett stort steg för honom må jag säga :-).
När jag ändå är inne på sonen, så kan jag också berätta att BUP i fredags ringde upp mig och berättade att även dom hade tröttnat på skolans nonchalans inför allas våra försök att kontakta dom och informera dom om Anthony´s situation och behov, så nu hade de helt sonika bokat in oss alla för ett möte på fredag! Äntligen händer det något! Så nu hoppas jag bara att skolan ställer upp och skickar in berörd personal till denna träff och att personalen därefter får en bättre förståelse för Anthony - och kanske även oss föräldrar...! :-)
Önskar Er alla en skön och avkopplande kväll (det vill säga utan bindgalna ungar som är så övertrötta att de inte kan sova, utan bara skriker, sprallar och gnäller...!)! :-)
//Anna
"...Du är vacker mamma....!" (sonens ord klockan halvsju imorse, när mamman kände sig allt utom just detta! Men oj, vad han är vacker och vad hela dagen blev vacker - ja, det mesta blev helt enkelt vackert en sådan här dag, när allting gick så smärtfritt hos tandläkaren! :-) Det är inte särskilt mycket som behövs för att sätta lite guldkant på vardagen.. Inte mycket alls!)
Gissa om denna mamman var stolt så hon nästan grät denna dag, när sonen för första gången gick till tandläkaren för att laga två tänder - utan bedövning, med borr och allt annat som hör till, låg han alldeles stilla och utan att säga ett knyst! :-) Det var så imponerande och jag blev helt rörd. För min lille kille har genom åren hunnit gå igenom en hel del skräckexempel hos både läkare och tandläkare och var väldigt ängslig och rädd även idag - men skötte sig alltså helt exemplariskt! Och mamma var minst lika lättad som sonen när vi gick därifrån.. :-) Hahaha.. Ja, vad hade man inte gjort för att skona sina barn från smärtor, sjukdomar och obehag?!
Och en annan och mycket positiv sak med min käre A, som visat sig senaste dagarna, är att han plötsligt faktiskt både tycker om och kan bibehålla koncentrationen (åtminstone en stund!) och bygga med lego. :-) Han satt till och med helt ensam och läste efter beskrivningen till en av figurerna häromdagen! Ett stort steg för honom må jag säga :-).
När jag ändå är inne på sonen, så kan jag också berätta att BUP i fredags ringde upp mig och berättade att även dom hade tröttnat på skolans nonchalans inför allas våra försök att kontakta dom och informera dom om Anthony´s situation och behov, så nu hade de helt sonika bokat in oss alla för ett möte på fredag! Äntligen händer det något! Så nu hoppas jag bara att skolan ställer upp och skickar in berörd personal till denna träff och att personalen därefter får en bättre förståelse för Anthony - och kanske även oss föräldrar...! :-)
Önskar Er alla en skön och avkopplande kväll (det vill säga utan bindgalna ungar som är så övertrötta att de inte kan sova, utan bara skriker, sprallar och gnäller...!)! :-)
//Anna
"...Du är vacker mamma....!" (sonens ord klockan halvsju imorse, när mamman kände sig allt utom just detta! Men oj, vad han är vacker och vad hela dagen blev vacker - ja, det mesta blev helt enkelt vackert en sådan här dag, när allting gick så smärtfritt hos tandläkaren! :-) Det är inte särskilt mycket som behövs för att sätta lite guldkant på vardagen.. Inte mycket alls!)
Fångad av en stormvind.. :-)
Kvartöversex gick han från noll till hundra på en millisekund och rösten antog imponerande ljudnivåer, med tanke på att han nyss hade vaknat...
"Mundiarrén" var ett faktum och den yrvakna och ledbrutna mamman tvingades lyssna till en lång svada om typ allt och inget och ditten och datten och konstaterade att 6-åringen tydligen drabbats av ännu en släng av "kiss- och bajsåldern" samtidigt som hela sonens (och delvis hennes eget..) känsloregister spelades upp innan de ens varit vakna en kvart!
Ja, det är sannerligen en i allra högsta grad intensiv vardag som vi lever i och att ständigt dras med i dessa stormbyar gör oss lite till mans mer eller mindre utmattade.. Fast det är klart, sonen själv verkar lyckligt ovetande om ovädrens inverkan på omgivningen och konstaterade mitt i all blåsten att; "Åh, mamma, vad skönt det är med lov..."! :-)
Och jag mumlade något ohörbart och räknade i hemlighet dagarna tills han ska börja skolan igen.. :-)
Usch ja - lite skämt och lite allvar! Men visst är det tufft att leva i ett så högt tempo - för oss alla, Anthony själv inkluderad. För när kvällen kommer är han minst lika trött som någon annan och när luften går ur honom så somnar han lika plötsligt som han flyger upp på morgonen. Och när han ligger där och snusar, så svider det av tårar bakom ögonlocken på mamma - av stolthet och kärlek till sin lille prins. För vad som än händer och hur galet det än blir här emellanåt, så älskar vi honom gränslöst!
Kramar,
Anna
"Våra negativa tankar kommer att komma tillbaka ända tills vi omvandlat dom till positiva"...
"Mundiarrén" var ett faktum och den yrvakna och ledbrutna mamman tvingades lyssna till en lång svada om typ allt och inget och ditten och datten och konstaterade att 6-åringen tydligen drabbats av ännu en släng av "kiss- och bajsåldern" samtidigt som hela sonens (och delvis hennes eget..) känsloregister spelades upp innan de ens varit vakna en kvart!
Ja, det är sannerligen en i allra högsta grad intensiv vardag som vi lever i och att ständigt dras med i dessa stormbyar gör oss lite till mans mer eller mindre utmattade.. Fast det är klart, sonen själv verkar lyckligt ovetande om ovädrens inverkan på omgivningen och konstaterade mitt i all blåsten att; "Åh, mamma, vad skönt det är med lov..."! :-)
Och jag mumlade något ohörbart och räknade i hemlighet dagarna tills han ska börja skolan igen.. :-)
Usch ja - lite skämt och lite allvar! Men visst är det tufft att leva i ett så högt tempo - för oss alla, Anthony själv inkluderad. För när kvällen kommer är han minst lika trött som någon annan och när luften går ur honom så somnar han lika plötsligt som han flyger upp på morgonen. Och när han ligger där och snusar, så svider det av tårar bakom ögonlocken på mamma - av stolthet och kärlek till sin lille prins. För vad som än händer och hur galet det än blir här emellanåt, så älskar vi honom gränslöst!
Kramar,
Anna
"Våra negativa tankar kommer att komma tillbaka ända tills vi omvandlat dom till positiva"...
Styrka... :-)
Hm - ja, tyvärr är det med blandade känslor man kan konstatera att det är höstlov! :-)
För det är ju bara så, att vad Anthony än tycker om själva skolan som sådan, så behöver han i allra högsta grad den struktur och de rutiner som skoldagarna innebär. Och det märks väldigt tydligt så fort han är ledig..
Trots att man försöker att upprätthålla alla vardagliga rutiner samt hitta på annat att fylla hans dagar med, så blir han väldigt rastlös och ömsom hyperaktiv ömsom aggressiv.
Denna den allra första dagen på lovet, så har vi hunnit bygga tågbanor, spela spel, göra trolldeg (och lekt med den), ätit och varit ute och gått en sväng - under loppet av mindre än två timmar... Ett talande exempel på hur snabbt sonen tröttnar på allting, inte sant?!
Det är ju för väl att veta att jag inte är ensam i denna situation, för gudarna ska veta att det många gånger känns så! Men just därför är det en sådan tröst att ha fått kontakt med så många andra i liknande situation, som beskriver precis samma dilemman som jag / vi upplever här och som även dom (ni!) tröttnar och blir både frustrerade och irriterade emellanåt - samt, förstås, även dom lever med det ständigt dåliga samvetet.
För när ens dagar fylls av konflikter runt minsta småsak, såsom mat, på- och avklädning, vem som ska lägga vem, OM man ska lägga sig - ja, när det helt enkelt går att skapa konflikter runt precis vad som helst, då kan vem som helst både bli utmattad och till och med uppgiven och då kommer naturligtvis även det dåliga samvetet också som ett brev på posten!
För man ställer ju alltid höga krav på sig själv, inte minst som förälder. Man vill och försöker vara både stark och tapper, fixa allt i både stort och smått, vill så gärna klara av allting och hålla humöret uppe och alltid vara glad - och de stunder man inte orkar hålla modet uppe utan istället går in i en diskussion med barnet, så känns det extra svårt och nedslående, som ett misslyckande... Och det är ju för att man är besviken på sig själv, för att man inte anser sig ha levt upp till förväntningarna och kraven - som man oftast själv satt upp!
Nej, det är inte alltid man är så stark som man önskar eller kanske uppfattas som - men i mitt fall är det definitivt så att min envishet (tja, eller kalla det "tjurskallig" om Ni vill :-)! ) oftast räddar mig då det är som mörkast! Och faktum är, att det är en egenskap som båda mina barn - på gott och ont kanske! - ärvt ifrån mig.
Ja, min envishet är faktiskt en styrka (även om folk i min omgivning säkert ibland kan tycka att den är enerverande..!)!
Och jag har gett mig den på (precis som efter olyckan) att vi ska fixa detta!
Många styrkekramar,
Anna
För det är ju bara så, att vad Anthony än tycker om själva skolan som sådan, så behöver han i allra högsta grad den struktur och de rutiner som skoldagarna innebär. Och det märks väldigt tydligt så fort han är ledig..
Trots att man försöker att upprätthålla alla vardagliga rutiner samt hitta på annat att fylla hans dagar med, så blir han väldigt rastlös och ömsom hyperaktiv ömsom aggressiv.
Denna den allra första dagen på lovet, så har vi hunnit bygga tågbanor, spela spel, göra trolldeg (och lekt med den), ätit och varit ute och gått en sväng - under loppet av mindre än två timmar... Ett talande exempel på hur snabbt sonen tröttnar på allting, inte sant?!
Det är ju för väl att veta att jag inte är ensam i denna situation, för gudarna ska veta att det många gånger känns så! Men just därför är det en sådan tröst att ha fått kontakt med så många andra i liknande situation, som beskriver precis samma dilemman som jag / vi upplever här och som även dom (ni!) tröttnar och blir både frustrerade och irriterade emellanåt - samt, förstås, även dom lever med det ständigt dåliga samvetet.
För när ens dagar fylls av konflikter runt minsta småsak, såsom mat, på- och avklädning, vem som ska lägga vem, OM man ska lägga sig - ja, när det helt enkelt går att skapa konflikter runt precis vad som helst, då kan vem som helst både bli utmattad och till och med uppgiven och då kommer naturligtvis även det dåliga samvetet också som ett brev på posten!
För man ställer ju alltid höga krav på sig själv, inte minst som förälder. Man vill och försöker vara både stark och tapper, fixa allt i både stort och smått, vill så gärna klara av allting och hålla humöret uppe och alltid vara glad - och de stunder man inte orkar hålla modet uppe utan istället går in i en diskussion med barnet, så känns det extra svårt och nedslående, som ett misslyckande... Och det är ju för att man är besviken på sig själv, för att man inte anser sig ha levt upp till förväntningarna och kraven - som man oftast själv satt upp!
Nej, det är inte alltid man är så stark som man önskar eller kanske uppfattas som - men i mitt fall är det definitivt så att min envishet (tja, eller kalla det "tjurskallig" om Ni vill :-)! ) oftast räddar mig då det är som mörkast! Och faktum är, att det är en egenskap som båda mina barn - på gott och ont kanske! - ärvt ifrån mig.
Ja, min envishet är faktiskt en styrka (även om folk i min omgivning säkert ibland kan tycka att den är enerverande..!)!
Och jag har gett mig den på (precis som efter olyckan) att vi ska fixa detta!
Många styrkekramar,
Anna
Nedanstående fina rader har jag lånat - verkligen bra och tänkvärda ord... :-)
Att vara stark...
Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
Tandläkarbesök och utvecklingssamtal...
Puh...
Vi kom undan med blotta förskräckelsen.... Denna gången!
Den vikarierande tandläkaren gjorde provisoriska lagningar och lade bara i en sorts "lim" i tänderna.
Jättebra och smidigt på alla vis och A skötte sig utomordentligt duktigt bra (efter att först ha skrikit hysteriskt i typ en halvtimme innan det var dags för besöket), trots sin rädsla och ängslan.
Men - mamma oroar sig redan igen... För hur kommer A att reagera när han om någon vecka inser att hålen inte alls var lagade "på riktigt"...?
Narkos känns inte alls otroligt, kan jag säga...
Och igår var det dags för det första utvecklingssamtalet på skolan.
Det var en rejält uppskruvad son som febrilt snurrade runt på den kontorsstol han placerats på, samtidigt som han ömsom lekte och slamrade med en penna och ömsom var under bordet - med andra ord, den som hela samtalet handlade om och riktade sig till var inte det minsta mottaglig eller intresserad av att lyssna och ännu mindre ha ögonkontakt (vilket jag inte var ett dugg förvånad över!).
Men samtidigt försökte läraren att liksom släta över A:s alla bekymmer och hon till och med skrattade bort det faktum att A själv både ritat upp och berättade där och då att han inte tycker om och känner sig bekväm i skolan...
Och föga förvånande svarade hon nej på min fråga om huruvida hon talat med BUP ännu (det är nu typ två månader sen första gången vi sade till om det!)...
Så jag överlämnade helt käckt ett papper där jag skrivit ner en del funderingar till henne...
Bland annat tog jag där återigen upp vikten av att A antingen får ha en av den befintliga personalen knuten till sig för stöd och peppning - alternativt får dom helt enkelt sätta in en egen resurs till A.
För jag (vi) accepterar inte en enda dag till att sonen kommer hem och är bedrövad och säger att han är ensam och att han inte får vara med de andra barnen i skolan. Det är heller inte ens i närheten av okej att min 6-åring dagligen säger att han inte vill till skolan och att han tycker att det är tråkigt - vilket till stor del beror på just det faktum att han inte blir uppbackad i de situationer och med de uppgifter som han har svårt för!
Halleda - de går i förskolan!! Då ska allting bara vara kul och barnen ska längta efter att det blir måndag så de kan få komma dit igen - eller hur?!
Kärlek!
//Anna
Vi kom undan med blotta förskräckelsen.... Denna gången!
Den vikarierande tandläkaren gjorde provisoriska lagningar och lade bara i en sorts "lim" i tänderna.
Jättebra och smidigt på alla vis och A skötte sig utomordentligt duktigt bra (efter att först ha skrikit hysteriskt i typ en halvtimme innan det var dags för besöket), trots sin rädsla och ängslan.
Men - mamma oroar sig redan igen... För hur kommer A att reagera när han om någon vecka inser att hålen inte alls var lagade "på riktigt"...?
Narkos känns inte alls otroligt, kan jag säga...
Och igår var det dags för det första utvecklingssamtalet på skolan.
Det var en rejält uppskruvad son som febrilt snurrade runt på den kontorsstol han placerats på, samtidigt som han ömsom lekte och slamrade med en penna och ömsom var under bordet - med andra ord, den som hela samtalet handlade om och riktade sig till var inte det minsta mottaglig eller intresserad av att lyssna och ännu mindre ha ögonkontakt (vilket jag inte var ett dugg förvånad över!).
Men samtidigt försökte läraren att liksom släta över A:s alla bekymmer och hon till och med skrattade bort det faktum att A själv både ritat upp och berättade där och då att han inte tycker om och känner sig bekväm i skolan...
Och föga förvånande svarade hon nej på min fråga om huruvida hon talat med BUP ännu (det är nu typ två månader sen första gången vi sade till om det!)...
Så jag överlämnade helt käckt ett papper där jag skrivit ner en del funderingar till henne...
Bland annat tog jag där återigen upp vikten av att A antingen får ha en av den befintliga personalen knuten till sig för stöd och peppning - alternativt får dom helt enkelt sätta in en egen resurs till A.
För jag (vi) accepterar inte en enda dag till att sonen kommer hem och är bedrövad och säger att han är ensam och att han inte får vara med de andra barnen i skolan. Det är heller inte ens i närheten av okej att min 6-åring dagligen säger att han inte vill till skolan och att han tycker att det är tråkigt - vilket till stor del beror på just det faktum att han inte blir uppbackad i de situationer och med de uppgifter som han har svårt för!
Halleda - de går i förskolan!! Då ska allting bara vara kul och barnen ska längta efter att det blir måndag så de kan få komma dit igen - eller hur?!
Kärlek!
//Anna
Lite ljusning..
Samtidigt som sonen fortsätter tycka att skolan är jättetrist och startar varje skolvecka med att fråga "Mamma, hur många dagar måste jag gå i skolan innan jag är fri igen?", så fortsätter min kamp - såväl i hemmet som, och inte minst, med (eller snarare mot?) skola och BUP.
Tyvärr så har det ju visat sig att vi (och jag är tyvärr inte ett dugg överraskad, har varit med om en hel del inom vården de senaste åren..) hamnat mellan stolarna hos BUP. Och därför har också eventuella föräldrautbildningar och samtal gått oss förbi...
Men idag var jag och träffade en av tjejerna som hade hand om oss under tiden vi gick på utredningen. Och till min stora lättnad så hade hon full förståelse för min besvikelse och frustration (både gentemot BUP och skola) och tyckte även hon att saker och ting skötts dåligt sedan vi fick diagnosen i våras, och vi hade ett mycket givande samtal.
Ett samtal som bland annat resulterade i att jag själv fick en del förslag på hur jag kan lägga fram saker och ting för skolan för att Anthony ska få mera och bättre stöd. Dessutom skulle hon genast ta reda på när nästa "COPE-utbildning" är och återkomma till mig med information, vilket jag verkligen ser fram emot - det var ju liksom det vi väntade på redan i våras..!?
Hursomhelst, det känns väldigt bra att åter ha fått en bra kontakt inom BUP, som kan hjälpa mig (oss) med diverse frågor och vi ska träffas varannan vecka, dels för uppföljning men även för att jag ska kunna få konkreta råd om hur vi bäst bemöter Anthony. Äntligen! Men varför ska det behöva ta så lång tid att få korrekt hjälp och support, när man dessutom aktivt söker den?!
Slutligen vill jag gärna rikta en fråga till Er andra som har barn eller anhöriga med en bokstavsdiagnos;
Är det någon mer än jag som upplever att det för det första alltid blir väldigt rörigt och speedat lagom tills det är dags att gå och lägga sig på kvällen? Och när A äntligen somnat så sover han oftast bara typ en timme eller två i sin egen säng, innan han vaknar och kommer in till mig/oss - och resten av natten blir bara pannkaka eftersom han sover väldigt oroligt, vaknar flera gånger, sprallar och gnäller..?
Och så har vi då ett sådant praktexempel som inatt... Redan igårkväll (trots att han för en gångs skull fått lägga sig i min säng och hunnit sova en liten stund..) vid åttatiden, började han pipa, gnälla och gråta... Ni vet, på ett sådant där fruktansvärt enerverande och högljutt sätt, men vägrade att försöka förklara vad som var fel. Efterhand som timmarna gick, resten av huset väcktes och gnället fortskred, så växte också mamma´s irritation... Vad fasen - han är ju trots allt sex år och borde förstå att om man säger vad problemet är så kanske det går att åtgärda och så kan alla få sova i lugn och ro sen..??! :-) Men nej - denna natten var gräslig milt uttryckt! Och A somnade inte riktigt förrän vid halvfemsnåret imorse... Knappast ultimata förutsättningar för ett barn som redan har bekymmer nog, inte sant?!
Det var inte första gången detta hände alls - tyvärr är det något som kommer och går och nu undrar jag bara ifall det är fler än jag som har detta bekymmer ibland?? För det finns verkligen ingen värre tortyr än att inte få sova..! Och det gäller ju både mig och min son!
Tack så länge - till alla Er som tittar in till mig, som stöttar och ger råd, som ger peppande och gulliga kommentarer, ja FINNS där för mig helt enkelt! :-) Det är ovärderligt för mig!
Många kramar,
Anna
Visst har sonen gjort en riktigt fin "bukett" av de höstfärgade löven? :-) Och det finaste av allt, var att han på helt egen hand kom på idén att både samla löven och därefter sätta ihop dom på detta konstnärliga vis!
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart..! :-)
Tyvärr så har det ju visat sig att vi (och jag är tyvärr inte ett dugg överraskad, har varit med om en hel del inom vården de senaste åren..) hamnat mellan stolarna hos BUP. Och därför har också eventuella föräldrautbildningar och samtal gått oss förbi...
Men idag var jag och träffade en av tjejerna som hade hand om oss under tiden vi gick på utredningen. Och till min stora lättnad så hade hon full förståelse för min besvikelse och frustration (både gentemot BUP och skola) och tyckte även hon att saker och ting skötts dåligt sedan vi fick diagnosen i våras, och vi hade ett mycket givande samtal.
Ett samtal som bland annat resulterade i att jag själv fick en del förslag på hur jag kan lägga fram saker och ting för skolan för att Anthony ska få mera och bättre stöd. Dessutom skulle hon genast ta reda på när nästa "COPE-utbildning" är och återkomma till mig med information, vilket jag verkligen ser fram emot - det var ju liksom det vi väntade på redan i våras..!?
Hursomhelst, det känns väldigt bra att åter ha fått en bra kontakt inom BUP, som kan hjälpa mig (oss) med diverse frågor och vi ska träffas varannan vecka, dels för uppföljning men även för att jag ska kunna få konkreta råd om hur vi bäst bemöter Anthony. Äntligen! Men varför ska det behöva ta så lång tid att få korrekt hjälp och support, när man dessutom aktivt söker den?!
Slutligen vill jag gärna rikta en fråga till Er andra som har barn eller anhöriga med en bokstavsdiagnos;
Är det någon mer än jag som upplever att det för det första alltid blir väldigt rörigt och speedat lagom tills det är dags att gå och lägga sig på kvällen? Och när A äntligen somnat så sover han oftast bara typ en timme eller två i sin egen säng, innan han vaknar och kommer in till mig/oss - och resten av natten blir bara pannkaka eftersom han sover väldigt oroligt, vaknar flera gånger, sprallar och gnäller..?
Och så har vi då ett sådant praktexempel som inatt... Redan igårkväll (trots att han för en gångs skull fått lägga sig i min säng och hunnit sova en liten stund..) vid åttatiden, började han pipa, gnälla och gråta... Ni vet, på ett sådant där fruktansvärt enerverande och högljutt sätt, men vägrade att försöka förklara vad som var fel. Efterhand som timmarna gick, resten av huset väcktes och gnället fortskred, så växte också mamma´s irritation... Vad fasen - han är ju trots allt sex år och borde förstå att om man säger vad problemet är så kanske det går att åtgärda och så kan alla få sova i lugn och ro sen..??! :-) Men nej - denna natten var gräslig milt uttryckt! Och A somnade inte riktigt förrän vid halvfemsnåret imorse... Knappast ultimata förutsättningar för ett barn som redan har bekymmer nog, inte sant?!
Det var inte första gången detta hände alls - tyvärr är det något som kommer och går och nu undrar jag bara ifall det är fler än jag som har detta bekymmer ibland?? För det finns verkligen ingen värre tortyr än att inte få sova..! Och det gäller ju både mig och min son!
Tack så länge - till alla Er som tittar in till mig, som stöttar och ger råd, som ger peppande och gulliga kommentarer, ja FINNS där för mig helt enkelt! :-) Det är ovärderligt för mig!
Många kramar,
Anna
Visst har sonen gjort en riktigt fin "bukett" av de höstfärgade löven? :-) Och det finaste av allt, var att han på helt egen hand kom på idén att både samla löven och därefter sätta ihop dom på detta konstnärliga vis!
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart..! :-)
Besatt..?!
Det är ju faktiskt ganska märkligt, vilken makt ADHD:n har över Anthony...
Trots nära fyrtio graders feber och märkbart tagen, så var det ändå som om ADHD:n liksom tog hans lilla kropp i besittning och han var minst lika hyperaktiv som vanligt!? Men när adhd-medicinen väl började verka, så tog han liksom helt slut, bokstavligt talat! Stackarn...
Och en tråkig följd av sjukdomen (som trots allt bara höll i sig i två dagar) är att han nu försöker "ta igen" allt han inte orkade de dagarna, typ...
Detta innebär att han för tillfället är fullständigt speedad, nästintill okontrollerbar och håller en öronbedövande ljudnivå.
Och som grädde på moset, så var vi igår dessutom bortbjudna på middag hos morföräldrarna...
Kan ju erkänna att det var med onda aningar som vi styrde kosan ditåt! :-) För även om min familj visar förståelse och överseende med A, så blir man åtminstone som förälder rejält stressad ändå, när ena barnet (A) gapar och skriker och ligger på golvet medan det andra barnet (=T) dödsföraktande hoppar mellan två stolar - samtidigt solm vi alla ska försöka äta och njuta av en god middag... Yeah, right!!?
Efter att ha dragits med i denna cyklon, var vi alla lika utmattade när min familj fick tacka för sig efter en rekordkort sittning - som dock kändes som en mindre evighet, eftersom våra extremt ouppfostrade (?! Ja, det är ju åtminstone vad många utomstående skulle trott!) barn rastat oss alla ordentligt!
Ja, hej och hå luden tå...! :-)
Kram,
Anna
Trots nära fyrtio graders feber och märkbart tagen, så var det ändå som om ADHD:n liksom tog hans lilla kropp i besittning och han var minst lika hyperaktiv som vanligt!? Men när adhd-medicinen väl började verka, så tog han liksom helt slut, bokstavligt talat! Stackarn...
Och en tråkig följd av sjukdomen (som trots allt bara höll i sig i två dagar) är att han nu försöker "ta igen" allt han inte orkade de dagarna, typ...
Detta innebär att han för tillfället är fullständigt speedad, nästintill okontrollerbar och håller en öronbedövande ljudnivå.
Och som grädde på moset, så var vi igår dessutom bortbjudna på middag hos morföräldrarna...
Kan ju erkänna att det var med onda aningar som vi styrde kosan ditåt! :-) För även om min familj visar förståelse och överseende med A, så blir man åtminstone som förälder rejält stressad ändå, när ena barnet (A) gapar och skriker och ligger på golvet medan det andra barnet (=T) dödsföraktande hoppar mellan två stolar - samtidigt solm vi alla ska försöka äta och njuta av en god middag... Yeah, right!!?
Efter att ha dragits med i denna cyklon, var vi alla lika utmattade när min familj fick tacka för sig efter en rekordkort sittning - som dock kändes som en mindre evighet, eftersom våra extremt ouppfostrade (?! Ja, det är ju åtminstone vad många utomstående skulle trott!) barn rastat oss alla ordentligt!
Ja, hej och hå luden tå...! :-)
Kram,
Anna
S.O.S
OK - nu har jag försökt i typ en månad att få HJÄLP till min son och oss, utan någon som helst framgång.
Trots upprepade samtal och ett antal lämnade, desperata, meddelanden har ingen återkommit.
Så nu undrar jag - om jag typ klär av mig naken och ställer mig ute på gatan, är det någon som ser och hör mig då??
Om inte annat, så lär jag ju bli ett fall för polisen och därmed är risken även stor att jag hamnar i media - och DÅ kanske någon hör och förstår min/vår desperata bön efter hjälp?!
Trots upprepade samtal och ett antal lämnade, desperata, meddelanden har ingen återkommit.
Så nu undrar jag - om jag typ klär av mig naken och ställer mig ute på gatan, är det någon som ser och hör mig då??
Om inte annat, så lär jag ju bli ett fall för polisen och därmed är risken även stor att jag hamnar i media - och DÅ kanske någon hör och förstår min/vår desperata bön efter hjälp?!
Låg självkänsla..
En av de stora rädslorna (åtminstone för mig och just nu) med att ha ett barn med ADHD, är att de inte ska få några vänner och / eller bli omtyckta.
Hittills har jag / vi kunnat glädja oss åt att Anthony alltid är väldigt mån om andra och inte minst sina vänner :-).
Men - en sak som däremot både kan skrämma och avskräcka potentionella vänner (och som han själv tyvärr ännu inte riktigt själv förstår), är om och när han får ett av sina utbrott...
Till min stora glädje har han den senaste tiden lekt väldigt mycket med en flicka i klassen och det går alltid jättebra och utan bekymmer av något slag.
Men så plötsligt idag när de lekte, så ville hon gå hem tidigare än planerat eftersom hon var trött. Då reagerade A genast mycket negativt, eftersom han ville leka mer och under tiden jag sökte flickans föräldrar kunde jag höra hur A "morrade och gick på" inne på rummet... Och när jag öppnade dörren och undrade vad det var han satt och mumlade om, så berättade tösabiten skrämt att han bland annat sagt att "..han skulle döda sig själv"... :-(
När jag lugnt och sansat (och något chockad över att min 6-åring får för sig att säga något sådant!?) försökte förklara för honom att man absolut inte får säga något sådant, fick han ett av sina - för mig! - välkända utbrott och började skrika, svära och slå i dörren...
Det är svårt att beskriva den sorg och vanmakt jag kände - över hela situationen!
Inte "bara" det faktum att min son sin ringa ålder till trots, de senaste dagarna hunnit säga både "jag ska döda mig själv", "jag hatar mig själv" och liknande destruktiva och hemska uttalanden - dessutom oroade jag mig (förstås!) för huruvida denna lekkamrat kommer att vilja leka med honom igen...
Nu är det en väldigt gó och klok tjej, som visar stor förståelse för Anthony och de lekte som vanligt igen innan hon väl gick hem senare (för när hennes mamma kom, så ville hon inte hem längre!) - men ändå..!?
Men - och framför allt - varför säger min påg sådana förfärliga saker?! Vad är det som får en liten 6-åring att ha så låga och destruktiva tankar om sig själv och hur i himmelens namn är det ens möjligt att ett barn redan i denna ålder har så förfärligt dålig självkänsla..??! Usch, vad det gör ont...
Och om det gör så ont i mig, vad gör det då inte inom honom??
Kram,
Anna
Barn är den fattiges rikedom! (Danskt ordspråk)
Hittills har jag / vi kunnat glädja oss åt att Anthony alltid är väldigt mån om andra och inte minst sina vänner :-).
Men - en sak som däremot både kan skrämma och avskräcka potentionella vänner (och som han själv tyvärr ännu inte riktigt själv förstår), är om och när han får ett av sina utbrott...
Till min stora glädje har han den senaste tiden lekt väldigt mycket med en flicka i klassen och det går alltid jättebra och utan bekymmer av något slag.
Men så plötsligt idag när de lekte, så ville hon gå hem tidigare än planerat eftersom hon var trött. Då reagerade A genast mycket negativt, eftersom han ville leka mer och under tiden jag sökte flickans föräldrar kunde jag höra hur A "morrade och gick på" inne på rummet... Och när jag öppnade dörren och undrade vad det var han satt och mumlade om, så berättade tösabiten skrämt att han bland annat sagt att "..han skulle döda sig själv"... :-(
När jag lugnt och sansat (och något chockad över att min 6-åring får för sig att säga något sådant!?) försökte förklara för honom att man absolut inte får säga något sådant, fick han ett av sina - för mig! - välkända utbrott och började skrika, svära och slå i dörren...
Det är svårt att beskriva den sorg och vanmakt jag kände - över hela situationen!
Inte "bara" det faktum att min son sin ringa ålder till trots, de senaste dagarna hunnit säga både "jag ska döda mig själv", "jag hatar mig själv" och liknande destruktiva och hemska uttalanden - dessutom oroade jag mig (förstås!) för huruvida denna lekkamrat kommer att vilja leka med honom igen...
Nu är det en väldigt gó och klok tjej, som visar stor förståelse för Anthony och de lekte som vanligt igen innan hon väl gick hem senare (för när hennes mamma kom, så ville hon inte hem längre!) - men ändå..!?
Men - och framför allt - varför säger min påg sådana förfärliga saker?! Vad är det som får en liten 6-åring att ha så låga och destruktiva tankar om sig själv och hur i himmelens namn är det ens möjligt att ett barn redan i denna ålder har så förfärligt dålig självkänsla..??! Usch, vad det gör ont...
Och om det gör så ont i mig, vad gör det då inte inom honom??
Kram,
Anna
Barn är den fattiges rikedom! (Danskt ordspråk)
Vad händer..?!
Vad är det egentligen som händer med Anthony?
Vad är det som så plötsligt och utan förvarning gör att han förvandlas från en gó och glad och positiv kille, till den mest ledsna och hysteriska lille unge jag någonsin sett?!
Och varför kan inte ens jag, som hans mamma, varken förutspå eller häva dessa fruktansvärda utbrott?!
Det är så vansinnigt frustrerande och hjärtskärande, att se sitt barn i ett tillstånd dit man själv inte alls kan nå. Det finns ingenting jag kan säga eller göra för att trösta och lugna, mer än att invänta att det värsta börjar ebba ut...
I skrivande stund har jag precis fått A att somna, efter en mycket besvärlig kväll.
Annars har det varit en bra dag igen, A har varit hur duktig som helst och dessutom haft en kompis här hemma i eftermiddag.
Problemen började i samma veva som Bolibompa gick igång på tv:n.. Han började med att helt enkelt vara allmänt rastlös, övertrött och stökig och de stora scenerna tog vid när pappa klockan halvsju klargjorde att A fick gå och lägga sig istället om han tänkte vara på ett sådant humör...
Det finns inte ord att beskriva det utbrott som följde på det - A fullkomligt flög in på sitt rum, gallskrikande, gråtande och hysteriskt vrålande om vartannat och alla försök till samtal var förstås utan framgång.
Men så kom han ut och satte sig hos mig en stund, fortfarande helt förstörd och storgråtande men uppenbarligen närhetstörstande - för att plötsligt sätta av igen i full fart och fullständigt hysteriskt skrikande smälla igen dörren till sitt rum.
Och så höll han fortfarande på att vråla när jag kom in i rummet och hittade honom en stund senare, och då låg han dessutom nästan som i kramp på sängen - liksom bakåtböjd..?! Usch, ja hemskt såg det ut i alla fall - och med ögonen vilt uppspärrade, som alltid vid ett sådant här "anfall"...
Men äntligen lyckades jag åtminstone tränga igenom till honom och efter ytterligare kanske femton minuter, så började han lugna ner sig. Dock hade jag då fått lova att jag skulle lägga honom efter att jag lagt T - och på den vägen blev det...! :-)
För Er som själva lever med denna typen av diagnoser, så känner Ni säkert igen en del av det jag beskriver!? Skriv gärna några rader och berätta, jag är så tacksam för alla delade erfarenheter!
För det finns banne mig inget värre än att känna att man stundtals knappt känner igen sitt eget barn och vad än värre är, att inte ens varken kunna eller få trösta dom! Jag älskar ju min lille prins av hela mitt hjärta och allt jag vill är att han ska må bra och vara lycklig!
Godnattkramar,
Anna.
Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern... :-)
Vad är det som så plötsligt och utan förvarning gör att han förvandlas från en gó och glad och positiv kille, till den mest ledsna och hysteriska lille unge jag någonsin sett?!
Och varför kan inte ens jag, som hans mamma, varken förutspå eller häva dessa fruktansvärda utbrott?!
Det är så vansinnigt frustrerande och hjärtskärande, att se sitt barn i ett tillstånd dit man själv inte alls kan nå. Det finns ingenting jag kan säga eller göra för att trösta och lugna, mer än att invänta att det värsta börjar ebba ut...
I skrivande stund har jag precis fått A att somna, efter en mycket besvärlig kväll.
Annars har det varit en bra dag igen, A har varit hur duktig som helst och dessutom haft en kompis här hemma i eftermiddag.
Problemen började i samma veva som Bolibompa gick igång på tv:n.. Han började med att helt enkelt vara allmänt rastlös, övertrött och stökig och de stora scenerna tog vid när pappa klockan halvsju klargjorde att A fick gå och lägga sig istället om han tänkte vara på ett sådant humör...
Det finns inte ord att beskriva det utbrott som följde på det - A fullkomligt flög in på sitt rum, gallskrikande, gråtande och hysteriskt vrålande om vartannat och alla försök till samtal var förstås utan framgång.
Men så kom han ut och satte sig hos mig en stund, fortfarande helt förstörd och storgråtande men uppenbarligen närhetstörstande - för att plötsligt sätta av igen i full fart och fullständigt hysteriskt skrikande smälla igen dörren till sitt rum.
Och så höll han fortfarande på att vråla när jag kom in i rummet och hittade honom en stund senare, och då låg han dessutom nästan som i kramp på sängen - liksom bakåtböjd..?! Usch, ja hemskt såg det ut i alla fall - och med ögonen vilt uppspärrade, som alltid vid ett sådant här "anfall"...
Men äntligen lyckades jag åtminstone tränga igenom till honom och efter ytterligare kanske femton minuter, så började han lugna ner sig. Dock hade jag då fått lova att jag skulle lägga honom efter att jag lagt T - och på den vägen blev det...! :-)
För Er som själva lever med denna typen av diagnoser, så känner Ni säkert igen en del av det jag beskriver!? Skriv gärna några rader och berätta, jag är så tacksam för alla delade erfarenheter!
För det finns banne mig inget värre än att känna att man stundtals knappt känner igen sitt eget barn och vad än värre är, att inte ens varken kunna eller få trösta dom! Jag älskar ju min lille prins av hela mitt hjärta och allt jag vill är att han ska må bra och vara lycklig!
Godnattkramar,
Anna.
Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern... :-)
???
Jaha - det var det det...?!
Känner mig inte mycket klokare och ej heller särskilt mycket bättre till mods efter gårdagens besök hos BUP...
För tyvärr visade det sig att det "bara" var läkaren på plats igår och eftersom hon dessvärre inte är helt lätt att förstå (och själv har hon tydliga problem med att förstå oss!), så blir det lite svårt att ha en ordenlig diskussion. De gånger sköterskan varit med så hjälper hon ju liksom till att förtydliga och tolka.. :-)
Men men... Det första jag tog upp var förstås frågan om Risperdal..! Och läkaren hade själv sett detta inslag och förstod vår reaktion. Dock lyckades hon faktiskt lugna oss en del, då hon utan omsvep erkände att hon själv känner till att många läkare skriver ut denna medicin för lättvindigt, i för höga doser och under allt för lång behandlingsperiod, vilket då kan leda till den sorgliga raden av biverkningar som nämndes i programmet. Men i Anthony´s fall var dosen väldigt låg och (ännu ett bevis på hur svårt vi har att förstå varandra - vet inte från vilket land hon kommer, men svenskan är inte den bästa :-) ! ) han skulle "bara" ha denna medicinen under maximalt tre månader. Och när hon hörde att vi avbrutit behandlingen förra veckan samt att vi inte sett någon - varken positiv eller negativ - effekt av den, så såg hon ingen anledning att fortsätta med det ändå.
Tyvärr visade det sig att A gått ner ytterligare 6 hg sedan han sist var där och även om blodtrycket låg bra, så var hans vilopuls åter på 120..
Jag ifrågasatte därefter vad som hänt (kan tyvärr bara hålla med Dig där "SmulAnn" - vi blev också utlovade en massa möten, både individuellt och i grupp när vi fick diagnosen i våras, men det har dessvärre lyst med sin frånvaro!) med det stöd vi blivit lovade och fick förstås någon lam ursäkt om att det varit semestrar och dylikt och att man "snart" skulle börja ta tag i det... Men då hon såg min förtvivlan, frustration och mina tårar så blev jag (vi) åtminstone lovade en tid hos kuratorn hos dom - och det är ju på tiden, kan man kanske säga..!? Blir så ledsen när jag tänker på att om de brukat allvar med att stödja på alla sätt och vis ifrån början, så hade vi kanske inte alla kollektivt behövt må SÅ dåligt som vi gör idag.
Så efter ett besök som tyvärr inte gav mig lika mycket som jag hade hoppats på, så blev jag åtminstone lovad att sköterskan skulle ringa upp mig idag och då tänker jag återigen ta upp frågan om mer stöd och support för oss alla!
Och här sitter jag nu - aningen irriterad över det telefonkösamhälle vi lever i!?
Jag har denna dag inte gjort någonting annat än just suttit i telefonköer och tryckt ett och fyrkant och f-n och hans gamla moster, och ändå har jag inte lyckats komma fram till någon enda av alla dom jag sökt! Grrr...
Mitt huvud är dessutom nu så fyllt av skit (det vill säga var...) till följd av bihåleinflammationen att det fungerar bra mycket trögare än vanligt och då kan man ju bli lite lätt upprörd när det stundtals inte ens går att komma fram till sjukvården..!
Så i nuläget sitter jag här och glor på telefonen och väntar på att den ska ringa - för när jag äntligen kom fram till de (3) olika ställena, så fick jag ju "..knappa in mitt telefonnummer, inklusive riktnummer - avsluta med fyrkant"...
På återhörande...! :-)
Kramis,
Anna
Känner mig inte mycket klokare och ej heller särskilt mycket bättre till mods efter gårdagens besök hos BUP...
För tyvärr visade det sig att det "bara" var läkaren på plats igår och eftersom hon dessvärre inte är helt lätt att förstå (och själv har hon tydliga problem med att förstå oss!), så blir det lite svårt att ha en ordenlig diskussion. De gånger sköterskan varit med så hjälper hon ju liksom till att förtydliga och tolka.. :-)
Men men... Det första jag tog upp var förstås frågan om Risperdal..! Och läkaren hade själv sett detta inslag och förstod vår reaktion. Dock lyckades hon faktiskt lugna oss en del, då hon utan omsvep erkände att hon själv känner till att många läkare skriver ut denna medicin för lättvindigt, i för höga doser och under allt för lång behandlingsperiod, vilket då kan leda till den sorgliga raden av biverkningar som nämndes i programmet. Men i Anthony´s fall var dosen väldigt låg och (ännu ett bevis på hur svårt vi har att förstå varandra - vet inte från vilket land hon kommer, men svenskan är inte den bästa :-) ! ) han skulle "bara" ha denna medicinen under maximalt tre månader. Och när hon hörde att vi avbrutit behandlingen förra veckan samt att vi inte sett någon - varken positiv eller negativ - effekt av den, så såg hon ingen anledning att fortsätta med det ändå.
Tyvärr visade det sig att A gått ner ytterligare 6 hg sedan han sist var där och även om blodtrycket låg bra, så var hans vilopuls åter på 120..
Jag ifrågasatte därefter vad som hänt (kan tyvärr bara hålla med Dig där "SmulAnn" - vi blev också utlovade en massa möten, både individuellt och i grupp när vi fick diagnosen i våras, men det har dessvärre lyst med sin frånvaro!) med det stöd vi blivit lovade och fick förstås någon lam ursäkt om att det varit semestrar och dylikt och att man "snart" skulle börja ta tag i det... Men då hon såg min förtvivlan, frustration och mina tårar så blev jag (vi) åtminstone lovade en tid hos kuratorn hos dom - och det är ju på tiden, kan man kanske säga..!? Blir så ledsen när jag tänker på att om de brukat allvar med att stödja på alla sätt och vis ifrån början, så hade vi kanske inte alla kollektivt behövt må SÅ dåligt som vi gör idag.
Så efter ett besök som tyvärr inte gav mig lika mycket som jag hade hoppats på, så blev jag åtminstone lovad att sköterskan skulle ringa upp mig idag och då tänker jag återigen ta upp frågan om mer stöd och support för oss alla!
Och här sitter jag nu - aningen irriterad över det telefonkösamhälle vi lever i!?
Jag har denna dag inte gjort någonting annat än just suttit i telefonköer och tryckt ett och fyrkant och f-n och hans gamla moster, och ändå har jag inte lyckats komma fram till någon enda av alla dom jag sökt! Grrr...
Mitt huvud är dessutom nu så fyllt av skit (det vill säga var...) till följd av bihåleinflammationen att det fungerar bra mycket trögare än vanligt och då kan man ju bli lite lätt upprörd när det stundtals inte ens går att komma fram till sjukvården..!
Så i nuläget sitter jag här och glor på telefonen och väntar på att den ska ringa - för när jag äntligen kom fram till de (3) olika ställena, så fick jag ju "..knappa in mitt telefonnummer, inklusive riktnummer - avsluta med fyrkant"...
På återhörande...! :-)
Kramis,
Anna
Idag ska mamma kräva svar..
Jajamensan - idag är det dags!
Idag ska ingen megaförsenad färdtjänstbil sabba för mig eller få mig att fälla tårar.
Nej, idag får en av "privatchaufförerna" ställa upp, när det är dags för återbesök hos BUP, med bland annat obligatorisk viktkontroll samt blodtrycksmätning på A.
Och idag ska läkaren få några väl valda frågor av mig angående Risperdal... Efter förra veckans brutala uppvaknande, då jag hörde inslaget från tv, ska det bli intressant att höra vad hon har att säga!
Dessutom ska både hon och sköterskan få berätta för mig (oss) vad som hände med alla så kallade gruppmöten, där vi skulle ges tillfälle att träffa andra föräldrar i samma situation...?!
Och inte minst så förväntar jag mig att få HJÄLP och det snarast!
För denna mamman och familjen är i allra största behov av stöd och hjälp, både i samtalsform men jag skulle (kan inte tro att jag erkänner det, men...) även kunna tänka mig att få ha någon form av stödperson - både för egen del men inte minst för A:s (och T:s) skull.
För jag inser ju att för att kunna vara en bra mamma och en sådan mamma som jag vill vara, så måste jag ju också ha både (positiv) energi och fysisk och psykisk uthållighet.
Ha en härlig tisdag!
Kramar,
Anna
Den som inte har förstånd att åka vilse, ser inte lika mycket! :-)
Idag ska ingen megaförsenad färdtjänstbil sabba för mig eller få mig att fälla tårar.
Nej, idag får en av "privatchaufförerna" ställa upp, när det är dags för återbesök hos BUP, med bland annat obligatorisk viktkontroll samt blodtrycksmätning på A.
Och idag ska läkaren få några väl valda frågor av mig angående Risperdal... Efter förra veckans brutala uppvaknande, då jag hörde inslaget från tv, ska det bli intressant att höra vad hon har att säga!
Dessutom ska både hon och sköterskan få berätta för mig (oss) vad som hände med alla så kallade gruppmöten, där vi skulle ges tillfälle att träffa andra föräldrar i samma situation...?!
Och inte minst så förväntar jag mig att få HJÄLP och det snarast!
För denna mamman och familjen är i allra största behov av stöd och hjälp, både i samtalsform men jag skulle (kan inte tro att jag erkänner det, men...) även kunna tänka mig att få ha någon form av stödperson - både för egen del men inte minst för A:s (och T:s) skull.
För jag inser ju att för att kunna vara en bra mamma och en sådan mamma som jag vill vara, så måste jag ju också ha både (positiv) energi och fysisk och psykisk uthållighet.
Ha en härlig tisdag!
Kramar,
Anna
Den som inte har förstånd att åka vilse, ser inte lika mycket! :-)
