Vem vet vad som är rätt eller fel..?!
Det känns som om hjärtat brister
och jag förbannar den egna oförståelsen och maktlösheten...
Jag har nyss tvingat på en vilt sparkande,
hysteriskt ömsom skrikande, ömsom gråtande,
ohyggligt stark 7-åring samtliga ytterkläder och därefter typ föst honom
framför mig ner till skolbussen, vilket naturligtvis förde med sig att vi var lika
ledsna och bedrövade båda två när vi skildes åt...
På väg till busshållplatsen bad jag min olycklige, hulkande son att berätta vad som var fel och varför han var så ledsen, så att jag skulle kunna hjälpa honom. Till min förtvivlan replikerade han då; "Du kan inte hjälpa mig ändå, det kan ingen..."
Vad är det som händer inom min pojke?!
Och varför kan jag inte förstå, avläsa och hjälpa honom bättre - jag som är hans mamma
och därmed inte bara ska älska honom mest, utan även känna och förstå honom bäst...?!
Vem har facit på vad man ska och inte ska göra, vad som är rätt och fel..?
För jag ska ju helt ärligt erkänna att det känns helt fel en sådan här morgon, och att tvinga iväg sitt barn..
Men skolan å andra sidan (som vi ju tyvärr dessutom vet inte har någon större varken kunskap eller förståelse runt NPF),
tycker förstås att dagens handlande är rätt - det är ju skolplikt... Men till vilket pris?!
Vad gör man?! Hjälp, någon..?
Kärlek!
//Anna
"Från och till är en mors styrka större än naturkrafternas..." (Barbara Kingsolver)
Oskyldigt blå... :-)
"Jag kan lika gärna försvinna, ingen vill ha mig. Jag kan lika gärna dö, ingen älskar mig..."
... Svårt att finna orden...
Älskade pojke..!
Trots att han dagen innan flera gånger spontant sagt åt mig att jag är världens bästa mamma,
så får ett känsloutbrott och en ordramsa enligt ovan, mig att känna mig som allra längst ner på denna skala...
Jag tycker SÅ synd om min lille, men på många sätt så stora, pojke..!
För vad är det egentligen för tankar och känslor som rör sig inom min 7-åring?! Det är ju honom helt övermäktigt och faktiskt inte alls konstigt att han stundtals bryter ihop av det.
Och så - lika snabbt som det kan komma över honom,
blir han glad och lycklig igen. Dessa diagnosers härliga berg- och dalbana
och tvära kast...
Samtidigt är det ju för väl att kärleken kan flöda lika häftigt som de negativa utbrotten! :-)
Och just nu har jag upptäckt att det fungerar överraskande väl med att sätta igång idolen Erik Grönwall´s "Higher"
- genast glittrar det till i sonens ögon och han sjunger lyckligt med. :-)
Och helt ärligt så tycker jag åtminstone själv att just dessa raderna ur samma sång känns väldigt passande.. :-)
".. I am flying
(och det gör ju min käre son ofta!),
my heart is taking over
(men i Anthony´s fall är det kanske mera hjärnan/adhd:n :-) ? ),
the world is flashing by... "
(ja, det gör den för oss alla - men vad gör den då inte för honom?!)
All styrka och kärlek! Vi behöver den.. :-)
//Anna
FCH + Henke = kollektiv glädje :-)
Tyvärr är det många gånger ett hisnande tempo, häftiga utbrott och många hårda ord här på hemmafronten
och ifrån sonen...
Och det gör förstås att de bra stunderna är desto värdefullare och uppskattas ännu mera,
och är en självklar förutsättning för att tackla kommande drabbningar.. :-)
Igår var en sådan dag som jag kan leva på länge.
Eller rättare sagt, så rörde det sig om typ tre timmar - men de tre timmarna var så otroligt positiva
och fyllda med glädje, och jag kan knappt beskriva hur mycket det värmde och gladde modershjärtat!
Tack vare Kärleken, fick jag och sonen möjlighet att gå och se innebandy i form av FC Helsingborg :-).
Anthony var så fylld av förväntan och ögonen strålade av glädje, där han ivrigt sprang runt på upptäcktsfärd samtidigt som han diggade till den höga musiken, iklädd den fina nya FCH-mössan.
När det sedan plockades fram "äkta" bandybollar att ta med hem åt honom och när han dessutom ett par minuter före matchstart stod öga mot öga med idolen Henrik "Henke" Larsson,
ja då var lyckan total och närmast salig!
Och på hemvägen, när min lille kille gått in i sin egen lilla värld av ren utmattning efter alla intryck som han då försökte smälta och sortera,
så var det mamma som log störst..!
Kärlek!
//Anna
Vilse i diagnosland...
Ännu en underbar dag i diagnoslandet...
Den känslomässiga berg- och dalbanan är stundtals mycket svår
och omöjlig att hänga med i.
Frustrationen växer sig skyhög och man pendlar mellan den gränslösa moderskärleken
och nästintill förtvivlad uppgivenhet...
Jag tycker så synd om min älskade son, som inte har bett om eller kan hjälpa detta på något sätt
- och samtidigt så är maktlösheten emellanåt alldeles olidligt stor...
Så just nu, här och idag,
vill jag ge lite extra kärlek och styrka till alla andra föräldrar till barn -
eller andra anhöriga eller för den sakens skull alla ni/vi som själva lever med någon form av NPF
- för vi ställs emellanåt på prov som ingen som inte själv befunnit sig där kan sätta sig in i,
och vi förtjänar att uppmärksammas och berömmas...
För vi är inga misslyckade föräldrar (eller barn/ungdomar/vuxna!) som misslyckats med vår fostran
- vi är kärleksfulla och omtänksamma föräldrar,
som förärats med barn med särskilda behov som därmed sätter oss och våra förmågor på svåra prov och tuffa utmaningar...
Och jag vågar nästan påstå att inte alla skulle fixat det - så det så! :-)
... Men ibland är man lost in space... :-)
Kärlek!
//Anna
Nej, nu... :-(
Det är ju alldeles förträffligt, fantastiskt j-a bra...
Som om inte alla våra nära och kära med någon form av NPF (och deras familjer) redan mår tillräckligt dåligt och har nog med problem med sig själva, motgångar i allmänhet och möter trångsynta och oförstående människor och kommentarer i synnerhet.
Vi vet sedan tidigare att de med NPF har en benägenhet att lättare dras till trubbel av olika slag och även att hamna i olika sorters beroende och / eller missbruk - åtminstone före de fått sina diagnoser och därmed rätt stöd och behandling.
Men igår spred media dessutom ut något som verkligen får mig att rysa...
För som om inte alla förutfattade meningar runt t ex ADHD redan var nog, så kunde man igår höra att den unge pojke som står åtalad för mord på sin syster "troligen utförde dådet till följd av att han inte tagit sin ADHD-medicin"... Det är ju för fan inte klokt!? För oavsett om detta är sant eller ej, så är det nu tack vare medierna ett spritt budskap och jag kan ju bara föreställa mig hur de människor som redan tidigare dömt alla människor med någon form av neuropsykologiskt funktionshinder på förhand och i många sammanhang utser dessa redan utsatta individer till syndabockar så fort något hänt, kommer att hantera denna information...?
Sant eller ej, så blir jag alldeles matt av fasa och min moders- och beskyddarinstinkt är starkare än någonsin...
Och för en gångs skull räcker orden inte riktigt till för mig för att kunna beskriva mina tankar och känslor.
Carpe Diem!
//Anna
Mina barn - mina mirakel!
Frustrerad o fundersam..
Stundtals är frustrationen, maktlösheten och tröttheten så total...
V a r f ö r "måste" varje morgon och dag inledas på samma destruktiva och högljudda sätt?
Det är hugg och slag, spott och spe och den ena hemska svordomen avlöser den andra...
Och så gott som alltid är den den 7-årige sonen som drar igång på alla cylindrar, innan han ens hunnit slå upp ögonen ordentligt, och går sällan att varva ner förrän medicinen börjat ha någon form av effekt...
Men de gräsliga uttrycken kan precis lika väl komma från den 3-åriga dottern... Som dessutom inte heller hon är rädd för att vare sig gallskrika eller slåss. Och frågan om huruvida även T har någon form av NPF, eller om det "bara" är allmän överaktivitet i kombination med trots och efterapning av den stora hjälten A, finns där ständigt..?
Vilket i sin tur stundtals får mig att fundera över den egna situationen och hur livet tett sig genom åren för mig...
Många frågor och funderingar, men ont om svar.
Kärlek!
//Anna
Hjälp...?!
Igårkväll, plötsligt och från ingenstans, utbrister sonen: "Alla tycker jag är dum i huvudet", varpå han rabblade upp namnen på samtliga inom familj och släkt..
Därefter rusade han storgråtande in på sitt rum samtidigt som han fortsatte hulka fram "jag är dum i huvudet, alla tycker jag är dum i huvudet - jag är en idiot.."
Om två veckor fyller sonen 7 år...
Det kan ju inte vara rätt och rimligt att en liten kille som han ska känna, tänka och tro som han gör?!
Och jag ser verkligen fram emot att åter möta personalen på BUP så fort de är tillbaks från semestern
- för här behövs det uppenbarligen både råd och hjälp!
Kärlek!
//Anna
"Det största mysteriet är inte mer än det att en pytteliten kropp har vaknat till jorden.
Den nyfödde ser. Två luckor i himlen öppnas. Även fem-stegs-raketer och kärnfysik blir pysslingars pussel
när det nyfödda barnet med en enda blick bevisar att Gud finns." (André Bjerke)
Kaos..
Båda barnen är fullständigt femflätade och båda är dessutom mästare på att trigga igång både varandra och sin mamma..
Och den känslomässiga berg- och dalbanan är återigen ett faktum.
Det är tveklöst så, att sonen lider av den ostruktur som råder när han har sommarlov - trots att jag verkligen försöker att skapa rutiner och aktiviteter så långt det går. Men tyvärr så slutar det ändå allt för ofta med konflikter..
Dessutom har A:s beteende den senaste tiden förändrats en hel del och jag oroar mig en hel del för detta. Han gråter hysteriskt för allt och inget, likaså får han våldsamma utbrott lika lätt - samtidigt som han fortsätter vara väldigt tanklös med sina handlingar och ofta utsätter sin lillasyster för faror.
Tack och lov att vi äntligen får den vård vi efterfrågat ifrån BUP och att de verkligen tar oss och A:s problem på allvar.
Men ändå känner jag att jag måste få mera stöd - inte minst i hemmet.. För det är minsann ingen barnlek att vara mamma till ett barn med NPF alltid - och jag vill ju vara en positiv och energifylld mamma!
Men men - det är väl som Mia Törnblom säger; det finns inga felfria och allvetande föräldrar!
Och det ska gudarna veta, att jag verkligen inte känner mig som heller! :-) Däremot så gör jag det bästa jag kan, men det känns inte som att det alltid räcker så långt..
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
ADHD - och noll stöd.. :-(
Men jag måste få det ur mig, så here we go...
Som jag nämnt vid flera tillfällen, så har jag / vi länge känt att vi hamnat mellan stolarna vad det gäller A:s adhd-diagnos och helt saknat den support och stöd som vi förväntat oss och utlovats att få.
Men nu har allting rämnat totalt här hemma - och ändå fortsätter BUP att uppvisa fullständig nonchalans och allmän förvirring.
Modershjärtat slits i bitar när hon ser hur dåligt sonen mår och frustrationen och maktlösheten är total...
Den älskade sonens symptom har den senaste tiden enbart förvärrats och framför allt har hans självhat och aggression ökat. Dagligen uttrycker han hur illa han tycker om sig själv och att han vill döda sig själv och häromdagen hade han till och med plockat åt sig brödkniven... (Vad han hade tänkt göra med den framkom aldrig till fullo och jag vågar heller inte tänka på det...)
Och när jag berättar detta för läkaren vi har just nu, så får jag till svar - med ett leende dessutom!? - att "..han är ju bara 6,5 år och förstår inte innebörden av att ta livet av sig.."!?
Men hallå?! Vad är det för j-a inställning??! Nej, det är möjligt att Anthony inte till fullo förstår vad det innebär att ta livet av sig - men ATT han över huvud taget säger och gör som han gör och säger att han inte vill finnas längre, DET om något bevisar väl för fan hur dåligt denna lilla killen mår??! Eller..?!
Och som om inte det vore nog, så misslyckades återigen Ritalin-behandlingen och läkaren sade förra onsdagen att hon då istället skulle skriva ut och låta honom testa Strattera istället (som om han är någon sabla försökskanin!).. Och eftersom vi då bara hade medicin kvar för fyra dagar, så skulle receptet finnas på apoteket senast i fredags.
Gissa vad som hände?! Just det - NADA, nothing och absolut ingenting! När jag idag ringde apoteket för att kolla innan jag åkte dit, så hade inget recept inkommit - och när jag då genast ringde BUP så visar det sig att den käcka lilla läkaren inte återkommer förrän på måndag nästa vecka... Hej och hå!? Nähänä.. Så nu har dom helt plötsligt slängt in Concerta igen, högst tillfälligt, bara för att han ska få någon medicin i väntan på att lilla doktorn har den goda smaken att återvända till sitt arbete och dessutom förhoppningsvis sköta sitt jobb...!? Grrr...
Nej, nu är det ta mig f-n slut med detta! Vi måste få hjälp och vi måste få det NU!
Och idag har jag äntligen fått tag i folk på BUP-mottagningen i Helsingborg istället och imorgon ska jag prata med dom igen och gud give att vi får en tid hos dom så snart som det bara är möjligt!
Det kändes åtminstone hoppfullt idag, eftersom kvinnan jag då pratade med också reagerade mycket starkt när hon hörde hur min knappt 7-årige son mår och uppför sig.
Och ärligt talat - om vi inte tar hand om och hjälper och stöttar barnen när de är sjuka och behöver vård, vem ska vi då prioritera??!
Kärlek!
//Anna
Dagens underbaraste....:-) TACK!
"...Det fina i livet är Kärlekens gåta
- och den är löst för jag hittade Dig..."
Stolt! :-)
Min underbare, härlige, besvärlige, hyperaktive son har - medicintjall, låg självkänsla, konflikter och utbrott till trots - lyckats bli tvåa i "talangjakten" de hade i klassen i veckan!!!
Min modige, duktige kille! Wow, vad stolt denna morsan är över sonen! :-)
Tänk, att han faktiskt vågade ställa sig inför 34 barn (hm, ja just det - de är alltså 35 ungar i hans klass.. Vilka härliga förutsättningar för barn i allmänhet och för ett barn med NPF i synnerhet!) och sjunga "Boten Anna", helt ensam!!
Det var en milt uttryckt tårögd, rörd och stolt mamma som mottog beskedet om att han inte bara deltagit, utan dessutom blivit tvåa - och tilläggas kan ju, att det inte var många barn i klassen som hade modet att ställa upp.
... Förra helgen hade jag och Anthony för ovanlighetens skull två dagar helt för oss själva, då vi bara VAR och gjorde en massa mys. Och vid flera tillfällen under de dagarna, när han visade osäkerhet eller brist på självförtroende, så sade jag till honom att han måste tro på sig själv..!
Med påföljd att när han väl fixat det han från början inte trodde om sig själv, så sade han; "Jaa, mamma - Du hade rätt! Om jag bara tror på mig själv så går det!"
Älskade lille "påg", så klok och förståndig..! :-)
Och visst är det så, att man måste TRO på sig själv!
. . . B e l i e v e . . .
Kärlek!
//Anna
"Tron är den fågel som känner ljuset
och sjunger medan gryningen ännu är mörk." (Rabindranath Tagore)
Dagens kommentar.. :-)
Följande utbrast han när vi knappt vakna satte på tv:n imorse och en reklamsnutt för Imodium Plus spelades upp (vilket är en magmedicin för "stressade magar"..) ;
"Mamma, sådan medicin skulle jag haft så jag slutade springa.
Se själv - hastighetsmätaren går från jättesnabbt ner till noll..."
Älskade lille unge..! :-)
Ja - så kan livet te sig för en liten 6,5-årig kille med ADHD.
Kärlek!
//Anna
ADHD o brist på stöd...
och ända sedan dess har jag bett och bönat om stöd och hjälp till oss alla, utöver "bara" medicin, men utan framgång...
Det faktum att vi "hamnade mellan stolarna" gjorde förstås inte saken bättre, för samtidigt som A:s utredning var klar så flyttades vi över från Landskrona till Lund vilket i sin tur ledde till längre resor och nya läkare och sköterskor (som om inte sonen vore förvirrad nog av allting redan ändå!?). Och vi fogade oss snällt och trädde in i vårdens härliga värld av brist på resurser..
Efter att under 8 månader ha träffat läkaren två gånger och sköterskan lika "ofta", trots flertalet påringningar från mig eftersom;
1. A:s medicin inte fungerar längre och dessutom tappar han i vikt
2. Vi önskar mera stöd
och 3. A:s beteende har försämrats avsevärt och vi måste få "verktyg" att tackla hans utbrott med
... vilket haft till följd att min frustration och maktlöshet växt sig allt större.
Och så igårkväll - efter att den senaste tiden ha jagat med blåslampa efter folk som kan hjälpa oss, både mig (som ärligt talat stundtals är helt slut..) men framför allt A (som mår jättedåligt, har värsta dåliga självkänslan, hatar sig själv och vill "döda sig själv", kan stå och banka huvudet i väggen långa stunder för att "han vill dö" och dessutom är han allmänt elak - vilket förvisso till stor del beror på hans oförstånd, jag vet.. - mot oss i allmänhet och lillasyster i synnerhet och kan t ex gladeligen ta stryptag på henne, brotta ner henne eller hoppa på hennes rygg..)
- men igår alltså, fick jag plötsligt veta att det återigen finns både läkare och sköterska i Landskrona och att vi därför helt sonika flyttats över dit igen... Men de hade förstås missat den lilla detaljen att informera oss..?!
Jag är så trött på all nonchalans vi mötts av och idag tänker jag ringa BUP i en av grannkommunerna istället och höra hur de ställer sig - man ska ju trots allt ha rätt att söka vård var man vill.
Men samtidigt är jag heligt förbannad - att inte jag som vuxen får stöd och hjälp när jag själv ber om det är illa nog,
men om inte våra barn prioriteras, hur fasen ska det då bli..?!
Det känns inget vidare alls kan jag säga! Och det tar en mängd energi att ringa och "ligga på" överallt
- men samtidigt har ju A och hans välmående högsta prioritet såklart!
Min fine, älskade lille prins, som ju själv inte förstår vad det är som händer inom honom och är för liten att ännu helt inse hur farliga vissa saker är - och han har SÅ många goda kvalitéer också!
Han är så full av kärlek, mognad, omtanke och glädje
och det enda jag vill är att han ska må så bra som möjligt och få den hjälp han har rätt till!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det,
när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig" (Nalle Puh)
Ännu en underbar morgon...
... Klockan halvsex tvingade mina små "ögonstenar" mig upp ur sängen imorse,
utan att ta någon som helst hänsyn till att varken de eller jag var utsövda.
Och tio minuter senare, innan jag ens hunnit koka klart det livsnödvändiga kaffet och knappt
ens hunnit svälja ner de lika nödvändiga medicinerna, så kunde jag ana hur denna morgon (dag?!)
skulle te sig... :-(
Då hade jag till exempel hunnit höra "du är dum i huvudet", "jag ska bryta tummen av dig", "håll käften" och "jag ska döda mig själv" från sonen, samtidigt som han hunnit slå både mig och lillasyster...
Godmorgon på Er också!
Med önskan om en bra dag och betydligt bättre start på dagen..! :-)
Kramar,
Anna
"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.." (Nalle Puh)
ADHD/AS/NPF - Bloggträff!? :-)
Och jag är mycket tacksam för alla de kontakter och trevliga människor jag träffat på detta sätt - det är oerhört värdefullt att kunna utbyta tankar, känslor, farhågor och samvetskval med människor som verkligen vet och förstår vad det handlar om. Likasinnade som själva har eller lever med någon som har någon form av NPF. För gudarna ska veta att det inte är någon normal familjesituation man lever i, det är en ständig berg- och dalbana med tunga uppförsbackar, tvära svängar och hisnande utförsbackar och det påverkar oss alla i högsta grad!
Och just med tanke på detta och värdet av stöd och uppmuntran och inte minst förståelse, så har jag och SmulAnn sedan en tid tillbaka "pratat" om hur roligt det vore om vi föräldrar och / eller anhöriga till någon med NPF kunde träffas, umgås, prata, skratta och gråta tillsammans - att för en dag eller två bara ösa ur oss vad vi tänker och känner och dela det med andra som vet och förstår! :-)
Eftersom vi alla bor i olika delar av landet så får vi ju försöka hitta en plats som blir någorlunda "rättvis" för oss alla, och förslag mottages tacksamt! :-)
Vill gärna dela med mig av några rader ur "Råd till dig som är förälder till ett barn med ADHD" av Agneta Hellström (förvisso är det kanske något som alla med erfarenhet av NPF känner till, men det kan förhoppningsvis vara en tankeställare för de som inte känner till hur det kan vara..);
"..Ibland kan ett handikapptänkande vara till hjälp. Vi säger inte till ett barn som är blint att det ska se sig för, vi säger inte till ett hörselskadat barn att det ska höra upp. Men barn med ADHD får ofta höra att de ska skärpa sig, ta sig i kragen, lugna ner sig, rycka upp sig, tänka sig för; just sådant som de på grund av sitt funktionshinder har svårt för."
Mycket välformulerat och tänkvärt tycker jag!
Kärlek!
//Anna
"Om himmeln inte vill höra mig,
ber jag helvetet om hjälp.." (Latinskt ordspråk)
BUP, A - och mammaroll..
Varje möte tycks väcka ny frustration och fler frågor, än tvärtom..?!
Dock fick jag igår höra dessa orden uttalas av en av tjejerna som känner både mig och Anthony väl..;
"Anna, varje gång ni kommer hit och jag träffar Anthony, så slås jag av vilken gó och glad, duktig och artig kille han är!
Och vet Du - det är faktiskt till största delen Din förtjänst. Det är ju Du som haft och har huvudansvaret för barnen och format och uppfostrat dom - så Du ska inte vara så hård mot Dig själv!"
Gissa om de orden värmde och gladde och satt där de skulle när de som bäst behövdes!
För i dessa dagar, när jag känt mig som mest misslyckad som mamma och samvetet ständigt plågar en,
så var dessa ord som balsam för själen! :-)
...Från och till är en mors styrka
större än naturkrafternas... :-)
Kärlek!
//Anna
"Det finns inga allvetande och felfria föräldrar.."
Stackars lille påg..
Men jag måste bara få det ur mig - ha överseende! :-)
Den senaste tiden har varit kaotisk och fylld av ekonomisk press och psykisk stress.
Att separera och flytta är väl alltid påfrestande - men att göra det med två små barn, varav ett med ADHD och sitt eget inre kaos, är ingenting jag rekommenderar eller önskar någon annan (även om jag fortfarande är övertygad om att detta var rätt väg att gå).
Och mitt bland all röra och flyttdamm, så har jag inte ägnat mig åt någonting annat än att försöka hjälpa, stötta och underlätta för A (och även T förstås, men hon är så liten och inte synbart påverkad - än!).
Jag har med alla medel jag känner till sökt den vård vi har rätt till, det anständiga bemötande som både han och vi förtjänar och framför allt det stöd och de hjälpmedel och verktyg som finns att tillgå och som vi rätteligen borde få tillgång till för att underlätta A:s liv och vardag - tyvärr utan någon större framgång.
I takt med att frustrationen har ökat och A:s hälsotillstånd försämrats, så har jag den senaste veckan ägnat mig åt allmän oro för honom och vid upprepade tillfällen ringt sjukvårdsupplysning, VC och barnmottagning...
Och med det dåliga samvetet flåsande i nacken har jag tvingats inse att all yttre och inre stress som min älskade lille prins just nu upplever, i kombination med misslyckade medicinbyten och flytt, så har han fått magkatarr...
Och i min förtvivlade jakt på läkarvård och terapeutiskt stöd, så slog det mig idag att vi äntligen fått en tid till "föräldragruppsmöte" för föräldrar till barn med ADHD - I MÅNDAGS..!!! :-(
Det är ju lagen om alltings jävlighet - hur har just den kallelsen lyckats komma bort någonstans i flyttröran??!
Behöver jag ens nämna att samvetet än en gång fick sig en rejäl käftsmäll..!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
"Alla säger att jag är på väg att fatta ett galet beslut,
men det galna är mitt sätt att handla.
Vad vill världen mig?
Att jag inte ska ta några risker?
Att jag ska återvända dit jag kommer ifrån,
utan att våga säga "ja" till livet?" (P Coelho)
ADHD:ns tråkiga baksida..
Det är alltid samma K A O S !
Varje morgon - varje kväll, dag ut och dag in...
Och det är så fruktansvärt energikrävande, frustrerande - och ledsamt!
Min älskade, besvärlige, charmige och stökige, många gånger SÅ förståndige, men ack så krävande, hyperaktive son sätter ribban i samma stund som han slår upp de blå och sin vana troget börjar skrika och gorma (om precis vad som helst) - inifrån min säng, såklart... Och sen är det igång - gap, skrik, gråt, hugg och slag och allehanda svordomar duggar tätt...
Och kvällarna är tyvärr inte mycket bättre... Anthony (och även Thess för den delen) är alltid trött tidigt på eftermiddagen / kvällen, vilket dock visar sig i ännu mera hyperaktivitet och hysteriska utbrott och när det väl är dags att gå till sängs så börjar nästa mardröm. För av någon anledning så vägrar min 6-åring att lägga sig ensam och vill absolut att någon (vilket så gott som alltid är jag) ska sitta / ligga hos honom till han somnat. Och som om inte det heller vore nog, så ligger han alltid i min säng...
Ärligt talat - vad ska jag göra??! Jag måste åtminstone få tillbaka lite kontroll över kvällarna och inte minst min egen säng, men hur??! Även detta är en fråga jag vid ett flertal tillfällen tagit upp med BUP och bett om hjälp, råd och tips - men det händer ju ALDRIG något!? Och så här orkar jag inte fortsätta..
Men men - nu ska vi ner till BUP imorgon och träffa läkare och sköterska och då jäklar tänker inte denna mamman gå därifrån förrän dom lovar oss ordentlig hjälp! Och är det vad som krävs, så tänker jag kräva att någon kommer hem till oss varje kväll och hjälper mig få bukt åtminstone med kvällsbestyren!
Och jag skäms verkligen över att säga det - men stundtals känner jag att jag inte har mer tålamod, ork eller positiv energi att bemöta allt detta med... Och jag mår så fruktansvärt dåligt över den situation vi allt för ofta hamnar i här hemma!
Allt jag vill är att alla ska må bra och vara lyckliga och harmoniska - men istället känns det som att det bara blir värre, ju mer jag tänker och försöker...?!
Sen är jag vansinnigt trött på att BUP inte hjälper oss och ger oss mera stöd, trots att jag i nästan ett år nu inte gjort annat än bönat och bett om hjälp - till oss alla!
För självklart mår inte Anthony bra, hans självkänsla är usel och skolan jobbig och det sista han behöver är att hamna i konflikt med föräldrar och syskon här hemma också..! Och Thess - tja, hon mår väl förhållandevis bra, än så länge vill säga... För självklart påverkas även hon i allra högsta grad av alla konflikter, samtidigt som hon ofta blir föremål för storebrors ilska och våldsamma handlingar och dessutom härmar hon ju glatt allting Anthony både gör och säger...
Och ovanpå allt detta har vi då mig - deras mamma, som bör vara lugn, harmonisk, tålmodig och överseende och kärlek och lugnande ord ska liksom rinna ur mig som vatten ur en kran...
Men vad f-n gör man när man inte känner att man riktigt klarar det?!
Mitt samvete är så fruktansvärt nedtyngt för tillfället, dels på grund av alla konflikter som uppstår på grund av ADHD:ns fula tryne och dels förstås på grund av att jag / vi just nu skakar om barnens värld rejält genom att separera..
Och många är de gånger jag tvivlar på mig själv, den jag är, vad jag gör och föraktar mig själv för de tankar och känslor som stundtals slår mig.
Dock är kärleken stark och envisheten om möjligt ännu starkare och dessa två segrar alltid över allt det mörka och tråkiga!
Jag älskar mina barn mer än någonting annat här i världen och det är tack vare dom som jag varje morgon orkar släpa min värkbrutna kropp ur sängen och ta mig upp. Det är dom som får mig att känna glädje och lycka och dom är min sol när allt annat är mörkt.
Så varför ska det stundtals behöva bli så fel och övermäktigt??!
Tips? Råd? Någon..?!
Kramar,
Anna
Denna sabla sjukdom...
Och nej, självklart önskar jag inte sjukdom och elände över mina barn - tvärtom så önska jag dom bara det bästa; hälsa, kärlek och harmoni!
Men som A har det just nu, så mår han allt utom bra - och ingen annan heller för den delen...
Han är SÅ hypera att det inte finns några som helst gränser. Han forsar fram som en ångvält, skriker och gråter, tjoar och tjimmar, sparkar, slåss och drar i hår...
... Och lyssnar inte för fem öre, när man försöker få kontakt med honom för att bryta beteendemönsret...
Det enda som ytterst tillfälligt hejdar honom är när han slutligen (för så resulterar det jämnt!) slår sig på ett eller annat sätt. Och då övergår vrål och skällsord för en stund till helt hysterisk gråt - mera likt något omänskligt ylande...
Men efter en minut eller två så har det gått över och han är återigen i full gång.
Ena stunden haglar glåpord i stil med "jag hatar Dig", "skitskalle" och "fan-mamma" - och i nästa utbrister han istället "jag önskar jag hade en pistol så jag kunde skjuta mig själv i huvudet" och därpå följer "jag önskar jag var död"...!?
Herregud - pågen är 6 (SEX!) år..!!!?
Det kan väl inte på något sätt vara varken normalt, acceptabelt eller ens rimligt (diagnos eller ej) att ett barn i den åldern ska ha så usel självkänsla och känna sig så värdelösa, att de ens tänker tanken på att dö...?!
Mitt hjärta blöder och frustrationen och maktlösheten är mig stundtals övermäktig! Jag skulle själv kunna bryta samman utan större problem, i de stunder som är som värst... (Däremot skulle jag förstås inte tillåta mig det! Men känslan finns där, och det är jobbigt nog!)
Varför får jag / vi inte bättre stöd och gehör från BUP?! Jag bönar och ber, skriker och gråter, ringer och skriver - och ändå händer det ingenting...!? Fast jo förresten, nu ljög jag ju lite - jag har sedan månadsskiftet november-december begärt en tid snarast möjligt hos läkare och sköterska för att kolla vikt och diskutera medicinen - och häromdagen fick jag faktiskt en kallelse... Den siste februari ska vi dit...!
Suck... Det kvittar banne mig om det är exempelvis sjukvård, kommun eller försäkringskassa man stångas med - resultatet är oftast detsamma och lika nedslående... Man kommer liksom ingenstans, man stöter och blöter, men ändå händer inte tillräckligt mycket..
Frustrerande? Tja, "lite"...!
Kramar,
Anna
BUP-besök..
Jag har de senaste två månaderna jagat våra kontakter på BUP med blåslampa, utan framgång.
Det är dessutom tyvärr så, att vi hamnat "mellan stolarna".
För samtidigt som A fick sin diagnos i mars förra året, så skulle alla läkarkontakter och -besök flyttas från Landskrona till Lund - men våra pedagoger och det så kallade allmänna och praktiska stödet skulle vara kvar i Landskrona...
Men det utlovades täta uppföljningar, informationsmöten, stödgrupper och utbildning angående NPF - men än idag, snart ett år senare, så har vi fortfarande inte varit på något sådant, trots alla mina påtryckningar!?
Tack och lov för den kvinna jag nu träffade på BUP i fredags!
Hon har varit med oss under hela utredningen och känner oss alla väl. Hon hade full förståelse för min frustration och blev själv både frustrerad och skamsen över de brister som är och varit, och vi hade ett mycket bra och givande samtal.
Och hon lovade att omgående ta tag i och hjälpa mig/oss med ett flertal saker (trots att det egentligen inte är hennes ansvarsområde).
Till att börja med så skulle även hon kontakta och jaga på sköterska och läkare i Lund, hon blev mäkta förvånad och förfärad när hon hörde att A inte träffat läkare sedan oktober, trots viktnedgång och sämre svar på medicinen samt upprepade samtal och efterfrågningar från mig...!
Sedan skulle hon prata med de pedagoger hon arbetar med och be dom åka till A:s skola och observera (något som också borde varit gjort för länge sen kan jag tycka..?), för att i förlängningen förhoppningsvis få hans lärare att förstå bättre och bemöta honom rätt.
Vidare skulle hon även kontakta habiliteringen (som jag själv kontaktade i höstas), för att ta reda på vad en remiss till dom måste innehålla - för som hon sa; "Alla hjälpmedel som kan hjälpa er och A ska Ni naturligtvis ha tillgång till"!
Och slutligen fick jag dessutom ett par jättebra broschyrer angående ADHD som vi inte fått tidigare (jodå, vi har fått en hel del informationsmaterial innan, men inte just dessa).
Bland annat fick jag en helt suverän"serietidning" som heter "Peter & ADHD" - verkligen jättefin! :-) Och spontant kände jag att den tidningen skulle ALLA behöva läsa; syskon, föräldrar, klasskamrater, lärare, mostrar och fastrar - ja, alla!
För den berättar så tydligt och levande i både ord och bild, hur det är att leva med ADHD.
Jag tänker definitivt ta den med till skolan och dels kräva att lärarna läser den, men även be dom att läsa den för hela klassen.
Ja, som Ni förstår så kände jag mig både lättad och positiv efter vårt möte - hoppas nu bara att hon uppfyller alla löftena! :-)
Men jag kan inte låta bli att irritera mig över att det ska vara så svårt och energikrävande att få det stöd och den hjälp man behöver när man har barn med NPF.
För det krävs en hel massa av till exempel energi och tålamod för att klara vardagen med dessa barn (detsamma gäller förstås ungdomar och vuxna) - och då borde man ju i rimlighetens namn inte behöva lägga så mycket tid och kraft på att jaga personalen inom BUP, utan få all hjälp "per automatik" så att man själv som anhörig kan fokusera på det som är viktigast - barnet!!!
Kramar,
Anna
Här några bilder på godingarna från gårdagens kalas... :-)
"Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara
och uppnår det omöjliga..."
Älskade, besvärlige lille unge... :-)
Min oerhört viljestarke 6-åring har nu varit jättesjuk i nästan en hel vecka, med nära 40 graders feber och halsont. Detta har gjort att han vägrar äta och dricka - och att ta sina mediciner... Och då syftar jag inte enbart på adhd-medicinen utan även på vanlig febernedsättande och hostmedicin. Men det är helt omöjligt att få i honom något av detta, vilket nu har lett till att han är rejält uttorkad...
Idag var vi hos läkare som skrev ut penicillin och (mera) hostmedicin och just då och där lovade min käre son dyrt och heligt att han skulle ta sin medicin utan att krångla...
Men snacka om lång näsa jag fick..!!! Det går knappt att i ord beskriva det motstånd och fullständigt hysteriska utbrott jag möttes av, då jag några timmar senare skulle ge "junior" den första penicillindosen..
Och efter att ömsom ha bönat och bett, hotat och skrämt, daltat och tjafsat om vartannat, var jag lika utmattad som min förgråtne son - och då hade han efter en timmes bråk lyckats få i sig typ 2 ml av de 2,5 han skulle ha... Herregud! Snacka om "..much a´do about nothing"!?
Jag menar, jag inbillade mig att jag skulle kunna prata förnuftigt med sonen - men det var tvärkört!
Så när han kom tassande vid halvsex ikväll och var helt färdig och ville sova, så sade jag att självklart skulle han få det - så fort han tagit sin medicin.....
Ärligt talat vet jag inte vem av oss som var mest upprörd i slutändan!? Det är SÅ fruktansvärt att se och höra sitt eget kött och blod bära sig åt på ett sätt som man skulle kunna tänkt sig att någon som blivit besatt av djävulen skulle göra...
A var fullständigt ifrån sig, skrek hysteriskt och hyperventilerade samtidigt som han sparkade och slogs och hela tiden upprepade; "jag vill dö"....
Älskade lille unge... Där satt jag, en närmast uppgiven morsa till sist, och berättade återigen om vikten av att ta medicinen för att slippa bli inlagd på sjukhus - och får till svar att min 6-åring hellre vill dö än att ta 2,5 ml penicillin...!?
Vad f-n gör man??! Finns det någon som känner igen detta och har något bra tips?? Kan ju tillägga att just eftersom han är i så risigt skick som han är för närvarande, så har han inte fått (=vägrat ta!) sin ADHD-medicin de sista dagarna (vilket faktiskt inte märkts av så mycket, eftersom sjukdomen golvat honom rejält - fram till idag that is..).
Känner mig så förfärligt frustrerad och maktlös - vad ska jag ta mig till..?!
Gode Gud, låt honom må bättre imorgon...
Kramar,
Anna
"Det finns bara ett vackert barn i världen
och varje moder har det..." :-)
