annalandinnilsson

Jag skrev häromveckan om och reflekterade över hur media hanterar information om bokstavsdiagnoser
i samband med brott och då inte minst mord (läs inlägget här),
och oron för vad denna typ av information kan åstadkomma.
Och det var därför med stor igenkänning och rysningar längs ryggraden som jag läste denna
debattartikel häromdagen på Aftonbladet
- läs och reagera! Ni hittar artikeln här.

De pressetiska reglerna säger bland annat att de berördas etniska ursprung, kön, nationalitet, religiösa åskådning eller
sexuella läggning inte ska framhävas om det saknar betydelse. Däremot säger inte reglerna någonting om
neuropsykiatriska funktionshinder eller psykiatriska diagnoser, trots att dessa människor bör ha samma
rätt till och behov av integritet..

Ja, det finns sannerligen mycket att slåss, kämpa och stå upp för när man rör sig någonstans i diagnosland!
Tillsammans måste vi alla fortsätta att sträva efter bättre förståelse och insikt,
och skydda våra barn och ungdomar mot oförstånd och fördomar.

Kärlek!
//Anna.

Än en gång har det hänt...
Och än en gång ryser jag av obehag...

Alla minns vi nog trippelmordet under Kristi Himmelsfärdshelgen i år med förfäran,
eller mordet på den unga kvinnan ifjol, utfört av hennes yngre bror
- men jag är tveksam till om allmänheten verkligen måste veta att de ynglingar som utförde dåden har ADHD/Aspergers,
och undrar i mitt stilla sinne hur de som inte själva har personliga erfarenheter inom dessa områden och diagnoser hanterar denna information...?
Är det inte risk för att våra anhöriga i diagnosland blir än mera utsatta, utpekade och svartmålade av trångsynta människor i vårt samhälle, som redan innan dessa fallen avslöjades gärna ändå utser våra barn och ungdomar till syndabockar i både stort och smått..?
Är det rimligt att alla våra älskade själar med olika bokstavsdiagnoser, utöver alla strider de har såväl inomm som utanför sig själva samt alla fördomar de möter, nu kanske dessutom ska utses till eller till och med känna sig som potentiella mördare..?!

Jag tror att vi alla, kollektivt, förstår att en människa som kan mörda med all säkerhet inte mår bra mentalt och med största sannolikhet lider av någon form av psykisk störning
- men räcker det då inte med det som beskrivning eller förklaring..?
Det finns naturligtvis aldrig varken någon ursäkt eller rimlig förklaring till hur en människa kan ta någon annans liv,
men jag oroar mig ändå över att just information som i de nämnda fallen kan sätta igång förödande tankar och tillvägagångssätt hos människor som så att säga "inte förstår bättre"..?
Jag hoppas innerligt att jag har fel...

Kärlek!
//Anna

"Jag lät musiken genomströmma mig,
så att den kunde rena min själ från rädsla och skuld
och påminna mig om att jag
alltid var bättre och starkare än jag trodde." (Paulo Coelho)

"...Vad skall jag med semester till? Att behöva vakta varje steg som de tar invid varandra? Att jag måste vara där och passa så att inget farligt händer? Är det semester, återhämtning, att ladda batterierna?"

Detta är ett citat från en av mina fina bloggvänner och likaså mamma i diagnosland - och när jag läste hennes rader blir jag än en gång slagen av alla likheter... För det är verkligen ingen promenad på rosor alltid, även om det tack och lov ju också finns alldeles underbara stunder!
Men just detta oerhört frustrerande, i att allting kan förändras på en millisekund - gå från glädje och kärlek till hat, från ord till grov handling, det är så obeskrivligt svårt att hantera! För att inte tala om den fasa man som förälder känner, i det faktum att ens eget älskade kött och blod medvetet försöker skada någon annan älskad familjemedlem...
Att en så liten och ung människa kan hata så innerligt och vara så arg på allt och alla, att han vill förgöra både sig själv och sina närmsta - det är en känsla man som mamma knappast uthärdar och jag vet i alla fall inte alls hur jag ska hantera och bemöta det..!?
Och det där med semester och avkoppling, det känns sannerligen som ett skämt - I know..! För hur avskopplande är det att hela tiden behöva vara på helspänn, ha ögon både fram och bak och ständigt försöka vara ett steg före trots att man allt som oftast är fem steg bakom...
Vilken tur att vi föräldrar i diagnosland på något sätt lärt oss att gå in i väggen,
skaka av oss dammet och ta nya tag igen! För det måste vi ju - för vår egen skull, men framför allt för våra älskade, känsliga och mycket speciella barn! :-)

Kärlek!
//Anna

För varje dag som går,
blir det allt tydligare för mig att A har betydligt större bekymmer än vad som hittills fastslagits...
Trots aktivering av allehanda slag, av den typen som han uppskattar, så blir de häftiga humörsvängningarna allt flera,
utbrotten allt våldsammare, de maniska beteendena allt tydligare och de skyhöga vrålen och elaka tillropen är även dom lika maniska som tvångsmässiga...
Dessutom går han numera fram som ett massförstörelsevapen och har sönder det mesta som kommer i hans väg
- och det spelar inte honom någon större roll om det är ett rum, en egen kär sak eller en människa som kommer i kläm...

Och det är med ett tungt hjärta, men av kärlek till båda mina barn, som jag känner att vi nog alla skulle må bra
av någon form av hjälp eller avlastning...
Och till de som inte anser att det behövs och menar att jag (vi) ska fixa det med tanke på att barnen bara är hos mig varannan vecka, kan jag bara säga; Lev mitt / vårt liv i en vecka, och kom sen och påstå hur enkelt allting är...!?

Tro mig - jag älskar mina barn precis som de är och förmodligen ännu mera,
just på grund av vår underliga, underbara diagnosvärld! :-)

Kärlek!
//Anna

"Den högsta lyckan i livet är vetskapen att man blir älskad för den man är,
eller rättare sagt,
blir älskad trots den man är..." (Victor Hugo)

... Ja - nu är det alltså sommar(?!)lov,
och de fasta rutinerna saknas...
Inte lätt för någon! Och heller inte alltid helt enkelt att "hitta på" nya rutiner...
Någon som har ett hett tips att komma med? :-)

Kärlek!
//Anna

Sommar, sol och semester...
Jo, eller hur?! Sen vaknade ju jag med filten i örat! Som vanligt till ljudet av mina hyperbarn
vid den sedvanliga tiden, d v s sisådär 4.30... Mmm, härliga, arla morgonstund...?
Ordet semester låter både härligt och lockande, men mer eller mindre onåbart och rena utopin!
Och angående solen och sommaren så finns det klara likheter med mina barn... För vädret är ungefär
lika instabilt som dom..! :-)
Och vad gäller ljudnivån i mitt hus så lär det garanterat att få soundet på
kvällens Kizz-konsert att verka mesigt... :-)

Carpe diem!
//Anna

Den senaste tidens turbulens - på gott och ont - har om möjligt gjort mig ännu mera målmedveten.. :-)
Och utöver den kurs jag absolut tänker satsa på framöver,
så har jag också bestämt mig för att personligen ta tag i att starta en stödgrupp för oss föräldrar och / eller anhöriga till barn och ungdomar med någon form av NPF. Första steget är taget... :-)

Och detta hade jag nog inte mäktat med, om inte allt stöd och all kärlek fanns omkring mig.
Så tack för att NI alla finns - det är tack vare Er som jag finner styrkan att fortsätta kämpa och modet att prova nya vägar!
Men just idag är det bästa bränslet sonens ord på telefon för en stund sedan;
"Tack för att Du finns mamma - och tack för allt Du gjort för mig!" :-)
Behöver jag nämna att mina ögon inte var torra... :-)?

Kärlek!
//Anna.

Min livlina, i ordets  sanna mening, har de senaste fem veckorna bestått av de ovärderliga möten med andra föräldrar på strategikursen på BUP
- och idag var det sista gången...
Tror inte att många - och definitivt inte jag själv! - var redo för "examen"..!?

När man äntligen, face-to-face, träffat likasinnade - som t ex är lika frustrerade och uppgivna som jag, som liksom jag känner sig värdelösa som föräldrar emellanåt (?) och som också någon gång ibland känner sig totalt utlämnade och helt ensamma
- så var det liksom slut på "det roliga" och vi kastas återigen obarmhärtigt ut i vår vardag och verklighet...
Min fråga är helt enkelt; när f.. fortsätter kursen..?! :-)

Folk ( inklusive personal på BUP) kan slänga hur mycket "goda råd" och böcker och annat i huvudet på mig
- det går ändå aldrig att jämföra med det utbyte man får av alla andra föräldrar i samma situation,
oavsett om det är "öga-mot-öga" på en föräldrakurs, eller om det är via nätet och bloggarna.
Och DET är ovärderligt för mig, och tveklöst det som betyder mest för mig i min fortsatta kamp för mitt (mina) barn,
och i rollen som mamma i diagnosland! :-)

Tack till alla Er som delar med Er!

Kärlek!

//Anna

Många gånger är vardagen precis lika skör som denna bubbla...



Min älskade pojke!
Du är SÅ speciell - ja, faktiskt helt unik!
Det finns bara en enda av Dig och det gör att kärleken till Dig om möjligt blir ännu större och starkare.
Ända sedan den första dagen i Ditt liv, det där skälvande första ögonblicket jag fick se och röra Dig, har kärleken till Dig varit så stor att det nästan gör ont i hjärtat och redan då vässade mamma sina klor för första gången, för att kunna försvara Dig (och sedermera även Din lillasyster) mot allt ont - en känsla som jag är ganska övertygad om att alla mammor känner
igen. :-)

Det finns nog ingenting som smärtar ett modershjärta mer, än att se sitt barn fara illa och må dåligt...
Och tro mig, jag kämpar för Dig och lillasyster och för Er välgång alltid!
Men Du är ju till följd av Din diagnos en extra känslig och allvarlig kille med många och för Din ålder alldeles för tunga tankar,
och det gör mig så ont att se och höra...
Mitt hjärta säger mig att göra på ett sätt, personalen på BUP föreslår något annat och omgivningen har för det mesta ett tredje alternativ att komma med... Och jag vill ju naturligtvis bara göra på det rätta och bästa sättet!
Men vem vet vad som är det rätta?! Det finns minst lika många sätt att gå tillväga på som det finns barn med liknande diagnoser - för trots alla likheter mellan barnen så är de ändock individer med alldeles egna personligheter, som gör att det är omöjligt att skapa någon sorts facit..

Mamma´s kamp kommer att fortsätta - jag ska inte vila förrän Du och Din syster har det så bra Ni bara kan, oavsett var i livet Ni står och i vilken situation hjälpen och stödet behövs!

Jag älskar Er, mina fina, älskade barn!

Mamma.

 

Det är omöjligt att "vinna"
- hur man än vänder ut och in på sig själv,
så går det tydligen att finna en yttepytteliten spricka i det sköra glaset,
och än en gång förvandlas eufori blixtsnabbt till hysteri...

"Jag bad till Gud om styrka, för att jag skulle kunna uträtta mer.
Jag gjordes svag, för att jag skulle kunna lära mig ödmjuk lydnad...

Jag bad om hälsa, för att jag skulle kunna uträtta större saker.
Jag fick skröplighet, för att jag skulle kunna göra bättre saker...

Jag bad om rikedom, för att jag skulle kunna bli lycklig.
Jag fick fattigdom, för att jag skulle kunna bli vis...

Jag bad om makt, för att människor skulle kunna hylla mig.
Jag fick svaghet, för att jag skulle kunna känna behov av Gud...

Jag bad om allt man kan tänka sig, för att jag skulle kunna njuta av livet.
Jag fick livet, för att jag skulle kunna njuta av allt man kan tänka sig...

Jag fick ingenting av det jag bad om - men allt jag hade hoppats på.

Nästan mot min vilja besvarades mina outtalade böner.
Jag av alla människor har välsignats i rikt mått!"

Kärlek!
//Anna

... Orken tryter inför den ständiga kampen
och mycket sköra balansgången mellan ljus och mörker...

Kärlek!
//Anna.

Nu har jag äntligen mitt alldeles eget, underbart fina "ADHD-halsband" i min ägo! :-)
Jag älskar det och jag kommer att bära det med stolthet!
Det är ett SÅ speciellt smycke, som handlar om det som ADHD:n för så många innebär...
Det finns ett hjärta för närvaro, ett öga för insikt, en nyckel för förståelse och en stjärna för ambitioner
- och jag kommer aldrig någonsin att ta av mig det! :-)

Kärlek!
//Anna.

... Kampen fortsätter,
för sonens välgång och för det egna förståndet...
Tack och lov för förstående personal på BUP som tar Anthony på största allvar
och nu har flera tankar om hur vi bäst ska kunna hjälpa och underlätta för honom.
Och för egen del är det fortsatt ovärderligt med allt stöd och alla råd från Er andra föräldrar och anhöriga i diagnosland
- utan all värme, omtanke och kärlek hade nog saker och ting sett helt annorlunda ut!

För tillfället griper jag alla halmstrån och försöker finna glädje i de mest banala småsaker
- allt för att hålla näsan ovanför ytan!
Och ett alldeles underbart exempel, som verkligen gjorde mig varm om hjärtat,
var när jag fick nys om detta underbara "ADHD-halsband" från Pilgrim.
Behöver jag ens berätta att ett är på väg till mig i expressfart...? :-)
Den perfekta mors-dags-gåvan till oss själva kanske?!

Häromdagen var det åter dags för föräldrautbildning.
Och utöver den totala känslan av förståelse och gemenskap,
så kommer jag allt mer till insikt - om Anthony,
men inte minst om mig själv...

Angående just Anthony, så har han kommit in i en mycket slitsam, hjärtskärande och frustrerande period...
Han är dämpad och mycket orolig och ängslig och kan absolut inte sova om inte jag är vid hans sida (vilket suger otroligt mycket kraft - att inte ens få en halvtimme på egen hand på kvällen).
Och så har vi det här med skolan...
Varje morgon är en kamp och en gigantisk utmaning, för både Anthony och mig.
Han gnäller och jämrar sig och hävdar att han har ont i huvud och mage och mår illa
- samtidigt som han påstår att allting är bra i skolan...?!
I onsdags hade vi ännu en katastofmorgon, som kulminerade i ett entimmeslångt, hysteriskt skrik- och gråtanfall från sonen samtidigt som jag tvingade på honom kläder - och under tiden stod hans förtvivlade lillasyster och tittade på och brast slutligen i gråt även hon, oroad över A:s uppträdande. Personligen mådde jag allt utom bra och jag tror inte jag behöver nämna hur mammasamvetet kändes när sonen mot alla odds åkte till skolan senare... :-(

Och ovan nämnda är bara morgnarna... Kvällarna är inte mycket bättre dom!
Anthony har alltid varit ängslig, orolig och närhetstörstande av sig, men de sista veckorna har detta urartat fullständigt...
Nu kan han absolut inte somna förrän jag också lägger mig, vilket lett till för honom extremt sena kvällar - inte minst när han ska till skolan dagen därpå...
Det hela tog sin början i att han hade ångest inför vår Barcelonaresa och oroade sig för att vi skulle "gå upp i rök" (apropå askmolnet..). Men dessvärre blev hans separationsångest knappast bättre av att han förra veckan fick veta att pappa med respektive köpt nytt hus i en annan kommun (vilket för hans del bl a kommer att innebära längre resor och längre dagar på fritids - fritids som han dessutom inte alls är glad för)... Spontant sade Anthony till mig i helgen: "Mamma, kan inte vi också flytta? Jag vill byta skola..."

Usch ja... Jag kan bara ana vilka tankar och föreställningar som rör sig i sonens huvud för närvarande, men oj vad han lider! Och jag med honom... Det är så hjärtskärande att se hans stora ögon, rödstrimmiga av sömnbrist, och mycket, mycket allvarliga...
Därför ägnades onsdagen helt åt att prata med skolsköterska, kuratorn på BUP, A:s fröken, hans pappa... Min son måste ju få hjälp!?

Efter ett antal telefonsamtal blev det bestämt att - för att förhoppningsvis underlätta hans skolgång - han befrias från gympan resten av terminen (det är alltid den dag han brukar ha som mest "ont" annars) och att hans ena lärare ska ägna honom ca 5 minuter varje morgon innan skolan börjar, för att "känna av" honom och för att ge honom trygghet (men känslan av att bli tagen på allvar kom i darrning redan igår igen - när Anthony kom hem igår eftermiddag var det första han sade att fröken inte alls hade pratat med honom på morgonen... "Men jag ville prata" sade han...)
Utöver det positiva i denna överenskommelse när jag pratade med skolan, så fick jag till min stora sorg och bedrövelse veta att de inte alls känt igen honom på sistone, att han varit mycket allvarlig och arg och dessutom flera gånger gett uttryck för sin oro över pappas husletande och det faktum att han då kommer vara längre dagar på fritids... :-(

Varför?! - efter alla mina telefonsamtal, möten och meddelanden runt A och hans situation, har dom inte kontaktat mig och berättat detta??!
Stackars, älskade lille påg...
Ja, det finns sannerligen en hel del att tänka över här, men först och främst måste jag försöka få min son trygg igen
- och få hans leende att återvända!



Kärlek!
//Anna.

...Ja, idag har det varit cirkus i ordets sanna bemärkelse och dessutom dubbelt upp...

För inte nog med att "Cirkus Harlekin" besökte vår lilla byhåla,
utan vad värre var, var att min/vår högst privata och lokala cirkus på undertecknads adress
också hade utsålt hus...

Tröttheten och frustrationen är stor, men sorgen och maktlösheten ännu större
- frågorna är vansinnigt många, men svaren dessvärre väldigt få...
Min lilla familj är i totalt kaos och jag känner sådan vanmakt...

Men - imorgon är en annan dag!

Kärlek!
//Anna

Ända sedan Anthony fick sin ADHD-diagnos för drygt två år sedan,
har jag efterfrågat stöd och kurser för mig som förälder.
Och då inget sådant dök upp eller erbjöds, började jag (som säkert många andra!) själv söka efter support och människor i liknande situation på nätet..
Föreningen Attention har jag absolut funnit mycket bra hos, men allra mest betydelsefullt har det varit att få kontakt med alla Er andra föräldrar - Ni som också befinner Er i diagnosland,
som förstår och känner igen och kommer med goda tips och råd.
För jag tror nog att jag vågar påstå att alla vi i diagnosland, någon gång känt oss otroligt ensamma...?!
Det är många känslor man går igenom i vår vardag - allt ifrån förvirring, maktlöshet, misslyckande, 
frustration och uppgivenhet,
till glädje och sorg, hopp och förtvivlan, för att nämna något.. :-)

Och som sagt, med allt kaos både runt omkring och inom en,
så är allt stöd man kan få ovärderligt!
Så när jag nu äntligen blev kallad till "föräldrautbildning" på Bup, tackade jag förstås ja direkt.
Första tillfället var i förrgår,
och det var en mycket konstig men samtidigt skön och lättad känsla att sitta där tillsammans med så många andra föräldrar i precis samma situation. Vi förstod varandra så väl och kände igen våra egna barn i de andras beskrivningar
- och jag och en annan mamma grät flera gånger tillsammans, då det blev för tungt..
Men vilken härlig känsla av gemenskap!
Jag är säker på att detta kommer att bli oerhört givande för oss alla,
och ge oss förnyad styrka och säkerligen nya synsätt till att fortsätta vår vardagskamp,
för vår egen skull men framför allt för våra älskade barns skull!
Dessutom är jag helt övertygad om att det kommer att lära mig en hel massa om mig själv... :-)

Kärlek!
//Anna



"Även om kärleken innebar avsked,
ensamhet och sorg,
var den värd vartenda öre av sitt pris." (Paulo Coelho)

Ännu en gång...
Frustrationen var hög hos både mor och son,
och undertecknad fick tvinga tillbaks sina egna tårar
då sonen grät förtvivlat...
Varför? Ja, det är just det som är det värsta - jag har ingen riktig förklaring..!?

Hur mycket ska man som förälder trycka på...?
Och när barnet ifråga skyller på ont i magen och illamående, samt tar till det stora gråtartilleriet
- vad gör man?!
Än värre är svaren jag får - eller snarare bristen på dom...
Senast imorse satt jag med en storgråtande, hulkande 7-åring som absolut inte ville gå till skolan
- men när jag försöker få svar på varför, får jag inga..
Och när jag desperat frågar varför han är ledsen och förklarar att "om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa Dig",
så får jag till svar att "..det spelar ingen roll, ingen kan hjälpa mig ändå. Jag behöver ingen hjälp..."
Tror nog att alla kan förstå hur frustrerad och uppgiven man känner sig
- men värst av allt är det faktum att jag tycker det är hjärtslitande,
men hur är det då inte för min unge, känslige son..?!

Ännu en dag i diagnosland..!

Kärlek!
//Anna

...Kan ju förresten tillägga,
att till allting annat man redan har agg emot på sonens skola,
så fick vi i fredags besked om att det ska bytas lärare - igen... Strålande!
Och - inte att förglömma,
så finns det ju alltid människor i ens närhet som sett "Supernanny" 
och har en himla massa klämkäcka tips..! Suck! :-)

Glåporden haglar,
svordomarna är så grova att de kan få den mest härdade att rodna,
ilskan tar sig uttryck i allt ifrån sönderslagna dörrar,
illvrål med imponerande (?) ljudstyrka,
till hugg och slag och livsfarliga impulser
gentemot både sig själv och sina närmsta...

Stundtals är tröttheten så stor...
Och ingen som inte själv lever i diagnosland, kan riktigt föreställa sig hur vår vardag ser ut med alla dess stormar och hisnande berg- och dalbanor.
Hur mycket energi som läggs på att strukturera upp livet för att underlätta något för oss alla,
hur mycket tid och ork som går åt för att bevaka att sonen inte skadar sig själv eller någon annan,
eller allt krut som läggs på att försöka få skola och omgivning att förstå...

Missförstå mig inte - jag avser inte att klaga!
Men stundtals är tröttheten överväldigande,
och omgivningens oförståelse och fördomar underlättar ju inte precis.
Däremot är frustrationen och irritationen över detta bränsle för mig,
och ger mig ny kraft att fortsätta kampen för mina barn och deras rättigheter
till en fungerande vardag och ett bra liv!

Och jag vill ju också poängtera,
att lika fort som oväderna blåser in,
så kan solen och värmen, glädjen och kärleken, titta fram igen
- och det är dessa stunderna som räknas och är så ovärderliga!
Det är tack vare dom,
som man finner styrkan att kämpa vidare mot allt det onda! :-)

Kärlek!
//Anna

Smärtan och sorgen är stor och det enda jag vill är att ta bort allt ont från min son´s tankar och axlar...
I förrgår hade han deklarerat för fröken att "..Ingen kan hjälpa mig. Jag klarar mig själv.."
Inga ord räcker till för att beskriva min maktlöshet och smärta
- och hur stor är då inte Anthony´s..?!
Ledsen...

Kärlek!
//Anna



"Jag ska inte tala med mörkret i mitt inre." (Paulo Coelho)

Ensam är inte alltid stark..



Ja, det har sannerligen varit några tuffa veckor på flera fronter...
Både jag själv och barnen har åkt på diverse sjukdomar, min kära mor är allt utom frisk
och ovanpå allt detta finns vår vardag i diagnoslandet...

Men med hjälp av cortiosonbehandling hoppas jag nu att jag snart ska ha brutit ner allt skit som står i den egna kroppen, så att jag istället helt kan fokusera på barnen, våren och framtiden! :-)
Personligen har jag nu remitterats till ett par olika ställen, vilket förhoppningsvis ska ge mig de svar jag behöver om den egna hälsan,
och vad gäller Anthony så hade vi igår ett mycket givande samtal med kurator och läkare på BUP.

Efter att ha beskrivit alla hans upplevelser och inte minst bemötande från skola och "kamrater", så tar de hans situation på största allvar. Och framöver väntar dels en ny motorisk undersökning men även fortsatt utredning för att avgöra om det finns någon mer problematik i hans diagnos än "bara" ADHD.
Men inte minst så ska det snarast arrangeras ett möte med skolpersonalen för att än en gång försöka öka deras förståelse för Anthony och de svårigheter han faktiskt har. Och för egen del kommer det förhoppningsvis och äntligen att bli en föräldrautbildning inom de närmsta månaderna - för ärligt talat, om jag inte själv ordentligt kan förstå och hjälpa min son, hur kan man då få andra och helt utomstående att göra det..?!

Så just idag känns det återigen lite lättare om modershjärtat och med hjälp av vårsolen inhämtar jag nu så mycket ny energi och kraft som möjligt, för att kunna ta nya krafttag i min kamp för att min son´s och hela familjens vardag ska bli så bra som möjligt!

Kärlek!
//Anna