Kalla fakta...
Jag har tre stora passioner - mina barn (/familjen), mitt skrivande och djur.
Likaså har jag tre stycken stora hatobjekt, nämligen; när man misshandlar / missköter barn, gamla eller djur!
För det finns inget så fegt som att ge sig på de svaga, de som inte kan försvara sig - varken verbalt eller fysiskt.
Se på våra gamla - de som i allra högsta grad byggde upp det samhälle som vi nu skördar frukten av. Hur tackar vi dom?! Jo, genom att sätta dom på ålderdomshem där dom många gånger lämnas åt sitt öde emedan personalen sitter och skvallrar i ett hörn någonstans...
Och våra barn och djur utnyttjas allt för många gånger, enbart för att de är så älskvärda och godtrogna varelser (vilket ju även de gamla är som ännu kan bo själva).
Missförstå mig inte - jag menar inte att generalisera! Som tur är så finns det många både djur, barn och gamla, som har det alldeles förträffligt bra! Men jag reagerar på att det över huvud taget förekommer misskötsel av desamma!
Jag blir så upprörd att jag ser svart vid blotta tanken på att våra barn utsätts för pedofili, våldtäkter och andra våldsbrott. Att våra gamla rånas, misshandlas och lämnas att dö i sina hem - många gånger bara för några korvören. Allt medan vårt så kallade rättssamhälle tittar på och gör....tja, inte mycket åtminstone!
Och djuren, som aldrig bett om att få komma till oss, plågas och missköts och de få gånger det verkligen uppmärksammas så kommer förövaren i bästa fall undan med att inte få lov att ha några djur längre...
Grrrr... Blotta tanken gör mig vansinnig! Nog är alla våra nära och kära (oavsett kön, ålder, människa eller djur) värda en bättre och mera värdig behandling än så!?
Ja, nog finns det mycket övrigt att önska i detta ärende...
Och apropå djur så vill jag gärna flagga lite extra för Kalla Fakta på TV4 ikväll klockan 19.20. Där ska man avslöja hur långt tränare och kuskar är beredda att gå, i sin jakt på pengarna - de pengar som vi som spelare i allra högsta grad påverkar. Personligen skulle jag gärna satt lite ström i arslet på någon av dessa kuskar och svängt rejält med piskan, bara för att se hur han tyckte att det kändes...!?
Kram,
Anna
"Jag är bara en - men jag är dock en. Jag kan inte göra allt - men jag kan dock göra något.
Jag kan inte avstå från att göra något, som jag kan göra."
Likaså har jag tre stycken stora hatobjekt, nämligen; när man misshandlar / missköter barn, gamla eller djur!
För det finns inget så fegt som att ge sig på de svaga, de som inte kan försvara sig - varken verbalt eller fysiskt.
Se på våra gamla - de som i allra högsta grad byggde upp det samhälle som vi nu skördar frukten av. Hur tackar vi dom?! Jo, genom att sätta dom på ålderdomshem där dom många gånger lämnas åt sitt öde emedan personalen sitter och skvallrar i ett hörn någonstans...
Och våra barn och djur utnyttjas allt för många gånger, enbart för att de är så älskvärda och godtrogna varelser (vilket ju även de gamla är som ännu kan bo själva).
Missförstå mig inte - jag menar inte att generalisera! Som tur är så finns det många både djur, barn och gamla, som har det alldeles förträffligt bra! Men jag reagerar på att det över huvud taget förekommer misskötsel av desamma!
Jag blir så upprörd att jag ser svart vid blotta tanken på att våra barn utsätts för pedofili, våldtäkter och andra våldsbrott. Att våra gamla rånas, misshandlas och lämnas att dö i sina hem - många gånger bara för några korvören. Allt medan vårt så kallade rättssamhälle tittar på och gör....tja, inte mycket åtminstone!
Och djuren, som aldrig bett om att få komma till oss, plågas och missköts och de få gånger det verkligen uppmärksammas så kommer förövaren i bästa fall undan med att inte få lov att ha några djur längre...
Grrrr... Blotta tanken gör mig vansinnig! Nog är alla våra nära och kära (oavsett kön, ålder, människa eller djur) värda en bättre och mera värdig behandling än så!?
Ja, nog finns det mycket övrigt att önska i detta ärende...
Och apropå djur så vill jag gärna flagga lite extra för Kalla Fakta på TV4 ikväll klockan 19.20. Där ska man avslöja hur långt tränare och kuskar är beredda att gå, i sin jakt på pengarna - de pengar som vi som spelare i allra högsta grad påverkar. Personligen skulle jag gärna satt lite ström i arslet på någon av dessa kuskar och svängt rejält med piskan, bara för att se hur han tyckte att det kändes...!?
Kram,
Anna
"Jag är bara en - men jag är dock en. Jag kan inte göra allt - men jag kan dock göra något.
Jag kan inte avstå från att göra något, som jag kan göra."
Fredag i advent...
Okej - det var en sådan dag...
Då allt skulle fixas men det mesta gick åt fanders..! :-)
"Privatchaufförens" bil pajjade á lá grande på väg till närmsta "la stada", men med lite hjälp från gubben så kom vi slutligen iväg - dock aningen stressade, eftersom vi hade tänkt oss hinna uträtta en del ärenden innan det var dags för lilla "loppan" att gå till doktorn...........igen........för att ta prover...!
Hmm - ja, ni kan säkert gissa scenariot?!
Det var en vettskrämd liten unge som med imponerande lungkapacitet deklararerade att "...jag lill inte..."!!!!!!
Jaha - så vad gör man?! Jo, man är ju tvungen att sitta där och hålla det sprattlande och skrikande lilla knytet, tills de har hunnit suga ut typ allt blod som finns i en så liten kropp.... Kan ju säga att mamman står inte särskilt högt i kurs efter en sådan omgång - och känner sig inte särskilt stolt över sig själv heller...! :-)
Hursomhelst - efter denna pärs, så var det dags att åka hem och börja putsa fönster och dona rent allmänt, för att alla stakar och stjärnor skulle komma upp i fönsterna i tid.
Ganska snabbt insåg jag att det inte var helt lätt att putsa rent fönstret vid köksbordet - där fanns nämligen en lång rad hand- och ansiktsavtryck från ett visst litet barn... Och jag kunde inte låta bli att undra vad hon haft på händer och huvud vid de tillfällen hon lämnat dessa spår efter sig!? Det var som klister! Håhåjaja... Men efter envist gnidande och gnuggande var fönstret slutligen rent och ganska nöjd med sig själv tog så mamman tag i dumlekaksbakandet som hon lovat sonen.
När även det var avklarat och middagen på gång istället, befann sig undertecknad i telefon med sin mamma.
Den snoriga dottern (hur är det egentligen möjligt att det finns plats för så mycket grön, klisterliknande substans i en så liten näsa?!) jamsade runt, stimmade och stojjade och verkade allmänt nöjd med tillvaron - men plötsligt inser mamman vad dottern egentligen håller på med....
Märkbart inspirerad av mina sysslor så hade även hon gett sig på att putsa fönster (samma fönster som jag haft sådant h-e med tidigare) - med sitt snorpapper.... Vad gör man? Vad säger man? Hahaha... Tjaa - det var ju bara att gilla läget och ge sig på den limliknande sörjan på fönsret - igen..! :-)
Men tro inte att det var slut på mitt lilla yrväders upptåg i och med detta - hon är ett sådant otroligt energiknippe och taggad av storebror så kan det stundtals bli rena kalabaliken av spring, hopp, klättrande och skrikande..!
T är väldigt duktig och redig för sin ålder och vill och kan klara av en hel del saker - även sådant hon inte borde... :-)
Ett praktexempel på hennes järnvilja kom lite senare på kvällen, då den pottränande 2-åringen kom springande med de små tightsen i knävecken och vrålade "JAG KAN"! :-)
Och mamman känner en sådan oändlig och vanvettig K Ä R L E K ! :-)
Vem har sagt att det måste kosta en massa pengar med julklappar?!
"Julklappstips;
till Din fiende - förlåtelse,
till en motståndare - tolerans,
till en vän - Ditt hjärta,
till en kund - tjänster,
till alla - barmhärtighet,
till varje barn - ett gott exempel,
till Dig själv - respekt!"
Då allt skulle fixas men det mesta gick åt fanders..! :-)
"Privatchaufförens" bil pajjade á lá grande på väg till närmsta "la stada", men med lite hjälp från gubben så kom vi slutligen iväg - dock aningen stressade, eftersom vi hade tänkt oss hinna uträtta en del ärenden innan det var dags för lilla "loppan" att gå till doktorn...........igen........för att ta prover...!
Hmm - ja, ni kan säkert gissa scenariot?!
Det var en vettskrämd liten unge som med imponerande lungkapacitet deklararerade att "...jag lill inte..."!!!!!!
Jaha - så vad gör man?! Jo, man är ju tvungen att sitta där och hålla det sprattlande och skrikande lilla knytet, tills de har hunnit suga ut typ allt blod som finns i en så liten kropp.... Kan ju säga att mamman står inte särskilt högt i kurs efter en sådan omgång - och känner sig inte särskilt stolt över sig själv heller...! :-)
Hursomhelst - efter denna pärs, så var det dags att åka hem och börja putsa fönster och dona rent allmänt, för att alla stakar och stjärnor skulle komma upp i fönsterna i tid.
Ganska snabbt insåg jag att det inte var helt lätt att putsa rent fönstret vid köksbordet - där fanns nämligen en lång rad hand- och ansiktsavtryck från ett visst litet barn... Och jag kunde inte låta bli att undra vad hon haft på händer och huvud vid de tillfällen hon lämnat dessa spår efter sig!? Det var som klister! Håhåjaja... Men efter envist gnidande och gnuggande var fönstret slutligen rent och ganska nöjd med sig själv tog så mamman tag i dumlekaksbakandet som hon lovat sonen.
När även det var avklarat och middagen på gång istället, befann sig undertecknad i telefon med sin mamma.
Den snoriga dottern (hur är det egentligen möjligt att det finns plats för så mycket grön, klisterliknande substans i en så liten näsa?!) jamsade runt, stimmade och stojjade och verkade allmänt nöjd med tillvaron - men plötsligt inser mamman vad dottern egentligen håller på med....
Märkbart inspirerad av mina sysslor så hade även hon gett sig på att putsa fönster (samma fönster som jag haft sådant h-e med tidigare) - med sitt snorpapper.... Vad gör man? Vad säger man? Hahaha... Tjaa - det var ju bara att gilla läget och ge sig på den limliknande sörjan på fönsret - igen..! :-)
Men tro inte att det var slut på mitt lilla yrväders upptåg i och med detta - hon är ett sådant otroligt energiknippe och taggad av storebror så kan det stundtals bli rena kalabaliken av spring, hopp, klättrande och skrikande..!
T är väldigt duktig och redig för sin ålder och vill och kan klara av en hel del saker - även sådant hon inte borde... :-)
Ett praktexempel på hennes järnvilja kom lite senare på kvällen, då den pottränande 2-åringen kom springande med de små tightsen i knävecken och vrålade "JAG KAN"! :-)
Och mamman känner en sådan oändlig och vanvettig K Ä R L E K ! :-)
Vem har sagt att det måste kosta en massa pengar med julklappar?!
"Julklappstips;
till Din fiende - förlåtelse,
till en motståndare - tolerans,
till en vän - Ditt hjärta,
till en kund - tjänster,
till alla - barmhärtighet,
till varje barn - ett gott exempel,
till Dig själv - respekt!"
Dåliga minnen..
Igår skulle jag på datortomografi och röntga skallen - ingenting som jag tänkt på eller oroat mig inför.
Men när jag åkte in i "trumman" så väcktes plötsligt gamla och mycket obehagliga minnen till liv.
Minnen som delvis berott på att jag var medvetslös efter kraschen, och som delvis höljts i den svåra chockens dunkel efter uppvaknandet då jag insåg vidden av allting - och dels har dessa minnen helt enkelt förträngts av kroppens och hjärnans eget försvar, för att det är för plågsamt att minnas det enorma våld som min kropp utsattes för.
Och som tur är, så vilar fortfarande många minnen långt bak i huvudet.
Men där igår , på röntgen, kom genast känslan över mig av hur det kändes den där jävla dagen för snart åtta år sedan, när jag skickades in på all världens röntgenundersökningar...
Jag blev yr och illamående och kände samma skräck, smärta och dödsångest som då.
Tack och lov var gårdagens undersökning snabbt avklarad och förhoppningsvis kommer den inte att påvisa några större fynd - men obehagskänslan dröjer sig kvar än idag...
Och än en gång är jag så oerhört tacksam för att jag är här och nu - för att jag finns och lever. Och inte minst tacksam är jag gentemot den ängel som bevakade mig just den dagen...!
Carpe diem!
Kram,
Anna
"Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt..."
Men när jag åkte in i "trumman" så väcktes plötsligt gamla och mycket obehagliga minnen till liv.
Minnen som delvis berott på att jag var medvetslös efter kraschen, och som delvis höljts i den svåra chockens dunkel efter uppvaknandet då jag insåg vidden av allting - och dels har dessa minnen helt enkelt förträngts av kroppens och hjärnans eget försvar, för att det är för plågsamt att minnas det enorma våld som min kropp utsattes för.
Och som tur är, så vilar fortfarande många minnen långt bak i huvudet.
Men där igår , på röntgen, kom genast känslan över mig av hur det kändes den där jävla dagen för snart åtta år sedan, när jag skickades in på all världens röntgenundersökningar...
Jag blev yr och illamående och kände samma skräck, smärta och dödsångest som då.
Tack och lov var gårdagens undersökning snabbt avklarad och förhoppningsvis kommer den inte att påvisa några större fynd - men obehagskänslan dröjer sig kvar än idag...
Och än en gång är jag så oerhört tacksam för att jag är här och nu - för att jag finns och lever. Och inte minst tacksam är jag gentemot den ängel som bevakade mig just den dagen...!
Carpe diem!
Kram,
Anna
"Det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt..."
...Snäll?!
Hrm...
Vad säger man?!
För tio minuter sedan fick sonen värsta utbrottet - som vanligt utan anledning - och både skrek
och slogs och avslutade föreställningen med att drämma igen dörren till sitt rum.
Fem minuter senare kom samme 6-åring ut i köket med skamsen uppsyn och yttrade;
- Mamma, kan jag få några pepparkakor så jag blir snäll igen?
Kärlek!
Vad säger man?!
För tio minuter sedan fick sonen värsta utbrottet - som vanligt utan anledning - och både skrek
och slogs och avslutade föreställningen med att drämma igen dörren till sitt rum.
Fem minuter senare kom samme 6-åring ut i köket med skamsen uppsyn och yttrade;
- Mamma, kan jag få några pepparkakor så jag blir snäll igen?
Kärlek!
Same old same...
Jaha - he´re we go again...
Visste ju att det var för bra för att vara sant - jag menar, inte bara det att snön föll över Skåneland redan i november, den blev ju kvar på marken också!? :-)
Men - nu är den ett minne blott och de tre D:na tillbaks, som sig bör på den skånska slätten. Ja, ni vet - Dimma, Dis och Duggregn... Och en vind som kan få vilket hjärta som helst att frysa till is..!
Men ändå - ändå ä l s k a r jag "mitt" Skåne! :-) Och det var ju inte utan anledning som jag envist höll kvar vid min skånska dialekt under de åren jag bodde på andra håll här i landet, inklusive Stockholm och det faktum att ALLA jag mötte under min tid i 08-området gjorde sitt bästa för att lära mig prata "rikssvenska", haha.. :-)
Hursomhelst - nu är det halvtid.
Varit med sonen hos skolsköterskan och därefter hämtat hängig och snorig dotter från dagis, som just nu sussar sött i sin säng. Och om en liten stund är det åter dags att kliva ut i regnrusket och möta sonen vid bussen, för att därefter gå hem och göra oss alla klara eftersom mamman själv sedan ska på röntgen...
Hej och hå! Ärligt alltså - vad gjorde jag egentligen med all min tid innan olyckan och barnen..?! :-)
Ha en härlig eftermiddag!
Kram,
Anna
"Har man en bra dag så nog f-n regnar det...!" :-)
Visste ju att det var för bra för att vara sant - jag menar, inte bara det att snön föll över Skåneland redan i november, den blev ju kvar på marken också!? :-)
Men - nu är den ett minne blott och de tre D:na tillbaks, som sig bör på den skånska slätten. Ja, ni vet - Dimma, Dis och Duggregn... Och en vind som kan få vilket hjärta som helst att frysa till is..!
Men ändå - ändå ä l s k a r jag "mitt" Skåne! :-) Och det var ju inte utan anledning som jag envist höll kvar vid min skånska dialekt under de åren jag bodde på andra håll här i landet, inklusive Stockholm och det faktum att ALLA jag mötte under min tid i 08-området gjorde sitt bästa för att lära mig prata "rikssvenska", haha.. :-)
Hursomhelst - nu är det halvtid.
Varit med sonen hos skolsköterskan och därefter hämtat hängig och snorig dotter från dagis, som just nu sussar sött i sin säng. Och om en liten stund är det åter dags att kliva ut i regnrusket och möta sonen vid bussen, för att därefter gå hem och göra oss alla klara eftersom mamman själv sedan ska på röntgen...
Hej och hå! Ärligt alltså - vad gjorde jag egentligen med all min tid innan olyckan och barnen..?! :-)
Ha en härlig eftermiddag!
Kram,
Anna
"Har man en bra dag så nog f-n regnar det...!" :-)
Kärlek..
Så här fram emot kvällskvisten, när mörkret sänkt sig och så även lugnet (om än tillfälligt?!) i det lilla hemmet,
så svämmar hjärtat plötsligt och utan förvarning över av KÄRLEK.
Kärlek....
..... en liten, len hand dyker plötsligt upp inifrån en snuttefilt och börjar klappa mammans kinder, mycket försiktigt. och ömsint.
.....samme lille man som imorse gav hals utan något större skäl, har under tiden mamman sjöng för lillasyster smugit sig in, tyst som en mus, och krupit ner i mamman´s säng - och nu kan hon höra hans lugna, dämpade små snarkningsljud...
Och hjärtat svämmar över av all kärlek som finns i och runt henne och ögonen tåras av glädje och stolthet över de underbara två som hon varit med och skapat!
Sen ägnar mamman en stund åt att fundera på hur mycket kärlek hon faktiskt har omkring sig, som hon både ger men framför allt får, från så många och underbara människor.
Och hon inser ganska snabbt att om hon bara öppnar sina sinnen och vill ta emot, så finns det massor av kärlek runt henne och till henne och det värmer hjärtat, så gott, så gott.. :-)
K Ä R L E K - till Er alla!
Kramar,
Anna
"Där kärleken gläntar in genom fönstret,
går olyckan ut genom dörren."
så svämmar hjärtat plötsligt och utan förvarning över av KÄRLEK.
Kärlek....
..... en liten, len hand dyker plötsligt upp inifrån en snuttefilt och börjar klappa mammans kinder, mycket försiktigt. och ömsint.
.....samme lille man som imorse gav hals utan något större skäl, har under tiden mamman sjöng för lillasyster smugit sig in, tyst som en mus, och krupit ner i mamman´s säng - och nu kan hon höra hans lugna, dämpade små snarkningsljud...
Och hjärtat svämmar över av all kärlek som finns i och runt henne och ögonen tåras av glädje och stolthet över de underbara två som hon varit med och skapat!
Sen ägnar mamman en stund åt att fundera på hur mycket kärlek hon faktiskt har omkring sig, som hon både ger men framför allt får, från så många och underbara människor.
Och hon inser ganska snabbt att om hon bara öppnar sina sinnen och vill ta emot, så finns det massor av kärlek runt henne och till henne och det värmer hjärtat, så gott, så gott.. :-)
K Ä R L E K - till Er alla!
Kramar,
Anna
"Där kärleken gläntar in genom fönstret,
går olyckan ut genom dörren."
Ännu ett oväder...
Tjaa..
Om man bortser från att sonen formligen skrek ut order om att få kläder inifrån mammans säng klockan halvsju imorse
- så började denna dagen riktigt skapligt ändå..! :-)
För första gången på väldigt länge klädde sonen på sig de frambeordrade plaggen helt på egen hand och utan gissel.
Men - jag borde ju ha lärt mig vid detta laget, att det allt som oftast finns något eller dyker upp något som sonen kan jaga upp sig för och bli förbaskad eller ledsen över...
Och vår morgonstund slutade i skrik och tårar, då sonen lyckats leta upp snacks som mamman genast tog ifrån honom, med påföljd att han blev fullständigt vansinnig, slängde sig på golvet och skrek och grät och lovade dyrt och heligt att aldrig gå till skolan igen. Med andra ord så tvingades mamman släpa ut en sprattlande och högst motvillig 6-åring genom dörren och närmast knuffa honom framför sig ner till bussen...
Även om vi hann bli vänner igen och både pussas och kramas innan hann gick på bussen, så känns det väldigt jobbigt att skiljas åt en sådan här morgon.
Och på vägen hem förbannade den frustrerade mamman sin maktlöshet över alla plötsligt påkomna oväder och stormar som hon och framför allt sonen måste rida ut..
Ha en bra dag!
Kram,
Anna.
"Ett barn är en ängel,
vars vingar krymper i takt med att benen växer."
"Att inte vilja byta en hydda mot något palats,
att leende överse med ovanor och fel,
kort sagt självuppoffring utan minsta tvekan
- det är kärlek!" (Wu Ti)
Om man bortser från att sonen formligen skrek ut order om att få kläder inifrån mammans säng klockan halvsju imorse
- så började denna dagen riktigt skapligt ändå..! :-)
För första gången på väldigt länge klädde sonen på sig de frambeordrade plaggen helt på egen hand och utan gissel.
Men - jag borde ju ha lärt mig vid detta laget, att det allt som oftast finns något eller dyker upp något som sonen kan jaga upp sig för och bli förbaskad eller ledsen över...
Och vår morgonstund slutade i skrik och tårar, då sonen lyckats leta upp snacks som mamman genast tog ifrån honom, med påföljd att han blev fullständigt vansinnig, slängde sig på golvet och skrek och grät och lovade dyrt och heligt att aldrig gå till skolan igen. Med andra ord så tvingades mamman släpa ut en sprattlande och högst motvillig 6-åring genom dörren och närmast knuffa honom framför sig ner till bussen...
Även om vi hann bli vänner igen och både pussas och kramas innan hann gick på bussen, så känns det väldigt jobbigt att skiljas åt en sådan här morgon.
Och på vägen hem förbannade den frustrerade mamman sin maktlöshet över alla plötsligt påkomna oväder och stormar som hon och framför allt sonen måste rida ut..
Ha en bra dag!
Kram,
Anna.
"Ett barn är en ängel,
vars vingar krymper i takt med att benen växer."
"Att inte vilja byta en hydda mot något palats,
att leende överse med ovanor och fel,
kort sagt självuppoffring utan minsta tvekan
- det är kärlek!" (Wu Ti)
Alltid ett val...
Allting vi gör här i livet,
vem vi är och var vi hamnar,
beror på vilka val vi gjort dessförinnan.
En del val ger fantastiska, snabba och positiva resultat,
medan andra val kanske är mindre genomtänkta, rentav dumma,
och sätter lite andra spår än man hade önskat.
Men oavsett är det otvivelaktigt så, att de val vi gör påverkar oss som individer
och vår resa - även kallad "livet". :-)
Jag väljer NUET!
Jag väljer att försöka leva varje dag som om den vore den sista,
att vårda nuet och värdera varje ögonblick med till exempel barnen och familjen.
Jag försöker säga "jag älskar Dig" så ofta som möjligt till mina närmsta,
att säga förlåt om jag sagt eller gjort något som sårat och jag vill aldrig skiljas som
ovän med någon - för vem vet vad som väntar runt hörnet?!
Vem kan säga med säkerhet att den är kvar här imorgon? Eller till jul? Eller om tio år?
Dessutom har jag valt och lovat mig själv att inte känna någon ånger.
Nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så ska jag inte känna sorg över sådant jag
alltid velat men inte vågat, kunnat eller hunnit göra. Nej, då vill jag känna mig tillfreds
med mig själv, det jag gjort och åstadkommit - att jag tagit tillvara på och utnyttjat min
tid efter bästa förmåga.
No regrets!
Kram,
Anna
"Att inte välja är också ett val."
vem vi är och var vi hamnar,
beror på vilka val vi gjort dessförinnan.
En del val ger fantastiska, snabba och positiva resultat,
medan andra val kanske är mindre genomtänkta, rentav dumma,
och sätter lite andra spår än man hade önskat.
Men oavsett är det otvivelaktigt så, att de val vi gör påverkar oss som individer
och vår resa - även kallad "livet". :-)
Jag väljer NUET!
Jag väljer att försöka leva varje dag som om den vore den sista,
att vårda nuet och värdera varje ögonblick med till exempel barnen och familjen.
Jag försöker säga "jag älskar Dig" så ofta som möjligt till mina närmsta,
att säga förlåt om jag sagt eller gjort något som sårat och jag vill aldrig skiljas som
ovän med någon - för vem vet vad som väntar runt hörnet?!
Vem kan säga med säkerhet att den är kvar här imorgon? Eller till jul? Eller om tio år?
Dessutom har jag valt och lovat mig själv att inte känna någon ånger.
Nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så ska jag inte känna sorg över sådant jag
alltid velat men inte vågat, kunnat eller hunnit göra. Nej, då vill jag känna mig tillfreds
med mig själv, det jag gjort och åstadkommit - att jag tagit tillvara på och utnyttjat min
tid efter bästa förmåga.
No regrets!
Kram,
Anna
"Att inte välja är också ett val."
Var tacksam!
Jag läser, begrundar och berörs...
Jag skrattar, gråter och beundrar...
Hon är så stark, så modig och så levnadsglad
- men samtidigt så sjuk...
Och ändå orkar hon dela med sig till alla oss andra,
av sina tankar och funderingar, sin ångest och vånda,
om stort och om smått - allt ifrån cellgifter till småbarnsträsk.
Och jag inser att jag inte har rätt att klaga på någonting över huvud taget!
Visst, jag har jävligt ont många gånger, och ja - jag blir både frustrerad och
förbaskad när jag inser mina begränsningar vad gäller synen. Och det vore
en underdrift att säga att det är lätt att få vardagen att flyta på smärtfritt, när man
har en 6-åring med ADHD...
Men so what?! Vi lever och mår bra och är (åtminstone här och nu) friska!
Och jag påminns om hur viktig hälsan är - utan den är ju faktiskt inte livet
värt mycket. För vad är väl mina (och många andras) krämpor, i jämförelse
med att leva med döden ständigt närvarande - att inte veta om man lever nästa
vecka, nästa månad eller så pass länge att man får se sina barn börja skolan
och bli vuxna?!
Jag lider verkligen med Charlotte och alla andra som går denna hårda kamp
mot den jävligaste sjukdomen av alla! Och med hjälp av hennes ord och erfarenheter
påminns jag om vad som verkligen är viktigt och betyder något här i livet och jag
känner mig oerhört ödmjuk och tacksam för den andra chans som jag fått till livet
- och jag gråter en skvätt för alla dom som inte har samma tur som jag...
Läs Charlottes blogg här!
"Livet har ingen annan mening än den vi ger det."
Jag skrattar, gråter och beundrar...
Hon är så stark, så modig och så levnadsglad
- men samtidigt så sjuk...
Och ändå orkar hon dela med sig till alla oss andra,
av sina tankar och funderingar, sin ångest och vånda,
om stort och om smått - allt ifrån cellgifter till småbarnsträsk.
Och jag inser att jag inte har rätt att klaga på någonting över huvud taget!
Visst, jag har jävligt ont många gånger, och ja - jag blir både frustrerad och
förbaskad när jag inser mina begränsningar vad gäller synen. Och det vore
en underdrift att säga att det är lätt att få vardagen att flyta på smärtfritt, när man
har en 6-åring med ADHD...
Men so what?! Vi lever och mår bra och är (åtminstone här och nu) friska!
Och jag påminns om hur viktig hälsan är - utan den är ju faktiskt inte livet
värt mycket. För vad är väl mina (och många andras) krämpor, i jämförelse
med att leva med döden ständigt närvarande - att inte veta om man lever nästa
vecka, nästa månad eller så pass länge att man får se sina barn börja skolan
och bli vuxna?!
Jag lider verkligen med Charlotte och alla andra som går denna hårda kamp
mot den jävligaste sjukdomen av alla! Och med hjälp av hennes ord och erfarenheter
påminns jag om vad som verkligen är viktigt och betyder något här i livet och jag
känner mig oerhört ödmjuk och tacksam för den andra chans som jag fått till livet
- och jag gråter en skvätt för alla dom som inte har samma tur som jag...
Läs Charlottes blogg här!
"Livet har ingen annan mening än den vi ger det."
Hundliv..
Hahaha... :-)
Ja, apropå hundväder och hundliv, så hittade jag ett ganska käckt litet test..! Själv är jag tydligen en Grand danois...
Men faktum är att en hel del faktiskt stämmer! :-)
"Grand danois är en stor, hög, uthållig och kraftig hund. Den är intelligent och mjuk, men också modig. En grand danios är vänlig, kärleksfull och trogen mot sin familj - i synnerhet mot barn. Grand Danois har ett stort behov av kroppskontakt med sin ägare och kan sitta i timtal i med huvudet i knät för att bli klappad. Dagens grand danois är en okomplicerad hund som inte har specifika aktivitetsbehov som måste tillfredsställas. Den behöver inte valla, jaga eller träna avancerad dressyr för att leva harmoniskt. Den behöver dock god omvårdnad, sällskap och promenader. Grand danois är vänlig till sin natur, den vill ha kroppskontakt och kan ligga länge länge med huvudet i matte eller husses knä och låta sig bli klappad. Grand danois älskar att ligga i sängen gotta sig och tror gärna att den är en knähund."
Testet hittar Du här
"För att få perspektiv på hur viktig man är i samhället borde alla skaffa en hund som dyrkar allt man gör och en katt som inte bryr sig!"
*****
...Och apropå väder, så blev vi skåningar glatt (?) överraskade igår när snön plötsligt började falla och åtminstone till barnens stora glädje dessutom lade sig och mamman fick naturligtvis släpa sig ut i pulkabacken med de små liven redan när de första flingorna föll..! :-)
Men det är något visst med snön och den lyser ju verkligen upp omgivningen!
"Människorna borde ta lärdom av snöflingorna:
Det finns inte två som är lika och ändå samarbetar de så utomordentligt när det gäller stora och viktiga företag,
som till exempel att ställa till trafikstockning!"
Ja, apropå hundväder och hundliv, så hittade jag ett ganska käckt litet test..! Själv är jag tydligen en Grand danois...
Men faktum är att en hel del faktiskt stämmer! :-)
"Grand danois är en stor, hög, uthållig och kraftig hund. Den är intelligent och mjuk, men också modig. En grand danios är vänlig, kärleksfull och trogen mot sin familj - i synnerhet mot barn. Grand Danois har ett stort behov av kroppskontakt med sin ägare och kan sitta i timtal i med huvudet i knät för att bli klappad. Dagens grand danois är en okomplicerad hund som inte har specifika aktivitetsbehov som måste tillfredsställas. Den behöver inte valla, jaga eller träna avancerad dressyr för att leva harmoniskt. Den behöver dock god omvårdnad, sällskap och promenader. Grand danois är vänlig till sin natur, den vill ha kroppskontakt och kan ligga länge länge med huvudet i matte eller husses knä och låta sig bli klappad. Grand danois älskar att ligga i sängen gotta sig och tror gärna att den är en knähund."
Testet hittar Du här
"För att få perspektiv på hur viktig man är i samhället borde alla skaffa en hund som dyrkar allt man gör och en katt som inte bryr sig!"
*****
...Och apropå väder, så blev vi skåningar glatt (?) överraskade igår när snön plötsligt började falla och åtminstone till barnens stora glädje dessutom lade sig och mamman fick naturligtvis släpa sig ut i pulkabacken med de små liven redan när de första flingorna föll..! :-)
Men det är något visst med snön och den lyser ju verkligen upp omgivningen!
"Människorna borde ta lärdom av snöflingorna:
Det finns inte två som är lika och ändå samarbetar de så utomordentligt när det gäller stora och viktiga företag,
som till exempel att ställa till trafikstockning!"
Just nu..
(Onsdag kväll ca 20.45...)
Just i detta nu,
känner jag mig som en äkta författare,
där jag sitter bekvämt tillbakalutad mot en hel
hög med fluffiga kuddar,
och känner pennans lätta tyngd mellan mina
fingrar,
handen rör sig fram och åter över papperet
i stearinljusets flämtande sken
och allting andas lugn, idyll och hopp...
... Det "enda" som kastar långa skuggor över
detta nuet är att;
* ryggen pajjade ihop fullständigt i eftermiddags,
jag kan knappt stå eller gå och har så ont att jag nästan
lipar (vilket är mycket ovanligt eftersom jag trots allt vant
mig - så gott det nu går! - vid alla smärtor efter så lång tid)
* sonen har redan trängt sig ner i sängen och ligger i vanlig
ordning tvärs över mig - och då menar jag verkligen
ovanpå mig (men den lille "prinsen" själv är naturligtvis
lyckligt ovetande om hur obekvämt och trångt det faktiskt är!)
* dottern har låtit som en mistlur till och från i två timmar och
mamman oroar sig lite grann över att eventuellt behöva
vara uppe med lilla "sessan" till typ klockan 3 inatt - igen...
* Slutligen - INGEN, inte ens jag själv, kommer någonsin att
kunna läsa det jag "skrivit" och ännu mindre
förstå att sörjan av bläck och bokstäver faktiskt var
genomtänkta ord och meningar, avsedda att beröra och
betyda något...
Och med detta sagt vill jag bara tillägga:
TACK Gode Gud (eller någon?!) för att det finns effektiva
smärtmediciner,
madrasser att lägga på golvet (till sig själv naturligtvis,
när barnen ockuperar sängen - igen..),
öronproppar och dörrar (för att dämpa barnskrik om natten..),
och min kära dator, som gör det möjligt för mig att skriva så
att både jag själv och andra kan förstå det! :-)
Blind, mamma och författardrömmar..
Jag har alltid älskat att skriva.
Ända sedan jag var liten, har jag skrivit - om stort och smått, dikter och noveller...
Om jag är arg, ledsen, glad - ja, då skriver jag om det och uttrycker mina känlsor i ord, på papper.
Skrivandet har en helande och nästan terapeutisk inverkan på mig, samtidigt som det är ett av mina absolut största intressen. Och just därför har jag också hunnit arbeta en del på tidning och hade fortfarande ambitionen att bli journalist och / eller författare när olyckan inträffade...
När jag låg där på sjukhuset och insåg att det var ett under att jag över huvud taget levde men att jag förmodligen aldrig skulle få tillbaka synen, så reagerade jag med att tycka att livet lika gärna kunde varit slut - för utan synen, vad var jag då?! Ja, jag tyckte helt enkelt j-t synd om mig själv - åtminstone i några dagar..
För sedan träffade jag för första gången mina underbara läkare - både min ögonläkare och min neurologläkare.
Och dessa två människor fick mig att inse att det faktiskt var ett mirakel att jag LEVDE och så sakteliga började jag fundera över meningen med att jag faktiskt var kvar här...
För eftersom någon eller något inte ansåg att jag var klar här på jorden än, så kanske samme någon också ansåg att jag hade något att bidra med - ett syfte??!
Så därför lovade jag mig själv tre saker ganska snabbt där jag låg i sjuksängen - tre saker som alltid betytt väldigt mycket för mig och som blev mål att sträva efter och uppnå under tillfrisknandet. Och det absolut första jag lovade mig själv var att skriva igen!
Det andra var att åter sitta i hästsadeln och det tredje var att resa...
Att bilda familj var ju fortfarande en dröm, men inget jag alls vågade tro på i den situationen jag befann mig - för vem skulle vilja inte bara ha ett förhållande med mig, utan dessutom få för sig att skaffa barn tillsammans med mig - jag, en funktionshindrad..!?
Hursomhelst, jag insåg förstås att det skulle bli svårt att skriva som vanligt, med penna och papper, men var snabb på tangentbordet och tänkte att det kanske fanns något sätt att skriva på datorn och därefter få det uppläst för sig. Och precis så blev det! Tack vare ett särskilt dataprogram, så kan jag både skriva och läsa på min dator - helt suveränt! Men jag ska villigt erkänna att jag verkligen saknar känslan - känslan av en riktigt bra penna placerad i högerhanden, som liksom flyger fram över papperet och bläcket flyter ut och bildar ord, meningar...
Att resa var ju inte något jättehinder, bortsett från det faktum att jag inte klarade av det på egen hand - men det löste sig på det lilla viset, att jag träffade "mannen i mitt liv" fyra månader efter olyckan och vi började resa lite varstans tillsammans! :-)
Och ungefär två år och ett barn (!) efter olyckan, kunde så även mitt tredje mål uppfyllas - jag satte mig åter i sadeln!
Ja, på så många sätt har mitt liv blivit rikare efter olyckan! Men samtidigt finns det ju även saker som jag saknar.. Som till exempel en så enkel och självklar sak som att skriva med penna på papper eller att ensam åka iväg med barnen till badhuset. Dock anser jag själv att jag faktiskt klarat mig riktigt bra under omständigheterna och nu kvarstår "bara" min författardröm.. :-)
Någon som vet någon som vill anställa en blind och värkbruten småbarnsmamma som journalist..?! :-)
Kramar,
Anna
Slutligen ett citat som väldigt tydligt påminner mig om min olycka och hur den påverkat mig...:
"Det är inte svårt att dö mitt uppe i livet,
men det är svårt att dö utan att verkligen ha levat!"
Ända sedan jag var liten, har jag skrivit - om stort och smått, dikter och noveller...
Om jag är arg, ledsen, glad - ja, då skriver jag om det och uttrycker mina känlsor i ord, på papper.
Skrivandet har en helande och nästan terapeutisk inverkan på mig, samtidigt som det är ett av mina absolut största intressen. Och just därför har jag också hunnit arbeta en del på tidning och hade fortfarande ambitionen att bli journalist och / eller författare när olyckan inträffade...
När jag låg där på sjukhuset och insåg att det var ett under att jag över huvud taget levde men att jag förmodligen aldrig skulle få tillbaka synen, så reagerade jag med att tycka att livet lika gärna kunde varit slut - för utan synen, vad var jag då?! Ja, jag tyckte helt enkelt j-t synd om mig själv - åtminstone i några dagar..
För sedan träffade jag för första gången mina underbara läkare - både min ögonläkare och min neurologläkare.
Och dessa två människor fick mig att inse att det faktiskt var ett mirakel att jag LEVDE och så sakteliga började jag fundera över meningen med att jag faktiskt var kvar här...
För eftersom någon eller något inte ansåg att jag var klar här på jorden än, så kanske samme någon också ansåg att jag hade något att bidra med - ett syfte??!
Så därför lovade jag mig själv tre saker ganska snabbt där jag låg i sjuksängen - tre saker som alltid betytt väldigt mycket för mig och som blev mål att sträva efter och uppnå under tillfrisknandet. Och det absolut första jag lovade mig själv var att skriva igen!
Det andra var att åter sitta i hästsadeln och det tredje var att resa...
Att bilda familj var ju fortfarande en dröm, men inget jag alls vågade tro på i den situationen jag befann mig - för vem skulle vilja inte bara ha ett förhållande med mig, utan dessutom få för sig att skaffa barn tillsammans med mig - jag, en funktionshindrad..!?
Hursomhelst, jag insåg förstås att det skulle bli svårt att skriva som vanligt, med penna och papper, men var snabb på tangentbordet och tänkte att det kanske fanns något sätt att skriva på datorn och därefter få det uppläst för sig. Och precis så blev det! Tack vare ett särskilt dataprogram, så kan jag både skriva och läsa på min dator - helt suveränt! Men jag ska villigt erkänna att jag verkligen saknar känslan - känslan av en riktigt bra penna placerad i högerhanden, som liksom flyger fram över papperet och bläcket flyter ut och bildar ord, meningar...
Att resa var ju inte något jättehinder, bortsett från det faktum att jag inte klarade av det på egen hand - men det löste sig på det lilla viset, att jag träffade "mannen i mitt liv" fyra månader efter olyckan och vi började resa lite varstans tillsammans! :-)
Och ungefär två år och ett barn (!) efter olyckan, kunde så även mitt tredje mål uppfyllas - jag satte mig åter i sadeln!
Ja, på så många sätt har mitt liv blivit rikare efter olyckan! Men samtidigt finns det ju även saker som jag saknar.. Som till exempel en så enkel och självklar sak som att skriva med penna på papper eller att ensam åka iväg med barnen till badhuset. Dock anser jag själv att jag faktiskt klarat mig riktigt bra under omständigheterna och nu kvarstår "bara" min författardröm.. :-)
Någon som vet någon som vill anställa en blind och värkbruten småbarnsmamma som journalist..?! :-)
Kramar,
Anna
Slutligen ett citat som väldigt tydligt påminner mig om min olycka och hur den påverkat mig...:
"Det är inte svårt att dö mitt uppe i livet,
men det är svårt att dö utan att verkligen ha levat!"
Morgonstund har guld i mun...?!
Dessa underbara morgnar...
Inte nog med att det fortfarande är nattsvart ute, stormen river, regnet piskar mot fönsterna och det är allmänt kallt och ruggigt såväl ute som inne och man själv känner sig som någonstans mellan nittio och döden...
Dessutom har jag en bindgalen 2-åring som hänger i taklampor och gardiner och föga förvånande även slår sig typ hela tiden, samt hennes ambivalenta storebror som ständigt åker känslomässig berg- och dalbana och gärna tar oss med på både en och flera åkturer, trots att vi för länge sedan blivit både yra och illamående av alla utförsbackar och snäva svängar... :-)
Nåja, efter regn sägs det ju komma solsken...!
Inte nog med att det fortfarande är nattsvart ute, stormen river, regnet piskar mot fönsterna och det är allmänt kallt och ruggigt såväl ute som inne och man själv känner sig som någonstans mellan nittio och döden...
Dessutom har jag en bindgalen 2-åring som hänger i taklampor och gardiner och föga förvånande även slår sig typ hela tiden, samt hennes ambivalenta storebror som ständigt åker känslomässig berg- och dalbana och gärna tar oss med på både en och flera åkturer, trots att vi för länge sedan blivit både yra och illamående av alla utförsbackar och snäva svängar... :-)
Nåja, efter regn sägs det ju komma solsken...!
Mörker..
Detta eviga mörker..
Vem f-n släckte lampan?!
S U C K ! ! !
Ja, den senaste tiden har onekligen varit väldigt mörk och dyster - och faktum är att jag (!?) just nu faktiskt längtar efter att få sätta fram alla ljusstakar och julstjärnor i fönsterna.
För någon snö som lyser upp lär väl vi skåningar få vänta både länge och väl på...?! :-)
Vem f-n släckte lampan?!
S U C K ! ! !
Ja, den senaste tiden har onekligen varit väldigt mörk och dyster - och faktum är att jag (!?) just nu faktiskt längtar efter att få sätta fram alla ljusstakar och julstjärnor i fönsterna.
För någon snö som lyser upp lär väl vi skåningar få vänta både länge och väl på...?! :-)
Julrushen närmar sig..
Jaha - då är det dags igen...
Årets mest hysteriska, stressande och pengakrävande högtid närmar sig. Det är också den högtid som kräver allra mest av oss rent socialt.
Men missförstå mig inte, jag tycker att julen är väldigt trevlig och mysig - ja, det vill säga när det väl är julafton och man sitter där som en zombie i tv-soffan framför Kalle Anka, fullständigt utschasad efter allt städande, pyntande, bakande, handlande och matlagande. Nedtyngd av alla krav och förväntningar - som ingen annan än jag själv står för, i min jakt på den "perfekta julen".
Och visst är det väl ändå märkligt att vi förbereder oss rigoröst i typ två månader - för en enda dag!? :-)
För när Kalle är slut, klapparna utdelade, magen fylld till bristningsgränsen av allt det goda från julbordet och barnen lyser med sin frånvaro och har försvunnit i ett moln av julpapper och diverse nya, ofta högljutt skränande, leksaker - ja, då är ju liksom själva "julen" som sådan över. Och ännu en gång frågar jag mig om det var värt det - och varje gång blir svaret detsamma; självklart är det värt allt blod, svett, tårar och stress, för att få se barnens ögon gnistra ikapp med stjärnorna av ren och skär förväntan! :-)
Och med den synen framför mig kastar jag mig nu ut i årets första julklappsinköpsrunda...!
............................................................................................................................................................................................................................
....Och shoppat har jag...! :-)
Men antalet julklappar får väl sägas vara ganska blygsamt i förhållande till hur många - och stora! - kassar jag nu släpat hem.. :-)
Fast å andra sidan blev det både finkläder och lucia-jox till barnen, vilket ju också "måste" införskaffas vid den här tiden på året. Och dessutom fyndade jag en vinterrock till mig själv till halva reapriset (och jajamensan, jag behövde faktiskt en ny! Min "gamla" blev nerdränkt av något onämnbart som inte gick bort i tvätten..). :-)
Men vad fasen - vi har ju inga fickor i den sista rocken... :-)
All tid tillsammans med dom vi älskar är värdefull - varje ögonblick är en stund som aldrig kommer åter.
Vårda och värdera varandra, tiden - och nuet!
Kram,
Anna
Årets mest hysteriska, stressande och pengakrävande högtid närmar sig. Det är också den högtid som kräver allra mest av oss rent socialt.
Men missförstå mig inte, jag tycker att julen är väldigt trevlig och mysig - ja, det vill säga när det väl är julafton och man sitter där som en zombie i tv-soffan framför Kalle Anka, fullständigt utschasad efter allt städande, pyntande, bakande, handlande och matlagande. Nedtyngd av alla krav och förväntningar - som ingen annan än jag själv står för, i min jakt på den "perfekta julen".
Och visst är det väl ändå märkligt att vi förbereder oss rigoröst i typ två månader - för en enda dag!? :-)
För när Kalle är slut, klapparna utdelade, magen fylld till bristningsgränsen av allt det goda från julbordet och barnen lyser med sin frånvaro och har försvunnit i ett moln av julpapper och diverse nya, ofta högljutt skränande, leksaker - ja, då är ju liksom själva "julen" som sådan över. Och ännu en gång frågar jag mig om det var värt det - och varje gång blir svaret detsamma; självklart är det värt allt blod, svett, tårar och stress, för att få se barnens ögon gnistra ikapp med stjärnorna av ren och skär förväntan! :-)
Och med den synen framför mig kastar jag mig nu ut i årets första julklappsinköpsrunda...!
............................................................................................................................................................................................................................
....Och shoppat har jag...! :-)
Men antalet julklappar får väl sägas vara ganska blygsamt i förhållande till hur många - och stora! - kassar jag nu släpat hem.. :-)
Fast å andra sidan blev det både finkläder och lucia-jox till barnen, vilket ju också "måste" införskaffas vid den här tiden på året. Och dessutom fyndade jag en vinterrock till mig själv till halva reapriset (och jajamensan, jag behövde faktiskt en ny! Min "gamla" blev nerdränkt av något onämnbart som inte gick bort i tvätten..). :-)
Men vad fasen - vi har ju inga fickor i den sista rocken... :-)
All tid tillsammans med dom vi älskar är värdefull - varje ögonblick är en stund som aldrig kommer åter.
Vårda och värdera varandra, tiden - och nuet!
Kram,
Anna
Älskade lilla skrutt-fia.. :-)
Stackars lilla prinsessa...
I nästan två veckor har den lilla kraken nu varit förstoppad och i två dagar till ska vi nu kämpa med diverse laxeringsmedel och salvor, innan läkaren ringer igen. Och om det då fortfarande inte "hänt" något, så utlovades tuffare tag..
Och som om det inte vore illa nog att ha ont i magen och varken kunna äta eller dricka, så var hon igår ännu mera dumdristig och våghalsig än vanligt, vilket slutade med att hon först slog kinden så hårt att det blev en riktig, blålila, bula. Därefter blev det en bloddrypande smäll mot munnen, som följdes av en vurpa då hon slog i huvudet och denna tragikkomiska lilla följetong avslutades med att hon även slog sitt knä... Suck!
Men men - hon hänger aldrig läpp särskilt länge och när väl nappen satt på plats och "Nicke & Nilla" sjöng julsånger på tv:n, så var det bra igen. :-) Eller som hon själv uttrycker det när tårarna tar slut; "så", kort och gott! :-)
.... Eller som min min mor och mormor med flera skulle ha sagt; "Det går över tills Du gifter Dig!"
Helg - och gåsamiddag..
Ännu en helg som representerade alla årstider och väderlekar... :-)
Och på lördagen firades både Mårten Gås och vår far i dubbel bemärkelse, eftersom han fyllde år på Fars Dag.
Så vi packade in två hyperaktiva och överjävliga pojkar samt en förstoppad och frustrerad flicka i bilen och styrde kosan mot min ena systers hem (det är nämligen hon som, på allra bästa sätt!, axlat vår mor´s roll och numera tillagar den årliga gåsen), i tron att vi skulle avnjuta en lugn och god middag...
(Att man ALDRIG lär sig..!?)
...Och gott var det kan jag lova!!! Men lugnt...!!?
HERREGUD säger jag bara!!! Om jag säger som så - efter en knapp timme och efter att ha slängt i sig maten mellan alla varv jag/vi var upp och jagade T i någon trappa eller öppna spisen alternativt försökte styra upp A när han låg och snurrade och skrek på golvet, så var både jag och mannen mer än lovligt sugna på att ge upp och åka hem!
Och då hör det till saken att min kära syster var så omtänksam och hade den goda smaken att bjuda redan till
klockan 16, just med tanke på och hänsyn till våra glin...
Hmm - ja, vi föräldrar ser redan fram emot "kalkonsittningen" om ett par veckor... En timme senare är vi då bjudna och dessutom är det förlagt till en trång liten tvårumslägenhet... KALKON var namnet..! :-)
Och på lördagen firades både Mårten Gås och vår far i dubbel bemärkelse, eftersom han fyllde år på Fars Dag.
Så vi packade in två hyperaktiva och överjävliga pojkar samt en förstoppad och frustrerad flicka i bilen och styrde kosan mot min ena systers hem (det är nämligen hon som, på allra bästa sätt!, axlat vår mor´s roll och numera tillagar den årliga gåsen), i tron att vi skulle avnjuta en lugn och god middag...
(Att man ALDRIG lär sig..!?)
...Och gott var det kan jag lova!!! Men lugnt...!!?
HERREGUD säger jag bara!!! Om jag säger som så - efter en knapp timme och efter att ha slängt i sig maten mellan alla varv jag/vi var upp och jagade T i någon trappa eller öppna spisen alternativt försökte styra upp A när han låg och snurrade och skrek på golvet, så var både jag och mannen mer än lovligt sugna på att ge upp och åka hem!
Och då hör det till saken att min kära syster var så omtänksam och hade den goda smaken att bjuda redan till
klockan 16, just med tanke på och hänsyn till våra glin...
Hmm - ja, vi föräldrar ser redan fram emot "kalkonsittningen" om ett par veckor... En timme senare är vi då bjudna och dessutom är det förlagt till en trång liten tvårumslägenhet... KALKON var namnet..! :-)
Drömmen om att bli smärtfri..
"På vilket sätt har synförlusten förbättrat Din livskvalitet"?
...En svår, för att inte säga omöjlig, fråga att svara på.
Men dock - jag funderade både länge och väl och sade sen att jag absolut tror att hela olyckan faktiskt på flera sätt gjort mig till en bättre människa och jag har definitivt blivit bättre på att ta tillvara på livet och försöka leva här och nu.
Även om jag fick lära mig den hårda vägen, så har det kommit en hel del gott ur allting.
Jag har fått ett annat perspektiv på allt och försöker numera lägga tyngdpunkten på det som verkligen är viktigt och betydelsefullt för mig.
Efter denna utläggning säger frågeställaren;
"Visst är det märkligt att Du ens funderar på frågan, med tanke på att om någon frågat Dig före olyckan hur Du hade trott att en synförlust skulle påverkat Din livskvalitet positivt, så hade Du med all sannolikhet tyckt att det var en ovanligt korkad fråga och menat att något sådant skulle aldrig kunna förbättra livskvalitén"..?!
Orden kommer från doktor Åke Nyström.
Han är, som höres, från Sverige men bor och arbetar i USA. Och hans Triggerpunkts-kirurgi har de senaste åren förändrat livet till det bättre för många människor.
Och häromdagen var det min tur att träffa denne sympatiske och frispråkige läkare, för att undersöka huruvida en sådan operation skulle kunna hjälpa mig och minska mina smärtor.
Efter en stunds småprat och allmän frågestund samt två stycken mindre bekväma sprutor / blockeringar i min trasiga axel, så konstaterade han att jag sannolikt skulle kunna bli hjälpt av en operation.
Inte mycket att tveka på, efter att ha levt med alla dessa smärtor dygnet runt i snart åtta år!
Även om det finns en liten risk att man inte blir bättre eller till och med försämras av ingreppet, så är jag beredd att prova - minsta lilla förbättring skulle betyda så oerhört mycket för mig och min livskvalitet!
Den största nackdelen med det hela är att jag måste åka till USA och Omaha, Nebraska Medical Center, för att bli opererad. Och hela "kalaset" går dessutom på ca 50 000 kronor - men jag är absolut beredd att ge det en chans!
För som sagt, finns det någon som helst liten möjlighet att åtminstone reducera smärtorna (och därmed även dagens höga medicinintag), så är det värt mer än alla pengar i världen för mig!
Att leva med smärtor i den omfattning och utsträckning som jag och många andra gör, kan knäcka den starkaste och påverkar i allra högsta grad både individen och dess omgivning, livet och livskvalitén.
Så nu hoppas undertecknad på en liten utflykt till Omaha / Nebraska... :-)
Kram,
Anna
DU är den viktigaste personen i Ditt liv! :-)
...En svår, för att inte säga omöjlig, fråga att svara på.
Men dock - jag funderade både länge och väl och sade sen att jag absolut tror att hela olyckan faktiskt på flera sätt gjort mig till en bättre människa och jag har definitivt blivit bättre på att ta tillvara på livet och försöka leva här och nu.
Även om jag fick lära mig den hårda vägen, så har det kommit en hel del gott ur allting.
Jag har fått ett annat perspektiv på allt och försöker numera lägga tyngdpunkten på det som verkligen är viktigt och betydelsefullt för mig.
Efter denna utläggning säger frågeställaren;
"Visst är det märkligt att Du ens funderar på frågan, med tanke på att om någon frågat Dig före olyckan hur Du hade trott att en synförlust skulle påverkat Din livskvalitet positivt, så hade Du med all sannolikhet tyckt att det var en ovanligt korkad fråga och menat att något sådant skulle aldrig kunna förbättra livskvalitén"..?!
Orden kommer från doktor Åke Nyström.
Han är, som höres, från Sverige men bor och arbetar i USA. Och hans Triggerpunkts-kirurgi har de senaste åren förändrat livet till det bättre för många människor.
Och häromdagen var det min tur att träffa denne sympatiske och frispråkige läkare, för att undersöka huruvida en sådan operation skulle kunna hjälpa mig och minska mina smärtor.
Efter en stunds småprat och allmän frågestund samt två stycken mindre bekväma sprutor / blockeringar i min trasiga axel, så konstaterade han att jag sannolikt skulle kunna bli hjälpt av en operation.
Inte mycket att tveka på, efter att ha levt med alla dessa smärtor dygnet runt i snart åtta år!
Även om det finns en liten risk att man inte blir bättre eller till och med försämras av ingreppet, så är jag beredd att prova - minsta lilla förbättring skulle betyda så oerhört mycket för mig och min livskvalitet!
Den största nackdelen med det hela är att jag måste åka till USA och Omaha, Nebraska Medical Center, för att bli opererad. Och hela "kalaset" går dessutom på ca 50 000 kronor - men jag är absolut beredd att ge det en chans!
För som sagt, finns det någon som helst liten möjlighet att åtminstone reducera smärtorna (och därmed även dagens höga medicinintag), så är det värt mer än alla pengar i världen för mig!
Att leva med smärtor i den omfattning och utsträckning som jag och många andra gör, kan knäcka den starkaste och påverkar i allra högsta grad både individen och dess omgivning, livet och livskvalitén.
Så nu hoppas undertecknad på en liten utflykt till Omaha / Nebraska... :-)
Kram,
Anna
DU är den viktigaste personen i Ditt liv! :-)
Dimma, dis o duggregn...
Ja, ännu en dag är det sannerligen de "tre D:na" - Dimma, Dis och Duggregn..!
Och så den obligatoriska, skånska blåsten naturligtvis!
Med andra ord inga uppiggande vibbar utanför fönstret - och knappast här inne heller... :-)
Mina förhoppningar om att få åtminstone några timmars sömn inatt, grusades snabbt redan tidigt igårkväll och ännu en natt kånkade jag runt med liten, ledsen dotter i famnen och bad högre makter och lite sömn - och råd! :-)
För hur behåller man förståndet, när man natt efter natt luras på många timmars sömn, samtidigt som man försöker sköta hem och barn - barn som dessutom av förklarliga skäl är mera krävande än andra..?!
Nåja, eftersom ingen bättring skett fick jag följa gårdagsläkarens råd om att istället ringa till barnmottagningen idag.
Och den stackars lilla jäntan blev återigen skräckslagen och megaledsen vid blotta åsynen av läkarrockarna..
Men lite klokare blev vi i alla fall (förhoppningsvis!) - det verkar som den lilla kraken är förstoppad... Inte ett dugg konstigt i så fall att hon haft svårt att koppla av och sova och inte velat äta! Och nu tänker säkert någon "Varför har Du inte anat att hon kunde vara förstoppad?" Därför att hon trots allt haft lite utgifter... Om än i liten och kompakt skala, om Ni förstår..!? :-)
Hursomhelst, nu ska vi prova med lite mediciner för detta och så återkommer läkaren på telefon imorgon - och vi håller tummarna för att tösabiten ska bli hjälpt av detta och att vi kan få lite välförtjänt och efterlängtad sömn inatt!
En sak som slog mig, där vi satt i väntrummet i förmiddags, var att jag på detta viset får en riktig lattjo-lajban-vecka...
I måndags var det tandläkaren med Anthony, igår vårdcentralen med Thess, idag barnmottagningen på lasarettet med Thess, imorgon möte med socionomen på BUP på förmiddagen och läkarundersökning för eventuell trigger-punkt-kirurgi för egen räkning och på fredag möte på BUP tillsammans med skolpersonalen... Hej och hå!
Men men - imorgon är en annan dag (då jag förhoppningsvis även hunnit få lite sömn!?) och tar man det bara dag för dag och en liten bit i taget, så ska nog förståndet kunna räddas och en hel del positivt och givande komma ut ur det!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Och så den obligatoriska, skånska blåsten naturligtvis!
Med andra ord inga uppiggande vibbar utanför fönstret - och knappast här inne heller... :-)
Mina förhoppningar om att få åtminstone några timmars sömn inatt, grusades snabbt redan tidigt igårkväll och ännu en natt kånkade jag runt med liten, ledsen dotter i famnen och bad högre makter och lite sömn - och råd! :-)
För hur behåller man förståndet, när man natt efter natt luras på många timmars sömn, samtidigt som man försöker sköta hem och barn - barn som dessutom av förklarliga skäl är mera krävande än andra..?!
Nåja, eftersom ingen bättring skett fick jag följa gårdagsläkarens råd om att istället ringa till barnmottagningen idag.
Och den stackars lilla jäntan blev återigen skräckslagen och megaledsen vid blotta åsynen av läkarrockarna..
Men lite klokare blev vi i alla fall (förhoppningsvis!) - det verkar som den lilla kraken är förstoppad... Inte ett dugg konstigt i så fall att hon haft svårt att koppla av och sova och inte velat äta! Och nu tänker säkert någon "Varför har Du inte anat att hon kunde vara förstoppad?" Därför att hon trots allt haft lite utgifter... Om än i liten och kompakt skala, om Ni förstår..!? :-)
Hursomhelst, nu ska vi prova med lite mediciner för detta och så återkommer läkaren på telefon imorgon - och vi håller tummarna för att tösabiten ska bli hjälpt av detta och att vi kan få lite välförtjänt och efterlängtad sömn inatt!
En sak som slog mig, där vi satt i väntrummet i förmiddags, var att jag på detta viset får en riktig lattjo-lajban-vecka...
I måndags var det tandläkaren med Anthony, igår vårdcentralen med Thess, idag barnmottagningen på lasarettet med Thess, imorgon möte med socionomen på BUP på förmiddagen och läkarundersökning för eventuell trigger-punkt-kirurgi för egen räkning och på fredag möte på BUP tillsammans med skolpersonalen... Hej och hå!
Men men - imorgon är en annan dag (då jag förhoppningsvis även hunnit få lite sömn!?) och tar man det bara dag för dag och en liten bit i taget, så ska nog förståndet kunna räddas och en hel del positivt och givande komma ut ur det!
Ha en bra dag!
Kram,
Anna
Suck, stön, jämmer o elände..!
S U C K ! ! !
Varför måste denna årstiden, utöver regn och rusk och mörker och kyla, även innebära en massa bacillusker av allehanda och svårbotade slag och göra alla oss småbarnsföräldrar ännu mera trötta, slitna och hålögda än vi redan är?! :-)
Det känns som att vi varit sjuka i evigheter nu! Men - å andra sidan så är det väl inte helt fel.. Med tanke på att vi är sjuka en i taget (och vissa samtidigt) och sedan börjar om från början igen, så blir det ju ganska lång tid sammanlagt som vi haft diverse sjukor här i huset.
Och nu är det alltså dags........ Igen........ Med Thess......... Igen....
Hon är inte särskilt intresserad av varken mat eller sömn, men är ju samtidigt så vansinnigt trött att hon inte vet var hon ska bli av - men till följd av övertröttheten så kan hon ironiskt nog inte somna, och resten kan säkert vem som helst räkna ut...! :-)
Antalet timmars sömn som jag (och dottern) fått sedan i lördags går att räkna på en hand och natten till idag var ett äkta skräckexempel - medans resten av huset försökte sova, så satt jag som en rullad allers i tv-soffan med en obstinat och sömnvägrande dotter, som inte gav vika förrän klockan tre imorse...
Ja, livet är sannerligen en fest..!
Kramisar,
trött mamma... :-)
"Det är inte åren i Ditt liv som räknas,
utan livet i Dina år".
Varför måste denna årstiden, utöver regn och rusk och mörker och kyla, även innebära en massa bacillusker av allehanda och svårbotade slag och göra alla oss småbarnsföräldrar ännu mera trötta, slitna och hålögda än vi redan är?! :-)
Det känns som att vi varit sjuka i evigheter nu! Men - å andra sidan så är det väl inte helt fel.. Med tanke på att vi är sjuka en i taget (och vissa samtidigt) och sedan börjar om från början igen, så blir det ju ganska lång tid sammanlagt som vi haft diverse sjukor här i huset.
Och nu är det alltså dags........ Igen........ Med Thess......... Igen....
Hon är inte särskilt intresserad av varken mat eller sömn, men är ju samtidigt så vansinnigt trött att hon inte vet var hon ska bli av - men till följd av övertröttheten så kan hon ironiskt nog inte somna, och resten kan säkert vem som helst räkna ut...! :-)
Antalet timmars sömn som jag (och dottern) fått sedan i lördags går att räkna på en hand och natten till idag var ett äkta skräckexempel - medans resten av huset försökte sova, så satt jag som en rullad allers i tv-soffan med en obstinat och sömnvägrande dotter, som inte gav vika förrän klockan tre imorse...
Ja, livet är sannerligen en fest..!
Kramisar,
trött mamma... :-)
"Det är inte åren i Ditt liv som räknas,
utan livet i Dina år".
Tandtrollen borta..!
WOW!!!
Gissa om denna mamman var stolt så hon nästan grät denna dag, när sonen för första gången gick till tandläkaren för att laga två tänder - utan bedövning, med borr och allt annat som hör till, låg han alldeles stilla och utan att säga ett knyst! :-) Det var så imponerande och jag blev helt rörd. För min lille kille har genom åren hunnit gå igenom en hel del skräckexempel hos både läkare och tandläkare och var väldigt ängslig och rädd även idag - men skötte sig alltså helt exemplariskt! Och mamma var minst lika lättad som sonen när vi gick därifrån.. :-) Hahaha.. Ja, vad hade man inte gjort för att skona sina barn från smärtor, sjukdomar och obehag?!
Och en annan och mycket positiv sak med min käre A, som visat sig senaste dagarna, är att han plötsligt faktiskt både tycker om och kan bibehålla koncentrationen (åtminstone en stund!) och bygga med lego. :-) Han satt till och med helt ensam och läste efter beskrivningen till en av figurerna häromdagen! Ett stort steg för honom må jag säga :-).
När jag ändå är inne på sonen, så kan jag också berätta att BUP i fredags ringde upp mig och berättade att även dom hade tröttnat på skolans nonchalans inför allas våra försök att kontakta dom och informera dom om Anthony´s situation och behov, så nu hade de helt sonika bokat in oss alla för ett möte på fredag! Äntligen händer det något! Så nu hoppas jag bara att skolan ställer upp och skickar in berörd personal till denna träff och att personalen därefter får en bättre förståelse för Anthony - och kanske även oss föräldrar...! :-)
Önskar Er alla en skön och avkopplande kväll (det vill säga utan bindgalna ungar som är så övertrötta att de inte kan sova, utan bara skriker, sprallar och gnäller...!)! :-)
//Anna
"...Du är vacker mamma....!" (sonens ord klockan halvsju imorse, när mamman kände sig allt utom just detta! Men oj, vad han är vacker och vad hela dagen blev vacker - ja, det mesta blev helt enkelt vackert en sådan här dag, när allting gick så smärtfritt hos tandläkaren! :-) Det är inte särskilt mycket som behövs för att sätta lite guldkant på vardagen.. Inte mycket alls!)
Gissa om denna mamman var stolt så hon nästan grät denna dag, när sonen för första gången gick till tandläkaren för att laga två tänder - utan bedövning, med borr och allt annat som hör till, låg han alldeles stilla och utan att säga ett knyst! :-) Det var så imponerande och jag blev helt rörd. För min lille kille har genom åren hunnit gå igenom en hel del skräckexempel hos både läkare och tandläkare och var väldigt ängslig och rädd även idag - men skötte sig alltså helt exemplariskt! Och mamma var minst lika lättad som sonen när vi gick därifrån.. :-) Hahaha.. Ja, vad hade man inte gjort för att skona sina barn från smärtor, sjukdomar och obehag?!
Och en annan och mycket positiv sak med min käre A, som visat sig senaste dagarna, är att han plötsligt faktiskt både tycker om och kan bibehålla koncentrationen (åtminstone en stund!) och bygga med lego. :-) Han satt till och med helt ensam och läste efter beskrivningen till en av figurerna häromdagen! Ett stort steg för honom må jag säga :-).
När jag ändå är inne på sonen, så kan jag också berätta att BUP i fredags ringde upp mig och berättade att även dom hade tröttnat på skolans nonchalans inför allas våra försök att kontakta dom och informera dom om Anthony´s situation och behov, så nu hade de helt sonika bokat in oss alla för ett möte på fredag! Äntligen händer det något! Så nu hoppas jag bara att skolan ställer upp och skickar in berörd personal till denna träff och att personalen därefter får en bättre förståelse för Anthony - och kanske även oss föräldrar...! :-)
Önskar Er alla en skön och avkopplande kväll (det vill säga utan bindgalna ungar som är så övertrötta att de inte kan sova, utan bara skriker, sprallar och gnäller...!)! :-)
//Anna
"...Du är vacker mamma....!" (sonens ord klockan halvsju imorse, när mamman kände sig allt utom just detta! Men oj, vad han är vacker och vad hela dagen blev vacker - ja, det mesta blev helt enkelt vackert en sådan här dag, när allting gick så smärtfritt hos tandläkaren! :-) Det är inte särskilt mycket som behövs för att sätta lite guldkant på vardagen.. Inte mycket alls!)
