Allting snurrar..
... hela skallen är ett förvirrat virrvarr av tusen-och-en tankar, känslor och funderingar... :-)
För nu jäklar är det nära - riktigt nära... :-)
Imorgon - fredag - får jag nycklarna till mitt och barnens slott! :-)
Och även om jag inte är så naiv att jag inbillar mig att allt ska gå smärtfritt, så längtar jag verkligen nu
- och faktum är att jag tror att barnen också koommer att må bättre.
Det ska bli så skönt att komma från den psykiska pressen det innebär att leva under samma tak när förhållandet är över
- en lättnad att slippa den fysiska och emotionella röran, och istället bygga upp en ny, trygg, fräsch och harmonisk tillvaro åt mig och barnen.
Det blir säkert tufft ibland men jag är övertygad om att det kommer att bli bra och ser fram emot vår nya tillvaro och framtid!
Och jag känner förväntan, optimism, framtidstro - och inte minst livsglädje!
Kärlek!
//Anna
"Fånga dagen, och ha så lite förtroende som möjligt för morgondagen..."
För nu jäklar är det nära - riktigt nära... :-)
Imorgon - fredag - får jag nycklarna till mitt och barnens slott! :-)
Och även om jag inte är så naiv att jag inbillar mig att allt ska gå smärtfritt, så längtar jag verkligen nu
- och faktum är att jag tror att barnen också koommer att må bättre.
Det ska bli så skönt att komma från den psykiska pressen det innebär att leva under samma tak när förhållandet är över
- en lättnad att slippa den fysiska och emotionella röran, och istället bygga upp en ny, trygg, fräsch och harmonisk tillvaro åt mig och barnen.
Det blir säkert tufft ibland men jag är övertygad om att det kommer att bli bra och ser fram emot vår nya tillvaro och framtid!
Och jag känner förväntan, optimism, framtidstro - och inte minst livsglädje!
Kärlek!
//Anna
"Fånga dagen, och ha så lite förtroende som möjligt för morgondagen..."
Tack!
Märkligt hur det ibland händer saker när man som minst förväntar sig det,
men som mest behöver det...!
TACK kära "cpmamman" för utmärkelsen - Du har räddat min dag! :-)
Och trots allt det gråa och mulna utanför fönstret, så lyser solen på mig...
![[apa_award_stor_30360391.jpg]](http://1.bp.blogspot.com/_6J5tR5rUiEw/SaT3xCte6lI/AAAAAAAAASI/EdF5pTbu8ls/s1600/apa_award_stor_30360391.jpg)
Det finns så många duktiga bloggare och det är alltid svårt att välja ut bara några stycken..
Därför säger jag som såhär - alla Ni som känner Er träffade och vet att jag brukar besöka Era bloggar, håll tillgodo! :-)
Jag gillar Er alla!
Kärlek!
//Anna
"Man möter ofta sitt öde på den väg man valt för att undgå det..."
men som mest behöver det...!
TACK kära "cpmamman" för utmärkelsen - Du har räddat min dag! :-)
Och trots allt det gråa och mulna utanför fönstret, så lyser solen på mig...
Det finns så många duktiga bloggare och det är alltid svårt att välja ut bara några stycken..
Därför säger jag som såhär - alla Ni som känner Er träffade och vet att jag brukar besöka Era bloggar, håll tillgodo! :-)
Jag gillar Er alla!
Kärlek!
//Anna
"Man möter ofta sitt öde på den väg man valt för att undgå det..."
ADHD:ns tråkiga baksida..
Varför måste det vara så jobbigt, tröttsamt och stundtals rentav överjävligt, att leva med (någon som har..) ADHD?!
Det är alltid samma K A O S !
Varje morgon - varje kväll, dag ut och dag in...
Och det är så fruktansvärt energikrävande, frustrerande - och ledsamt!
Min älskade, besvärlige, charmige och stökige, många gånger SÅ förståndige, men ack så krävande, hyperaktive son sätter ribban i samma stund som han slår upp de blå och sin vana troget börjar skrika och gorma (om precis vad som helst) - inifrån min säng, såklart... Och sen är det igång - gap, skrik, gråt, hugg och slag och allehanda svordomar duggar tätt...
Och kvällarna är tyvärr inte mycket bättre... Anthony (och även Thess för den delen) är alltid trött tidigt på eftermiddagen / kvällen, vilket dock visar sig i ännu mera hyperaktivitet och hysteriska utbrott och när det väl är dags att gå till sängs så börjar nästa mardröm. För av någon anledning så vägrar min 6-åring att lägga sig ensam och vill absolut att någon (vilket så gott som alltid är jag) ska sitta / ligga hos honom till han somnat. Och som om inte det heller vore nog, så ligger han alltid i min säng...
Ärligt talat - vad ska jag göra??! Jag måste åtminstone få tillbaka lite kontroll över kvällarna och inte minst min egen säng, men hur??! Även detta är en fråga jag vid ett flertal tillfällen tagit upp med BUP och bett om hjälp, råd och tips - men det händer ju ALDRIG något!? Och så här orkar jag inte fortsätta..
Men men - nu ska vi ner till BUP imorgon och träffa läkare och sköterska och då jäklar tänker inte denna mamman gå därifrån förrän dom lovar oss ordentlig hjälp! Och är det vad som krävs, så tänker jag kräva att någon kommer hem till oss varje kväll och hjälper mig få bukt åtminstone med kvällsbestyren!
Och jag skäms verkligen över att säga det - men stundtals känner jag att jag inte har mer tålamod, ork eller positiv energi att bemöta allt detta med... Och jag mår så fruktansvärt dåligt över den situation vi allt för ofta hamnar i här hemma!
Allt jag vill är att alla ska må bra och vara lyckliga och harmoniska - men istället känns det som att det bara blir värre, ju mer jag tänker och försöker...?!
Sen är jag vansinnigt trött på att BUP inte hjälper oss och ger oss mera stöd, trots att jag i nästan ett år nu inte gjort annat än bönat och bett om hjälp - till oss alla!
För självklart mår inte Anthony bra, hans självkänsla är usel och skolan jobbig och det sista han behöver är att hamna i konflikt med föräldrar och syskon här hemma också..! Och Thess - tja, hon mår väl förhållandevis bra, än så länge vill säga... För självklart påverkas även hon i allra högsta grad av alla konflikter, samtidigt som hon ofta blir föremål för storebrors ilska och våldsamma handlingar och dessutom härmar hon ju glatt allting Anthony både gör och säger...
Och ovanpå allt detta har vi då mig - deras mamma, som bör vara lugn, harmonisk, tålmodig och överseende och kärlek och lugnande ord ska liksom rinna ur mig som vatten ur en kran...
Men vad f-n gör man när man inte känner att man riktigt klarar det?!
Mitt samvete är så fruktansvärt nedtyngt för tillfället, dels på grund av alla konflikter som uppstår på grund av ADHD:ns fula tryne och dels förstås på grund av att jag / vi just nu skakar om barnens värld rejält genom att separera..
Och många är de gånger jag tvivlar på mig själv, den jag är, vad jag gör och föraktar mig själv för de tankar och känslor som stundtals slår mig.
Dock är kärleken stark och envisheten om möjligt ännu starkare och dessa två segrar alltid över allt det mörka och tråkiga!
Jag älskar mina barn mer än någonting annat här i världen och det är tack vare dom som jag varje morgon orkar släpa min värkbrutna kropp ur sängen och ta mig upp. Det är dom som får mig att känna glädje och lycka och dom är min sol när allt annat är mörkt.
Så varför ska det stundtals behöva bli så fel och övermäktigt??!
Tips? Råd? Någon..?!
Kramar,
Anna
Det är alltid samma K A O S !
Varje morgon - varje kväll, dag ut och dag in...
Och det är så fruktansvärt energikrävande, frustrerande - och ledsamt!
Min älskade, besvärlige, charmige och stökige, många gånger SÅ förståndige, men ack så krävande, hyperaktive son sätter ribban i samma stund som han slår upp de blå och sin vana troget börjar skrika och gorma (om precis vad som helst) - inifrån min säng, såklart... Och sen är det igång - gap, skrik, gråt, hugg och slag och allehanda svordomar duggar tätt...
Och kvällarna är tyvärr inte mycket bättre... Anthony (och även Thess för den delen) är alltid trött tidigt på eftermiddagen / kvällen, vilket dock visar sig i ännu mera hyperaktivitet och hysteriska utbrott och när det väl är dags att gå till sängs så börjar nästa mardröm. För av någon anledning så vägrar min 6-åring att lägga sig ensam och vill absolut att någon (vilket så gott som alltid är jag) ska sitta / ligga hos honom till han somnat. Och som om inte det heller vore nog, så ligger han alltid i min säng...
Ärligt talat - vad ska jag göra??! Jag måste åtminstone få tillbaka lite kontroll över kvällarna och inte minst min egen säng, men hur??! Även detta är en fråga jag vid ett flertal tillfällen tagit upp med BUP och bett om hjälp, råd och tips - men det händer ju ALDRIG något!? Och så här orkar jag inte fortsätta..
Men men - nu ska vi ner till BUP imorgon och träffa läkare och sköterska och då jäklar tänker inte denna mamman gå därifrån förrän dom lovar oss ordentlig hjälp! Och är det vad som krävs, så tänker jag kräva att någon kommer hem till oss varje kväll och hjälper mig få bukt åtminstone med kvällsbestyren!
Och jag skäms verkligen över att säga det - men stundtals känner jag att jag inte har mer tålamod, ork eller positiv energi att bemöta allt detta med... Och jag mår så fruktansvärt dåligt över den situation vi allt för ofta hamnar i här hemma!
Allt jag vill är att alla ska må bra och vara lyckliga och harmoniska - men istället känns det som att det bara blir värre, ju mer jag tänker och försöker...?!
Sen är jag vansinnigt trött på att BUP inte hjälper oss och ger oss mera stöd, trots att jag i nästan ett år nu inte gjort annat än bönat och bett om hjälp - till oss alla!
För självklart mår inte Anthony bra, hans självkänsla är usel och skolan jobbig och det sista han behöver är att hamna i konflikt med föräldrar och syskon här hemma också..! Och Thess - tja, hon mår väl förhållandevis bra, än så länge vill säga... För självklart påverkas även hon i allra högsta grad av alla konflikter, samtidigt som hon ofta blir föremål för storebrors ilska och våldsamma handlingar och dessutom härmar hon ju glatt allting Anthony både gör och säger...
Och ovanpå allt detta har vi då mig - deras mamma, som bör vara lugn, harmonisk, tålmodig och överseende och kärlek och lugnande ord ska liksom rinna ur mig som vatten ur en kran...
Men vad f-n gör man när man inte känner att man riktigt klarar det?!
Mitt samvete är så fruktansvärt nedtyngt för tillfället, dels på grund av alla konflikter som uppstår på grund av ADHD:ns fula tryne och dels förstås på grund av att jag / vi just nu skakar om barnens värld rejält genom att separera..
Och många är de gånger jag tvivlar på mig själv, den jag är, vad jag gör och föraktar mig själv för de tankar och känslor som stundtals slår mig.
Dock är kärleken stark och envisheten om möjligt ännu starkare och dessa två segrar alltid över allt det mörka och tråkiga!
Jag älskar mina barn mer än någonting annat här i världen och det är tack vare dom som jag varje morgon orkar släpa min värkbrutna kropp ur sängen och ta mig upp. Det är dom som får mig att känna glädje och lycka och dom är min sol när allt annat är mörkt.
Så varför ska det stundtals behöva bli så fel och övermäktigt??!
Tips? Råd? Någon..?!
Kramar,
Anna
Gud förbjude..
... att man någonsin skulle förlora ett barn!
Jag är övertygad om att det är varje förälders värsta mardröm
- och tyvärr händer det ofattbara emellanåt...
Av en slump hamnade jag på bloggen "saknaden över min son", skriven av pappan Berth..
Det är så gripande, vackert och fint skrivit och medkänslan är överväldigande!
Kan varmt rekommendera Er att gå in och läsa hos honom - men var beredda på många tårar..!
Ha en underbar dag :-).
Kärlek!
//Anna
Lånar här en text ifrån just Berth´s blogg, som var så otroligt fin,
och tillägnar den åt alla dom som någonsin förlorat...;
Där tiden inte är viktig
Långt därborta men ändå nära
finns en plats för våra kära
Där tar sommaren aldrig slut
Där är tiden inte viktig
Långt därborta kan nånting finnas
som är större än att bara minnas
som är större än alla ord
om man närmar sig försiktigt
Långt därborta på öppet vatten
där har dagen besegrat natten
där är havet oändligt stort
Där är drömmarna på riktigt
Långt därborta är ändå hemma
Det är inget vi kan bestämma
bara hoppas att det är sant
Där är tiden inte viktig
Långt därborta skall ingen sörja
Allt som slutat har åter börjat
Det är märkligt, men är det sant,
så är tiden inte viktig
[Text & musik: Py Bäckman]
Röra, kaos och stress..
Suck..
Märkligt - alla de positiva tankarna och ljusa förutsättningarna som jag kände igår, är nu typ borta..!?
Nejdå - missförstå mig inte, jag är fortfarande vid gott mod... Egentligen... Men plötsligt känns allt så förfärligt rörigt och stressigt!
Jag har precis fått besked om att jag troligen kan få tillträde till huset ännu tidigare än vad jag innan trott, och det är ju helt underbart! :-)
Men... Samtidigt så för det ju dessutom med sig en hel del pappersarbete och framför allt många telefonsamtal om gud vet allt, att fixa..!
Därför har jag ägnat flera timmar i förmiddag åt att jaga mäklare, postkontor, adressändring, telia, Eon... You name it!
Och just nu känns det något bättre igen, efter att ha kunnat bocka av några saker från min LÅNGA "att-göra-lista"! :-)
Och just nu är jag allra mest upprörd över att jag inte kommer att kunna blogga och / eller använda nätet på typ en vecka när jag väl flyttar..!? Haha.. Hur ska det gå liksom?! Och faktum är att jag tycker det är lite märkligt med dagens teknik, att man ska behöva vänta åtta arbetsdagar på att få sitt bredband flyttat..?!
Nåja, en sak i taget, en dag i sänder och fortsatt lätt till sinnet, så kommer säkert allting att lösa sig!
Nu ska jag stressa vidare och förhoppningsvis kunna beta av några punkter till på min "lilla" lista... :-)
Ha en underbar dag!
Kärlek!
//Anna
"Det enda som ger allting liv, är kärleken.." :-)
Märkligt - alla de positiva tankarna och ljusa förutsättningarna som jag kände igår, är nu typ borta..!?
Nejdå - missförstå mig inte, jag är fortfarande vid gott mod... Egentligen... Men plötsligt känns allt så förfärligt rörigt och stressigt!
Jag har precis fått besked om att jag troligen kan få tillträde till huset ännu tidigare än vad jag innan trott, och det är ju helt underbart! :-)
Men... Samtidigt så för det ju dessutom med sig en hel del pappersarbete och framför allt många telefonsamtal om gud vet allt, att fixa..!
Därför har jag ägnat flera timmar i förmiddag åt att jaga mäklare, postkontor, adressändring, telia, Eon... You name it!
Och just nu känns det något bättre igen, efter att ha kunnat bocka av några saker från min LÅNGA "att-göra-lista"! :-)
Och just nu är jag allra mest upprörd över att jag inte kommer att kunna blogga och / eller använda nätet på typ en vecka när jag väl flyttar..!? Haha.. Hur ska det gå liksom?! Och faktum är att jag tycker det är lite märkligt med dagens teknik, att man ska behöva vänta åtta arbetsdagar på att få sitt bredband flyttat..?!
Nåja, en sak i taget, en dag i sänder och fortsatt lätt till sinnet, så kommer säkert allting att lösa sig!
Nu ska jag stressa vidare och förhoppningsvis kunna beta av några punkter till på min "lilla" lista... :-)
Ha en underbar dag!
Kärlek!
//Anna
"Det enda som ger allting liv, är kärleken.." :-)
Hyllning till livet!
Idag är en sådan dag...
En sådan dag när jag känner mig ödmjuk och oändligt tacksam.
Och därför hyllar jag kärleken, barnen, vänskapen, glädjen, själ och hjärta, varandet
- ja, helt enkelt l i v e t ! :-)
Kärlek!
//Anna
Livet - det är jag! :-)
En sådan dag när jag känner mig ödmjuk och oändligt tacksam.
Och därför hyllar jag kärleken, barnen, vänskapen, glädjen, själ och hjärta, varandet
- ja, helt enkelt l i v e t ! :-)
Kärlek!
//Anna
Livet - det är jag! :-)
Gott o blandat..
Dagens inlägg blir nog både knasigt och aningen förvirrat
- men innehåller å andra sidan övervägande positiva saker!
Över huvud taget så är det en ganska galen och allmänt förvirrad tillvaro som jag (vi) lever i för närvarande..
Med flyttkartongen utplacerade lite varstans i hemmet och tomma hyllor och skåp, så är det inte bara jag som tycker att det känns märkligt utan barnen märker naturligtvis också av det.
Men nu närmar det sig å andra sidan med stormsteg och kanske, kanske, vi kan börja så smått redan nu runt den 1 mars.. :-)
Och gues what?! Denna kvinnan har äntligen lyssnat på Er alla och minsann bokat in Ullared den 2 mars..! :-)
Ett stort steg för mig ska jag erkänna.. Haha... Men mysigt ska det bli - bara jag, mina systrar och vår mor!
Barnen, ja...
A har haft sportlov denna veckan, men tyvärr så kolliderade det med att T återigen blev sjuk... Prata om intressekonflikt! :-)
Med påföljd att A varit enormt rastlös och hyper-hyper i flera dagar... Suck! Det är så frustrerande och påfrestande och stundtals vet jag verkligen inte vad jag ska göra?!
Men men - allt är ju inte bara elände! A är också en mycket klok, rolig och kärleksfull kille! Häromkvällen när han skulle lägga sig sade han plötsligt; "Mamma, jag älskar Dig så mycket att det känns som jag är kär i Dig..."! :-)
Lille gubben... Och han är 6 år!?
Å andra sidan fick jag igårmorse helt plötsligt och utan att någonting sagts före, höra; "Mamma, när vi flyttar så vill jag bo kvar hos pappa..."
Och det kändes ju inte alls lika roligt att höra. Men samtidigt så förstår jag ju så väl att han såklart tänker och funderar mycket och tycker att det känns konstigt. Å andra sidan hade han bara hunnit säga det, innan han glatt började prata om vad han vill ha för saker på sitt nya rum..
Och idag då... Tja, mina små glin kan sannerligen peppa varandra! :-) Innan klockan var sju på morgonen hade denna mamman hunnit sätta kaffet i halsen ett flertal gånger av ren och skär fasa över hur nära gränsen de båda är när de "leker" - för att inte prata om hur hes jag var av allt skrikande, då jag försökt överrösta dom och typ vid femtioelva tillfällen bett dom lugna ner sig... Hej och hå!
Efter en - i vanlig ordning med barnen i sällskap - stökig inköpsrunda tillsammans med syster yster, anlände vi så till hemmet igen... Efter bara några minuter kom A med den lilla saxen och sade något kryptiskt om T.... Jag anade oråd och då tillade han; "Mamma, Du måste lova att inte bli sur om jag berättar..." Jahaja - Ni kan säker gissa vad som hänt..?!
Jojomensan - storebror hade varit superduktig och klippt lillasyster... Till saken hör att lillasyster knappt har något hår ännu... Och lustigast av allt var, att i nacken där han valt att klippa, att han klippt av ända intill skallen liksom - tja, Ni kan säkert räkna ut hur det ser ut..?! :-) Hahaha.. Åh, fy fasen - ja, skratta eller gråta?!
Slutligen så kan jag glatt konstatera att allt mitt skrivande, bloggande och distansläsning av allehanda skrivarkurser snart kan komma att kombineras med någon sorts liv även utanför dörrarna!
Av någon anledning finns det nämligen en ovanligt korkad lag som säger att när man väl blivit sjukpensionär, så får man inte komma ut i arbetslivet igen - även om man både vill och kan (och även om det bara rör sig om några timmar i veckan), utan måste i så fall söka dispens först...
Men nu har minsann riksdagen ändrat reglerna så att man både kan och får prova jobba och / eller studera, utan att få sin sjukersättning (d v s "pensionen") omprövad - lysande!
Så nu känner denna svensken sig genast hoppfull inför de dörrar som nu öppnas - och förhoppningsvis kommer jag framöver att kunna delta i samhället lite mera igen.
Och framför allt få social stimulans och inte minst få känna att jag fortfarande har ett värde och en uppgift att fylla! :-)
Som sagt - ett aningen rörigt och förvirrat inlägg idag...
Kanske för att det är precis så jag känner mig inombords för tillfället
- knasig, förvirrad, lättad och faktiskt ganska lycklig..! :-)
Kärlek!
//Anna
- men innehåller å andra sidan övervägande positiva saker!
Över huvud taget så är det en ganska galen och allmänt förvirrad tillvaro som jag (vi) lever i för närvarande..
Med flyttkartongen utplacerade lite varstans i hemmet och tomma hyllor och skåp, så är det inte bara jag som tycker att det känns märkligt utan barnen märker naturligtvis också av det.
Men nu närmar det sig å andra sidan med stormsteg och kanske, kanske, vi kan börja så smått redan nu runt den 1 mars.. :-)
Och gues what?! Denna kvinnan har äntligen lyssnat på Er alla och minsann bokat in Ullared den 2 mars..! :-)
Ett stort steg för mig ska jag erkänna.. Haha... Men mysigt ska det bli - bara jag, mina systrar och vår mor!
Barnen, ja...
A har haft sportlov denna veckan, men tyvärr så kolliderade det med att T återigen blev sjuk... Prata om intressekonflikt! :-)
Med påföljd att A varit enormt rastlös och hyper-hyper i flera dagar... Suck! Det är så frustrerande och påfrestande och stundtals vet jag verkligen inte vad jag ska göra?!
Men men - allt är ju inte bara elände! A är också en mycket klok, rolig och kärleksfull kille! Häromkvällen när han skulle lägga sig sade han plötsligt; "Mamma, jag älskar Dig så mycket att det känns som jag är kär i Dig..."! :-)
Lille gubben... Och han är 6 år!?
Å andra sidan fick jag igårmorse helt plötsligt och utan att någonting sagts före, höra; "Mamma, när vi flyttar så vill jag bo kvar hos pappa..."
Och det kändes ju inte alls lika roligt att höra. Men samtidigt så förstår jag ju så väl att han såklart tänker och funderar mycket och tycker att det känns konstigt. Å andra sidan hade han bara hunnit säga det, innan han glatt började prata om vad han vill ha för saker på sitt nya rum..
Och idag då... Tja, mina små glin kan sannerligen peppa varandra! :-) Innan klockan var sju på morgonen hade denna mamman hunnit sätta kaffet i halsen ett flertal gånger av ren och skär fasa över hur nära gränsen de båda är när de "leker" - för att inte prata om hur hes jag var av allt skrikande, då jag försökt överrösta dom och typ vid femtioelva tillfällen bett dom lugna ner sig... Hej och hå!
Efter en - i vanlig ordning med barnen i sällskap - stökig inköpsrunda tillsammans med syster yster, anlände vi så till hemmet igen... Efter bara några minuter kom A med den lilla saxen och sade något kryptiskt om T.... Jag anade oråd och då tillade han; "Mamma, Du måste lova att inte bli sur om jag berättar..." Jahaja - Ni kan säker gissa vad som hänt..?!
Jojomensan - storebror hade varit superduktig och klippt lillasyster... Till saken hör att lillasyster knappt har något hår ännu... Och lustigast av allt var, att i nacken där han valt att klippa, att han klippt av ända intill skallen liksom - tja, Ni kan säkert räkna ut hur det ser ut..?! :-) Hahaha.. Åh, fy fasen - ja, skratta eller gråta?!
Slutligen så kan jag glatt konstatera att allt mitt skrivande, bloggande och distansläsning av allehanda skrivarkurser snart kan komma att kombineras med någon sorts liv även utanför dörrarna!
Av någon anledning finns det nämligen en ovanligt korkad lag som säger att när man väl blivit sjukpensionär, så får man inte komma ut i arbetslivet igen - även om man både vill och kan (och även om det bara rör sig om några timmar i veckan), utan måste i så fall söka dispens först...
Men nu har minsann riksdagen ändrat reglerna så att man både kan och får prova jobba och / eller studera, utan att få sin sjukersättning (d v s "pensionen") omprövad - lysande!
Så nu känner denna svensken sig genast hoppfull inför de dörrar som nu öppnas - och förhoppningsvis kommer jag framöver att kunna delta i samhället lite mera igen.
Och framför allt få social stimulans och inte minst få känna att jag fortfarande har ett värde och en uppgift att fylla! :-)
Som sagt - ett aningen rörigt och förvirrat inlägg idag...
Kanske för att det är precis så jag känner mig inombords för tillfället
- knasig, förvirrad, lättad och faktiskt ganska lycklig..! :-)
Kärlek!
//Anna
Ny utmaning
Jag har blivit utmanad av Dagstjärnan
REGLER
Länka till den som har utmanat dig.
Berätta 7 sanningar om dig själv.
Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
Skriv ett meddelande i de 7 personernas bloggar så att de vet om utmaningen.
_____________________________________________________________
7 sanningar om Mig..;
* Jag är i medicinsk mening b l i n d - (oavsett vad folk i omgivningen tror, säger och antyder...) och äter dagligen starka mediciner mot min smärta
* Jag är envis som synden - men i många fall är det min främsta styrka!
* Jag tror på änglar, mirakel och att det finns en mening med allt (för det mesta, ska väl tilläggas..!)
* Jag älskar att skriva
* Jag har fortfarande kvar mina författardrömmar, trots allt.. (jag menar vad fasen, även en blind höna hittar ju ett korn ibland!)
* Jag är sjukpensionär.... Fräckt, eller hur?! Haha.. :-)
* Jag älskar sol och värme!
Jag utmanar:
Beckan
Towe ("cpmamman")
Jag lever! :-)
Tack - ALLA - för stöd, kärlek och uppmuntrande ord!
Och visst, jag har väl kämpat - men att jag klarat mig så bra genom allt är tack vare min envishet och all kärlek och stöd som jag haft och har i familj och vänner.
Och till min kära syster (apropå vad Du skrev i Din kommentar till föregående inlägg) - jag förstår att Ni var lättade över att jag var så "hel" när Ni besökte mig på intensiven! Men problemet med mina skador var ju just det - att de inte syntes, att de främst satt invärtes, vilket gjorde att inte ens läkarna insåg vidden av skadorna förrän två veckor senare.
Inte ens ett dygn efter olyckan, då jag i samband med ett migränliknande anfall förlorade större delen av synen även på vänster öga, vidtogs några större åtgärder för att hjälpa mig...
Angående min mentala hälsa så är det inte mycket jag minns alls från de första dygnen, mer än dimma, förvirrade tankar och en våldsam dödsångest, och det tog tid även innan jag själv förstod allvaret i mina skador.
Och det var den dagen min underbara ögonläkare hade insett vad det var för typ av skador jag hade och skickade mig till neurologen för undersökning... Efter en MR tvingade dom mig att lägga mig ner på en sjuksäng och förklarade att jag skulle bli inlagd hos dom.
Jag försökte resa mig upp samtidigt som jag protesterade och berättade att min syster faktiskt var på väg för att hämta mig - då yttrades de ord jag för alltid kommer att minnas;
- "Du åker ingenstans. Du ska vara väldigt glad för att Du "bara" miste synen - sannolikheten att Du skulle blivit förlamad eller till och med dött är betydligt större. Du hade en skyddsängel som vakade över Dig..."
Det var efter detta som jag själv insåg vidden av allt och vilken otrolig tur jag hade som fortfarande var i livet! Och med det i bakhuvudet började jag omvärdera allt och sätta upp rimliga mål för mig själv för att ta mig tillbaka.
Och som Ni vet vid detta laget, så har det gått riktigt bra - och även om framför allt smärtorna stundtals knäcker mig, så har jag ett underbart och rikt liv på många sätt och lever numera mitt liv fullt ut och njuter så mycket som möjligt!
Livet är verkligen en gåva! Och jag är ett levande bevis på att (skydds-)änglar finns! :-)
Ha en underbar dag!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
Och visst, jag har väl kämpat - men att jag klarat mig så bra genom allt är tack vare min envishet och all kärlek och stöd som jag haft och har i familj och vänner.
Och till min kära syster (apropå vad Du skrev i Din kommentar till föregående inlägg) - jag förstår att Ni var lättade över att jag var så "hel" när Ni besökte mig på intensiven! Men problemet med mina skador var ju just det - att de inte syntes, att de främst satt invärtes, vilket gjorde att inte ens läkarna insåg vidden av skadorna förrän två veckor senare.
Inte ens ett dygn efter olyckan, då jag i samband med ett migränliknande anfall förlorade större delen av synen även på vänster öga, vidtogs några större åtgärder för att hjälpa mig...
Angående min mentala hälsa så är det inte mycket jag minns alls från de första dygnen, mer än dimma, förvirrade tankar och en våldsam dödsångest, och det tog tid även innan jag själv förstod allvaret i mina skador.
Och det var den dagen min underbara ögonläkare hade insett vad det var för typ av skador jag hade och skickade mig till neurologen för undersökning... Efter en MR tvingade dom mig att lägga mig ner på en sjuksäng och förklarade att jag skulle bli inlagd hos dom.
Jag försökte resa mig upp samtidigt som jag protesterade och berättade att min syster faktiskt var på väg för att hämta mig - då yttrades de ord jag för alltid kommer att minnas;
- "Du åker ingenstans. Du ska vara väldigt glad för att Du "bara" miste synen - sannolikheten att Du skulle blivit förlamad eller till och med dött är betydligt större. Du hade en skyddsängel som vakade över Dig..."
Det var efter detta som jag själv insåg vidden av allt och vilken otrolig tur jag hade som fortfarande var i livet! Och med det i bakhuvudet började jag omvärdera allt och sätta upp rimliga mål för mig själv för att ta mig tillbaka.
Och som Ni vet vid detta laget, så har det gått riktigt bra - och även om framför allt smärtorna stundtals knäcker mig, så har jag ett underbart och rikt liv på många sätt och lever numera mitt liv fullt ut och njuter så mycket som möjligt!
Livet är verkligen en gåva! Och jag är ett levande bevis på att (skydds-)änglar finns! :-)
Ha en underbar dag!
Carpe Diem!
Kram,
Anna
8 år sen... 010218...
Detta inlägg kanske blir långt...
Det kanske till och med blir långtråkigt för vissa att läsa - men Ni är ju inte tvungna! :-)
Däremot är det något som jag måste och behöver få ur mig, eftersom jag varje år denna dag, går igenom traumat igen...
Dock - minns att jag har en positiv inställning till livet och är oerhört tacksam över att vara här och nu!
...Då är dagen här...
Den dagen som varje år får mig att minnas och våndas, men som även får mig att känna ödmjukhet och tacksamhet för livet!
Dock är det först och främst de obehagliga och negativa minnena som uppenbarar sig...
Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att allting denna dag var kaos, panik, akut och kritiskt -
och inte förrän långt senare insåg jag (vi) hur nära döden jag varit och vilken änglavakt jag haft som fick en ny chans till livet.
Hursomhelst - söndagen den 18 februari 2001...
Det var en fantastiskt vacker dag - strålande solsken, flera plusgrader och torra fina vägbanor. Och därför bestämdes det att jag skulle ut och åka motorcykel med "M" - något vi pratat om flera gånger, eftersom jag åkt mycket mc i mitt liv och han hade sin hoj påställd året runt...
Att han var en ung och nonchalant pojkvasker, som uppenbarligen trodde att fort- och bakhjulskörning impade på en, var ingenting jag i dåläget kände till - men som jag däremot skulle bli plågsamt medveten om...
Lyckligt ovetande om vad ödet hade i beredskap åt mig, tog jag fram skinnställ och hjälm och strax efter lunchtid kom "esset" för att hämta mig...
Det sista jag sade till honom innan jag hoppade på hojjen, var att han skulle ta det lugnt eftersom jag aldrig åkt med honom förut och det lovade han dyrt och heligt att göra... Jo, tjenare...
Jag hann knappt sätta mig tillrätta bakom honom, innan hans gaskåta högernäve drog upp hojjen på bakhjulet...
Fylld av onda aningar och en stor klump i magen gjorde jag det enda jag kunde göra i mitt utsatta läge - försökte klamra mig fast, samtidigt som en mängd tankar av allehanda och märkliga slag for genom skallen på mig.
Vid första rödljuset (vi hann bara passera två på vår "resa"..) pratade vi med en annan mc-åkare, som även han uppmanade M att ta det lugnt med högerhanden. Och än en gång intygade stolpskottet att han skulle det, men i samma stund som ljuset slog om till grönt drog han åter upp mc:n på bakhjulet och när vi väl tog mark med båda hjulen igen fortsatte han att dra gasen maximalt i botten och i det läget visste och kände jag med varje fiber i kroppen att det inte skulle sluta lyckligt...
Och med en hastighet på närmre 300 km/h (på en 50-väg..) tog vår tripp slut lika hastigt som den börjat och ca två kilometer från min bostad, kraschade vi rakt in i en stor stadsjeep, som inte haft en chans att se oss i backspegeln - och därmed tog mitt gamla liv, som jag kände och levde det, slut...
Sekunderna före smällen kunde jag känna hur mc:n slirade och liksom inte hade fäste längre, till följd av den häftiga inbromsning som M gjorde - men som inte hann dämpa farten nämnvärt.
Jag minns hur jag pressade fram huvudet mot den kraftiga vinden (som det blir i sådana hastigheter!) över ena axeln på honom och hur jag då kunde se jeepen bara någon meter framför oss...
Och hur jag helt lugt satte mig tillrätta bakom honom igen, fullt införstådd med att det strax skulle smälla och plågsamt medveten om att det var det enda jag kunde göra - försöka klamra mig fast, trots att jag insåg att det skulle vara till föga hjälp...
Märkligt så mycket man hinner tänka, känna och uppmärksamma under bara någon bråkdels sekund -
allt blir med ens så tydligt, självklart och LEVANDE...
Sen är allt svart...
Det fruktansvärda våld min kropp utsattes för är höljt i glömska...
Däremot kommer jag för alltid att minnas mitt möte med den andra sidan - min "nära-döden-upplevelse"...
Hur jag såg allting ovanifrån - olycksplatsen, människor som skyndade till hjälp, bilar som stannat i båda körriktningar...
Ute i väggrenen kunde jag se de sorgliga resterna av det som för bara ett ögonblick sedan varit en motorcykel, numera bara plåtpartiklar, och bland detta låg även M.
Och mitt i den tvåfiliga körbanan låg jag orörlig, på mage, och allting var alldeles tyst och fridfullt och inte ett ljud hördes...
Jag minns hur jag tänkte att det ju inte var så farligt att dö men att jag tyckte förfärligt synd om mina familjemedlemmar...
Efteråt har jag fått höra från bland annat ambulansförare som var på plats den dagen, att ingen trodde jag överlevt.
Ögonvittnen hade sett hur jag flög som en projektil av hojjen, upp på taket på jeepen och därefter flög med huvudet först rakt ner i asfalten.. Inte särskilt konstigt då, att det gick proppar på synnerven eller att smärtorna från rygg och nacke / huvud stundtals nästan lamslår mig numera.
Resten av den eländiga dagen är ett enda drogfyllt töcken av intensiva smärtor, chock, dödsångest och rädsla.
Allt var så otroligt overkligt och jag var helt enkelt "inte med" - under en lång tid därefter..
Jag var paralyserad av dödsångest och livrädd för att somna och aldrig vakna mer.
Jag var arg över min synförlust, för att inte tala om hur det kändes när jag efter flera veckor fick veta att synbortfallet skulle bestå - att jag var "blind".. (ett ord jag fortfarande inte själv använder - synskadad både känns och passar bättre, jag har ju trots allt lärt mig att fixa det mesta med hjälp av den lilla, lilla synrest som finns kvar på vänsterögat!). Och jag tvingades inse att jag fick kyssa mitt gamla liv farväl. Adjöss till självständighet, körkort, bil, arbete - you name it... Allt medan skitstöveln som skickade mig rakt in i detta mörker levde vidare sitt liv, som om inget någonsin hänt och uppenbarligen utan något som helst samvete eftersom han aldrig någonsin under dessa åtta år haft den goda smaken att ens skicka ett kort..!?
Så man skulle kortfattat kunna säga såhär: ja, jag är fortfarande heligt förbannad på M och det han ställde till med för mig! Jag är ursinning på hans nonchalans och brist på empati och det faktum att han aldrig hört av sig..
MEN - jag är också så otroligt tacksam för den ängel som vakade över mig den där dagen och för det liv jag nu fått istället! För på många sätt så är jag övertygad om att mitt liv numera är mycket rikare än förut (trots alla smärtor och det jag faktiskt förlorade). Om än den hårda vägen, så fick jag lära mig vad som är viktigt och värdefullt här i livet och det är också därför jag numera är en flitig förespråkare av "Carpe Diem"!
Så gör just det - fånga dagen, lev i nuet och njut av varje ögonblick så långt det bara går!
Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så vill jag känna att jag levt mitt liv! Att jag hunnit prova på och gjort saker som jag drömt om och inte känna någon ånger över sådant jag velat göra men inte vågat eller kunnat eller "hunnit"...
"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet.
De flesta människor existerar bara..." (Oscar Wilde)
K Ä R L E K !
//Anna
"Ingen vet om döden ej är det bästa som kan hända människan.
Ändå fruktar människorna den, som om de visste att den var det värsta av allt ont..." (Platon)
Det kanske till och med blir långtråkigt för vissa att läsa - men Ni är ju inte tvungna! :-)
Däremot är det något som jag måste och behöver få ur mig, eftersom jag varje år denna dag, går igenom traumat igen...
Dock - minns att jag har en positiv inställning till livet och är oerhört tacksam över att vara här och nu!
...Då är dagen här...
Den dagen som varje år får mig att minnas och våndas, men som även får mig att känna ödmjukhet och tacksamhet för livet!
Dock är det först och främst de obehagliga och negativa minnena som uppenbarar sig...
Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att allting denna dag var kaos, panik, akut och kritiskt -
och inte förrän långt senare insåg jag (vi) hur nära döden jag varit och vilken änglavakt jag haft som fick en ny chans till livet.
Hursomhelst - söndagen den 18 februari 2001...
Det var en fantastiskt vacker dag - strålande solsken, flera plusgrader och torra fina vägbanor. Och därför bestämdes det att jag skulle ut och åka motorcykel med "M" - något vi pratat om flera gånger, eftersom jag åkt mycket mc i mitt liv och han hade sin hoj påställd året runt...
Att han var en ung och nonchalant pojkvasker, som uppenbarligen trodde att fort- och bakhjulskörning impade på en, var ingenting jag i dåläget kände till - men som jag däremot skulle bli plågsamt medveten om...
Lyckligt ovetande om vad ödet hade i beredskap åt mig, tog jag fram skinnställ och hjälm och strax efter lunchtid kom "esset" för att hämta mig...
Det sista jag sade till honom innan jag hoppade på hojjen, var att han skulle ta det lugnt eftersom jag aldrig åkt med honom förut och det lovade han dyrt och heligt att göra... Jo, tjenare...
Jag hann knappt sätta mig tillrätta bakom honom, innan hans gaskåta högernäve drog upp hojjen på bakhjulet...
Fylld av onda aningar och en stor klump i magen gjorde jag det enda jag kunde göra i mitt utsatta läge - försökte klamra mig fast, samtidigt som en mängd tankar av allehanda och märkliga slag for genom skallen på mig.
Vid första rödljuset (vi hann bara passera två på vår "resa"..) pratade vi med en annan mc-åkare, som även han uppmanade M att ta det lugnt med högerhanden. Och än en gång intygade stolpskottet att han skulle det, men i samma stund som ljuset slog om till grönt drog han åter upp mc:n på bakhjulet och när vi väl tog mark med båda hjulen igen fortsatte han att dra gasen maximalt i botten och i det läget visste och kände jag med varje fiber i kroppen att det inte skulle sluta lyckligt...
Och med en hastighet på närmre 300 km/h (på en 50-väg..) tog vår tripp slut lika hastigt som den börjat och ca två kilometer från min bostad, kraschade vi rakt in i en stor stadsjeep, som inte haft en chans att se oss i backspegeln - och därmed tog mitt gamla liv, som jag kände och levde det, slut...
Sekunderna före smällen kunde jag känna hur mc:n slirade och liksom inte hade fäste längre, till följd av den häftiga inbromsning som M gjorde - men som inte hann dämpa farten nämnvärt.
Jag minns hur jag pressade fram huvudet mot den kraftiga vinden (som det blir i sådana hastigheter!) över ena axeln på honom och hur jag då kunde se jeepen bara någon meter framför oss...
Och hur jag helt lugt satte mig tillrätta bakom honom igen, fullt införstådd med att det strax skulle smälla och plågsamt medveten om att det var det enda jag kunde göra - försöka klamra mig fast, trots att jag insåg att det skulle vara till föga hjälp...
Märkligt så mycket man hinner tänka, känna och uppmärksamma under bara någon bråkdels sekund -
allt blir med ens så tydligt, självklart och LEVANDE...
Sen är allt svart...
Det fruktansvärda våld min kropp utsattes för är höljt i glömska...
Däremot kommer jag för alltid att minnas mitt möte med den andra sidan - min "nära-döden-upplevelse"...
Hur jag såg allting ovanifrån - olycksplatsen, människor som skyndade till hjälp, bilar som stannat i båda körriktningar...
Ute i väggrenen kunde jag se de sorgliga resterna av det som för bara ett ögonblick sedan varit en motorcykel, numera bara plåtpartiklar, och bland detta låg även M.
Och mitt i den tvåfiliga körbanan låg jag orörlig, på mage, och allting var alldeles tyst och fridfullt och inte ett ljud hördes...
Jag minns hur jag tänkte att det ju inte var så farligt att dö men att jag tyckte förfärligt synd om mina familjemedlemmar...
Efteråt har jag fått höra från bland annat ambulansförare som var på plats den dagen, att ingen trodde jag överlevt.
Ögonvittnen hade sett hur jag flög som en projektil av hojjen, upp på taket på jeepen och därefter flög med huvudet först rakt ner i asfalten.. Inte särskilt konstigt då, att det gick proppar på synnerven eller att smärtorna från rygg och nacke / huvud stundtals nästan lamslår mig numera.
Resten av den eländiga dagen är ett enda drogfyllt töcken av intensiva smärtor, chock, dödsångest och rädsla.
Allt var så otroligt overkligt och jag var helt enkelt "inte med" - under en lång tid därefter..
Jag var paralyserad av dödsångest och livrädd för att somna och aldrig vakna mer.
Jag var arg över min synförlust, för att inte tala om hur det kändes när jag efter flera veckor fick veta att synbortfallet skulle bestå - att jag var "blind".. (ett ord jag fortfarande inte själv använder - synskadad både känns och passar bättre, jag har ju trots allt lärt mig att fixa det mesta med hjälp av den lilla, lilla synrest som finns kvar på vänsterögat!). Och jag tvingades inse att jag fick kyssa mitt gamla liv farväl. Adjöss till självständighet, körkort, bil, arbete - you name it... Allt medan skitstöveln som skickade mig rakt in i detta mörker levde vidare sitt liv, som om inget någonsin hänt och uppenbarligen utan något som helst samvete eftersom han aldrig någonsin under dessa åtta år haft den goda smaken att ens skicka ett kort..!?
Så man skulle kortfattat kunna säga såhär: ja, jag är fortfarande heligt förbannad på M och det han ställde till med för mig! Jag är ursinning på hans nonchalans och brist på empati och det faktum att han aldrig hört av sig..
MEN - jag är också så otroligt tacksam för den ängel som vakade över mig den där dagen och för det liv jag nu fått istället! För på många sätt så är jag övertygad om att mitt liv numera är mycket rikare än förut (trots alla smärtor och det jag faktiskt förlorade). Om än den hårda vägen, så fick jag lära mig vad som är viktigt och värdefullt här i livet och det är också därför jag numera är en flitig förespråkare av "Carpe Diem"!
Så gör just det - fånga dagen, lev i nuet och njut av varje ögonblick så långt det bara går!
Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så vill jag känna att jag levt mitt liv! Att jag hunnit prova på och gjort saker som jag drömt om och inte känna någon ånger över sådant jag velat göra men inte vågat eller kunnat eller "hunnit"...
"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet.
De flesta människor existerar bara..." (Oscar Wilde)
K Ä R L E K !
//Anna
"Ingen vet om döden ej är det bästa som kan hända människan.
Ändå fruktar människorna den, som om de visste att den var det värsta av allt ont..." (Platon)
Årsdag...
Minnena börjar hopa sig,
likt ett oväder tornar de upp sig i horisonten...
Om två dagar är det årsdagen av olyckan och varje år just denna dag,
så översköljs jag av alla plågsamma minnesbilder och varje klockslag känner jag igen och vet precis vad jag sade, var jag var och hur jag kände i det ögonblicket...
Varken jag vill eller ej så minns jag all fasa, smärta, skräck och dödsångest...
Det vill säga fram tills dess att krocken ägde rum - därefter är allt höljt i dimma...
Och även detta år kommer alla minnesbilder att rulla upp för mitt inre...
Men jag l e v e r - och är så oerhört tacksam för det! :-)
Kram,
Anna
"Den har lärt mycket, som kan förstå livet utan att sörja..."
likt ett oväder tornar de upp sig i horisonten...
Om två dagar är det årsdagen av olyckan och varje år just denna dag,
så översköljs jag av alla plågsamma minnesbilder och varje klockslag känner jag igen och vet precis vad jag sade, var jag var och hur jag kände i det ögonblicket...
Varken jag vill eller ej så minns jag all fasa, smärta, skräck och dödsångest...
Det vill säga fram tills dess att krocken ägde rum - därefter är allt höljt i dimma...
Och även detta år kommer alla minnesbilder att rulla upp för mitt inre...
Men jag l e v e r - och är så oerhört tacksam för det! :-)
Kram,
Anna
"Den har lärt mycket, som kan förstå livet utan att sörja..."
Härligt..! :-)
Idag har verkligen varit en sådan där dag då man bara inte kan vara på dåligt humör.
Det är strålande solsken, så gott som vindstilla och några minusgrader - helt underbart helt enkelt! :-)
Ha en underbar lördag - och Alla hjärtans dag!
Kärlek!
//Anna
Det är så molnfritt att änglarna inte har någonstans att sitta... :-)
Det är strålande solsken, så gott som vindstilla och några minusgrader - helt underbart helt enkelt! :-)
Ha en underbar lördag - och Alla hjärtans dag!
Kärlek!
//Anna
Det är så molnfritt att änglarna inte har någonstans att sitta... :-)
Panik..!? :-)
Det slog mig nyss...
Om allt går som det ska, så kan jag och barnen i bästa (eller är det värsta?!) fall flytta redan om typ två veckor.. :-)
Hej och hå!
Självklart är det toppen - alldeles lysande!
Men.... Med två barn som varit konstant sjuka i typ tre månader, varav en är hyper och gastar "j-a kärring" och "jag önskar Du var död" och andra trevligheter och ett litet barn som mellan sina magknip glatt gör och säger allt som storebror gör och säger, eftersom hon tror att det är fullt naturligt och helt okej att bete sig på detta viset?!
Samtidigt som mamma drar sig fram i mattluddet, utmattad av sömnbrist och med värkande lemmar, och förtvivlat försöker bevara förståndet men istället ofta beter sig som ett urtida monster och många gånger sjunker ner på barnens nivå - moget nog...
Men okej - tänk efter nu.. Vad har Du kvar att fixa innan flytten Anna...?
Tjaa, typ - ALLT! Usch då... Nu kom den lilla panikkänslan känner jag...
För det är banne mig inte helt lätt att försöka prata med vare sig banker, försäkringsbolag eller kommunala instanser, när man har två barn enligt ovan beskrivning hängande i knävecken..
Och jag var ju galen nog att tro att mina barn skulle bli friska så att jag kunde fixa alla dylika telefonsamtal när de befann sig i skola respektive dagis - men nu är verkligheten lite annorlunda inser jag..
För idag gick hyperkillen på sportlov och ska vara fri en hel vecka - jättekul tycker ju han naturligtvis, emedan mamman inte ser riktigt på samma sätt på saken... :-) Haha...
Nåja - på måndag ska åtminstone A till mormor och T vara på dagis och förhoppningsvis kan jag då hinna lösa några av de samtal som jag måste få fixat..!
Och när jag sitter här mitt i kaoset bland flyttlådor, en del packade, en del inte, så kan jag åtminstone trösta mig med att jag ju faktiskt hunnit fixa det mesta i möbelväg - alltid något! :-)
Stressen - min trofaste "vän"...!
Kramar,
Anna
"Vi upplever alla stunder som är helt fria från bekymmer.
Dessa korta respiter kallas panik..."
Om allt går som det ska, så kan jag och barnen i bästa (eller är det värsta?!) fall flytta redan om typ två veckor.. :-)
Hej och hå!
Självklart är det toppen - alldeles lysande!
Men.... Med två barn som varit konstant sjuka i typ tre månader, varav en är hyper och gastar "j-a kärring" och "jag önskar Du var död" och andra trevligheter och ett litet barn som mellan sina magknip glatt gör och säger allt som storebror gör och säger, eftersom hon tror att det är fullt naturligt och helt okej att bete sig på detta viset?!
Samtidigt som mamma drar sig fram i mattluddet, utmattad av sömnbrist och med värkande lemmar, och förtvivlat försöker bevara förståndet men istället ofta beter sig som ett urtida monster och många gånger sjunker ner på barnens nivå - moget nog...
Men okej - tänk efter nu.. Vad har Du kvar att fixa innan flytten Anna...?
Tjaa, typ - ALLT! Usch då... Nu kom den lilla panikkänslan känner jag...
För det är banne mig inte helt lätt att försöka prata med vare sig banker, försäkringsbolag eller kommunala instanser, när man har två barn enligt ovan beskrivning hängande i knävecken..
Och jag var ju galen nog att tro att mina barn skulle bli friska så att jag kunde fixa alla dylika telefonsamtal när de befann sig i skola respektive dagis - men nu är verkligheten lite annorlunda inser jag..
För idag gick hyperkillen på sportlov och ska vara fri en hel vecka - jättekul tycker ju han naturligtvis, emedan mamman inte ser riktigt på samma sätt på saken... :-) Haha...
Nåja - på måndag ska åtminstone A till mormor och T vara på dagis och förhoppningsvis kan jag då hinna lösa några av de samtal som jag måste få fixat..!
Och när jag sitter här mitt i kaoset bland flyttlådor, en del packade, en del inte, så kan jag åtminstone trösta mig med att jag ju faktiskt hunnit fixa det mesta i möbelväg - alltid något! :-)
Stressen - min trofaste "vän"...!
Kramar,
Anna
"Vi upplever alla stunder som är helt fria från bekymmer.
Dessa korta respiter kallas panik..."
Från moll till dur...
Än en gång förundras och gläds jag åt så lite som behövs, för att en dag som börjat i moll
istället övergår i dur... :-)
Till exempel så hittade jag idag en "Alla-Hjärtans-hälsning" från min bästa vän i posten - tack älskade Pernilla, Du vet alltid när jag behöver något eller någon som bäst! :-)
Dessutom har jag alla fantastiska vänner och kontakter här på bloggen! Om Ni visste vad Ert stöd, Era kommentarer och värme betyder för mig. :-)
Och ett särskilt tack idag till "cpmamman" - jag är verkligen glad för att våra vägar korsades och tacksam för Dina fina ord! :-)
Önskar jag kunde ge något tillbaka till alla dom som betyder något för mig - till alla Er som stöttar, månar och bryr Er om och älskar mig och min familj. Och då syftar jag lika mycket på släkt och vänner i min direkta närhet, som på Er jag lärt känna här...
Jag hoppas att Ni alla vet hur betydelsefulla Ni är för mig och hur mycket jag uppskattar Er!
T A C K för att just D U finns! Och glöm aldrig bort att DU är värdefull...!
All kärlek!
//Anna
"Det finns bara en väg till glädje och det är att sluta bekymra sig över det man inte kan påverka..." (Epiktetos 50-140)
istället övergår i dur... :-)
Till exempel så hittade jag idag en "Alla-Hjärtans-hälsning" från min bästa vän i posten - tack älskade Pernilla, Du vet alltid när jag behöver något eller någon som bäst! :-)
Dessutom har jag alla fantastiska vänner och kontakter här på bloggen! Om Ni visste vad Ert stöd, Era kommentarer och värme betyder för mig. :-)
Och ett särskilt tack idag till "cpmamman" - jag är verkligen glad för att våra vägar korsades och tacksam för Dina fina ord! :-)
Önskar jag kunde ge något tillbaka till alla dom som betyder något för mig - till alla Er som stöttar, månar och bryr Er om och älskar mig och min familj. Och då syftar jag lika mycket på släkt och vänner i min direkta närhet, som på Er jag lärt känna här...
Jag hoppas att Ni alla vet hur betydelsefulla Ni är för mig och hur mycket jag uppskattar Er!
T A C K för att just D U finns! Och glöm aldrig bort att DU är värdefull...!
All kärlek!
//Anna
"Det finns bara en väg till glädje och det är att sluta bekymra sig över det man inte kan påverka..." (Epiktetos 50-140)
Längtar..
Efter ännu en i stort sett sömnlös natt med migrän som följd och dessutom en förstoppad dotter samt en son som varit alldeles messed-up hela veckan - så börjar tröttheten ta ut sin rätt...
Och jag längtar...
... efter sömn, säng, ny madrass och en enda natts sömn,
efter sol, värme, vår och sommar,
efter mitt nya hem,
efter friska, nöjda och glada barn,
efter att få vara smärtfri - om så bara för en dag,
efter att åter känna mig självständig, lycklig och tillfreds med mig själv och den jag är...
Kärlek!
//Anna
PS. Märkligt vilken läkande effekt skrivandet kan ha :-), allting känns alltid lite ljusare när jag skrivit några rader.
Och en annan sak - för Er som är nyfikna på "mirakelmadrassen" jag nämnde häromdagen, så kan Ni läsa mera här. DS.
"Det finns två sorters människor här i världen - bra och dåliga. De bra sover bättre om natten, men de dåliga njuter bättre av den tid de är vakna..."
Och jag längtar...
... efter sömn, säng, ny madrass och en enda natts sömn,
efter sol, värme, vår och sommar,
efter mitt nya hem,
efter friska, nöjda och glada barn,
efter att få vara smärtfri - om så bara för en dag,
efter att åter känna mig självständig, lycklig och tillfreds med mig själv och den jag är...
Kärlek!
//Anna
PS. Märkligt vilken läkande effekt skrivandet kan ha :-), allting känns alltid lite ljusare när jag skrivit några rader.
Och en annan sak - för Er som är nyfikna på "mirakelmadrassen" jag nämnde häromdagen, så kan Ni läsa mera här. DS.
"Det finns två sorters människor här i världen - bra och dåliga. De bra sover bättre om natten, men de dåliga njuter bättre av den tid de är vakna..."
Godnatt..
... alla horn-, svans- och eldgaffelförsedda små monster...
.... det vill säga alla små underbara, ljuvliga prinsar och prinsessor..! :-)
För det är ju synnerligen märkligt hur dessa "smådjävlar" i samma stund som gnäll, skrik och jämmer övergår i allt tyngre och längre andetag och slutligen någon sällsynt viskning om att "..jag älskar Dig mamma", så förvandlas de små trollen istället till oemotståndliga och oskyldiga små änglar... :-)
Och mamma älskar och fäller en tår...
Godnatt därute - vem Ni än är och var Ni än är!
Kärlek..
//Anna
.... det vill säga alla små underbara, ljuvliga prinsar och prinsessor..! :-)
För det är ju synnerligen märkligt hur dessa "smådjävlar" i samma stund som gnäll, skrik och jämmer övergår i allt tyngre och längre andetag och slutligen någon sällsynt viskning om att "..jag älskar Dig mamma", så förvandlas de små trollen istället till oemotståndliga och oskyldiga små änglar... :-)
Och mamma älskar och fäller en tår...
Godnatt därute - vem Ni än är och var Ni än är!
Kärlek..
//Anna
Trött...
Ärligt talat...
Jag brukar inte beklaga mig - eller åtminstone så försöker jag att inte göra det.
Men just nu är jag så hjärtinnerligt trött på att alltid vara trött och ha ont...!
Alla dessa förbannade smärtor! Det är så fruktansvärt påfrestande på hela jaget - all ork tar liksom slut.
Och värst av allt är att när jag äntligen kan rasa i säng på kvällen så kan jag ändå inte sova - återigen, på grund av smärtor...
Men nu jäklar hoppas jag på en förbättring åtminstone nattetid! :-)
För nu har jag beställt mig en madrass som tydligen ska göra underverk för både rygg och nacke och det vore ju fantastiskt - även om det bara hjälper mig lite så blir jag oerhört tacksam!
För det är INTE kul att varje natt vakna typ vid 2-3-tiden och inte kunna somna om eftersom det känns som att ryggen är mitt av, huvudet löst och armen ur led... :-(
Och vilket underbart humör man sen blir på också, när man har ont, ont, ont och inte fått sova en blund på typ en vecka eller två...!
Så nu står mitt hopp till denna "mirakel-madrass" :-).
Tänk, om jag kunde få sova åtminstone några timmar sammanhängande om nätterna!
Och kanske till och med slippa hasa mig fram som någon mellan nittio och döden, eftersom ryggsmärtorna gör att jag varken kan stå eller gå, sitta eller ligga - och definitivt inte stå upprätt..!
Haha... :-) Ja, ibland kan jag faktiskt själv bara skratta åt eländet! Men å andra sidan kan jag också emellanåt bli väldigt trött på det...
Men nu stundar bättre och piggare tider, förhoppningsvis!
Kramar,
Anna
"Den värsta smärta en människa kan genomlida är att ha insikt i mycket,
men kraft över inget..." (Herodotos, 484 f.kr - 425 f.kr)
Jag brukar inte beklaga mig - eller åtminstone så försöker jag att inte göra det.
Men just nu är jag så hjärtinnerligt trött på att alltid vara trött och ha ont...!
Alla dessa förbannade smärtor! Det är så fruktansvärt påfrestande på hela jaget - all ork tar liksom slut.
Och värst av allt är att när jag äntligen kan rasa i säng på kvällen så kan jag ändå inte sova - återigen, på grund av smärtor...
Men nu jäklar hoppas jag på en förbättring åtminstone nattetid! :-)
För nu har jag beställt mig en madrass som tydligen ska göra underverk för både rygg och nacke och det vore ju fantastiskt - även om det bara hjälper mig lite så blir jag oerhört tacksam!
För det är INTE kul att varje natt vakna typ vid 2-3-tiden och inte kunna somna om eftersom det känns som att ryggen är mitt av, huvudet löst och armen ur led... :-(
Och vilket underbart humör man sen blir på också, när man har ont, ont, ont och inte fått sova en blund på typ en vecka eller två...!
Så nu står mitt hopp till denna "mirakel-madrass" :-).
Tänk, om jag kunde få sova åtminstone några timmar sammanhängande om nätterna!
Och kanske till och med slippa hasa mig fram som någon mellan nittio och döden, eftersom ryggsmärtorna gör att jag varken kan stå eller gå, sitta eller ligga - och definitivt inte stå upprätt..!
Haha... :-) Ja, ibland kan jag faktiskt själv bara skratta åt eländet! Men å andra sidan kan jag också emellanåt bli väldigt trött på det...
Men nu stundar bättre och piggare tider, förhoppningsvis!
Kramar,
Anna
"Den värsta smärta en människa kan genomlida är att ha insikt i mycket,
men kraft över inget..." (Herodotos, 484 f.kr - 425 f.kr)
Rapport från småbarnsträsket...
Glamour!!? You wish...
Hm - ja, det är sannerligen milt uttryckt ironiskt, när känslan och smaken av lyx, glamour och champagne försvann i exakt samma stund som jag klev innanför dörren efter gårdagens dyrbara och sällsynta utflykt...
För man känner sig inte särskilt varken läcker eller "glamourig", när man ena stunden tar hand om "racer-bajs" och i nästa finner sig själv typ helt täckt av kaskadspyor, alla utgifter från samma lilla prinsessa...
Jaa - småbarnsträsket är synnerligen ljuvligt...
Och vad är väl en bal på slottet...??! Om inte....alldeles.....alldeles.....underbar...! :-)
Dagens behållning; "Mama Mia-filmen" går på tv:n dagarna i ända och båda glinen älskar den och framför allt musiken förstås! Och i eftermiddags när A kommit hem från skolan och hörde "Waterloo-sången", så sjöng han glatt med; "..navelludd.." :-) Hahaha... Det är ju för härligt att höra ett 6-årigt barn tolka engelska... :-) Lille gubben!
Kärlek!
//Anna
"Ironi är munterheten i en eftertanke och visdomens glädje..."
Hm - ja, det är sannerligen milt uttryckt ironiskt, när känslan och smaken av lyx, glamour och champagne försvann i exakt samma stund som jag klev innanför dörren efter gårdagens dyrbara och sällsynta utflykt...
För man känner sig inte särskilt varken läcker eller "glamourig", när man ena stunden tar hand om "racer-bajs" och i nästa finner sig själv typ helt täckt av kaskadspyor, alla utgifter från samma lilla prinsessa...
Jaa - småbarnsträsket är synnerligen ljuvligt...
Och vad är väl en bal på slottet...??! Om inte....alldeles.....alldeles.....underbar...! :-)
Dagens behållning; "Mama Mia-filmen" går på tv:n dagarna i ända och båda glinen älskar den och framför allt musiken förstås! Och i eftermiddags när A kommit hem från skolan och hörde "Waterloo-sången", så sjöng han glatt med; "..navelludd.." :-) Hahaha... Det är ju för härligt att höra ett 6-årigt barn tolka engelska... :-) Lille gubben!
Kärlek!
//Anna
"Ironi är munterheten i en eftertanke och visdomens glädje..."
Nöjd och glad..
Oj, oj, oj... :-)
Mycket mat och god mat och så mycket champagne man orkade
- till ett hutlöst bra pris!
Och trevligt sällskap, glatt humör och en sol som plötsligt - och ytterst sällsynt för närvarande! - och mycket lägligt tittade fram och satte pricken över i:et..! :-)
Grattis på födelsedagen älskade mor - och lite extra kärlek även till mina underbara och suveräna systrar! :-)
Tack, för att Ni alla alltid finns där!
Kramar,
Anna
Kärleken övervinner allt, låt oss därför överlämna oss till kärleken... :-)
Mycket mat och god mat och så mycket champagne man orkade
- till ett hutlöst bra pris!
Och trevligt sällskap, glatt humör och en sol som plötsligt - och ytterst sällsynt för närvarande! - och mycket lägligt tittade fram och satte pricken över i:et..! :-)
Grattis på födelsedagen älskade mor - och lite extra kärlek även till mina underbara och suveräna systrar! :-)
Tack, för att Ni alla alltid finns där!
Kramar,
Anna
Kärleken övervinner allt, låt oss därför överlämna oss till kärleken... :-)
En bra dag...
Tänk - det är inte så mycket som behövs, för att förgylla ens dag..
Det kan räcka med ett leende eller några vänliga ord från en fullständig främling.
Och har man en riktig turdag så kanske man träffar på en gammal vän, när man som minst anar det...
Eller till och med får höra från någon att man är vacker (trots att man själv känner sig allt utom vacker, på både in- och utsida, eftersom självkänslan är så låg...), eller någon annan fin komplimang.. :-)
Det är ganska fantastiskt att några enkla ord eller ett leende kan göra sådant underverk för själ och hjärta!
Och åtminstone för stunden känner man sig lätt i sinnet - och en känsla av att man kanske ändå duger som man är infinner sig...
...Och denna dagen ska förgyllas med buffé och bubbel på båtarna, tillsammans med mina älskade systrar och mor :-)!
Ha en härlig dag - och slösa med leendena! Det kan vända dagen fullständigt för den Du möter!
Kärlek!
//Anna
"Hemligheten med lycka är att vara vän med sig själv..."
Det kan räcka med ett leende eller några vänliga ord från en fullständig främling.
Och har man en riktig turdag så kanske man träffar på en gammal vän, när man som minst anar det...
Eller till och med får höra från någon att man är vacker (trots att man själv känner sig allt utom vacker, på både in- och utsida, eftersom självkänslan är så låg...), eller någon annan fin komplimang.. :-)
Det är ganska fantastiskt att några enkla ord eller ett leende kan göra sådant underverk för själ och hjärta!
Och åtminstone för stunden känner man sig lätt i sinnet - och en känsla av att man kanske ändå duger som man är infinner sig...
...Och denna dagen ska förgyllas med buffé och bubbel på båtarna, tillsammans med mina älskade systrar och mor :-)!
Ha en härlig dag - och slösa med leendena! Det kan vända dagen fullständigt för den Du möter!
Kärlek!
//Anna
"Hemligheten med lycka är att vara vän med sig själv..."
Yes, yes, Y E S ! ! ! :-)
Åh, så härligt!!!
Äntligen lite positiva besked! SÅ efterlängtat och välbehövligt, för att inte tala om välkommet! :-)
Idag fick jag veta att jag faktiskt riktigt snart kommer att få sätta foten i mitt nya, egna lilla "bo"!
Kan inte förklara hur skönt det känns och hur mycket jag (och även barnen) ser fram emot det nu - det är ju som sagt inte helt lätt att gå "ovanpå" varandra när ett sådant här beslut väl är taget.
Men nu jäklar lossnar det! Och i allra bästa fall kommer jag att kunna tillträda huset redan den 1 mars!!! :-)
Och i annat fall så blir det åtminstone inte senare än mitten på mars, och det känns så himla roligt!
NU kan jag (vi) börja planera och handla allting på allvar :-).
Tänk bara - jag kanske kan sitta i min nya soffa i mitt nya hem om bara några veckor...! :-)
Lustigt som humöret kan ändra sig snabbt, eller hur?! Plötsligt grämer jag mig inte alls över att gårdagens vackra vinterlandskap idag ersatts av den vanliga dimman, diset och duggregnet! :-)
Kärlek!
//Anna
......Och idag ser det ut så här.... Men inom mig lyser solen! :-)
"Hellre ett kreativt kaos än ett välordnat hem..." (...kan inte beskriva mitt hem mycket bättre än så, haha :-)!)
Denna sabla sjukdom...
Någonting är ju helt fel och galet, när man nästan längtar tillbaks en vecka eller två, då A låg i typ 40 graders feber och varken sade eller gjorde någonting...!?
Och nej, självklart önskar jag inte sjukdom och elände över mina barn - tvärtom så önska jag dom bara det bästa; hälsa, kärlek och harmoni!
Men som A har det just nu, så mår han allt utom bra - och ingen annan heller för den delen...
Han är SÅ hypera att det inte finns några som helst gränser. Han forsar fram som en ångvält, skriker och gråter, tjoar och tjimmar, sparkar, slåss och drar i hår...
... Och lyssnar inte för fem öre, när man försöker få kontakt med honom för att bryta beteendemönsret...
Det enda som ytterst tillfälligt hejdar honom är när han slutligen (för så resulterar det jämnt!) slår sig på ett eller annat sätt. Och då övergår vrål och skällsord för en stund till helt hysterisk gråt - mera likt något omänskligt ylande...
Men efter en minut eller två så har det gått över och han är återigen i full gång.
Ena stunden haglar glåpord i stil med "jag hatar Dig", "skitskalle" och "fan-mamma" - och i nästa utbrister han istället "jag önskar jag hade en pistol så jag kunde skjuta mig själv i huvudet" och därpå följer "jag önskar jag var död"...!?
Herregud - pågen är 6 (SEX!) år..!!!?
Det kan väl inte på något sätt vara varken normalt, acceptabelt eller ens rimligt (diagnos eller ej) att ett barn i den åldern ska ha så usel självkänsla och känna sig så värdelösa, att de ens tänker tanken på att dö...?!
Mitt hjärta blöder och frustrationen och maktlösheten är mig stundtals övermäktig! Jag skulle själv kunna bryta samman utan större problem, i de stunder som är som värst... (Däremot skulle jag förstås inte tillåta mig det! Men känslan finns där, och det är jobbigt nog!)
Varför får jag / vi inte bättre stöd och gehör från BUP?! Jag bönar och ber, skriker och gråter, ringer och skriver - och ändå händer det ingenting...!? Fast jo förresten, nu ljög jag ju lite - jag har sedan månadsskiftet november-december begärt en tid snarast möjligt hos läkare och sköterska för att kolla vikt och diskutera medicinen - och häromdagen fick jag faktiskt en kallelse... Den siste februari ska vi dit...!
Suck... Det kvittar banne mig om det är exempelvis sjukvård, kommun eller försäkringskassa man stångas med - resultatet är oftast detsamma och lika nedslående... Man kommer liksom ingenstans, man stöter och blöter, men ändå händer inte tillräckligt mycket..
Frustrerande? Tja, "lite"...!
Kramar,
Anna
Och nej, självklart önskar jag inte sjukdom och elände över mina barn - tvärtom så önska jag dom bara det bästa; hälsa, kärlek och harmoni!
Men som A har det just nu, så mår han allt utom bra - och ingen annan heller för den delen...
Han är SÅ hypera att det inte finns några som helst gränser. Han forsar fram som en ångvält, skriker och gråter, tjoar och tjimmar, sparkar, slåss och drar i hår...
... Och lyssnar inte för fem öre, när man försöker få kontakt med honom för att bryta beteendemönsret...
Det enda som ytterst tillfälligt hejdar honom är när han slutligen (för så resulterar det jämnt!) slår sig på ett eller annat sätt. Och då övergår vrål och skällsord för en stund till helt hysterisk gråt - mera likt något omänskligt ylande...
Men efter en minut eller två så har det gått över och han är återigen i full gång.
Ena stunden haglar glåpord i stil med "jag hatar Dig", "skitskalle" och "fan-mamma" - och i nästa utbrister han istället "jag önskar jag hade en pistol så jag kunde skjuta mig själv i huvudet" och därpå följer "jag önskar jag var död"...!?
Herregud - pågen är 6 (SEX!) år..!!!?
Det kan väl inte på något sätt vara varken normalt, acceptabelt eller ens rimligt (diagnos eller ej) att ett barn i den åldern ska ha så usel självkänsla och känna sig så värdelösa, att de ens tänker tanken på att dö...?!
Mitt hjärta blöder och frustrationen och maktlösheten är mig stundtals övermäktig! Jag skulle själv kunna bryta samman utan större problem, i de stunder som är som värst... (Däremot skulle jag förstås inte tillåta mig det! Men känslan finns där, och det är jobbigt nog!)
Varför får jag / vi inte bättre stöd och gehör från BUP?! Jag bönar och ber, skriker och gråter, ringer och skriver - och ändå händer det ingenting...!? Fast jo förresten, nu ljög jag ju lite - jag har sedan månadsskiftet november-december begärt en tid snarast möjligt hos läkare och sköterska för att kolla vikt och diskutera medicinen - och häromdagen fick jag faktiskt en kallelse... Den siste februari ska vi dit...!
Suck... Det kvittar banne mig om det är exempelvis sjukvård, kommun eller försäkringskassa man stångas med - resultatet är oftast detsamma och lika nedslående... Man kommer liksom ingenstans, man stöter och blöter, men ändå händer inte tillräckligt mycket..
Frustrerande? Tja, "lite"...!
Kramar,
Anna
Det goda överlever...
"When everything is said and done.."
Visst är det väl ändå ironiskt, hur man när allt kommer till kritan bara minns de ljusa stunderna?
Trots att de mörka och dåliga varit desto flera till antalet...
Men kanske det är just så, av rena överlevnadsskäl?
För att orka komma vidare så kan man inte tyngas ner av och må dåligt över negativa minnen och även om de positiva minnesbilderna också smärtar, så leder det ändå i slutändan till att det är de goda stunderna man bevarar och minns bäst.
Och, som sagt, så är det säkerligen av en anledning... :-)
Kärlek!
//Anna
"Livet är en bok och ödets vindar kastar om dess blad..."
Nu jäklar.. :-)
Oh, my God...! :-)
Hoppas Ni sitter ner, så inte chocken blir för stor.... :-)
Idag har denna svensken satt fötterna i en gympasal och fullföljt ett träningspass, för första gången på typ 8 (åtta!) år..! :-)
Eftersom den där förbaskade olyckan sabbade en hel del för mig, så har jag heller inte kunnat träna ordentligt på hela denna tiden - trots att jag många gånger velat!
Det enda jag kan träna utan problem och smärtor är underkroppen. Men eftersom ena axeln är trasig (och oreparerbar) och whiplash-skadan ger stora problem, i hela kroppen, så är det ganska begränsat vad jag kan träna för något...
Och framför allt så vill jag ju trots allt att OM jag tränar, så ska det vara något som jag dessutom tycker är kul - annars faller liksom allt...
Hursomhelst, idag kilade jag med syster yster på ett pass på Friskis & Svettis - och om man ser till att jag inte tränat ett dugg (ja, bortsett från att jaga mina huliganer till barn då..!) på ganska exakt 8 år (årsdagen av olyckan närmar sig och alla dåliga minnen börjar göra sig påminda..), så gick det över förväntan! Flåset var tydligen inte riktigt så dåligt som jag hade räknat med (med all säkerhet tack vare mina hyperaktiva barn!)...
Men det är j-t frustrerande att inte kunna hänga med ordentligt i alla övningar (ja, för sådan är jag trots allt - ger jag mig på något, oavsett vad, så ska det göras REJÄLT..) på grund av de skador och smärtor jag lider av efter kraschen... :-(
Och för ett ögonblick hälsar frustrationen och ilskan över det jag förlorat på igen - för om inte OM hade varit...!?
Men vad fasen - så lätt ger jag inte upp! Jag ska dit igen! :-)
Och nästa gång ska jag prata med ledaren om alternativa övningar som jag kan köra medan de andra håller på med sådant som jag inte klarar av..
För nu jäklar börjar denna kvinnans nya liv, sett ur alla aspekter! Och jag har bestämt mig för att tända det där jävla ljuset i tunneln på egen hand! :-)
Fridens!
//Anna
... Men just nu skulle jag också kunnat tänkt mig att ligga på samma sätt som vår lille "Punkis" gör här på bilden... :-)
Snart?!
Det har planerats,
packats en del och sorterats likaså
- en del möbler är införskaffade
och så även mattor, lampor och gardiner...
Mycket återstår förstås
- men den stora frågan är NÄR..?
När får jag tillträda mitt nya krypin?! :-)
Och hoppet - och ryktesvägen :-) - säger
att det kanske kan bli tidigare än vad
som sagts trots allt!
Håller alla tummar... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna.
"Framtiden börjar nu..."
packats en del och sorterats likaså
- en del möbler är införskaffade
och så även mattor, lampor och gardiner...
Mycket återstår förstås
- men den stora frågan är NÄR..?
När får jag tillträda mitt nya krypin?! :-)
Och hoppet - och ryktesvägen :-) - säger
att det kanske kan bli tidigare än vad
som sagts trots allt!
Håller alla tummar... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna.
"Framtiden börjar nu..."
. . .
När självkänslan blir så låg att den övergår i självförakt
- vad gör man då?
Och vem är man då..?!
Blott en skugga av det jag
man trott sig känna
- dessutom en skugga man helst inte vill kännas vid,
då skammen, samvetet, tvivlet och självföraktet
är allt för tungt...
Famlar i mörker, griper efter halmstrån
- snubblar och faller om vartannat,
men på något sätt lyckas man resa sig igen,
likt Fågel Phoenix...
Men det är smärtsamt,
att tycka så illa om sig själv,
den man är och blivit.
Att vara vilsen och inte hitta vägen tillbaka,
till ett lättare sinne och harmoni.
Dock är väl lagen om alltings jävlighet så,
att man måste nudda botten först
innan man kan börja klättra upp igen
- men då kan det å andra sidan bara gå uppåt! :-)
Kärlek!
// Anna
"Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är den högsta vishet"
"Jag är helt unik - som alla andra..." -
värt att lägga på minnet, kanske..!? :-)
- vad gör man då?
Och vem är man då..?!
Blott en skugga av det jag
man trott sig känna
- dessutom en skugga man helst inte vill kännas vid,
då skammen, samvetet, tvivlet och självföraktet
är allt för tungt...
Famlar i mörker, griper efter halmstrån
- snubblar och faller om vartannat,
men på något sätt lyckas man resa sig igen,
likt Fågel Phoenix...
Men det är smärtsamt,
att tycka så illa om sig själv,
den man är och blivit.
Att vara vilsen och inte hitta vägen tillbaka,
till ett lättare sinne och harmoni.
Dock är väl lagen om alltings jävlighet så,
att man måste nudda botten först
innan man kan börja klättra upp igen
- men då kan det å andra sidan bara gå uppåt! :-)
Kärlek!
// Anna
"Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är den högsta vishet"
"Jag är helt unik - som alla andra..." -
värt att lägga på minnet, kanske..!? :-)
Måndag..
Örk..
Ja, idag är en dag i sann katten-Gustav-anda ; "I hate mondays"!
Det är en sådan dag då allting känns motigt och jobbigt och när till och med vädret är emot en!
Önskar Er alla en betydligt roligare måndag än min! :-)
...Och imorgon är en annan dag och DÅ ska jag i alla fall till frissan - och DET blir gött! :-)
Kramar,
Anna
"En spinnande katt och en varm öppen spis gör vintern uthärdlig..."
Ja, idag är en dag i sann katten-Gustav-anda ; "I hate mondays"!
Det är en sådan dag då allting känns motigt och jobbigt och när till och med vädret är emot en!
Önskar Er alla en betydligt roligare måndag än min! :-)
...Och imorgon är en annan dag och DÅ ska jag i alla fall till frissan - och DET blir gött! :-)
Kramar,
Anna
"En spinnande katt och en varm öppen spis gör vintern uthärdlig..."
BUP-besök..
ÄNTLIGEN...
Jag har de senaste två månaderna jagat våra kontakter på BUP med blåslampa, utan framgång.
Det är dessutom tyvärr så, att vi hamnat "mellan stolarna".
För samtidigt som A fick sin diagnos i mars förra året, så skulle alla läkarkontakter och -besök flyttas från Landskrona till Lund - men våra pedagoger och det så kallade allmänna och praktiska stödet skulle vara kvar i Landskrona...
Men det utlovades täta uppföljningar, informationsmöten, stödgrupper och utbildning angående NPF - men än idag, snart ett år senare, så har vi fortfarande inte varit på något sådant, trots alla mina påtryckningar!?
Tack och lov för den kvinna jag nu träffade på BUP i fredags!
Hon har varit med oss under hela utredningen och känner oss alla väl. Hon hade full förståelse för min frustration och blev själv både frustrerad och skamsen över de brister som är och varit, och vi hade ett mycket bra och givande samtal.
Och hon lovade att omgående ta tag i och hjälpa mig/oss med ett flertal saker (trots att det egentligen inte är hennes ansvarsområde).
Till att börja med så skulle även hon kontakta och jaga på sköterska och läkare i Lund, hon blev mäkta förvånad och förfärad när hon hörde att A inte träffat läkare sedan oktober, trots viktnedgång och sämre svar på medicinen samt upprepade samtal och efterfrågningar från mig...!
Sedan skulle hon prata med de pedagoger hon arbetar med och be dom åka till A:s skola och observera (något som också borde varit gjort för länge sen kan jag tycka..?), för att i förlängningen förhoppningsvis få hans lärare att förstå bättre och bemöta honom rätt.
Vidare skulle hon även kontakta habiliteringen (som jag själv kontaktade i höstas), för att ta reda på vad en remiss till dom måste innehålla - för som hon sa; "Alla hjälpmedel som kan hjälpa er och A ska Ni naturligtvis ha tillgång till"!
Och slutligen fick jag dessutom ett par jättebra broschyrer angående ADHD som vi inte fått tidigare (jodå, vi har fått en hel del informationsmaterial innan, men inte just dessa).
Bland annat fick jag en helt suverän"serietidning" som heter "Peter & ADHD" - verkligen jättefin! :-) Och spontant kände jag att den tidningen skulle ALLA behöva läsa; syskon, föräldrar, klasskamrater, lärare, mostrar och fastrar - ja, alla!
För den berättar så tydligt och levande i både ord och bild, hur det är att leva med ADHD.
Jag tänker definitivt ta den med till skolan och dels kräva att lärarna läser den, men även be dom att läsa den för hela klassen.
Ja, som Ni förstår så kände jag mig både lättad och positiv efter vårt möte - hoppas nu bara att hon uppfyller alla löftena! :-)
Men jag kan inte låta bli att irritera mig över att det ska vara så svårt och energikrävande att få det stöd och den hjälp man behöver när man har barn med NPF.
För det krävs en hel massa av till exempel energi och tålamod för att klara vardagen med dessa barn (detsamma gäller förstås ungdomar och vuxna) - och då borde man ju i rimlighetens namn inte behöva lägga så mycket tid och kraft på att jaga personalen inom BUP, utan få all hjälp "per automatik" så att man själv som anhörig kan fokusera på det som är viktigast - barnet!!!
Kramar,
Anna
Här några bilder på godingarna från gårdagens kalas... :-)
"Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara
och uppnår det omöjliga..."
Jag har de senaste två månaderna jagat våra kontakter på BUP med blåslampa, utan framgång.
Det är dessutom tyvärr så, att vi hamnat "mellan stolarna".
För samtidigt som A fick sin diagnos i mars förra året, så skulle alla läkarkontakter och -besök flyttas från Landskrona till Lund - men våra pedagoger och det så kallade allmänna och praktiska stödet skulle vara kvar i Landskrona...
Men det utlovades täta uppföljningar, informationsmöten, stödgrupper och utbildning angående NPF - men än idag, snart ett år senare, så har vi fortfarande inte varit på något sådant, trots alla mina påtryckningar!?
Tack och lov för den kvinna jag nu träffade på BUP i fredags!
Hon har varit med oss under hela utredningen och känner oss alla väl. Hon hade full förståelse för min frustration och blev själv både frustrerad och skamsen över de brister som är och varit, och vi hade ett mycket bra och givande samtal.
Och hon lovade att omgående ta tag i och hjälpa mig/oss med ett flertal saker (trots att det egentligen inte är hennes ansvarsområde).
Till att börja med så skulle även hon kontakta och jaga på sköterska och läkare i Lund, hon blev mäkta förvånad och förfärad när hon hörde att A inte träffat läkare sedan oktober, trots viktnedgång och sämre svar på medicinen samt upprepade samtal och efterfrågningar från mig...!
Sedan skulle hon prata med de pedagoger hon arbetar med och be dom åka till A:s skola och observera (något som också borde varit gjort för länge sen kan jag tycka..?), för att i förlängningen förhoppningsvis få hans lärare att förstå bättre och bemöta honom rätt.
Vidare skulle hon även kontakta habiliteringen (som jag själv kontaktade i höstas), för att ta reda på vad en remiss till dom måste innehålla - för som hon sa; "Alla hjälpmedel som kan hjälpa er och A ska Ni naturligtvis ha tillgång till"!
Och slutligen fick jag dessutom ett par jättebra broschyrer angående ADHD som vi inte fått tidigare (jodå, vi har fått en hel del informationsmaterial innan, men inte just dessa).
Bland annat fick jag en helt suverän"serietidning" som heter "Peter & ADHD" - verkligen jättefin! :-) Och spontant kände jag att den tidningen skulle ALLA behöva läsa; syskon, föräldrar, klasskamrater, lärare, mostrar och fastrar - ja, alla!
För den berättar så tydligt och levande i både ord och bild, hur det är att leva med ADHD.
Jag tänker definitivt ta den med till skolan och dels kräva att lärarna läser den, men även be dom att läsa den för hela klassen.
Ja, som Ni förstår så kände jag mig både lättad och positiv efter vårt möte - hoppas nu bara att hon uppfyller alla löftena! :-)
Men jag kan inte låta bli att irritera mig över att det ska vara så svårt och energikrävande att få det stöd och den hjälp man behöver när man har barn med NPF.
För det krävs en hel massa av till exempel energi och tålamod för att klara vardagen med dessa barn (detsamma gäller förstås ungdomar och vuxna) - och då borde man ju i rimlighetens namn inte behöva lägga så mycket tid och kraft på att jaga personalen inom BUP, utan få all hjälp "per automatik" så att man själv som anhörig kan fokusera på det som är viktigast - barnet!!!
Kramar,
Anna
Här några bilder på godingarna från gårdagens kalas... :-)
"Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara
och uppnår det omöjliga..."
