31 maj..
Det är lördag...
Klockan är halvsex...
Och ALLA är vakna. Ja, det vill säga alla - utom gubben, katten och resten av byn...
Kvartisex sitter en hålögd morsa, med sedvanlig huvudvärk och svidande ögon efter den tredje natten med rejäl sömnbrist eftersom båda barnen haft den dåliga smaken att bli sjuka - mitt i värsta sommaren! - och håller kaffekoppen i ett krampaktigt grepp som om hela livet vilar på dess existens, och lyssnar på sina supervakna, oförskämt pigga och högljutt pladdrande ungar, som då och då tjuter till av förtjusning - de är redan i full färd med att måla med vattenfärger...
På papper, bord, sig själva - och jaha, där åkte ännu ett glas missfärgat vatten i golvet!
Tio-i-sex har jag dessutom hunnit bli hjälte, iförd den föga smickrande lilla "nattdressen" bestående av linne och shorts (men jag behövde ju knappast oroa mig - ingen normal människa i grannskapet är uppe denna tid en lördagmorgon!), då jag inför mina storögda barn med säkra steg kliver ut och räddar den lilla gråsparvsungen som nyss dånade in i köksfönstret. Den lilla kraken sitter alldeles stilla på plattorna nedanför fönstret och jag kan inte låta bli att undra om den är mest chockad över sitt störtdyk eller den skräckinjagande uppenbarelse jag är denna arla lördagsmorgon...
Hursomhelst - jag tog det lilla livet och bar in i lite skyddande buskage, där den förhoppningsvis kan återhämta sig, skyddad ifrån katternas lustfyllda käftar och det är inte utan att jag känner mig lite nöjd som den djurvän jag är, när jag ser på barnen hur snäll och duktig de tyckte att mamma nyss var!
Klockan halvsju står vattenfärgerna övergivna kvar på köksbordet tillsammans med de konstverk som hann tillverkas (mestadels med hjälp av fingrarna förstås!).
Jag har hunnit hälla i mig imponerande mycket kaffe (dock utan någon vidare effekt), barnen har hunnit bråka i flera omgångar, Mora Träsk skränar ännu en gång från tv:n och huvudvärken förvärras betydligt, T är redan så trött att hon vill gå och sova igen och jag kan inte låta bli att stilla undra...;
Den där semestern som väntar om precis tre veckor - hur vilosam och fröjdefull kommer den egentligen att bli?!
Men det är klart - ska jag gå upp med ungarna klockan fem om morgnarna även då, så lär ju både jag och barnen att vara redo att sova för natten typ vid sju om kvällarna, och då blir ju åtminstone vi utvilade - eller...??!
Suck... Ja, det där med att "fånga dagen" har definitivt fått en ny och nästan löjlig innebörd.. :-) !
Kram,
Anna.
Klockan är halvsex...
Och ALLA är vakna. Ja, det vill säga alla - utom gubben, katten och resten av byn...
Kvartisex sitter en hålögd morsa, med sedvanlig huvudvärk och svidande ögon efter den tredje natten med rejäl sömnbrist eftersom båda barnen haft den dåliga smaken att bli sjuka - mitt i värsta sommaren! - och håller kaffekoppen i ett krampaktigt grepp som om hela livet vilar på dess existens, och lyssnar på sina supervakna, oförskämt pigga och högljutt pladdrande ungar, som då och då tjuter till av förtjusning - de är redan i full färd med att måla med vattenfärger...
På papper, bord, sig själva - och jaha, där åkte ännu ett glas missfärgat vatten i golvet!
Tio-i-sex har jag dessutom hunnit bli hjälte, iförd den föga smickrande lilla "nattdressen" bestående av linne och shorts (men jag behövde ju knappast oroa mig - ingen normal människa i grannskapet är uppe denna tid en lördagmorgon!), då jag inför mina storögda barn med säkra steg kliver ut och räddar den lilla gråsparvsungen som nyss dånade in i köksfönstret. Den lilla kraken sitter alldeles stilla på plattorna nedanför fönstret och jag kan inte låta bli att undra om den är mest chockad över sitt störtdyk eller den skräckinjagande uppenbarelse jag är denna arla lördagsmorgon...
Hursomhelst - jag tog det lilla livet och bar in i lite skyddande buskage, där den förhoppningsvis kan återhämta sig, skyddad ifrån katternas lustfyllda käftar och det är inte utan att jag känner mig lite nöjd som den djurvän jag är, när jag ser på barnen hur snäll och duktig de tyckte att mamma nyss var!
Klockan halvsju står vattenfärgerna övergivna kvar på köksbordet tillsammans med de konstverk som hann tillverkas (mestadels med hjälp av fingrarna förstås!).
Jag har hunnit hälla i mig imponerande mycket kaffe (dock utan någon vidare effekt), barnen har hunnit bråka i flera omgångar, Mora Träsk skränar ännu en gång från tv:n och huvudvärken förvärras betydligt, T är redan så trött att hon vill gå och sova igen och jag kan inte låta bli att stilla undra...;
Den där semestern som väntar om precis tre veckor - hur vilosam och fröjdefull kommer den egentligen att bli?!
Men det är klart - ska jag gå upp med ungarna klockan fem om morgnarna även då, så lär ju både jag och barnen att vara redo att sova för natten typ vid sju om kvällarna, och då blir ju åtminstone vi utvilade - eller...??!
Suck... Ja, det där med att "fånga dagen" har definitivt fått en ny och nästan löjlig innebörd.. :-) !
Kram,
Anna.
Egentid...
Aaaaaahhh....
En nöjd, belåten och lättad suck undslipper mig, när jag konstaterar att båda busungarna sover klockan halvåtta på kvällen.
Mmmm... - äntligen lite egentid! Kanske lyxa med ett bad, skriva lite eller varför inte umgås lite med gubben, se en bra film och liksom vara man och kvinna, typ..?!
Hmmm.... Angenäma bekymmer, vilket ska jag välja....??
HALLÅ!?! Sen vaknade jag med filten i örat...
Vaddå egentid?! Finns det någon kvinna eller småbarnsmamma som vet eller förstår innebörden av det ordet?! :-)
"Egentid".... Jaa, det har jag ju dom tre gångerna om dagen som jag typ går på toaletten - fast det är klart, då är ju alltid minst ett av barnen också med...
Eller; .."Oh, ja - jag hade så mysigt idag - jag fick en massa egentid när mor passade barnen några timmar. Så då passade jag på att åkat och storhandla, städa hela huset, renbädda alla sängar, putsa fönster, rensa garderober, fixa i trädgården...." Wow - vilken lyx och storartad egotripp! :-)
Hmm.. Nåja - det här är väl något som hör småbarnsträsket till! (Eller?!)
Hursomhelst, så har jag redan valt bort i stort sett allt det jag ifrån början fantiserade om och rationaliserat om lite...
Nu har jag ju hunnit skriva lite, gubben sitter i soffan några meter ifrån mig (vilket ju ändå innebär att vi umgåtts en stund, eller?!) och nu är jag lika trött som ungarna var för typ en halvtimme sen...
Med andra ord - ännu en kväll går denna svensken och lägger sig löjligt tidigt! :-) Men å andra sidan så jämnar det ut sig, eftersom jag (läs "barnen") även går upp löjligt tidigt...
Nåja - det kommer väl ett liv efter småbarnsträsket hoppas jag! ....Eller...??? :-)
Trötta kramar,
Anna
"Igårkväll smidde jag tusen planer och imorse gjorde jag som vanligt...." :-)
En nöjd, belåten och lättad suck undslipper mig, när jag konstaterar att båda busungarna sover klockan halvåtta på kvällen.
Mmmm... - äntligen lite egentid! Kanske lyxa med ett bad, skriva lite eller varför inte umgås lite med gubben, se en bra film och liksom vara man och kvinna, typ..?!
Hmmm.... Angenäma bekymmer, vilket ska jag välja....??
HALLÅ!?! Sen vaknade jag med filten i örat...
Vaddå egentid?! Finns det någon kvinna eller småbarnsmamma som vet eller förstår innebörden av det ordet?! :-)
"Egentid".... Jaa, det har jag ju dom tre gångerna om dagen som jag typ går på toaletten - fast det är klart, då är ju alltid minst ett av barnen också med...
Eller; .."Oh, ja - jag hade så mysigt idag - jag fick en massa egentid när mor passade barnen några timmar. Så då passade jag på att åkat och storhandla, städa hela huset, renbädda alla sängar, putsa fönster, rensa garderober, fixa i trädgården...." Wow - vilken lyx och storartad egotripp! :-)
Hmm.. Nåja - det här är väl något som hör småbarnsträsket till! (Eller?!)
Hursomhelst, så har jag redan valt bort i stort sett allt det jag ifrån början fantiserade om och rationaliserat om lite...
Nu har jag ju hunnit skriva lite, gubben sitter i soffan några meter ifrån mig (vilket ju ändå innebär att vi umgåtts en stund, eller?!) och nu är jag lika trött som ungarna var för typ en halvtimme sen...
Med andra ord - ännu en kväll går denna svensken och lägger sig löjligt tidigt! :-) Men å andra sidan så jämnar det ut sig, eftersom jag (läs "barnen") även går upp löjligt tidigt...
Nåja - det kommer väl ett liv efter småbarnsträsket hoppas jag! ....Eller...??? :-)
Trötta kramar,
Anna
"Igårkväll smidde jag tusen planer och imorse gjorde jag som vanligt...." :-)
A och hans medicin...
A har nu tagit sin medicin i 10 dagar.
Och för den eller dom som trodde eller oroade sig för att han skulle förvandlas till ett apatiskt, nerdrogat och håglöst kolli, kan jag nu lugna er (och mig själv!) med att han i stort sett är sig lik - på gott och ont... :-)
Faktum är att han stundtals uppvisar ännu värre symptom och är ännu mera hyperaktiv än förut (enligt medicininformationen händer detta i "undantagsfall" = självklart just vår unge!).
Munnen går oavbrutet - A har alltid pratat mycket, men inte i närheten av den "mundiarrén" som nu kommer ur grötinkastet!
Och så har vi ju det här med biverkningar..
Den stackars pågen har redan hunnit få både huvudvärk och magont i flera omgångar, aptiten som redan innan var dålig är nu helt usel och A är inte sugen på någonting, typ.
Dessutom är vredesutbrotten flera och värre än någonsin förr... Och det jag tycker är allra mest obehagligt med dessa, är att när A blir arg (vilket ju tyvärr inträffar ganska ofta), blir han numera så ursinnig och upprörd att han skakar i hela kroppen samtidigt som han riktigt vrålar ut sin frustration. Det är så hjärtskärande att se hur den lille, tunne kroppen på ett såpass litet barn, kan innehålla så mycket vrede och känslor!
Och vid dessa tillfällen kan jag inte undvika att fundera på hur det kommer att bli i framtiden...
I dagsläget är ju A trots allt bara knappt sex år - hur kommer vreden att ta sig uttryck när han är till exempel tio år?!
Usch ja, det där med att "små barn är små bekymmer och stora barn stora bekymmer", får genast en ny och tyngre innebörd för mig.
Men naturligtvis hoppas vi att vi ska kunna hjälpa A redan nu och att han (vi) därför inte ska behöva få några större bekymmer längre upp i åldrarna.
Och just nu handlar det alltså om medicinens vara eller inte vara...
För lika lite som vi vill se vår lille pojke nerdrogad, så vill vi ju heller inte att symptomen förvärras och att han dessutom ska behöva må dåligt fysiskt också!
Nu väntar första uppföljningen efter medicinstarten på fredag för att kolla hans värden och då tänker jag förstås även ta upp alla frågor och farhågor som dykt upp under senaste veckan. Vi måste ju tro på att hjälp och förbättring finns inom räckhåll!?
Som tur är, så finns det ju en hel del ljusglimtar också! För det första - och viktigast nästan! - är A själv superduktig och noga med sin medicin (han som förr totalvägrat allt sådant!). Och för det andra, så har vi nu en lång, härlig sommar med en massa roliga aktiviteter framför oss - till att börja med så blir det en vecka i "Turkistan" i juni, härligt! :-)
Och idag kom minsann Taxfree-katalogen - det är ju halva nöjet med en resa! Så nu ska denna kroppen sätta sig ute i solen och bläddra lite och drömma sig bort en stund...
Kram,
Anna
"Innan man går in i en strid måste man tro på anledningen till den..."
Och för den eller dom som trodde eller oroade sig för att han skulle förvandlas till ett apatiskt, nerdrogat och håglöst kolli, kan jag nu lugna er (och mig själv!) med att han i stort sett är sig lik - på gott och ont... :-)
Faktum är att han stundtals uppvisar ännu värre symptom och är ännu mera hyperaktiv än förut (enligt medicininformationen händer detta i "undantagsfall" = självklart just vår unge!).
Munnen går oavbrutet - A har alltid pratat mycket, men inte i närheten av den "mundiarrén" som nu kommer ur grötinkastet!
Och så har vi ju det här med biverkningar..
Den stackars pågen har redan hunnit få både huvudvärk och magont i flera omgångar, aptiten som redan innan var dålig är nu helt usel och A är inte sugen på någonting, typ.
Dessutom är vredesutbrotten flera och värre än någonsin förr... Och det jag tycker är allra mest obehagligt med dessa, är att när A blir arg (vilket ju tyvärr inträffar ganska ofta), blir han numera så ursinnig och upprörd att han skakar i hela kroppen samtidigt som han riktigt vrålar ut sin frustration. Det är så hjärtskärande att se hur den lille, tunne kroppen på ett såpass litet barn, kan innehålla så mycket vrede och känslor!
Och vid dessa tillfällen kan jag inte undvika att fundera på hur det kommer att bli i framtiden...
I dagsläget är ju A trots allt bara knappt sex år - hur kommer vreden att ta sig uttryck när han är till exempel tio år?!
Usch ja, det där med att "små barn är små bekymmer och stora barn stora bekymmer", får genast en ny och tyngre innebörd för mig.
Men naturligtvis hoppas vi att vi ska kunna hjälpa A redan nu och att han (vi) därför inte ska behöva få några större bekymmer längre upp i åldrarna.
Och just nu handlar det alltså om medicinens vara eller inte vara...
För lika lite som vi vill se vår lille pojke nerdrogad, så vill vi ju heller inte att symptomen förvärras och att han dessutom ska behöva må dåligt fysiskt också!
Nu väntar första uppföljningen efter medicinstarten på fredag för att kolla hans värden och då tänker jag förstås även ta upp alla frågor och farhågor som dykt upp under senaste veckan. Vi måste ju tro på att hjälp och förbättring finns inom räckhåll!?
Som tur är, så finns det ju en hel del ljusglimtar också! För det första - och viktigast nästan! - är A själv superduktig och noga med sin medicin (han som förr totalvägrat allt sådant!). Och för det andra, så har vi nu en lång, härlig sommar med en massa roliga aktiviteter framför oss - till att börja med så blir det en vecka i "Turkistan" i juni, härligt! :-)
Och idag kom minsann Taxfree-katalogen - det är ju halva nöjet med en resa! Så nu ska denna kroppen sätta sig ute i solen och bläddra lite och drömma sig bort en stund...
Kram,
Anna
"Innan man går in i en strid måste man tro på anledningen till den..."
Underbara, älskade, irriterande barn... :-)
Jajamensan - min sockersöta, underbara lilla T har definitivt bestämt sig för att anamma mamma´s motto om att fånga dagen...
Den senaste veckan har den lilla gullungen vaknat klockan fem (5!) på morgonen... Nej, förresten, nu ljög jag - en morgon gick vi faktiskt upp HALV-fem.. :-) Härligt... Det är ju inte så att jag direkt hoppar av glädje ur sängen, med min värkbrutna kropp vid den okristna tiden! Men - som jag brukar säga; det är ju tur för de små liven att de är så söta, det är deras räddning vid sådana tillfällen! :-)
Och om mina barn brukar rivstarta dagarna här, så är det ingenting mot det tempo de sedan drar upp under dagen..!
Hej och hå! Det gäller att hålla i hatten om man besöker oss - det gör man så att säga "på egen risk"! :-)
För lilljäntan är sin storlek till trots, ett rejält energiknippe - men ett strålande lyckligt sådant! Och hon dyrkar marken där storebror A går och står och härmar allt han gör (vilket ju tyvärr inte alltid är positivt..!).
Och A älskar både sin syster och uppmärksamheten och skruvar då upp hastigheten ännu mera, vilket förstås innebär att det nästan alltid slutar med bråk, gråt eller skador... :-)
Ja, som sagt, att besöka oss är som att kliva på värsta berg- och dalbanan, som går i ett rasande tempo med tvära svängar och förfärliga utförsåk likaväl som tröga uppförsbackar... :-) Här kan typ vadsomhelst hända!
Denna helgen har vi mest varit utomhus och myst allihopa. T pratar inte om annat än "kaka" och bor mer eller mindre i sandlådan och A älskar förstås poolen och har glatt badat hela helgen, trots att den knappast är särskilt varm ännu, brrrr...!
Och igår, söndag, var det dags för familjegudstjänst och A och hans kör skulle vara med och sjunga...
Älskade, lille store A...! :-) Jag önskar att jag kunde förmedla och visa hur duktig han var!
Han hade sett fram emot det i flera veckor och när vi äntligen kom till kyrkan igår, så kom det bara tre barn från kören (fy på er andra, som inte ställde upp!). Det var A och två flickor... Och när det blev dags för dom att sjunga, så fick A stå mellan töserna och hålla micken - och SOM han sjöng!!! :-) Han klämde i ända från tårna och sjöng hela "När lillan kom till jorden" alldeles ensam, i mikrofon, i kyrkan som dessutom var förvånansvärt välbesökt denna söndag eftersom det var två barndop också! :-) Att säga att jag var (är) stolt över honom är en underdrift... :-)
Han var SÅ duktig och modig och det kändes så gott att se min lille påg göra något som han själv faktiskt tycker är roligt och som han klarade av! Med tanke på hans ADHD och den dåliga självkänslan som han har, så var det fantastiskt att se och höra hans mod i kyrkan igår! Behöver jag tillägga att jag grät...?! :-)
Än en gång kan jag bara konstatera, att våra älskade små ungar verkligen är mästare på att framkalla både det allra bästa och ibland tyvärr de sämre sidorna hos en... Men oj, vad de förgyller livet och jag är så oändligt tacksam för att jag fått uppleva miraklet att bli mamma två gånger! :-)
Kram,
Anna
Den senaste veckan har den lilla gullungen vaknat klockan fem (5!) på morgonen... Nej, förresten, nu ljög jag - en morgon gick vi faktiskt upp HALV-fem.. :-) Härligt... Det är ju inte så att jag direkt hoppar av glädje ur sängen, med min värkbrutna kropp vid den okristna tiden! Men - som jag brukar säga; det är ju tur för de små liven att de är så söta, det är deras räddning vid sådana tillfällen! :-)
Och om mina barn brukar rivstarta dagarna här, så är det ingenting mot det tempo de sedan drar upp under dagen..!
Hej och hå! Det gäller att hålla i hatten om man besöker oss - det gör man så att säga "på egen risk"! :-)
För lilljäntan är sin storlek till trots, ett rejält energiknippe - men ett strålande lyckligt sådant! Och hon dyrkar marken där storebror A går och står och härmar allt han gör (vilket ju tyvärr inte alltid är positivt..!).
Och A älskar både sin syster och uppmärksamheten och skruvar då upp hastigheten ännu mera, vilket förstås innebär att det nästan alltid slutar med bråk, gråt eller skador... :-)
Ja, som sagt, att besöka oss är som att kliva på värsta berg- och dalbanan, som går i ett rasande tempo med tvära svängar och förfärliga utförsåk likaväl som tröga uppförsbackar... :-) Här kan typ vadsomhelst hända!
Denna helgen har vi mest varit utomhus och myst allihopa. T pratar inte om annat än "kaka" och bor mer eller mindre i sandlådan och A älskar förstås poolen och har glatt badat hela helgen, trots att den knappast är särskilt varm ännu, brrrr...!
Och igår, söndag, var det dags för familjegudstjänst och A och hans kör skulle vara med och sjunga...
Älskade, lille store A...! :-) Jag önskar att jag kunde förmedla och visa hur duktig han var!
Han hade sett fram emot det i flera veckor och när vi äntligen kom till kyrkan igår, så kom det bara tre barn från kören (fy på er andra, som inte ställde upp!). Det var A och två flickor... Och när det blev dags för dom att sjunga, så fick A stå mellan töserna och hålla micken - och SOM han sjöng!!! :-) Han klämde i ända från tårna och sjöng hela "När lillan kom till jorden" alldeles ensam, i mikrofon, i kyrkan som dessutom var förvånansvärt välbesökt denna söndag eftersom det var två barndop också! :-) Att säga att jag var (är) stolt över honom är en underdrift... :-)
Han var SÅ duktig och modig och det kändes så gott att se min lille påg göra något som han själv faktiskt tycker är roligt och som han klarade av! Med tanke på hans ADHD och den dåliga självkänslan som han har, så var det fantastiskt att se och höra hans mod i kyrkan igår! Behöver jag tillägga att jag grät...?! :-)
Än en gång kan jag bara konstatera, att våra älskade små ungar verkligen är mästare på att framkalla både det allra bästa och ibland tyvärr de sämre sidorna hos en... Men oj, vad de förgyller livet och jag är så oändligt tacksam för att jag fått uppleva miraklet att bli mamma två gånger! :-)
Kram,
Anna
Mors dag...
Jaha - nu är den här...
Första halvårets första kris i hemmen (ja, för det är ju rätt vanligt att vi även krisar i samband med semestern och även under julhelgen - och så har vi ju mors resp fars dag!).. Jag syftar naturligtvis på "Mors dag".
Vem i hela fridens namn kom på att det skulle finnas något som heter "Mors (och "Fars") dag"?!
Och hur tänkte vederbörande att man rent praktiskt ska genomföra denna dag?? Genom att klona sig flera gånger om, eller?! :-)
Missförstå mig inte - jag tycker absolut att alla "moror" och "faror" förtjänar att hedras och firas, för det "arbete" de utför.
Men finns det verkligen någon som aldrig får problem när dessa dagar infinner sig?!
Jag menar, säg att man själv har man och barn - då förtjänar man ju också själv att bli firad, eller?
Och sen har vi ju det största dilemmat kvar - vems mamma ska uppvaktas...?
För förhoppningsvis har ju båda parterna var sin mamma, och vem av dom ska man då besöka först?!
Alternativet är såklart att till exempel jag åkter till min morsa och gubben till sin.
MEN - hur gör man då med barnen?!
Okej, om man har tur (?!) har man flera barn och då kan man ju dela upp barnen också - men å andra sidan, så kan man ju vara säker på att det högst sannolikt blir gnäll på någon av "päronen"... För båda mödrarna vill säkert hellre träffa det eller de barn som inte är med hos henne. :-)
Men det problemet är ju ändå ingenting, om man jämför och leker med tanken att man bara har ett barn... Hujedamej! :-)
Då är det bäddat för trubbel, både mellan oss som föräldrar såväl som med de "gamla" mammorna...
Nej, handen på hjärtat - är det inte lite överreklamerat med Mors och Fars dag?!
Alltså, själva tanken köper jag absolut - jag tycker definitivt att alla mammor och pappor förtjänar uppskattning och hyllningar. Men varför begränsa det till en enda dag per år? Borde vi inte lite till mans kunna tänka på att i både ord och handling visa våra föräldrar vår kärlek, respekt och tillgivenhet lite då och då under hela året?
Men men - det är ju svårt att lära gamla hundar sitta... :-)
Dock tänker jag säga åt mina barn, att de inte behöver "fira" mig just denna dag - det finns ju 364 dagar till på ett år, då man har möjlighet att visa sin uppskattning, på ett eller annat sätt!
Kram - från en mor till alla andra! :-)
Första halvårets första kris i hemmen (ja, för det är ju rätt vanligt att vi även krisar i samband med semestern och även under julhelgen - och så har vi ju mors resp fars dag!).. Jag syftar naturligtvis på "Mors dag".
Vem i hela fridens namn kom på att det skulle finnas något som heter "Mors (och "Fars") dag"?!
Och hur tänkte vederbörande att man rent praktiskt ska genomföra denna dag?? Genom att klona sig flera gånger om, eller?! :-)
Missförstå mig inte - jag tycker absolut att alla "moror" och "faror" förtjänar att hedras och firas, för det "arbete" de utför.
Men finns det verkligen någon som aldrig får problem när dessa dagar infinner sig?!
Jag menar, säg att man själv har man och barn - då förtjänar man ju också själv att bli firad, eller?
Och sen har vi ju det största dilemmat kvar - vems mamma ska uppvaktas...?
För förhoppningsvis har ju båda parterna var sin mamma, och vem av dom ska man då besöka först?!
Alternativet är såklart att till exempel jag åkter till min morsa och gubben till sin.
MEN - hur gör man då med barnen?!
Okej, om man har tur (?!) har man flera barn och då kan man ju dela upp barnen också - men å andra sidan, så kan man ju vara säker på att det högst sannolikt blir gnäll på någon av "päronen"... För båda mödrarna vill säkert hellre träffa det eller de barn som inte är med hos henne. :-)
Men det problemet är ju ändå ingenting, om man jämför och leker med tanken att man bara har ett barn... Hujedamej! :-)
Då är det bäddat för trubbel, både mellan oss som föräldrar såväl som med de "gamla" mammorna...
Nej, handen på hjärtat - är det inte lite överreklamerat med Mors och Fars dag?!
Alltså, själva tanken köper jag absolut - jag tycker definitivt att alla mammor och pappor förtjänar uppskattning och hyllningar. Men varför begränsa det till en enda dag per år? Borde vi inte lite till mans kunna tänka på att i både ord och handling visa våra föräldrar vår kärlek, respekt och tillgivenhet lite då och då under hela året?
Men men - det är ju svårt att lära gamla hundar sitta... :-)
Dock tänker jag säga åt mina barn, att de inte behöver "fira" mig just denna dag - det finns ju 364 dagar till på ett år, då man har möjlighet att visa sin uppskattning, på ett eller annat sätt!
Kram - från en mor till alla andra! :-)
Till dig som tog mitt liv..
Jag vet att nedanstående rader kan tyckas hårda, men det är så jag känner det...
Tror att många skulle känt som jag!
Det har nu gått 87 månader och 4 dagar sedan den dagen Du förstörde mitt liv!
Tänker Du någonsin på det? Minns Du ens...?
Hur Du fullständigt nonchalerade det jag sagt och önskat, och därmed förpassade mig till ett liv i mörker fyllt av smärtor.
Har Du inget som helst samvete, eller undrar Du någonsin över hur jag har det? Hur mitt liv blev efter den ödesdigra dagen då din gaskåta hand drog upp mc:n på bakhjulet (med mig utlämnad åt mitt öde baktill) för att därefter dra gasen i botten maximalt och strax därpå krascha rejält?!
Ångrar Du någonsin Din vårdslöshet och nonchalans, Din uppenbara dödslängtan och det faktum att Du drog med mig - mot min vilja - i Din vansinnesfärd mot livet efter detta?
Och har Du tänkt på, att jag av någon outgrundlig anledning försvarade Dig inför polisen?
Varför frågar jag mig... Varför tyckte jag att jag hade någon anledning att "skydda" Dig och till och med ljuga för polisen, för att rädda Ditt skinn?!
Jo, därför att jag inbillade mig att Du faktiskt hade ett samvete och att Du därför "led" tillräckligt genom vetskapen om de svåra skadorna jag ådrog mig vid olyckan... Vilket hån!
Tacken för min omtanke och generositet var och förblir total tystnad ifrån Dig.
Tacken för att jag efter den våldsamma kraschen, som Du och enbart Du är ansvarig för, ändå "höll Dig om ryggen", är - ingenting!!!
Inte ett ljud, inget besök eller telefonsamtal, inte ens ett litet kort eller en blomma - tycker Du verkligen inte att jag hade varit värd något av detta?!
Själv kom Du undan mer eller mindre med blotta förskräckelsen och en bruten arm.
Men jag fick betala ett mycket högt pris för Din mardrömsfärd!
Som genom ett mirakel (vilket även läkarna påtalat flera gånger) så överlevde jag, men mitt liv kommer aldrig någonsin att bli som förr igen.
Ingen kan ge mig synen och därmed självständigheten tillbaka.
Och det finns i dagsläget heller inte någon behandlingsmetod eller medicin som kan lindra de svåra smärtorna i min kropp.
Och än idag, drygt sju år efteråt, drömmer jag fortfarande mardrömmar och har en förfärlig dödsångest.
Inte heller det särskilt förvånande, eftersom det alltid kommer att finnas en risk för nya proppar och därför måste jag, utöver alla starka smärtmediciner, även knapra blodförtunnande resten av livet.
Min livskvalitet har brutalt och radikalt förändrats. Som (åtminstone relativt!) ung småbarnsmamma tvingas jag inse att jag inte bara blivit handikappad, utan också sjukpensionär...
Det innebär till exempel att jag alltid är beroende av andra människor och / eller färdtjänst, så fort jag vill ta mig någonstans utanför hemmet.
Det innebär också att jag, som förut var en mycket social och utåtriktad person, numera är fånge i mitt eget hem...
Mitt sociala umgänge är numera mycket begränsat, eftersom jag inte ens har en arbetsplats att gå till. Och vet DU hur man känner sig då..??!
Enkelt uttryckt - VÄRDELÖS!
Det är ingen höjdare för varken självförtroende eller självkänsla, att gå hemma och känna att man inte "är till nytta och glädje" för någon, att få känna att man faktiskt gör nytta och tillför något till någon!
Ja - enkelt uttryckt så är det absolut så att Du tog mitt liv ifrån mig!
Men som tur är, så har jag funnit meningen med livet igen och är numera så mycket mera tacksam för det jag har och uppskattar det, jag är mycket ödmjuk inför livet och den andra chans jag fått - jag har helt enkelt fått ett helt annat perspektiv!
Men en sak kommer det aldrig att förändra - om Du bara hade visat någon form av medmänsklighet och empati, någon form av samvete eller känslor...
Det är nu Ditt ok att bära.
//Anna
Jag...
Jag älskar och förlåter,
jag skrattar och gråter.
Med alla sinnen känner jag,
upplever stort och smått, varje dag.
Men jag vill kunna älska mig själv,
vara nöjd med den jag är.
Känna att jag faktiskt duger,
trots lite skavanker här och där.
Respektera den person jag blivit,
förlåta mig själv för de misstag jag begått.
Acceptera mig själv trots alla fel och brister,
och "bara" uppskatta och vara tacksam för allt det som jag faktiskt uppnått! :-)
Vara trygg i mig själv och förvissningen om,
att jag duger och är värdefull
- för mina barn, min man och övriga familj,
men framför allt för min egen skull!
Kram,
Anna
jag skrattar och gråter.
Med alla sinnen känner jag,
upplever stort och smått, varje dag.
Men jag vill kunna älska mig själv,
vara nöjd med den jag är.
Känna att jag faktiskt duger,
trots lite skavanker här och där.
Respektera den person jag blivit,
förlåta mig själv för de misstag jag begått.
Acceptera mig själv trots alla fel och brister,
och "bara" uppskatta och vara tacksam för allt det som jag faktiskt uppnått! :-)
Vara trygg i mig själv och förvissningen om,
att jag duger och är värdefull
- för mina barn, min man och övriga familj,
men framför allt för min egen skull!
Kram,
Anna
Medicindax...
Inte nog med att mamma i huset knaprar starka mediciner flera gånger om dagen - nu ska min knappt 6-årige son börja medicinera för sin ADHD...
Och jag lovar - det var inget varken enkelt eller självklart beslut!
Många tror, dock felaktigt, att barnen drogas till nästintill apatiskt tillstånd.
Men vi har pratat mycket med både läkare och sköterskor om detta och kommit fram till att det är värt ett försök.
En underbar sköterska i Lund sade följande till mig när jag för en tid sedan uttryckte min oro och skeptisism inför medicinering;
" Jag har jobbat här i 25 år och jag lovar Dig att det är en fröjd att se vilken stor hjälp barnen har av medicinen - de mår mycket bättre och är mera harmoniska."
Och det kan jag också lova att är det någonting jag önskar, så är det att min goe lille påg ska må bättre inombords!
Har man en vilopuls på över 120, så mår man ju knappast så bra och måste naturligtvis utagera den stresskänslan!
Så häromdagen, när vi nästan var framme hos läkaren, frågade A mig vem av oss det var som skulle dit.
Med en stor klump i halsen svarade jag att det var för hans skull och följdfrågan blev förstås "varför"? Med tårar i ögonen och en röst som nästan bröts, försökte jag då förklara för honom att han ju har en "sjukdom" som kallas ADHD...
Då tittade A på mig med sina otroligt stora, blå och allvarliga ögon och frågade; "Vad kan man göra åt det då, mamma"?
Jag svarade då att det finns en sorts medicin man kan få, som kan hjälpa en att må bättre, varpå det underbara lilla livet sade; " Och vad kan man mer göra?"...
I det läget kände jag mig så sorgsen, frustrerad och förtvivlat ledsen att sitta där med min underbare lille prins, och behöva försöka förklara allt detta för honom - en liten pojke, knappt sex år, som bara borde ha roligt, skoja och busa och inte alls behöva tänka på varken läkare eller mediciner och framför allt inte oroa sig för att inte vara bra nog (den låga självkänslan är också något som tillhör adhd, tyvärr..)...
Hursomhelst, mitt svar till honom blev att vi alla måste försöka tänka på att ta det lite lugnare, inte höja rösterna och bråka så mycket utan istället berömma och älska varandra mera (som han ju själv var inne på igår - "Man växer av kärlek"). Med dessa svar nöjde sig min intelligente lille kille och avslutade helt enkelt detta samtal med att säga;
" Mamma, jag lovar att jag ska göra allt det Du precis sa"! :-)
Älskade lille unge... VI ska hjälpa Dig att må bättre igen - Du kan inte hjälpa att Du mår, känner och agerar som Du gör!
Vi älskar Dig och kommer att göra allt för att underlätta för Dig - och vi älskar Dig för den Du är!
Du är unik, det finns bara en som Du, i hela världen! :-)
Massor med pussar o kramar,
Din mamma.
Och jag lovar - det var inget varken enkelt eller självklart beslut!
Många tror, dock felaktigt, att barnen drogas till nästintill apatiskt tillstånd.
Men vi har pratat mycket med både läkare och sköterskor om detta och kommit fram till att det är värt ett försök.
En underbar sköterska i Lund sade följande till mig när jag för en tid sedan uttryckte min oro och skeptisism inför medicinering;
" Jag har jobbat här i 25 år och jag lovar Dig att det är en fröjd att se vilken stor hjälp barnen har av medicinen - de mår mycket bättre och är mera harmoniska."
Och det kan jag också lova att är det någonting jag önskar, så är det att min goe lille påg ska må bättre inombords!
Har man en vilopuls på över 120, så mår man ju knappast så bra och måste naturligtvis utagera den stresskänslan!
Så häromdagen, när vi nästan var framme hos läkaren, frågade A mig vem av oss det var som skulle dit.
Med en stor klump i halsen svarade jag att det var för hans skull och följdfrågan blev förstås "varför"? Med tårar i ögonen och en röst som nästan bröts, försökte jag då förklara för honom att han ju har en "sjukdom" som kallas ADHD...
Då tittade A på mig med sina otroligt stora, blå och allvarliga ögon och frågade; "Vad kan man göra åt det då, mamma"?
Jag svarade då att det finns en sorts medicin man kan få, som kan hjälpa en att må bättre, varpå det underbara lilla livet sade; " Och vad kan man mer göra?"...
I det läget kände jag mig så sorgsen, frustrerad och förtvivlat ledsen att sitta där med min underbare lille prins, och behöva försöka förklara allt detta för honom - en liten pojke, knappt sex år, som bara borde ha roligt, skoja och busa och inte alls behöva tänka på varken läkare eller mediciner och framför allt inte oroa sig för att inte vara bra nog (den låga självkänslan är också något som tillhör adhd, tyvärr..)...
Hursomhelst, mitt svar till honom blev att vi alla måste försöka tänka på att ta det lite lugnare, inte höja rösterna och bråka så mycket utan istället berömma och älska varandra mera (som han ju själv var inne på igår - "Man växer av kärlek"). Med dessa svar nöjde sig min intelligente lille kille och avslutade helt enkelt detta samtal med att säga;
" Mamma, jag lovar att jag ska göra allt det Du precis sa"! :-)
Älskade lille unge... VI ska hjälpa Dig att må bättre igen - Du kan inte hjälpa att Du mår, känner och agerar som Du gör!
Vi älskar Dig och kommer att göra allt för att underlätta för Dig - och vi älskar Dig för den Du är!
Du är unik, det finns bara en som Du, i hela världen! :-)
Massor med pussar o kramar,
Din mamma.
Helgen...
Efter ett hektiskt veckoslut sitter jag äntligen vid datorn en stund igen.. :-)
Det har varit fullt ös sedan i fredagsmorse, och jag har hunnit med både läkarbesök med A, fixa "pool" i trädgården till barnen, varit på konfirmation och - jajamensan, en sväng på staden blev det minsann också! Hej o hå...
Tänk att man på kvällen är 20 år igen, men dagen efter känner man sig snarare som 90 +..... :-)
Lördagmorgon; Klockan är halvsju - och på Kläsingevägen 8 råder det febril aktivitet!
Men inte i flitens tecken, om nu någon lurades att tro det, utan på det viset det blir när två hyperaktiva barn hunnit vara uppe sen klockan 6, lagt in turbon med en gång och lagt ribban för dagen... :-) Bollar flyger genom luften, alla leksaker med ljudeffekter av allehanda slag är igång och ljudnivån är öronbedövande...
Mitt i detta inferno, i stormens öga, sitter två mer eller mindre apatiska föräldrar och undrar hur man någonsin kunnat sova längre än till typ 5-6 på morgonen?! Och vad i hela fridens namn gjorde man av all tid innan man fick barn??! :-)
Vi brukar också lite hånfullt sitta och vara skadeglada vid blotta tanken på att bjuda in folk i vår omgivning på ett par övernattningar i "the House from Hell"... :-)
Klockan åtta befinner vi oss allihopa ute i trädgården, i full färd med ogräsplockande och sandkaksbakande - allting till tonerna av tjoande och stundtals illvrålande barn. När jag klockan halvnio drar igång gräsklipparen, tycker mannen att jag visar grannarna dålig hänsyn... Men faktum är, att efter att ha pratat med de närmsta grannarna lite senare framåt förmiddagen, så visar det sig att jag haft rätt i mina tankegångar; gräsklipparen har inte väckt någon. Däremot sonens tjutande och vrålande...! :-) Hmmm - lite pinsamt ju.. Men svårt att sätta munkavle på ungen! :-)
På eftermiddagen bar det iväg till kyrkan i Saxtorp för att närvara vid systersonens konfirmation (dock förbjöds man och barn från att närvara i kyrkan - för ALLA´S trevnad och överlevnad :-) !). Jag vill än en gång understryka hur glad, lättad och stolt jag är Calle, över att över huvud taget få vara på Din konfirmation - vi är alla så otroligt tacksamma för Din änglavakt!
Lördagkväll: Hmmm... :-) Som sagt - utgång stod på schemat! Hahaha.. SÅ mycket roligt vi kan ha tillsammans Pilla!!! :-)Tusen tack än en gång för en supertrevlig kväll! Synd bara att man inte är lika "ung och fräsch" dagen efter... :-)
Slutligen vill jag än en gång citera min älskade och kloke lille A.
Imorse när vi nyss gått upp, gick han in till lillasyster T medan jag gjorde hennes välling. Jag kunde höra hur han pratade och skojade med henne, så hon kiknade av skratt (trots den höga febern hon haft sedan i lördagskväll..).
När jag kom in till dom säger A plötsligt; "Mamma - man växer av kärlek"! :-) Älskade lille unge... :-) Ja, tänk så stora Ni två ska bli då, med tanke på all den kärlek vi hyser för Er! Mamma älskar Er, mest i hela världen!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Det har varit fullt ös sedan i fredagsmorse, och jag har hunnit med både läkarbesök med A, fixa "pool" i trädgården till barnen, varit på konfirmation och - jajamensan, en sväng på staden blev det minsann också! Hej o hå...
Tänk att man på kvällen är 20 år igen, men dagen efter känner man sig snarare som 90 +..... :-)
Lördagmorgon; Klockan är halvsju - och på Kläsingevägen 8 råder det febril aktivitet!
Men inte i flitens tecken, om nu någon lurades att tro det, utan på det viset det blir när två hyperaktiva barn hunnit vara uppe sen klockan 6, lagt in turbon med en gång och lagt ribban för dagen... :-) Bollar flyger genom luften, alla leksaker med ljudeffekter av allehanda slag är igång och ljudnivån är öronbedövande...
Mitt i detta inferno, i stormens öga, sitter två mer eller mindre apatiska föräldrar och undrar hur man någonsin kunnat sova längre än till typ 5-6 på morgonen?! Och vad i hela fridens namn gjorde man av all tid innan man fick barn??! :-)
Vi brukar också lite hånfullt sitta och vara skadeglada vid blotta tanken på att bjuda in folk i vår omgivning på ett par övernattningar i "the House from Hell"... :-)
Klockan åtta befinner vi oss allihopa ute i trädgården, i full färd med ogräsplockande och sandkaksbakande - allting till tonerna av tjoande och stundtals illvrålande barn. När jag klockan halvnio drar igång gräsklipparen, tycker mannen att jag visar grannarna dålig hänsyn... Men faktum är, att efter att ha pratat med de närmsta grannarna lite senare framåt förmiddagen, så visar det sig att jag haft rätt i mina tankegångar; gräsklipparen har inte väckt någon. Däremot sonens tjutande och vrålande...! :-) Hmmm - lite pinsamt ju.. Men svårt att sätta munkavle på ungen! :-)
På eftermiddagen bar det iväg till kyrkan i Saxtorp för att närvara vid systersonens konfirmation (dock förbjöds man och barn från att närvara i kyrkan - för ALLA´S trevnad och överlevnad :-) !). Jag vill än en gång understryka hur glad, lättad och stolt jag är Calle, över att över huvud taget få vara på Din konfirmation - vi är alla så otroligt tacksamma för Din änglavakt!
Lördagkväll: Hmmm... :-) Som sagt - utgång stod på schemat! Hahaha.. SÅ mycket roligt vi kan ha tillsammans Pilla!!! :-)Tusen tack än en gång för en supertrevlig kväll! Synd bara att man inte är lika "ung och fräsch" dagen efter... :-)
Slutligen vill jag än en gång citera min älskade och kloke lille A.
Imorse när vi nyss gått upp, gick han in till lillasyster T medan jag gjorde hennes välling. Jag kunde höra hur han pratade och skojade med henne, så hon kiknade av skratt (trots den höga febern hon haft sedan i lördagskväll..).
När jag kom in till dom säger A plötsligt; "Mamma - man växer av kärlek"! :-) Älskade lille unge... :-) Ja, tänk så stora Ni två ska bli då, med tanke på all den kärlek vi hyser för Er! Mamma älskar Er, mest i hela världen!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
En normal inköpsrunda..
Aldrig någonsin mer, under några som helst omständigheter, åker vi iväg och handlar på eftermiddagen med barnen...!
Det är fullständigt omöjligt att ens fundera på att uträtta några ärenden, när barnen först hunnit vara på dagis - och inköpsrundan häromdagen var definitivt inget undantag!
Tanken var att det skulle inhandlas sandaler till barnen..
Vi hann bara kliva in i den typ femtonhundra kvadratmeter stora, nästan folktomma, affären, så förvandlades plötsligt mina små raringar till fullfjädrade huliganer och jag är ganska säker på att man dessutom kunde skönja - åtminstone tillfälligt - svarta horn i de små pannorna.
Och de gjorde genast om hela lokalen till en stor arena för bollsport, olika sorters löptävlingar och hoppgropar!
T greppade en fotboll och A en basketboll, och så var cirkusen igång, ljudnivån maxad och stressen infann sig som ett brev på posten (dålig liknelse förresten - posten har man ju inte kunnat lite på på länge..).
Och som grädde på moset tjongade T rakt in i en metallklädd hyllhörna och det glada tjoandet byttes ut mot lika högljudd barngråt och tandgnisslan... Men det gick över överraskande snabbt och i nästa ögonblick var båda ungarna försvunna.. Men tack vare en uppmärksam expedit (som antagligen var så hjälpsam för att hon var desperat och redo att göra vad som helst för att få ut oss ur butiken!), så hittade vi dom utanför affären, på den vältrafikerade parkeringen...
Svetten forsade av mig (och de anställda samt övriga kunder i butiken!), innan vi äntligen kunde gå därifrån. Tyvärr hade vi dock efter allt besvär och alla "aktiviteter", bara fått tag i skor till mannen. Detta innebar ju att vi var tvungna att besöka en butik till...Hur det gick? Take a wild guess...!
Medan jag försökte prova ett par sandaler, for A iväg som en "måsskit i dimma" och började glatt prova och dra fram ALLT som kom i hans väg och T passade helt enkelt på att "försvinna" för att strax därpå återfinnas typ högst upp på en av alla skohyllorna... Och gubben då?! Tja, han kunde lika gärna ha befunnit sig i en annan galax, med tanke på den "support" han gav..!
Slutresultat? Ett heligt löfte (se ovan!) att aldrig återupprepa denna typ av utflykt - av ren överlevnadsinstinkt och med en viss hänsyn även tagen till förståndet... :-)
Det är fullständigt omöjligt att ens fundera på att uträtta några ärenden, när barnen först hunnit vara på dagis - och inköpsrundan häromdagen var definitivt inget undantag!
Tanken var att det skulle inhandlas sandaler till barnen..
Vi hann bara kliva in i den typ femtonhundra kvadratmeter stora, nästan folktomma, affären, så förvandlades plötsligt mina små raringar till fullfjädrade huliganer och jag är ganska säker på att man dessutom kunde skönja - åtminstone tillfälligt - svarta horn i de små pannorna.
Och de gjorde genast om hela lokalen till en stor arena för bollsport, olika sorters löptävlingar och hoppgropar!
T greppade en fotboll och A en basketboll, och så var cirkusen igång, ljudnivån maxad och stressen infann sig som ett brev på posten (dålig liknelse förresten - posten har man ju inte kunnat lite på på länge..).
Och som grädde på moset tjongade T rakt in i en metallklädd hyllhörna och det glada tjoandet byttes ut mot lika högljudd barngråt och tandgnisslan... Men det gick över överraskande snabbt och i nästa ögonblick var båda ungarna försvunna.. Men tack vare en uppmärksam expedit (som antagligen var så hjälpsam för att hon var desperat och redo att göra vad som helst för att få ut oss ur butiken!), så hittade vi dom utanför affären, på den vältrafikerade parkeringen...
Svetten forsade av mig (och de anställda samt övriga kunder i butiken!), innan vi äntligen kunde gå därifrån. Tyvärr hade vi dock efter allt besvär och alla "aktiviteter", bara fått tag i skor till mannen. Detta innebar ju att vi var tvungna att besöka en butik till...Hur det gick? Take a wild guess...!
Medan jag försökte prova ett par sandaler, for A iväg som en "måsskit i dimma" och började glatt prova och dra fram ALLT som kom i hans väg och T passade helt enkelt på att "försvinna" för att strax därpå återfinnas typ högst upp på en av alla skohyllorna... Och gubben då?! Tja, han kunde lika gärna ha befunnit sig i en annan galax, med tanke på den "support" han gav..!
Slutresultat? Ett heligt löfte (se ovan!) att aldrig återupprepa denna typ av utflykt - av ren överlevnadsinstinkt och med en viss hänsyn även tagen till förståndet... :-)
Fånga dagen... :-)
Med en hejdundrande huvudvärk och svidande ögon, vaknar jag av att T kallar efter "mamma"...
Inser till min fasa att klockan bara är halvfem - eller snarare typ "04.21"... Underbart! :-)
Men ok - hon är väl hungrig bara och somnar om igen sen... You wish!
Tjugo minuter och en flaska välling senare, låter hon som en mistlur inifrån sin säng och för att undvika att väcka A tvingas jag gå upp med henne. Och jag kan ju meddela att det är inte mycket aktivitet utanför fönsterna vid halvfemsnåret på morgonen!
Men solen har hunnit klättra upp och fåglarna är vakna - och så jag och T...
Och medan T är oförskämt pigg och glad och glatt pladdrar sitt eget obegripliga snack, så är jag åt det mera apatiska hållet och sitter och stirrar ut i tomma luften och undrar vad f.. det är som pågår!?
Två timmar senare sitter jag med en sovfärdig dotter i knäet och smeker den fjuniga lilla hjässan med mina läppar.
Personligen känns det som att ögonen ska hoppa ur skallen på mig - det är väl den effekten två "baljor" kaffe kan tänkas ha på en?!
Dessutom känns det som att öronen ska skrumpna ihop och trilla av - det är tydligen den effekten "Mora Träsk" har på en, efter att ha hört samma låtar och klämkäcka röster typ ettusensjuhundranittiotre gånger...
'Märkligt egentligen - jag som tyckte det var en strålande idé med den skivan ftill mina sång- och dansgalna ungar för en månad sen och glatt sjöng med i allt, får nu närmast psykbryt och ännu mera huvudvärk av detsamma...
Nåja, nu är det nog snart "skiftbyte". T får nog försöka vila en sväng och A kommer upp istället - och då vill ju HAN lyssna på "Mora Träsk" från början igen... :-)
Men men - solen skiner och ingen kan säga annat än att vi (det vill säga jag och barnen!) fångar dagen och utnyttjar dygnets timmar maximalt!
För faktum är att när klockan var halvåtta imorse, så hade jag hunnit städa hela huset, köra två maskiner tvätt, fixat i ordning mig och barnen samt skrivit ett bidrag till en tävling - vilket i sin tur innebär att nu kan jag med gott samvete sätta mig i solstolen därute och njuta av vädret! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
Carpe Diem :-) !
Inser till min fasa att klockan bara är halvfem - eller snarare typ "04.21"... Underbart! :-)
Men ok - hon är väl hungrig bara och somnar om igen sen... You wish!
Tjugo minuter och en flaska välling senare, låter hon som en mistlur inifrån sin säng och för att undvika att väcka A tvingas jag gå upp med henne. Och jag kan ju meddela att det är inte mycket aktivitet utanför fönsterna vid halvfemsnåret på morgonen!
Men solen har hunnit klättra upp och fåglarna är vakna - och så jag och T...
Och medan T är oförskämt pigg och glad och glatt pladdrar sitt eget obegripliga snack, så är jag åt det mera apatiska hållet och sitter och stirrar ut i tomma luften och undrar vad f.. det är som pågår!?
Två timmar senare sitter jag med en sovfärdig dotter i knäet och smeker den fjuniga lilla hjässan med mina läppar.
Personligen känns det som att ögonen ska hoppa ur skallen på mig - det är väl den effekten två "baljor" kaffe kan tänkas ha på en?!
Dessutom känns det som att öronen ska skrumpna ihop och trilla av - det är tydligen den effekten "Mora Träsk" har på en, efter att ha hört samma låtar och klämkäcka röster typ ettusensjuhundranittiotre gånger...
'Märkligt egentligen - jag som tyckte det var en strålande idé med den skivan ftill mina sång- och dansgalna ungar för en månad sen och glatt sjöng med i allt, får nu närmast psykbryt och ännu mera huvudvärk av detsamma...
Nåja, nu är det nog snart "skiftbyte". T får nog försöka vila en sväng och A kommer upp istället - och då vill ju HAN lyssna på "Mora Träsk" från början igen... :-)
Men men - solen skiner och ingen kan säga annat än att vi (det vill säga jag och barnen!) fångar dagen och utnyttjar dygnets timmar maximalt!
För faktum är att när klockan var halvåtta imorse, så hade jag hunnit städa hela huset, köra två maskiner tvätt, fixat i ordning mig och barnen samt skrivit ett bidrag till en tävling - vilket i sin tur innebär att nu kan jag med gott samvete sätta mig i solstolen därute och njuta av vädret! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
Carpe Diem :-) !
Älskade A...
Jaha - så börjar det bli dags att på allvar inse att min lille prins inte längre är så liten!
Att förstå att han faktiskt ska fylla 6 år, börja skolan och åka skolbuss... Och allt vad det nu kommer att medföra!?
Vi var häromdagen på Öppet hus på skolan (A hade dock inte tid att kolla skolan - det var ju mycket roligare och mera spännande att hålla turbofart ute på lekplatsen som tillhör skolan!), och bara det att stå i ett klassrum och samtala lite med en av fröknarna gjorde mig alldeles tårögd... Patetiskt?! Ja, mycket möjligt - men det är så många blandade känslor inom mig!
Min älskade lille pojke är inte så liten längre. Och han är ju verkligen ingen ängel alla gånger heller... :-)
Men han är ju ändå och kommer alltid att vara min son som jag älskar mer än någonting annat!
Och detta gör ju naturligtvis att jag också vill skydda honom mot allt ont (och alla onda!), försvara honom när han blir trängd eller orättvist behandlad och stötta honom i hans kamp med en redan mycket låg självkänsla i kombination med ADHD:ns alla sidor och effekter.
Dessutom var jag igår på möte tillsammans med psykolog och familjeterapeut på BUP, samt rektorn och två specialpedagoger från kommande skola och en av hans nuvarande dagisfröknar.
Det kändes jättebra att kunna sitta ner och prata med dom och ge dom information om A och vad som är hans styrkor och svagheter - men samtidigt kändes det naturligtvis både jobbigt och sorgligt också! Det är så mycket oro just runt hans skolgång med tanke på vad och hur klasskamrater (och inte minst deras föräldrar) kommer att reagera och vad de kommer att säga när de hör och förstår att han faktiskt har en diagnos... Usch! Men förhoppningsvis dröjer det innan vi behöver få reda på det - och förhoppningsvis blir det inte alls några konstigheter!
Tills vidare gläds jag över de ljusa stunderna med min fine, klipske lille pojke - han är en så rolig, kärleksfull och omtänksam kille (också!)! :-)
Kram,
Anna
Sommar...
Sommar, sol och utelek
Värme, bad och strålars smek.
Träd i blomning och blommor i knopp,
väldoft och vackra färger - ja, humöret är på topp!
Luften vibrerar av förväntan och välbehag,
känslor som svallar, när natt blir till dag.
Äntligen sommar - så underbart!
Men njut medan det varar,
för hösten kommer väl så snart.. :-)
Fånga dagen, solen och värmen - och NJUT! :-)
Värme, bad och strålars smek.
Träd i blomning och blommor i knopp,
väldoft och vackra färger - ja, humöret är på topp!
Luften vibrerar av förväntan och välbehag,
känslor som svallar, när natt blir till dag.
Äntligen sommar - så underbart!
Men njut medan det varar,
för hösten kommer väl så snart.. :-)
Fånga dagen, solen och värmen - och NJUT! :-)
Alltid någons barn...
Hmm... Tja, jag skulle gärna vilja knyta an till mitt föregående inlägg angående barn, föräldraskap och det faktum att hur gammal man än är och blir, så är man alltid någons barn... :-)
Och missförstå mig nu inte - jag älskar mina gamla "päron"!
Men ärligt talat så är det ganska frustrerande (för att inte säga irriterande!), när jag vid 37 (TRETTIOSJU!? Usch då...!) års ålder stundtals snarare behandlas som sju (7) år av "de gamla"... :-)
Av någon anledning verkar det som att föräldrarna sedan de blev pensionärer, inte har något annat eller bättre att tänka och bry sig på än..................mig, min familj och vårt liv och leverne (av någon outgrundlig anledning klarar sig alltid mina kära systrar sig från deras "omtanke"?!)
Numera ligger mina föräldrar sömnlösa för att typ "är det säkert att ert tak inte läcker", eller "har ni verkligen bytt däck på bilen, framdäcken såg slitna ut", eller "Anna, har du nu skrivit ner allt du behöver handla på en lista - skrev du upp toapapper??!"... Och det är ett mycket snällt urval, tro mig... :-)
För att inte tala om att de nu helt plötsligt bestämt sig för att min egen unge inte ska få åka med på semester....!? SÅ trött jag blir! Förstår hur de tänker och allt det där, men ändå... Vad fasen, vår resa är beställd och betald sen ett halvår tillbaka och hela tanken var ju att vi skulle åka HELA familjen, med tanke på hur vår vardag ser ut. Och jag vet och förstår och har full respekt för dom som nu inte håller med mig kanske, men för mig är det så här "enkelt"; ska hela familjen åka utomlands, så innebär det att HELA familjen åker, oavsett åldrar och intressen. Och det finns ju dessutom en anledning till att vi bokat ett boende som har allting och verkligen kan täcka upp för alla åldrarna...
Ja, jösses - det är alltså sådana saker som mina gamla päron ligger och bryr sig på om nätterna, istället för att sova! :-)
Men visst - sen å andra sidan, så är det ju också mycket märkligt att man (läs "jag") i vuxen ålder ändå söker och gärna vill ha föräldrarnas bekräftelse och godkännande!? :-)
Hahaha... Ja, det är verkligen märkligt det där - "can´t live with them, nor without them"! :-)
Men handen på hjärtat - är jag verkligen den första som tänker att; "Så ska åtminstone aldrig jag bli när jag blir "gammal"..."?! :-)
ALLA gör vi så gott vi kan och tyvärr är det nog ganska många gånger (definitivt för egen räkning åtminstone!) som vi tvivlar på hur "bra" föräldrar vi är och huruvida vi verkligen borde ha fått barn över huvud taget (för det tänker jag typ dagligen numera)...
För egen del är det tyvärr ganska ofta som jag känner att, .."halleda - stackars mina älskade små ungar - de hade kunnat få och framför allt förtjänat en mycket bättre morsa än jag!".
Men som sagt - alla gör vi vårt bästa och faktum är att vi får ett riktigt hyfsat resultat! :-)
Eller som jag försöker påminna mig om de dagar som är som svårast och när jag verkligen tvivlar på mig själv och mitt moderskap och typ hela mig själv som person;.... "Någonting måste jag ju ändå ha gjort rätt, med tanke på att mina små telningar är lyckliga små varelser, som dessutom är både kärleksfulla och vet hur man visar både kärlek och tacksamhet - men det högsta betyget utan tvekan är när man känner de små spensliga armarna runt halsen och hör dom säga att dom älskar en och sen får en stor, blöt saliv- och gud-vet-vad-puss mitt på munnen"! :-)
Puss o kram,
Anna
Barnen är mitt allt - och jag vet och förstår och uppskattar verkligen, att jag och mina systrar är lika betydelsefulla för våra föräldrar!
Och missförstå mig nu inte - jag älskar mina gamla "päron"!
Men ärligt talat så är det ganska frustrerande (för att inte säga irriterande!), när jag vid 37 (TRETTIOSJU!? Usch då...!) års ålder stundtals snarare behandlas som sju (7) år av "de gamla"... :-)
Av någon anledning verkar det som att föräldrarna sedan de blev pensionärer, inte har något annat eller bättre att tänka och bry sig på än..................mig, min familj och vårt liv och leverne (av någon outgrundlig anledning klarar sig alltid mina kära systrar sig från deras "omtanke"?!)
Numera ligger mina föräldrar sömnlösa för att typ "är det säkert att ert tak inte läcker", eller "har ni verkligen bytt däck på bilen, framdäcken såg slitna ut", eller "Anna, har du nu skrivit ner allt du behöver handla på en lista - skrev du upp toapapper??!"... Och det är ett mycket snällt urval, tro mig... :-)
För att inte tala om att de nu helt plötsligt bestämt sig för att min egen unge inte ska få åka med på semester....!? SÅ trött jag blir! Förstår hur de tänker och allt det där, men ändå... Vad fasen, vår resa är beställd och betald sen ett halvår tillbaka och hela tanken var ju att vi skulle åka HELA familjen, med tanke på hur vår vardag ser ut. Och jag vet och förstår och har full respekt för dom som nu inte håller med mig kanske, men för mig är det så här "enkelt"; ska hela familjen åka utomlands, så innebär det att HELA familjen åker, oavsett åldrar och intressen. Och det finns ju dessutom en anledning till att vi bokat ett boende som har allting och verkligen kan täcka upp för alla åldrarna...
Ja, jösses - det är alltså sådana saker som mina gamla päron ligger och bryr sig på om nätterna, istället för att sova! :-)
Men visst - sen å andra sidan, så är det ju också mycket märkligt att man (läs "jag") i vuxen ålder ändå söker och gärna vill ha föräldrarnas bekräftelse och godkännande!? :-)
Hahaha... Ja, det är verkligen märkligt det där - "can´t live with them, nor without them"! :-)
Men handen på hjärtat - är jag verkligen den första som tänker att; "Så ska åtminstone aldrig jag bli när jag blir "gammal"..."?! :-)
ALLA gör vi så gott vi kan och tyvärr är det nog ganska många gånger (definitivt för egen räkning åtminstone!) som vi tvivlar på hur "bra" föräldrar vi är och huruvida vi verkligen borde ha fått barn över huvud taget (för det tänker jag typ dagligen numera)...
För egen del är det tyvärr ganska ofta som jag känner att, .."halleda - stackars mina älskade små ungar - de hade kunnat få och framför allt förtjänat en mycket bättre morsa än jag!".
Men som sagt - alla gör vi vårt bästa och faktum är att vi får ett riktigt hyfsat resultat! :-)
Eller som jag försöker påminna mig om de dagar som är som svårast och när jag verkligen tvivlar på mig själv och mitt moderskap och typ hela mig själv som person;.... "Någonting måste jag ju ändå ha gjort rätt, med tanke på att mina små telningar är lyckliga små varelser, som dessutom är både kärleksfulla och vet hur man visar både kärlek och tacksamhet - men det högsta betyget utan tvekan är när man känner de små spensliga armarna runt halsen och hör dom säga att dom älskar en och sen får en stor, blöt saliv- och gud-vet-vad-puss mitt på munnen"! :-)
Puss o kram,
Anna
Barnen är mitt allt - och jag vet och förstår och uppskattar verkligen, att jag och mina systrar är lika betydelsefulla för våra föräldrar!
Föräldraskap = livslång oro (o glädje förstås!)
Ja, det säger jag bara - NU förstår jag mor!
NU förstår jag mina egna föräldrars oro och omsorg och stundtals i mina ögon överbeskyddande inställning!
Herregud - vad är det egentligen för värld våra barn kommer till?! :-) Och varför utsätter vi oss frivilligt för denna livslånga oro, som garanterat både kan ge magsår och högt blodtryck...typ..?!
Jösses... I samma stund som man fick ett litet kryss på graviditetstestet, så började oron... :-)
Först gick man runt i nio månader och oroade sig för om barnet mådde bra därinne och om det var friskt och korsade både fingrar och tår för att allt skulle gå bra.
Och i samma stund som dom små liven såg dagens ljus, så påbörjades nästa typ av oro - andas hon/han, äter barnet tillräckligt, är det för varmt eller för kallt.. Och hur i hela fridens namn ska man kunna skydda den lilla kraken mot alla äckliga, farliga bacillusker som finns överallt?! (Jag tror och hoppas att det finns någon som vet vad jag menar och nickar, åtminstone lite, igenkännande..?!) :-)
Tjaa - och sen fortsätter det ju på det viset, hela livet..!
För varje ålder dyker nya utmaningar upp och nya faror lurar, som man ju naturligtvis gör så gott man kan för att barnen inte ska råka ut för.
Allt ifrån mobbning under skolåren, till risken för gängpåtryckningar av olika slag, våld, droger och brott.
För att inte tala om alla de våldsbrott som våra barn, både flickor och pojkar, riskerar att utsättas för.
Och dessutom finns det alltid en risk för svåra sjukdomar eller olyckor, som vi som föräldrar går och fasar för och oroar oss för - från den dag barnen föds och resten av livet! :-)
Usch ja, vilken värld vi lever i... För "Gud Nåde" den som försöker kröka ett hårstrå på ett av mina barn!!!
Grrr.... Genast känner man sig lika primitiv som en lejoninna, som till varje pris skyddar sina ungar och utan tvekan offrar sitt eget liv om det behövs! :-)
Och faktum är, att så "enkelt" är det ju även för oss egentligen; för vad som än händer och sker, så är barnen vårt kött och blod och som förälder är man beredd att offra allt och lite till, om det bara kan garantera barnens trygghet, hälsa och välmående!
...Vilket även innebär att de får "dras" med oss hönsiga päron och höra oss fråga, tjata, gnälla och beskydda, risa och rosa, varken de vill eller ej! Men de får å andra sidan också vår villkorslösa kärlek och allt stöd vi rimligen kan ge dom, genom hela livet.
Så med detta sagt min älskade lilla mor (och även far förstås!), så vill jag bara be om ursäkt för de gånger jag som tonåring snäste av Dig och tyckte Du var jobbig och lade Dig i - NU både vet och förstår jag bättre...
Det handlar helt enkelt om den gränslösa kärleken och omsorgen mellan en mor och hennes barn... :-)
TACK!
Kram,
Anna
Hur vuxen Du än är, så förblir Du alltid någons barn! :-)
Måndag - igen...
Tjaa - jag är lite som katten Gustav faktiskt; "I hate Mondays"!
Och ska jag vara helt ärlig, så kunde veckan inletts bättre än vad den gjorde... :-)
Efter att ha grälat med ortopeden om en läkartid som vi inte kunde och fick utnyttja på grund av den pågående strejken, och dessutom som grädde på moset fått veta att "bara så du vet det så skickas det hem ett krav till dig för uteblivet besök"..!? Men halleda!? Plötsligt känner jag att jag inte stöttar denna strejk lika helhjärtat längre... Och det värsta av allt är ju att min stackars lilla snedfotade dotter, får fortsätta gå och ha ont och inte ha några skor på sig tills vi kan skaka fram en ny läkartid - någonstans, någon dag.... Snart, snälla..!!? SUCK!
Jahaja - och efter att ha blivit så arg så jag nästan grät till följd av dessa beskeden, så var det dags att hoppa in i lilla färdtjänstbilen... För idag skulle jag till tandläkaren - igen! Det tog en kvart, gör j-t ont i hela huvudet ännu - och kostade mig lika mycket (kom jag till min stora förtvivlan och irritation på i taxin på vägen hem!) som en tredjedel av vår resa för fem till Turkiet... Hallå!? Den informationen hade jag gärna kunnat undvara... Det är ju inte klokt så dyrt - för EN enda liten eländig tand... :-) Jösses!
Nej, den största behållningen denna dagen var ännu en gång vädret - underbart! Det är verkligen som balsam för både kropp och själ med sol och värme :-) !
Men det som gladde och värmde mig allra mest idag, var när jag hörde ifrån en mycket kär vän - SÅ otroligt roligt att höra från någon som betytt mycket för en genom åren och som man av en eller annan anledning kommit ifrån under en period! :-) TACK för att Du hörde av Dig, det förgyllde min annars ganska "dassiga" dag :-)!
Nu ska jag inte plåga Er med negativa vibbar längre, utan ta tag i min novell (jajamensan Pilla - jag är på G!) istället!
På återhörande!
Kram,
Anna
Den som är positiv kan inte försätta berg, men har lättare än andra att bestiga dom!
Passion är energi - när man gör det man brinner för är kraften som störst!
Och ska jag vara helt ärlig, så kunde veckan inletts bättre än vad den gjorde... :-)
Efter att ha grälat med ortopeden om en läkartid som vi inte kunde och fick utnyttja på grund av den pågående strejken, och dessutom som grädde på moset fått veta att "bara så du vet det så skickas det hem ett krav till dig för uteblivet besök"..!? Men halleda!? Plötsligt känner jag att jag inte stöttar denna strejk lika helhjärtat längre... Och det värsta av allt är ju att min stackars lilla snedfotade dotter, får fortsätta gå och ha ont och inte ha några skor på sig tills vi kan skaka fram en ny läkartid - någonstans, någon dag.... Snart, snälla..!!? SUCK!
Jahaja - och efter att ha blivit så arg så jag nästan grät till följd av dessa beskeden, så var det dags att hoppa in i lilla färdtjänstbilen... För idag skulle jag till tandläkaren - igen! Det tog en kvart, gör j-t ont i hela huvudet ännu - och kostade mig lika mycket (kom jag till min stora förtvivlan och irritation på i taxin på vägen hem!) som en tredjedel av vår resa för fem till Turkiet... Hallå!? Den informationen hade jag gärna kunnat undvara... Det är ju inte klokt så dyrt - för EN enda liten eländig tand... :-) Jösses!
Nej, den största behållningen denna dagen var ännu en gång vädret - underbart! Det är verkligen som balsam för både kropp och själ med sol och värme :-) !
Men det som gladde och värmde mig allra mest idag, var när jag hörde ifrån en mycket kär vän - SÅ otroligt roligt att höra från någon som betytt mycket för en genom åren och som man av en eller annan anledning kommit ifrån under en period! :-) TACK för att Du hörde av Dig, det förgyllde min annars ganska "dassiga" dag :-)!
Nu ska jag inte plåga Er med negativa vibbar längre, utan ta tag i min novell (jajamensan Pilla - jag är på G!) istället!
På återhörande!
Kram,
Anna
Den som är positiv kan inte försätta berg, men har lättare än andra att bestiga dom!
Passion är energi - när man gör det man brinner för är kraften som störst!
Men det var i alla fall trevligt den 1:a maj...
Dagen efter min käcka och omtalade födelsedag(den 1:a maj alltså), var det bestämt att jag, mina älskade systrar Gittan och Annika och vår kära lilla mor skulle gå ut och äta.
Jag hade bokat bord till oss på Teaterkatten (filéfrossa) klockan 19, men vi systrar träffades hemma hos mig och mina "huliganer" klockan 17 - för något gott att dricka skulle vi ju också ha! :-) Så för säkerhets skull blandade jag till lite "flytande godis" till oss att ha som färdkost på tåget - jag menar, det tar ju faktiskt arton minuter till staden och vi ville ju inte riskera vätskebrist! :-)
OJ - vad vi systrar kan ha kul ihop!
Redan på tåget var vi alla i vårt esse, vilket satte ribban för resten av kvällen!
Vi skrattade så vi grät och jag fick ont i både smilgropar (ja, ni vet - dom som jag inte ens har!) och mage av allt asgarvande - så härligt och befriande att få skratta på det viset (hmm..ja, ni ser foton nedan..!) !!!
Och kvällen blev inte sämre av all god mat och dryck som sen serverades, men framför allt förgylldes allting av den mycket söta och charmiga killen som serverade oss :-) ! Dessutom var han så gullig att han sade åt mig att jag såg "mycket yngre ut" än mina 37 år... Snacka om att samla (ännu mera!) poäng! Han låg ju bra till redan, men läget försämrades ju inte av sådant smicker! :-)
Den "stackars" lille rare kraken... Vi (läs snarare "jag"...) hade plötsligt drabbats av någon typ av "gubbsjukans motsats" och fnittrade och flamsade glatt - men så fick han ju gott om dricks också :-) !
Ja, den kvällen var verkligen en mycket välbehövlig vitamininjektion! Tack töser för en härlig kväll - även om jag gärna hade gått en sväng till Harry´s också.. :-)
Slutligen måste jag ju bara nämna mina små terrorister också - som ni till exempel kan se på bilderna så har Thess nu fått sin första cykel... :-) Hahaha - den är så "för mycket" och så överdriven, och så absolut nödvändig(??!)till en liten prinsessa! :-)
Och Anthony.... Tjaa - han är fortfarande speedad och stundtals odräglig. Men han är även så full av liv, humor och kärlek :-) !
För säkerhets skull vill jag bara tillägga, att jag älskar mina små trollungar till vanvett!
Visst lockar de fram det allra sämsta inom mig många gånger - men jag älskar dom villkorslöst :-) !
Kram,
Anna
Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet, så lär jag och mina systrar samt mor bli j-t gamla... :-) !
Jag hade bokat bord till oss på Teaterkatten (filéfrossa) klockan 19, men vi systrar träffades hemma hos mig och mina "huliganer" klockan 17 - för något gott att dricka skulle vi ju också ha! :-) Så för säkerhets skull blandade jag till lite "flytande godis" till oss att ha som färdkost på tåget - jag menar, det tar ju faktiskt arton minuter till staden och vi ville ju inte riskera vätskebrist! :-)
OJ - vad vi systrar kan ha kul ihop!
Redan på tåget var vi alla i vårt esse, vilket satte ribban för resten av kvällen!
Vi skrattade så vi grät och jag fick ont i både smilgropar (ja, ni vet - dom som jag inte ens har!) och mage av allt asgarvande - så härligt och befriande att få skratta på det viset (hmm..ja, ni ser foton nedan..!) !!!
Och kvällen blev inte sämre av all god mat och dryck som sen serverades, men framför allt förgylldes allting av den mycket söta och charmiga killen som serverade oss :-) ! Dessutom var han så gullig att han sade åt mig att jag såg "mycket yngre ut" än mina 37 år... Snacka om att samla (ännu mera!) poäng! Han låg ju bra till redan, men läget försämrades ju inte av sådant smicker! :-)
Den "stackars" lille rare kraken... Vi (läs snarare "jag"...) hade plötsligt drabbats av någon typ av "gubbsjukans motsats" och fnittrade och flamsade glatt - men så fick han ju gott om dricks också :-) !
Ja, den kvällen var verkligen en mycket välbehövlig vitamininjektion! Tack töser för en härlig kväll - även om jag gärna hade gått en sväng till Harry´s också.. :-)
Slutligen måste jag ju bara nämna mina små terrorister också - som ni till exempel kan se på bilderna så har Thess nu fått sin första cykel... :-) Hahaha - den är så "för mycket" och så överdriven, och så absolut nödvändig(??!)till en liten prinsessa! :-)
Och Anthony.... Tjaa - han är fortfarande speedad och stundtals odräglig. Men han är även så full av liv, humor och kärlek :-) !
För säkerhets skull vill jag bara tillägga, att jag älskar mina små trollungar till vanvett!
Visst lockar de fram det allra sämsta inom mig många gånger - men jag älskar dom villkorslöst :-) !
Kram,
Anna
Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet, så lär jag och mina systrar samt mor bli j-t gamla... :-) !
Orken är slut...
Min "adhd-son" har under den senaste veckan överskridit alla gränser med råge.
Han uppför sig stundtals så illa, att man för det första inte tror det är möjligt för en 5 1/2-åring att säga och göra sådana saker - och för det andra är det så outhärdligt och så förfärligt illa och långt gånget, att jag stundtals (gud förbjude!) känner att "...jag tycker inte om dig"...
Herregud - att man ens kan tänka tanken!? Men jag är så slutkörd av allt skrikande och bråkande, och det är ju naturligtvis sonens beteende jag ogillar. Men ändå...
Och eftersom lillasyster dras med i det mesta av hans uppträdanden och aktiviteter och till och med börjat slåss (för så gör ju storebror), så underlättar det inte precis...
Just idag är jag så trött och slut på allting att jag bara vill gråta...
Hur länge orkar man leva så här? Kriga med sitt eget kött och blod, dag ut och dag in - barnagråt och -skrik blandas med min gråt, mitt gnäll, skäll, hot och böner...
Jag önskar verkligen ingen annan det liv och den miljö som jag och min familj befinner oss i!
Det är så oerhört tufft och det sliter på oss alla, det är ingen som kan må bra av eller känna glädje någon längre stund i denna miljön.
Usch ja... Min ork är för tillfället som bortblåst - men det dåliga samvetet är min ständiga följeslagare.
Imorgon är en annan dag...
Vem vet? Kanske det är just imorgon som glädjen och harmonin i tillvaron återinfinner sig! :-)
Kram,
Anna
Han uppför sig stundtals så illa, att man för det första inte tror det är möjligt för en 5 1/2-åring att säga och göra sådana saker - och för det andra är det så outhärdligt och så förfärligt illa och långt gånget, att jag stundtals (gud förbjude!) känner att "...jag tycker inte om dig"...
Herregud - att man ens kan tänka tanken!? Men jag är så slutkörd av allt skrikande och bråkande, och det är ju naturligtvis sonens beteende jag ogillar. Men ändå...
Och eftersom lillasyster dras med i det mesta av hans uppträdanden och aktiviteter och till och med börjat slåss (för så gör ju storebror), så underlättar det inte precis...
Just idag är jag så trött och slut på allting att jag bara vill gråta...
Hur länge orkar man leva så här? Kriga med sitt eget kött och blod, dag ut och dag in - barnagråt och -skrik blandas med min gråt, mitt gnäll, skäll, hot och böner...
Jag önskar verkligen ingen annan det liv och den miljö som jag och min familj befinner oss i!
Det är så oerhört tufft och det sliter på oss alla, det är ingen som kan må bra av eller känna glädje någon längre stund i denna miljön.
Usch ja... Min ork är för tillfället som bortblåst - men det dåliga samvetet är min ständiga följeslagare.
Imorgon är en annan dag...
Vem vet? Kanske det är just imorgon som glädjen och harmonin i tillvaron återinfinner sig! :-)
Kram,
Anna
Ingenting blir som man tänkt sig.. :-)
Ja, du milde...
ALDRIG mer ska jag tro, hoppas, planera för eller inbilla mig att jag ska få "en mysig dag med barnen och en god middag med gubben".. :-)
"N-N-N-A-A-A-A-A-J-J-J!!!"
(Och "pang!" - där gick startskottet i tävlingen "Världens värsta ungar genom tiderna".
Självklara vinnare: mina små telningar och lika solklar förlorare; jag... :-) )
Protesten kom från min obstinata och löjligt envisa 1 1/2-åring när jag ville hjälpa henne hålla glaset med mjölk i - med påföljd att mjölken naturligtvis hamnade överallt utom där den skulle (precis som filen gjort typ en timme tidigare...)...
Samtidigt satt mina gamla päron och försökte föra ett samtal med mig - det var "bara" det att sonen också gastade efter uppmärksamhet och for omkring som ett torrt skinn och i vanlig ordning drog upp en tornado, som vi alla obönhörligt drogs in i...
Just när min mor åter försökte berätta något (som hon hunnit försöka med typ fem gånger innan) och föra ett civiliserat samtal, så började barnen bråka - igen!
När Anthony var väl hårdhänt mot lillasyster, klev jag in för att "styra upp" det hela - med påföljd att han fick ett fullständigt frispel och vrålade; "FAN - mamma är fan - mamma är..." Och så vidare...
Helt underbart!
Hade jag vetat halvsex på morgonen när de små "änglarna" kom in och sjöng för mig, att de var "djävulen i fårakläder", hade jag vägrat gå upp ur sängen alls idag!
Om jag anat att jag klockan nio på kvällen - på min födelsedag! - fortfarande hade gallskrikande ungar hängande i knävecken och att jag fortfarande inte fått inta mer än en tugga av förrätten som min käre sambo haft fullt besvär med att fixa tillsammans med den (tror jag!) jättegoda "huvudrätten", så hade jag.... Så hade jag....
Jaa - vad hade jag gjort?!
De där två oigenkänneliga monstren som så obarmhärtigt visade sig, är ju mina (skit-)ungar och jag älskar dom mer än det finns ord för - trots allt! :-)
Men man kan ju kortfattat säga att min lugna, mysiga, "gullegull-födelsedag" INTE blev som jag tänkt mig över huvud taget!
Istället blev det en sådan dag som man bara vill glömma och stryka ur almanackan...
Men men - det tillhör ju numera det förgångna och idag är en ny dag, som förhoppningsvis innebär nya förutsättningar för oss alla! :-)
Gårdagen är historia, idag ÄR - här och nu! Och morgondagen - ja, den tar vi när den kommer!
Kram,
Anna
ALDRIG mer ska jag tro, hoppas, planera för eller inbilla mig att jag ska få "en mysig dag med barnen och en god middag med gubben".. :-)
"N-N-N-A-A-A-A-A-J-J-J!!!"
(Och "pang!" - där gick startskottet i tävlingen "Världens värsta ungar genom tiderna".
Självklara vinnare: mina små telningar och lika solklar förlorare; jag... :-) )
Protesten kom från min obstinata och löjligt envisa 1 1/2-åring när jag ville hjälpa henne hålla glaset med mjölk i - med påföljd att mjölken naturligtvis hamnade överallt utom där den skulle (precis som filen gjort typ en timme tidigare...)...
Samtidigt satt mina gamla päron och försökte föra ett samtal med mig - det var "bara" det att sonen också gastade efter uppmärksamhet och for omkring som ett torrt skinn och i vanlig ordning drog upp en tornado, som vi alla obönhörligt drogs in i...
Just när min mor åter försökte berätta något (som hon hunnit försöka med typ fem gånger innan) och föra ett civiliserat samtal, så började barnen bråka - igen!
När Anthony var väl hårdhänt mot lillasyster, klev jag in för att "styra upp" det hela - med påföljd att han fick ett fullständigt frispel och vrålade; "FAN - mamma är fan - mamma är..." Och så vidare...
Helt underbart!
Hade jag vetat halvsex på morgonen när de små "änglarna" kom in och sjöng för mig, att de var "djävulen i fårakläder", hade jag vägrat gå upp ur sängen alls idag!
Om jag anat att jag klockan nio på kvällen - på min födelsedag! - fortfarande hade gallskrikande ungar hängande i knävecken och att jag fortfarande inte fått inta mer än en tugga av förrätten som min käre sambo haft fullt besvär med att fixa tillsammans med den (tror jag!) jättegoda "huvudrätten", så hade jag.... Så hade jag....
Jaa - vad hade jag gjort?!
De där två oigenkänneliga monstren som så obarmhärtigt visade sig, är ju mina (skit-)ungar och jag älskar dom mer än det finns ord för - trots allt! :-)
Men man kan ju kortfattat säga att min lugna, mysiga, "gullegull-födelsedag" INTE blev som jag tänkt mig över huvud taget!
Istället blev det en sådan dag som man bara vill glömma och stryka ur almanackan...
Men men - det tillhör ju numera det förgångna och idag är en ny dag, som förhoppningsvis innebär nya förutsättningar för oss alla! :-)
Gårdagen är historia, idag ÄR - här och nu! Och morgondagen - ja, den tar vi när den kommer!
Kram,
Anna
