Lördag..
Jaha...
Typiskt ju - just som jag satte mig för att skriva några rader, så ljuder mistluren igen..! Kanon, jättebra, alldeles strålande... Mistluren (d v s Thess!) håller nämligen på att ta över storebrors sjukdom nu och hade behövt sova middag LÄNGE... Inte minst eftersom hon (vi) ska orka med kalas hos moster Annika och kusin Calle senare idag.
Men men - det är bara att gilla läget!
..Och han som jag delar tak med körde iväg med sin son för en timme sen och kommer inte hem förrän imorgon. Och gues what?! Det kändes riktigt skönt när han kilade iväg.. Alltså på det viset att här blir lugn och ro... För gudarna ska veta att saker och ting inte går helt friktionsfritt... Men det är väl inte meningen heller kanske?!
Nåja - ha en underbar lördag allesammans, på återhörande! :-)
Kärlek!
//Anna
"Det är alltid som mörkast strax före gryningen..."
Typiskt ju - just som jag satte mig för att skriva några rader, så ljuder mistluren igen..! Kanon, jättebra, alldeles strålande... Mistluren (d v s Thess!) håller nämligen på att ta över storebrors sjukdom nu och hade behövt sova middag LÄNGE... Inte minst eftersom hon (vi) ska orka med kalas hos moster Annika och kusin Calle senare idag.
Men men - det är bara att gilla läget!
..Och han som jag delar tak med körde iväg med sin son för en timme sen och kommer inte hem förrän imorgon. Och gues what?! Det kändes riktigt skönt när han kilade iväg.. Alltså på det viset att här blir lugn och ro... För gudarna ska veta att saker och ting inte går helt friktionsfritt... Men det är väl inte meningen heller kanske?!
Nåja - ha en underbar lördag allesammans, på återhörande! :-)
Kärlek!
//Anna
"Det är alltid som mörkast strax före gryningen..."
Ny utmaning..! :-)
Fick en kul utmaning av Caroline - tack så mycket!
Det går till så här; leta upp bildmapp 6, bild nr 6 och utmana 6 nya (glöm inte länka!) :-).
Jag utmanar följande sex personer:
Mia-Marie
SmulAnn
Daniel
Cinderella
DagStjärnan
J O A
Så här såg den bild ut som jag hade i motsvarande mapp:
Hahaha.. :-) Visst är hon fin, min lilla jänta?! :-) Bilden är tagen på juldagen, då hon fick lov att prova storebrors spionsaker...!
Ser fram emot att se Era bilder!
Många kramar,
Anna
Det går till så här; leta upp bildmapp 6, bild nr 6 och utmana 6 nya (glöm inte länka!) :-).
Jag utmanar följande sex personer:
Mia-Marie
SmulAnn
Daniel
Cinderella
DagStjärnan
J O A
Så här såg den bild ut som jag hade i motsvarande mapp:
Hahaha.. :-) Visst är hon fin, min lilla jänta?! :-) Bilden är tagen på juldagen, då hon fick lov att prova storebrors spionsaker...!
Ser fram emot att se Era bilder!
Många kramar,
Anna
Andas ut..
Tack och lov...!
Faran är över - åtminstone för tillfället! :-)
För naturligtvis kan ingen av oss längre blunda för allvaret i mor´s sjukdom, men just nu är det på bättringsvägen och förhoppningsvis kommer det att förbli så länge än!
Dock hindrar det inte tankarna från att flyga fritt...
Och faktum är att - med risk för att Ni sätter något i halsen nu! - jag häromkvällen satt och såg "Bonde söker fru - bröllopet" på TV4.... Och jag grät... :-) Haha, jodå det är sant! Jag vet, jag är patetisk..! :-)
Men hursomhelst - jag tittade och tårarna började stilla rinna nedför kinderna...
Och jag grät inte på grund av dom och deras lilla kärlekssaga egentligen, utan därför att när jag hörde brudens lycksaliga uttalanden om kärlek och sagobröllop och insåg att jag aldrig kommer att få uppleva den känslan, så gjorde det ont... Men återigen, så smärtade det inte mest för min egen skull, utan för mina föräldrars...
För med all sannolikhet så kommer de aldrig att få se sin yngsta dotter gifta sig.
Å andra sidan så har de sett mig klara av andra hinder och svårigheter längs vägen och känner sig nog numera ganska övertygade om (ja, det vill säga så "övertygad" som man nu kan känna sig som förälder..!) att jag på ren vilja fixar det mesta :-).
De har sett mig flytta runt likt en osalig ande, men dessutom har jag skaffat mig otroliga erfarenheter längs vägen (på gott och ont!) - jag har varit utomlands en tid och utbildat mig och bott på andra ställen i Sverige under flera år.
Och inte minst så har de sett mig överleva och komma vidare efter en svår olycka, sett hur jag tog mig genom sviterna efter den (med deras och övriga familjemedlemmars och vänners stöd!).
De har kunnat glädjas över min viljestyrka (hm - nåja, den har dom förmodligen inte alltid sett som något positivt!) att fixa allting och inte minst så har de glatts ikapp med mig när mina egna små mirakel föddes - något som varken dom eller jag själv trodde ens var möjligt för åtta år
sedan.. :-)
Så faktum är, att jag tror inte mina föräldrar grämer sig särskilt mycket över att jag inte gått och gift mig - de är nog "ganska" nöjda med att jag över huvud taget lever, över att jag har ett riktigt skapligt liv och att jag har lyckats tillföra två underbara barn till deras barnbarns-flock! :-)
Kärlek!
//Anna
Faran är över - åtminstone för tillfället! :-)
För naturligtvis kan ingen av oss längre blunda för allvaret i mor´s sjukdom, men just nu är det på bättringsvägen och förhoppningsvis kommer det att förbli så länge än!
Dock hindrar det inte tankarna från att flyga fritt...
Och faktum är att - med risk för att Ni sätter något i halsen nu! - jag häromkvällen satt och såg "Bonde söker fru - bröllopet" på TV4.... Och jag grät... :-) Haha, jodå det är sant! Jag vet, jag är patetisk..! :-)
Men hursomhelst - jag tittade och tårarna började stilla rinna nedför kinderna...
Och jag grät inte på grund av dom och deras lilla kärlekssaga egentligen, utan därför att när jag hörde brudens lycksaliga uttalanden om kärlek och sagobröllop och insåg att jag aldrig kommer att få uppleva den känslan, så gjorde det ont... Men återigen, så smärtade det inte mest för min egen skull, utan för mina föräldrars...
För med all sannolikhet så kommer de aldrig att få se sin yngsta dotter gifta sig.
Å andra sidan så har de sett mig klara av andra hinder och svårigheter längs vägen och känner sig nog numera ganska övertygade om (ja, det vill säga så "övertygad" som man nu kan känna sig som förälder..!) att jag på ren vilja fixar det mesta :-).
De har sett mig flytta runt likt en osalig ande, men dessutom har jag skaffat mig otroliga erfarenheter längs vägen (på gott och ont!) - jag har varit utomlands en tid och utbildat mig och bott på andra ställen i Sverige under flera år.
Och inte minst så har de sett mig överleva och komma vidare efter en svår olycka, sett hur jag tog mig genom sviterna efter den (med deras och övriga familjemedlemmars och vänners stöd!).
De har kunnat glädjas över min viljestyrka (hm - nåja, den har dom förmodligen inte alltid sett som något positivt!) att fixa allting och inte minst så har de glatts ikapp med mig när mina egna små mirakel föddes - något som varken dom eller jag själv trodde ens var möjligt för åtta år
sedan.. :-)
Så faktum är, att jag tror inte mina föräldrar grämer sig särskilt mycket över att jag inte gått och gift mig - de är nog "ganska" nöjda med att jag över huvud taget lever, över att jag har ett riktigt skapligt liv och att jag har lyckats tillföra två underbara barn till deras barnbarns-flock! :-)
Kärlek!
//Anna
Disträ..
Tankarna får inte riktigt fäste idag...
"Mamma betyder osjälvisk övertygelse, gränslöst offer
och kärlek som övergår allt förstånd..."
"Mamma betyder osjälvisk övertygelse, gränslöst offer
och kärlek som övergår allt förstånd..."
Älskade föräldrar...
Jag har absoluta toppenföräldrar!
Även om jag långt ifrån alltid insett och uppskattat det...
Och Gudarna ska veta att jag inte alltid gjorde deras jobb enkelt heller...
Inte nog med att jag var sladdbarn och en riktig pojkflicka - dessutom var jag obstinat, upprorisk och i största allmänhet familjens svarta får (vilket jag väl i vissa avseenden fortsatt vara under åren.. :-)!).
Men oavsett vad som hänt, så har mina föräldrar alltid funnits där - både för mig och mina systrar, beredda att stötta och hjälpa i alla lägen. De har skjutsat, lånat ut pengar, gjort en massa praktiska saker för att underlätta - ja, you name it!
Och när jag råkade ut för olyckan så fanns naturligtvis mina föräldrar också där för mig (trots att min far just blivit utskriven efter en mycket svår sjukdomsperiod) och de har fortsatt att hjälpa och stödja på alla tänkbara sätt genom åren som gått, oavsett hur de själva haft det eller hur de mått. Och jag är dom för evig tacksam och älskar och uppskattar dom för allt de varit och gjort för mig, mina systrar och alla barnbarn genom åren!
Men - nu är jag uppriktigt rädd och orolig...
För genom åren har vår far varit mycket illa däran vid flera tillfällen, men han - liksom jag - har lyckats lura döden, tack och lov. Dock kan vi inte blunda för det faktum att han bär på en svår sjukdom...
Och så har vi mor - älskade, lilla mor..! Som alltid flått på som ett torrt skinn, alltid hållit både humöret och skenet uppe, som alltid varit frisk och alltid, no matter what, låtit alla andras behov och väl och ve gå före hennes egen kropp och själ.
Och jag har alltid tänkt att jag någon gång ska gottgöra mina föräldrar för allt de gjort och visa dom hur mycket jag uppskattar dom och deras kärlek!
Tack och lov så har jag de senaste åren varit noga med att ofta berätta om deras betydelse för mig, men samtidigt tagit för givet att dom kommer att finnas kvar här länge än och att det finns gott om tid...
Men - nu är det dessvärre så att mor är sjuk... Ja, faktum är att hon haft KOL-diagnos ett par år nu, men inte påverkats i någon större utsträckning av det - förrän nu...
Och nu, till följd av en "vanlig" infektion, så är hon plötsligt jättesjuk och vår oro är stor! För tänk om...!?
Blotta tanken är olidlig... För någonting säger mig att det inte spelar någon större roll hur gammal eller vuxen man är - man är nog aldrig gammal nog eller redo för att förlora sin mor (eller far heller, för den delen)... "En mor är alltid en mor".
Så det är med tunga tankar jag går till sängs ikväll - många oroliga tankar och frågor som söker svar... Finns det någon som kan ge oss dom? Och framför allt - kan vi få de svaren vi önskar och ber om?!
K Ä R L E K ! ! !
/ / A n n a
"Jag hade aldrig förstått hur mycket kärlek mitt hjärta rymmer
förrän någon kallade mig "mamma"..."
"I omvärldens ögon är Du bara en människa mamma,
men för mig är Du hela världen..."
Älskade, besvärlige lille unge... :-)
Ärligt talat - vad gör man?!
Min oerhört viljestarke 6-åring har nu varit jättesjuk i nästan en hel vecka, med nära 40 graders feber och halsont. Detta har gjort att han vägrar äta och dricka - och att ta sina mediciner... Och då syftar jag inte enbart på adhd-medicinen utan även på vanlig febernedsättande och hostmedicin. Men det är helt omöjligt att få i honom något av detta, vilket nu har lett till att han är rejält uttorkad...
Idag var vi hos läkare som skrev ut penicillin och (mera) hostmedicin och just då och där lovade min käre son dyrt och heligt att han skulle ta sin medicin utan att krångla...
Men snacka om lång näsa jag fick..!!! Det går knappt att i ord beskriva det motstånd och fullständigt hysteriska utbrott jag möttes av, då jag några timmar senare skulle ge "junior" den första penicillindosen..
Och efter att ömsom ha bönat och bett, hotat och skrämt, daltat och tjafsat om vartannat, var jag lika utmattad som min förgråtne son - och då hade han efter en timmes bråk lyckats få i sig typ 2 ml av de 2,5 han skulle ha... Herregud! Snacka om "..much a´do about nothing"!?
Jag menar, jag inbillade mig att jag skulle kunna prata förnuftigt med sonen - men det var tvärkört!
Så när han kom tassande vid halvsex ikväll och var helt färdig och ville sova, så sade jag att självklart skulle han få det - så fort han tagit sin medicin.....
Ärligt talat vet jag inte vem av oss som var mest upprörd i slutändan!? Det är SÅ fruktansvärt att se och höra sitt eget kött och blod bära sig åt på ett sätt som man skulle kunna tänkt sig att någon som blivit besatt av djävulen skulle göra...
A var fullständigt ifrån sig, skrek hysteriskt och hyperventilerade samtidigt som han sparkade och slogs och hela tiden upprepade; "jag vill dö"....
Älskade lille unge... Där satt jag, en närmast uppgiven morsa till sist, och berättade återigen om vikten av att ta medicinen för att slippa bli inlagd på sjukhus - och får till svar att min 6-åring hellre vill dö än att ta 2,5 ml penicillin...!?
Vad f-n gör man??! Finns det någon som känner igen detta och har något bra tips?? Kan ju tillägga att just eftersom han är i så risigt skick som han är för närvarande, så har han inte fått (=vägrat ta!) sin ADHD-medicin de sista dagarna (vilket faktiskt inte märkts av så mycket, eftersom sjukdomen golvat honom rejält - fram till idag that is..).
Känner mig så förfärligt frustrerad och maktlös - vad ska jag ta mig till..?!
Gode Gud, låt honom må bättre imorgon...
Kramar,
Anna
"Det finns bara ett vackert barn i världen
och varje moder har det..." :-)
Min oerhört viljestarke 6-åring har nu varit jättesjuk i nästan en hel vecka, med nära 40 graders feber och halsont. Detta har gjort att han vägrar äta och dricka - och att ta sina mediciner... Och då syftar jag inte enbart på adhd-medicinen utan även på vanlig febernedsättande och hostmedicin. Men det är helt omöjligt att få i honom något av detta, vilket nu har lett till att han är rejält uttorkad...
Idag var vi hos läkare som skrev ut penicillin och (mera) hostmedicin och just då och där lovade min käre son dyrt och heligt att han skulle ta sin medicin utan att krångla...
Men snacka om lång näsa jag fick..!!! Det går knappt att i ord beskriva det motstånd och fullständigt hysteriska utbrott jag möttes av, då jag några timmar senare skulle ge "junior" den första penicillindosen..
Och efter att ömsom ha bönat och bett, hotat och skrämt, daltat och tjafsat om vartannat, var jag lika utmattad som min förgråtne son - och då hade han efter en timmes bråk lyckats få i sig typ 2 ml av de 2,5 han skulle ha... Herregud! Snacka om "..much a´do about nothing"!?
Jag menar, jag inbillade mig att jag skulle kunna prata förnuftigt med sonen - men det var tvärkört!
Så när han kom tassande vid halvsex ikväll och var helt färdig och ville sova, så sade jag att självklart skulle han få det - så fort han tagit sin medicin.....
Ärligt talat vet jag inte vem av oss som var mest upprörd i slutändan!? Det är SÅ fruktansvärt att se och höra sitt eget kött och blod bära sig åt på ett sätt som man skulle kunna tänkt sig att någon som blivit besatt av djävulen skulle göra...
A var fullständigt ifrån sig, skrek hysteriskt och hyperventilerade samtidigt som han sparkade och slogs och hela tiden upprepade; "jag vill dö"....
Älskade lille unge... Där satt jag, en närmast uppgiven morsa till sist, och berättade återigen om vikten av att ta medicinen för att slippa bli inlagd på sjukhus - och får till svar att min 6-åring hellre vill dö än att ta 2,5 ml penicillin...!?
Vad f-n gör man??! Finns det någon som känner igen detta och har något bra tips?? Kan ju tillägga att just eftersom han är i så risigt skick som han är för närvarande, så har han inte fått (=vägrat ta!) sin ADHD-medicin de sista dagarna (vilket faktiskt inte märkts av så mycket, eftersom sjukdomen golvat honom rejält - fram till idag that is..).
Känner mig så förfärligt frustrerad och maktlös - vad ska jag ta mig till..?!
Gode Gud, låt honom må bättre imorgon...
Kramar,
Anna
"Det finns bara ett vackert barn i världen
och varje moder har det..." :-)
S U C K . . .
Svensk sjukvård...
NÄR den fungerar, så är den säkerligen bland den bästa - men tyvärr verkar det inte som att den är till för alla (akutvården är det då främst jag syftar på)...
Eller rättare sagt, behöver man söka läkarhjälp så är det bäst att vara såpass sjuk eller skadad att man tvingas ringa ambulans och på så sätt få läkarvård direkt man kommer in.
För det är väl ändå inte rätt och rimligt att man ska tvingas sitta med två jättedåliga småbarn och vänta i minst sex timmar på hjälp?!
Jag tvingades igår åka hem igen med mina två sjuklingar, eftersom alla vårdinrättningar jag kontaktade var fullständigt överbelastade...
Så imorse fick jag börja om från ruta ett igen och återigen sätta mig i telefonkö till vårdcentralen...
Fick faktiskt tid till båda ganska snabbt och med hjälp av min kära syster så tog vi oss dit. Anthony fick snabbt konstaterat att det behövdes både penicillin och hostmedicin, emedan Thess (som med största sannolikhet fått urinvägsinfektion..!) fick en "påse" på snippan för att kunna lämna ett urinprov...
Ni kan säkert lista ut hur bra det gick..!? Halleda... Ingen hit att försöka få en tvååring att kissa på beställning!
Så efter två dryga timmar skickade läkaren hem oss - med påse - och bad oss komma tillbaka med urinprovet när det väl var "fixat"...
Och eftersom min syster skulle på möte så lämnade hon mig och barnen för att vi skulle kunna ta bussen hem.
Och gues what?! Två minuter innan bussen kom hördes dottern glatt utbrista; "Ja, mamma - Thess kunde kissa"!
Jättebra tänkte jag - och upptäckte att tösabiten var helt genomvåt... Och väl hemma igen kunde jag konstatera att den där sabla påsen inte lyckats samla upp EN ENDA DROPPE...! :-( SÅ trött jag blir...
Och som om inte förmiddagen varit kaotisk och rörig nog, så mötte jag dessutom svärmor utanför vårdcentralen... Samma människa som inte hört av sig på något sätt sedan separationen blev officiell och som uppenbarligen tagit ställning, trots att vi berättat för alla att vi skiljs som vänner och att ingen av oss "gjort något" för att det skulle bli så här, utan det är helt enkelt ett beslut som tagits efter noga och långa överväganden i tron och förhoppningen om att vi alla ska få det bättre och roligare.
Hursomhelst, så har jag anat att både svärmor och svägerska på något sätt lastar mig och idag fick jag tyvärr den farhågan bekräftad.. Och det känns väldigt tråkigt och frustrerande!
Inte minst eftersom mina föräldrar, syskon och svågrar hela tiden varit mycket noga med att visa både mig och sambon att de stöttar oss BÅDA i allt det här...
SUCK...
Kramar,
Anna
"Släktingar är som solen - ju längre bort desto bättre..." :-)
NÄR den fungerar, så är den säkerligen bland den bästa - men tyvärr verkar det inte som att den är till för alla (akutvården är det då främst jag syftar på)...
Eller rättare sagt, behöver man söka läkarhjälp så är det bäst att vara såpass sjuk eller skadad att man tvingas ringa ambulans och på så sätt få läkarvård direkt man kommer in.
För det är väl ändå inte rätt och rimligt att man ska tvingas sitta med två jättedåliga småbarn och vänta i minst sex timmar på hjälp?!
Jag tvingades igår åka hem igen med mina två sjuklingar, eftersom alla vårdinrättningar jag kontaktade var fullständigt överbelastade...
Så imorse fick jag börja om från ruta ett igen och återigen sätta mig i telefonkö till vårdcentralen...
Fick faktiskt tid till båda ganska snabbt och med hjälp av min kära syster så tog vi oss dit. Anthony fick snabbt konstaterat att det behövdes både penicillin och hostmedicin, emedan Thess (som med största sannolikhet fått urinvägsinfektion..!) fick en "påse" på snippan för att kunna lämna ett urinprov...
Ni kan säkert lista ut hur bra det gick..!? Halleda... Ingen hit att försöka få en tvååring att kissa på beställning!
Så efter två dryga timmar skickade läkaren hem oss - med påse - och bad oss komma tillbaka med urinprovet när det väl var "fixat"...
Och eftersom min syster skulle på möte så lämnade hon mig och barnen för att vi skulle kunna ta bussen hem.
Och gues what?! Två minuter innan bussen kom hördes dottern glatt utbrista; "Ja, mamma - Thess kunde kissa"!
Jättebra tänkte jag - och upptäckte att tösabiten var helt genomvåt... Och väl hemma igen kunde jag konstatera att den där sabla påsen inte lyckats samla upp EN ENDA DROPPE...! :-( SÅ trött jag blir...
Och som om inte förmiddagen varit kaotisk och rörig nog, så mötte jag dessutom svärmor utanför vårdcentralen... Samma människa som inte hört av sig på något sätt sedan separationen blev officiell och som uppenbarligen tagit ställning, trots att vi berättat för alla att vi skiljs som vänner och att ingen av oss "gjort något" för att det skulle bli så här, utan det är helt enkelt ett beslut som tagits efter noga och långa överväganden i tron och förhoppningen om att vi alla ska få det bättre och roligare.
Hursomhelst, så har jag anat att både svärmor och svägerska på något sätt lastar mig och idag fick jag tyvärr den farhågan bekräftad.. Och det känns väldigt tråkigt och frustrerande!
Inte minst eftersom mina föräldrar, syskon och svågrar hela tiden varit mycket noga med att visa både mig och sambon att de stöttar oss BÅDA i allt det här...
SUCK...
Kramar,
Anna
"Släktingar är som solen - ju längre bort desto bättre..." :-)
Blandade känslor..
..."Nothing more to say,
no more ace to play..."
Jodå, det drabbar mig emellanåt - både sorg och melankoli.
För visst är det ju så att det är hjärtan som krossas, drömmar som går om intet och framtidsplaner som går i stöpet...
Och självklart finns det en hel del "om" och "varför".
Men - det finns också en övertygelse om att detta kommer att bli bra och att vi alla kommer att må bättre och få mera harmoni i slutändan. Det måste jag helt enkelt tro på! :-)
Men en sak är säker, ingenting är "bara" - svart eller vitt...
Kramisar,
Anna
"Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret..."
no more ace to play..."
Jodå, det drabbar mig emellanåt - både sorg och melankoli.
För visst är det ju så att det är hjärtan som krossas, drömmar som går om intet och framtidsplaner som går i stöpet...
Och självklart finns det en hel del "om" och "varför".
Men - det finns också en övertygelse om att detta kommer att bli bra och att vi alla kommer att må bättre och få mera harmoni i slutändan. Det måste jag helt enkelt tro på! :-)
Men en sak är säker, ingenting är "bara" - svart eller vitt...
Kramisar,
Anna
"Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret..."
Ansvar...?!
Ansvar, ja... Vissa kan inte ens stava till det ordet.
Trots familj och barn och det ansvar som följer med detta, så kommer och går de som de själva vill - utan en tanke på att det kanske finns någon som behöver dom.
Istället fokuserar de bara på sig själva och sina egna behov... Uppenbarligen lyckligt ovetande (eller åtminstone totalt nonchalerande) om att det finns någon som saknar och behöver dom - just då, just där, närvarande...
"Det är vårt ansvar och inte oss själva som vi ska ta på allvar..."
Trots familj och barn och det ansvar som följer med detta, så kommer och går de som de själva vill - utan en tanke på att det kanske finns någon som behöver dom.
Istället fokuserar de bara på sig själva och sina egna behov... Uppenbarligen lyckligt ovetande (eller åtminstone totalt nonchalerande) om att det finns någon som saknar och behöver dom - just då, just där, närvarande...
"Det är vårt ansvar och inte oss själva som vi ska ta på allvar..."
En ny utmärkelse! :-)
Tack kära Mia - det värmer så otroligt mycket att höra att det faktiskt finns folk som tycker om och uppskattar att läsa det jag skriver!!! :-) Eftersom skrivandet betyder så mycket för mig, så värmer det extra mycket att få uppskattning!
Och det finns ju även många som jag känner att jag vill föra denna utmärkelse vidare till...
Och till alla Er som inte nämns just här och nu - varsågoda att ta var sin utmärkelse från mig Ni också! :-)
De som jag gärna vill slå ett extra slag för här och nu är;
"Beckan"; som kämpat hårt för sin son och just i dagarna fått besked om att sonen har ADHD med autistiska drag.
"SmulAnn"; som även hon delar med sig av hur det är att försöka få ihop hem, jobb, vardag och familjeliv när man har två barn med ADHD och två "friska" barn.
Vimmelmamman; finns det någon som har missat denna underbara, starka kvinna?! I så fall har Ni missat något! :-) Hon skriver öppenhjärtigt om sin cancersjukdom och hur det är att vara småbarnsmamma samtidigt som man slåss mot en livshotande sjukdom - oerhört gripande!
Cinderella; en ung kvinna i sina bästa år, som till följd av sjukdom nu riskerar att mista synen helt. Hon beskriver sin rädsla och kamp och för min del finns det så oerhört mycket jag kan känna igen mig i av det hon berättar - och dessutom kan jag förhoppningsvis ge henne lite råd åtminstone och hon kan höra på mina stories att man klarar av det mesta!
MammaZoffe; ännu en mamma som beskriver frustrationen och turbulensen i en familj där det finns barn med ADHD - dessutom har hon nyligen blivit väldigt sjuk till följd av all stress runt henne.
Daniel; en jättecharmig ung kille, som skriver om allt och inget på ett mycket underhållande vis och alltid är generös med komplimanger!
Vickan; en mycket driftig och i allra högsta grad skrivkunnig kvinna som lever tillsammans med en man med ADHD och nyligen fått sitt fjärde barn - mycket läsvärt!
Pernilla; min allra bästa och käraste vän, som tvingats gå igenom mycket mer under sitt 37-åriga liv än vad de allra flesta gör under en hel livstid, både gripande, underhållande och öppenhjärtigt!
Samtliga bloggar jag räknat upp här, finns det många olika skäl till att jag följer. Utöver att de alla är välskrivna och givande på många sätt, så finner jag mycket stöd i de bloggar som på ett eller annat sätt handlar om ADHD eftersom jag själv lever så nära det. Och "Cinderellas" blogg tycker jag är mycket intressant, eftersom jag som sagt känner igen mig i mycket av hennes rädslor och frågor runt att mista synen och jag är mycket glad och tacksam över att hon hittat just till mig - förhoppningsvis får hon någon form av stöd och hjälp utifrån det jag kan säga och berätta.
Tackar ödmjukast än en gång till Er som läser hos mig!
Kramar,
Anna.
"Man väntar inte på tillfället, man skapar det..."
Och det finns ju även många som jag känner att jag vill föra denna utmärkelse vidare till...
Och till alla Er som inte nämns just här och nu - varsågoda att ta var sin utmärkelse från mig Ni också! :-)
De som jag gärna vill slå ett extra slag för här och nu är;
"Beckan"; som kämpat hårt för sin son och just i dagarna fått besked om att sonen har ADHD med autistiska drag.
"SmulAnn"; som även hon delar med sig av hur det är att försöka få ihop hem, jobb, vardag och familjeliv när man har två barn med ADHD och två "friska" barn.
Vimmelmamman; finns det någon som har missat denna underbara, starka kvinna?! I så fall har Ni missat något! :-) Hon skriver öppenhjärtigt om sin cancersjukdom och hur det är att vara småbarnsmamma samtidigt som man slåss mot en livshotande sjukdom - oerhört gripande!
Cinderella; en ung kvinna i sina bästa år, som till följd av sjukdom nu riskerar att mista synen helt. Hon beskriver sin rädsla och kamp och för min del finns det så oerhört mycket jag kan känna igen mig i av det hon berättar - och dessutom kan jag förhoppningsvis ge henne lite råd åtminstone och hon kan höra på mina stories att man klarar av det mesta!
MammaZoffe; ännu en mamma som beskriver frustrationen och turbulensen i en familj där det finns barn med ADHD - dessutom har hon nyligen blivit väldigt sjuk till följd av all stress runt henne.
Daniel; en jättecharmig ung kille, som skriver om allt och inget på ett mycket underhållande vis och alltid är generös med komplimanger!
Vickan; en mycket driftig och i allra högsta grad skrivkunnig kvinna som lever tillsammans med en man med ADHD och nyligen fått sitt fjärde barn - mycket läsvärt!
Pernilla; min allra bästa och käraste vän, som tvingats gå igenom mycket mer under sitt 37-åriga liv än vad de allra flesta gör under en hel livstid, både gripande, underhållande och öppenhjärtigt!
Samtliga bloggar jag räknat upp här, finns det många olika skäl till att jag följer. Utöver att de alla är välskrivna och givande på många sätt, så finner jag mycket stöd i de bloggar som på ett eller annat sätt handlar om ADHD eftersom jag själv lever så nära det. Och "Cinderellas" blogg tycker jag är mycket intressant, eftersom jag som sagt känner igen mig i mycket av hennes rädslor och frågor runt att mista synen och jag är mycket glad och tacksam över att hon hittat just till mig - förhoppningsvis får hon någon form av stöd och hjälp utifrån det jag kan säga och berätta.
Tackar ödmjukast än en gång till Er som läser hos mig!
Kramar,
Anna.
"Man väntar inte på tillfället, man skapar det..."
Vilja, vinst - o vänner!
Ja, att den senaste tiden varit kantad av motgångar, bakslag och stora vändpunkter för mitt liv, kan man väl knappast förneka.
Men som den envisa (läs "tjurskalliga") och viljestarka oxe jag är, så har jag tagit en dag i taget (och i de stunder som varit mörkast, minut för minut..) och helt enkelt bestämt mig för att allting ska bli bra i slutändan.
Missförstå mig inte nu - jag menar inte att vara klämkäck, att jag tar lätt på saker eller att jag gått opåverkad genom allt, snarare tvärtom!
Stundtals har jag snuddat botten och undrat om jag verkligen orkar ta mig upp igen. Men å andra sidan, är det någonting jag verkligen lärde mig genom olyckan så är det att man är starkare och klarar mer - mycket mer! - än man tror!
Och för att vara helt ärlig så upprepar jag ofta detta likt ett mantra för mig själv, för att intala mig att allting faktiskt kommer att bli bra, även om det inte känns så eller jag ens tror på det just då.
Ofta är det dessutom så lite som behövs, för att omvandla en grå och halvdyster dag till något positivt och roligt istället.
Det kan räcka med några vänliga ord eller en komplimang från någon - eller varför inte en vinst på en lott!? :-)
Personligen brukar jag aldrig köpa lotter men fick av någon anledning ett ryck häromdagen och köpte två stycken trisslotter - och vann på båda två! :-) Inga stora summor, men det var inte det viktigaste heller. Däremot har känslan av att vara en vinnare, att klara av både det ena och det andra och att ingenting är omöjligt, dröjt sig kvar och gjort att dagarna känts lite lättare igen!
En annan sak som absolut är som balsam för själen, är vänskap...
För finns det något bättre än sann vänskap?! Den sortens vänner som sluter upp runt en , omfamnar en och liksom bär en framåt, när man har det motigt i livet.
Och jag känner mig så lyckligt lottad! Jag har kanske inte så många riktigt nära vänner, men de jag har är desto mera värda! :-)
Utan att jag behöver säga något så känner de när jag är i som störst behov av kärlek och stöd och överraskar mig med ett gulligt brev, en blomma eller ett oväntat besök - TACK för att Ni finns!
Nu känns det som att detta inlägg nästan blev lite flummigt :-), men jag hoppas och tror att Ni har förstått mitt budskap!
Ha en bra dag!
Kärlek!
//Anna
...Och kom ihåg; det som inte dödar Dig, gör Dig starkare!
Men som den envisa (läs "tjurskalliga") och viljestarka oxe jag är, så har jag tagit en dag i taget (och i de stunder som varit mörkast, minut för minut..) och helt enkelt bestämt mig för att allting ska bli bra i slutändan.
Missförstå mig inte nu - jag menar inte att vara klämkäck, att jag tar lätt på saker eller att jag gått opåverkad genom allt, snarare tvärtom!
Stundtals har jag snuddat botten och undrat om jag verkligen orkar ta mig upp igen. Men å andra sidan, är det någonting jag verkligen lärde mig genom olyckan så är det att man är starkare och klarar mer - mycket mer! - än man tror!
Och för att vara helt ärlig så upprepar jag ofta detta likt ett mantra för mig själv, för att intala mig att allting faktiskt kommer att bli bra, även om det inte känns så eller jag ens tror på det just då.
Ofta är det dessutom så lite som behövs, för att omvandla en grå och halvdyster dag till något positivt och roligt istället.
Det kan räcka med några vänliga ord eller en komplimang från någon - eller varför inte en vinst på en lott!? :-)
Personligen brukar jag aldrig köpa lotter men fick av någon anledning ett ryck häromdagen och köpte två stycken trisslotter - och vann på båda två! :-) Inga stora summor, men det var inte det viktigaste heller. Däremot har känslan av att vara en vinnare, att klara av både det ena och det andra och att ingenting är omöjligt, dröjt sig kvar och gjort att dagarna känts lite lättare igen!
En annan sak som absolut är som balsam för själen, är vänskap...
För finns det något bättre än sann vänskap?! Den sortens vänner som sluter upp runt en , omfamnar en och liksom bär en framåt, när man har det motigt i livet.
Och jag känner mig så lyckligt lottad! Jag har kanske inte så många riktigt nära vänner, men de jag har är desto mera värda! :-)
Utan att jag behöver säga något så känner de när jag är i som störst behov av kärlek och stöd och överraskar mig med ett gulligt brev, en blomma eller ett oväntat besök - TACK för att Ni finns!
Nu känns det som att detta inlägg nästan blev lite flummigt :-), men jag hoppas och tror att Ni har förstått mitt budskap!
Ha en bra dag!
Kärlek!
//Anna
...Och kom ihåg; det som inte dödar Dig, gör Dig starkare!
Tänkvärt..
Fick dessa rader på mailen och kände att det var något jag gärna vill dela med mig av till alla
- för visst ligger det en hel del i allting..?! :-)
Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... ' .
Vi är SÅÅÅ vackra!
Kvinnan tar sig en titt i spegeln när hon är;
3 år: tittar på sig själv och ser en drottning
8 år: tittar på sig själv och ser Askungen eller Törnrosa
15 år: tittar på sig själv och ser Askungen, Törnrosa eller Hejaklacksledaren - om hon inte har PMS och ser en fet, finnig och FUL tjej ("Mamma, jag KAN inte gå till skolan och se ut så här!)
20 år: tittar på sig själv och ser "Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men bestämmer sig för att gå ändå
30 år: tittar på sig själv och ser "Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men bestämmer sig för att hon inte har tid att fixa till sig själv så hon går ändå
40 år: tittar på sig själv och ser "Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men säger "jag är åtminstone ren" och går ändå
50 år: tittar på sig själv och ser "jag är" och går vart hon vill
60 år: tittar på sig själv och påminner sig om alla människor som inte ens kan se sig själv i en spegel längre. Går ut och återvinner världen.
70 år: tittar på sig själv och ser visdom, skratt och förmåga - går ut och njuter av livet.
80 år: Bryr sig inte om utseendet. Sätter bara på sig den lilla hatten och går ut för att ha kul i den här världen.
...Kanske skulle vi alla ta på den där lilla hatten lite tidigare?! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
- för visst ligger det en hel del i allting..?! :-)
Allt medan vi blir äldre, lär vi oss att vissa personer som vi trodde att aldrig skulle strunta i oss, helt säkert gör just det en dag.
Ditt hjärta kommer att brista, troligen mer än en gång och det blir svårare för varje gång.
Även du själv kommer att ha sönder hjärtan - kom då ihåg hur det kändes när ditt eget gick i bitar.
Du kommer att gräla med din bästa vän.
Du kommer att söka tröst hos en ny älskare, på grund av vad den förra låtit dig gå igenom.
Du kommer att gråta över att tiden går för snabbt och med tiden kommer du att förlora någon du älskar.
Så, ta för många foton, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad, för om du så bara grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka.
Hitta en pojke som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova.
Vänta på pojken som kysser dig i pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner.
Vänta på honom som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig.
Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... ' .
Vi är SÅÅÅ vackra!
Kvinnan tar sig en titt i spegeln när hon är;
3 år: tittar på sig själv och ser en drottning
8 år: tittar på sig själv och ser Askungen eller Törnrosa
15 år: tittar på sig själv och ser Askungen, Törnrosa eller Hejaklacksledaren - om hon inte har PMS och ser en fet, finnig och FUL tjej ("Mamma, jag KAN inte gå till skolan och se ut så här!)
20 år: tittar på sig själv och ser "Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men bestämmer sig för att gå ändå
30 år: tittar på sig själv och ser "Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men bestämmer sig för att hon inte har tid att fixa till sig själv så hon går ändå
40 år: tittar på sig själv och ser "Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men säger "jag är åtminstone ren" och går ändå
50 år: tittar på sig själv och ser "jag är" och går vart hon vill
60 år: tittar på sig själv och påminner sig om alla människor som inte ens kan se sig själv i en spegel längre. Går ut och återvinner världen.
70 år: tittar på sig själv och ser visdom, skratt och förmåga - går ut och njuter av livet.
80 år: Bryr sig inte om utseendet. Sätter bara på sig den lilla hatten och går ut för att ha kul i den här världen.
...Kanske skulle vi alla ta på den där lilla hatten lite tidigare?! :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Självständig...
Wow!
Självständigheten är i det närmaste återvunnen - åtminstone så nära det går att komma, utan att jag på något mirakulöst sätt skulle fått synen tillbaka!
Det sista året har jag med jämna mellanrum åkt tåg till staden i mitt hjärta (d v s Helsingborg!), och njuter verkligen av den frihetskänsla det skänker! Enda nackdelen med det är att jag inte har möjlighet att göra några större matinköp där, varför jag istället minst en gång i veckan istället får sätta mitt hopp till föräldrar och syskon för att kunna fixa matinköpen i närmst liggande stad (som det alltså hittills inte funnits varken tåg- eller bussförbindelse till).
Men nu har det otroliga hänt och vår lilla byhåla har förärats med en busslinje som går till denna lilla stad - dessutom går den en gång i timmen! :-)
Så idag har jag provåkt denna rutt och sprungit gatlopp i staden för att hinna med bussen hem i tid för att hämta min lilla höna på dagis. :-)
Och jag är mycket glad och tacksam för de möjligheter jag nu får tack vare den nya linjen!
För nu kan jag dels välja vilken stad jag vill åka till - på egen hand! - beroende på vad jag har för ärenden, och fortsättningsvis så måste jag inte hänga upp mig på familjen för att åka och handla.
Faktum är, att med det utbudet jag nu har att välja på, så kan jag klara av att fixa i stort sett vad som helst - SJÄLV! :-)
Det är åtta år sedan jag upplevde den känslan senast...
Och bäst av allt - jag kommer dessutom att kunna åka iväg med barnen för att till exempel bada eller åka skridskor, utan att behöva släpa med två tunga och otympliga bilstolar till färdtjänst!
YES! Jag lever - och livet känns ganska härligt! :-)
Kramar,
Anna.
"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet,
för den ger Dig styrka och klokskap!"
Självständigheten är i det närmaste återvunnen - åtminstone så nära det går att komma, utan att jag på något mirakulöst sätt skulle fått synen tillbaka!
Det sista året har jag med jämna mellanrum åkt tåg till staden i mitt hjärta (d v s Helsingborg!), och njuter verkligen av den frihetskänsla det skänker! Enda nackdelen med det är att jag inte har möjlighet att göra några större matinköp där, varför jag istället minst en gång i veckan istället får sätta mitt hopp till föräldrar och syskon för att kunna fixa matinköpen i närmst liggande stad (som det alltså hittills inte funnits varken tåg- eller bussförbindelse till).
Men nu har det otroliga hänt och vår lilla byhåla har förärats med en busslinje som går till denna lilla stad - dessutom går den en gång i timmen! :-)
Så idag har jag provåkt denna rutt och sprungit gatlopp i staden för att hinna med bussen hem i tid för att hämta min lilla höna på dagis. :-)
Och jag är mycket glad och tacksam för de möjligheter jag nu får tack vare den nya linjen!
För nu kan jag dels välja vilken stad jag vill åka till - på egen hand! - beroende på vad jag har för ärenden, och fortsättningsvis så måste jag inte hänga upp mig på familjen för att åka och handla.
Faktum är, att med det utbudet jag nu har att välja på, så kan jag klara av att fixa i stort sett vad som helst - SJÄLV! :-)
Det är åtta år sedan jag upplevde den känslan senast...
Och bäst av allt - jag kommer dessutom att kunna åka iväg med barnen för att till exempel bada eller åka skridskor, utan att behöva släpa med två tunga och otympliga bilstolar till färdtjänst!
YES! Jag lever - och livet känns ganska härligt! :-)
Kramar,
Anna.
"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet,
för den ger Dig styrka och klokskap!"
Tack.. :-)
T A C K !
... Till Er som uppskattar det jag skriver och dessutom tycker att mitt skrivande är riktigt hyfsat!
Det värmer och betyder jättemycket för mig, inte minst eftersom själva skrivandet är så viktigt för mig.
Jag hoppas verkligen att Ni fortsätter titta in till mig och att ännu fler ska hitta hit till "min lilla hörna"!
K Ä R L E K !
//Anna
Skola o ansvar?!
Irritationen och frustrationen har nu växt sig så stor att jag inte riktigt finner orden och vet ärligt talat inte var jag ska börja heller...
Men i korta drag ser det ut så här:
Min son har ADHD och började förskolan i höstas. Vi hade dessförrinnan haft flera samtal med BUP och skolpersonal angående A:s situation och behov och allting var guld och gröna skogar enligt skolan...
Men redan före skolstart kom första bakslaget och vi fick veta att A skulle hamna i en jättestor klass (närmare bestämt 31 elever, som numera växt till 35...) - knappast de mest ultimata förutsättningarna för ett barn med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i kroppen... Och i ärlighetens namn så gynnas ju knappast de andra barnen heller av sådana jätteklasser!?
Sedan dess har jag och flera andra föräldrar stött och blött och kämpat för att få skolpersonal och ledning att lyssna på oss och inse allvaret i situationen, men vi kör bara huvudet i väggen.
Med en så stor klass som i detta fall så finns det inte möjligheter för barnen, oavsett särskilda behov eller inte, att bli sedda och hörda och få individuellt anpassade utvecklings- och inlärningsplaner, utan det blir kaos på alla fronterna. Vilket även skolpersonalen nu håller med om... Jodå, de erkänner att det är "stökigt i klassen" men anser att det är upp till oss föräldrar att hålla oss informerade om hur stora klasserna kommer att bli och i de fall man vill i så fall låta barnen börja skolan ett år tidigare alternativt senare... Eller som en inom skolledningen så käckt hade uttryckt det häromdagen;
"Om det kommer nya trafikregler så är det upp till var och en att ta reda på och lära sig dessa..." Är det bara jag som tycker att denna kommentar är otroligt långsökt för att inte tala om korkad?!
Och så har vi ju även problemet med mobbingen, bråken, sparkandet och slagen - vems ansvar är då det?! Och hur länge ska det få lov att fortgå innan något radikalt görs?!
För även här har skolan en väldigt slapp inställning och allt för ofta är det offren som blir de utpekade och de som i själva verket bär skulden till problemen går fria - varför? Tja, tyvärr beror det till stor del på språksvårigheter... Även här är vi flera föräldrar som fått höra kommentarer från skolan i stil med; .."Jaa, är det verkligen så besvärligt? Suck... Ja, då får jag VÄL ringa tolken som i sin tur får kontakta xxxxx...." Kommentarer känns överflödiga...
Personligen är jag (vi) nu inne på att byta skola åt A - för på detta viset kan det bara inte få lov att fortgå!!
Och det finns andra föräldrar vars barn går i klassen och som ligger långt fram i utveckling och lärande, som också de överväger att antingen byta klass eller skola - tycker kommunen och skolledningen verkligen att det är rätt väg att gå?!
Förvisso slipper de ju undan väldigt enkelt i så fall och slipper själva ta tag i problemen - just nu åtminstone...
Men det är ju till syvende och sist B A R N E N det handlar om och de som måste prioriteras!
Det heter att man har skolplikt, men om denna hönsgården får fortsätta så kan jag garantera att det är många föräldrar som kommer att strunta i den lilla detaljen och hålla sina barn hemma - alternativet är att alla vi föräldrar går med våra barn och är med i skolan hela dagarna, tills dess att det görs något konkret för att förbättra situationen!
Och då syftar jag som sagt inte bara på min egen son eller de andra barnen i klassen med särskilda behov (ja, för saken är nämligen dessutom så att av de alla 35 barn som går i denna förskoleklass så har fem stycken av dessa särskilda behov..), utan ALLA barnen i klassen förtjänar att få både tid och uppmärksamhet från fröknarna och lika stora möjligheter till utveckling och lärande, oberoende av utgångspunkt och oavsett diagnosers vara eller icke-vara!
A:s mamma...
Men i korta drag ser det ut så här:
Min son har ADHD och började förskolan i höstas. Vi hade dessförrinnan haft flera samtal med BUP och skolpersonal angående A:s situation och behov och allting var guld och gröna skogar enligt skolan...
Men redan före skolstart kom första bakslaget och vi fick veta att A skulle hamna i en jättestor klass (närmare bestämt 31 elever, som numera växt till 35...) - knappast de mest ultimata förutsättningarna för ett barn med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i kroppen... Och i ärlighetens namn så gynnas ju knappast de andra barnen heller av sådana jätteklasser!?
Sedan dess har jag och flera andra föräldrar stött och blött och kämpat för att få skolpersonal och ledning att lyssna på oss och inse allvaret i situationen, men vi kör bara huvudet i väggen.
Med en så stor klass som i detta fall så finns det inte möjligheter för barnen, oavsett särskilda behov eller inte, att bli sedda och hörda och få individuellt anpassade utvecklings- och inlärningsplaner, utan det blir kaos på alla fronterna. Vilket även skolpersonalen nu håller med om... Jodå, de erkänner att det är "stökigt i klassen" men anser att det är upp till oss föräldrar att hålla oss informerade om hur stora klasserna kommer att bli och i de fall man vill i så fall låta barnen börja skolan ett år tidigare alternativt senare... Eller som en inom skolledningen så käckt hade uttryckt det häromdagen;
"Om det kommer nya trafikregler så är det upp till var och en att ta reda på och lära sig dessa..." Är det bara jag som tycker att denna kommentar är otroligt långsökt för att inte tala om korkad?!
Och så har vi ju även problemet med mobbingen, bråken, sparkandet och slagen - vems ansvar är då det?! Och hur länge ska det få lov att fortgå innan något radikalt görs?!
För även här har skolan en väldigt slapp inställning och allt för ofta är det offren som blir de utpekade och de som i själva verket bär skulden till problemen går fria - varför? Tja, tyvärr beror det till stor del på språksvårigheter... Även här är vi flera föräldrar som fått höra kommentarer från skolan i stil med; .."Jaa, är det verkligen så besvärligt? Suck... Ja, då får jag VÄL ringa tolken som i sin tur får kontakta xxxxx...." Kommentarer känns överflödiga...
Personligen är jag (vi) nu inne på att byta skola åt A - för på detta viset kan det bara inte få lov att fortgå!!
Och det finns andra föräldrar vars barn går i klassen och som ligger långt fram i utveckling och lärande, som också de överväger att antingen byta klass eller skola - tycker kommunen och skolledningen verkligen att det är rätt väg att gå?!
Förvisso slipper de ju undan väldigt enkelt i så fall och slipper själva ta tag i problemen - just nu åtminstone...
Men det är ju till syvende och sist B A R N E N det handlar om och de som måste prioriteras!
Det heter att man har skolplikt, men om denna hönsgården får fortsätta så kan jag garantera att det är många föräldrar som kommer att strunta i den lilla detaljen och hålla sina barn hemma - alternativet är att alla vi föräldrar går med våra barn och är med i skolan hela dagarna, tills dess att det görs något konkret för att förbättra situationen!
Och då syftar jag som sagt inte bara på min egen son eller de andra barnen i klassen med särskilda behov (ja, för saken är nämligen dessutom så att av de alla 35 barn som går i denna förskoleklass så har fem stycken av dessa särskilda behov..), utan ALLA barnen i klassen förtjänar att få både tid och uppmärksamhet från fröknarna och lika stora möjligheter till utveckling och lärande, oberoende av utgångspunkt och oavsett diagnosers vara eller icke-vara!
A:s mamma...
Samvete
Telefonen ringde och mormoderns röst hördes i andra änden;
"...A var inte alls sig lik idag..... Så vi tänkte att han kunde komma in till oss nästa helg så han får ha lite roligt.."
... Och ännu en gång tittade det dåliga samvetets fula tryne fram!
Inte minst eftersom förklaringen i föräldrarnas ögon är lika "enkel" som självklar: om A är låg, så måste det ju naturligtvis bero på vår förestående separation..
Och självklart är jag inte så blåögd att jag blundar för detta faktum - det är ju helt förståeligt och naturligt att A funderar och undrar över detta, även om han mottog beskedet om vår delning förvånansvärt positivt.
Men utöver det, så har ju A haft en väldigt jobbig vecka på många sätt och uttrycker både rädsla och motvilja gentemot skolan som en direkt och fullt förståelig följd av den mobbing han för närvarande utsätts för...
Dessutom blir den lille kraken varken piggare eller gladare av att inte äta ordentligt och denna mamman börjar nu tröttna rejält på BUP:s slappa inställning till mina upprepade telefonsamtal och oroliga frågor...
Suck... Ja, det finns med all säkerhet flera anledningar till att vår lille prins inte är på topp just nu!
Men jag (vi) gör allt vi kan för att hjälpa A, både vad gäller hans diagnos och de bekymmer den ställer till med, hans skolsituation med ensamhet och mobbing och inte minst så har vi gjort och kommer att fortsätta göra allt för att barnen ska få det så bra och harmoniskt som möjligt!
Kramar,
Anna
"Problemet i äktenskapet ligger i att alla kvinnor innerst inne är mammor
och alla äkta män innerst inne förblir ungkarlar..."
"...A var inte alls sig lik idag..... Så vi tänkte att han kunde komma in till oss nästa helg så han får ha lite roligt.."
... Och ännu en gång tittade det dåliga samvetets fula tryne fram!
Inte minst eftersom förklaringen i föräldrarnas ögon är lika "enkel" som självklar: om A är låg, så måste det ju naturligtvis bero på vår förestående separation..
Och självklart är jag inte så blåögd att jag blundar för detta faktum - det är ju helt förståeligt och naturligt att A funderar och undrar över detta, även om han mottog beskedet om vår delning förvånansvärt positivt.
Men utöver det, så har ju A haft en väldigt jobbig vecka på många sätt och uttrycker både rädsla och motvilja gentemot skolan som en direkt och fullt förståelig följd av den mobbing han för närvarande utsätts för...
Dessutom blir den lille kraken varken piggare eller gladare av att inte äta ordentligt och denna mamman börjar nu tröttna rejält på BUP:s slappa inställning till mina upprepade telefonsamtal och oroliga frågor...
Suck... Ja, det finns med all säkerhet flera anledningar till att vår lille prins inte är på topp just nu!
Men jag (vi) gör allt vi kan för att hjälpa A, både vad gäller hans diagnos och de bekymmer den ställer till med, hans skolsituation med ensamhet och mobbing och inte minst så har vi gjort och kommer att fortsätta göra allt för att barnen ska få det så bra och harmoniskt som möjligt!
Kramar,
Anna
"Problemet i äktenskapet ligger i att alla kvinnor innerst inne är mammor
och alla äkta män innerst inne förblir ungkarlar..."
When a man loves a woman...
I arla morgonstund, närmare bestämt klockan halv fem, ljöd signalen denna lördagsmorgon...
Och då pratar jag inte om väckarklockan - eller tja, det är det ju på sitt sätt förstås..
Det var nämligen min kära lilla T som hade den dåliga smaken att tycka vi skulle kliva upp vid denna okristliga tidpunkt..!
Och när mamman satte sig med dottern i soffan och slog på tv:n, så visade dom "When a man loves a woman"...
Jag har ju sett den förr - men den är sannerligen värd att se flera gånger! Och som jag tjöt, denna mörka och tidiga morgonstund! Patetisk? Ja, alldeles säkert - men den är faktiskt riktigt fin! För att inte tala om musiken...
När R.E.M:s "Everybody hurts" skrålade från tv:n så strömmade tårarna nedför mina kinder... Det var som om alla uppdämda känslor efter den senaste tidens händelser skulle ut på en och samma gång och det värkte verkligen i hela mig.. Men samtidigt var det så befriande att få lätta på trycket lite, att en liten stund där i soffan och i ljuset från tv:n, få lov att vara ledsen och upprörd och låta sig beröras.
För oavsett om det är stort eller smått, om allt är fel eller inget - så behöver vi få lov att släppa spärrarna ibland, bara vara närvarande i våra känslor en stund...
Kärlek!
//Anna
Ögon som inte gråter, ser inte...
Och då pratar jag inte om väckarklockan - eller tja, det är det ju på sitt sätt förstås..
Det var nämligen min kära lilla T som hade den dåliga smaken att tycka vi skulle kliva upp vid denna okristliga tidpunkt..!
Och när mamman satte sig med dottern i soffan och slog på tv:n, så visade dom "When a man loves a woman"...
Jag har ju sett den förr - men den är sannerligen värd att se flera gånger! Och som jag tjöt, denna mörka och tidiga morgonstund! Patetisk? Ja, alldeles säkert - men den är faktiskt riktigt fin! För att inte tala om musiken...
När R.E.M:s "Everybody hurts" skrålade från tv:n så strömmade tårarna nedför mina kinder... Det var som om alla uppdämda känslor efter den senaste tidens händelser skulle ut på en och samma gång och det värkte verkligen i hela mig.. Men samtidigt var det så befriande att få lätta på trycket lite, att en liten stund där i soffan och i ljuset från tv:n, få lov att vara ledsen och upprörd och låta sig beröras.
För oavsett om det är stort eller smått, om allt är fel eller inget - så behöver vi få lov att släppa spärrarna ibland, bara vara närvarande i våra känslor en stund...
Kärlek!
//Anna
Ögon som inte gråter, ser inte...
Älskade lille A...
A har det tufft...
Medicinen fungerar inte riktigt som den borde och han har det jättejobbigt med sina ADHD-symptom varje dag, dygnet runt. Han är arg, ledsen, våldsam, hyperaktiv... You name it!
För att inte prata om alla gräsliga uttryck han snappat upp från de äldre barnen och som han nu glatt låter hagla över mig. Igårmorse steg han till exempel upp klockan halvsex och tio minuter senare ljöd det, med en mistlurs styrka; "Fan-olle, Du är fan mamma, jag hatar Dig mamma, om jag hade en pistol skulle jag skjuta Dig/mig själv, håll käften...."
Och värst av allt är att när sinnet till sist rinner över för mig och jag säger ifrån på skarpen och enligt konstens (dvs BUP:s!) alla regler, så bara skrattar ungen åt mig..!? Herregud, så frustrerande!!! Vad gör man?! Stundtals är jag så slut av allting att jag bara vill ta till lipen... Och en annan jättekul sak är ju att lilla T ser och hör allting och tror att det är helt okej att säga och göra som A (och för den delen även vi föräldrar!) gör...
Sen har A det fortsatt jobbigt i skolan och jag är så hjärtiinnerligt trött på skolans mesiga bemötande..!
A som redan har det så besvärligt med allting rörande skolan och behöver övertalning varje morgon för att över huvud taget åka dit varje dag, har nu blivit föremål för värsta mobbingen och får dessutom motta flera slag och sparkar varje dag... Det är så upprörande och ledsamt att jag saknar de rätta orden! Och det underlättas ju inte av att barnet ifråga samt hans föräldrar inte kan ett ord svenska (eller engelska heller för den delen) - inte lätt att försöka kommunicera då precis!
Suck... Nåja - min älskade lille påg håller ändå humöret uppe för det mesta och är så klok och förståndig i många lägen, att man häpnar! :-)
Nu ska jag gå och ta upp hans febriga lillasyster från middagsvilan... Och i helgen väntar besiktning av huset!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"... Kvinnor vill i regel se bättre ut än vara skärpta
- de vet att männen i regel har bättre syn än förstånd...!" :-)
Medicinen fungerar inte riktigt som den borde och han har det jättejobbigt med sina ADHD-symptom varje dag, dygnet runt. Han är arg, ledsen, våldsam, hyperaktiv... You name it!
För att inte prata om alla gräsliga uttryck han snappat upp från de äldre barnen och som han nu glatt låter hagla över mig. Igårmorse steg han till exempel upp klockan halvsex och tio minuter senare ljöd det, med en mistlurs styrka; "Fan-olle, Du är fan mamma, jag hatar Dig mamma, om jag hade en pistol skulle jag skjuta Dig/mig själv, håll käften...."
Och värst av allt är att när sinnet till sist rinner över för mig och jag säger ifrån på skarpen och enligt konstens (dvs BUP:s!) alla regler, så bara skrattar ungen åt mig..!? Herregud, så frustrerande!!! Vad gör man?! Stundtals är jag så slut av allting att jag bara vill ta till lipen... Och en annan jättekul sak är ju att lilla T ser och hör allting och tror att det är helt okej att säga och göra som A (och för den delen även vi föräldrar!) gör...
Sen har A det fortsatt jobbigt i skolan och jag är så hjärtiinnerligt trött på skolans mesiga bemötande..!
A som redan har det så besvärligt med allting rörande skolan och behöver övertalning varje morgon för att över huvud taget åka dit varje dag, har nu blivit föremål för värsta mobbingen och får dessutom motta flera slag och sparkar varje dag... Det är så upprörande och ledsamt att jag saknar de rätta orden! Och det underlättas ju inte av att barnet ifråga samt hans föräldrar inte kan ett ord svenska (eller engelska heller för den delen) - inte lätt att försöka kommunicera då precis!
Suck... Nåja - min älskade lille påg håller ändå humöret uppe för det mesta och är så klok och förståndig i många lägen, att man häpnar! :-)
Nu ska jag gå och ta upp hans febriga lillasyster från middagsvilan... Och i helgen väntar besiktning av huset!
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
"... Kvinnor vill i regel se bättre ut än vara skärpta
- de vet att männen i regel har bättre syn än förstånd...!" :-)
Jag skulle kunna...
Jag skulle kunna skriva om...
... Väder och vind och den totalmesiga vinter vi skåningar (ännu ett år!) får uppleva.
Om de "tre D:na" - Dimma, Dis och Duggregn, att det är lika mörkt från morgon till kväll och den lama temperaturen tillsammans med den råa, fuktiga luften ser till att hålla liv i alla envisa bacillusker och influensor av allehanda slag...
Jag skulle kunna skriva om...
... Hur det känns att tvingas betala en förfärlig massa pengar för en häst, som jag förvisso räddat livet på men med all säkerhet aldrig får träffa...
Jag skulle kunna skriva om...
... Hur A har det i skolan, hur framför allt en pojke i klassen både slår och mobbar honom och trots upprörda telefonsamtal från oss och andra föräldrar, så händer inget med den andre pojken - medans däremot A blir ännu mera utpekad...
Jag skulle kunna skriva om...
... Den berg- och dalbana som jag hoppat på... Det är uppförsbackar, långa och sega. Häftiga utförsbackar, då det pirrar till av glädje och förväntan i magen men som snabbt är över igen. Tvära svängar då man har svårt att hänga med över huvud taget och kraftiga inbromsningar som leder till eftertänksamhet och ibland även tvivel...
... Men - allt det där får jag skriva om en annan dag. Jag vill ju inte att någon ska tro att jag tycker synd om mig själv! :-)
Och faktum är, att det gör jag inte!
För även om det finns en hel del orosmoln på himlen just nu, så är jag säker på att de skingras borta i horisonten och att allting kommer att klarna igen! :-)
Kramar,
Anna.
... Väder och vind och den totalmesiga vinter vi skåningar (ännu ett år!) får uppleva.
Om de "tre D:na" - Dimma, Dis och Duggregn, att det är lika mörkt från morgon till kväll och den lama temperaturen tillsammans med den råa, fuktiga luften ser till att hålla liv i alla envisa bacillusker och influensor av allehanda slag...
Jag skulle kunna skriva om...
... Hur det känns att tvingas betala en förfärlig massa pengar för en häst, som jag förvisso räddat livet på men med all säkerhet aldrig får träffa...
Jag skulle kunna skriva om...
... Hur A har det i skolan, hur framför allt en pojke i klassen både slår och mobbar honom och trots upprörda telefonsamtal från oss och andra föräldrar, så händer inget med den andre pojken - medans däremot A blir ännu mera utpekad...
Jag skulle kunna skriva om...
... Den berg- och dalbana som jag hoppat på... Det är uppförsbackar, långa och sega. Häftiga utförsbackar, då det pirrar till av glädje och förväntan i magen men som snabbt är över igen. Tvära svängar då man har svårt att hänga med över huvud taget och kraftiga inbromsningar som leder till eftertänksamhet och ibland även tvivel...
... Men - allt det där får jag skriva om en annan dag. Jag vill ju inte att någon ska tro att jag tycker synd om mig själv! :-)
Och faktum är, att det gör jag inte!
För även om det finns en hel del orosmoln på himlen just nu, så är jag säker på att de skingras borta i horisonten och att allting kommer att klarna igen! :-)
Kramar,
Anna.
.
Medicin
Av olika olyckliga omständigheter, tog A:s medicin slut i fredags och vi fick inte tag i ny förrän i lördags eftermiddag...
Detta innebar att A i lördags fick vara utan medicin, men eftersom han inte svarat lika bra på preparatet den senaste tiden så tänkte vi att det nog inte skulle göra så stor skillnad...
SÅ fel vi hade!
Och jag vet egentligen inte vilket som är värst: att vi alla, inklusive A själv, längtade efter medicinen - eller tanken på hur mycket samma medicin faktiskt inverkar och förändrar min son´s beteendemönster...?!
Usch ja... En sådan dag som vi fick i lördags så påminns vi alla om hur livet ser ut utan medicinsk hjälp. Och det råder inget tvivel om att A behöver och får hjälp av det. Och märkligt nog så har han de sista två morgnarna själv kommit raka vägen ut i köket och frågat efter tabletten, jämfört med att han tidigare strulat och bråkat varje morgon angående medicinens vara eller inte vara.
Min kloke, fine, förståndige lille son - imorse efter att han svalt ner den, så sade han; "Jag vill aldrig vara utan medicinen igen mamma, jag mådde inte alls bra och kunde inte alls vara stilla" (syftande just på lördagen)...
"Barn kommer från Gud
- han står inte heller ut med oväsendet..."
Detta innebar att A i lördags fick vara utan medicin, men eftersom han inte svarat lika bra på preparatet den senaste tiden så tänkte vi att det nog inte skulle göra så stor skillnad...
SÅ fel vi hade!
Och jag vet egentligen inte vilket som är värst: att vi alla, inklusive A själv, längtade efter medicinen - eller tanken på hur mycket samma medicin faktiskt inverkar och förändrar min son´s beteendemönster...?!
Usch ja... En sådan dag som vi fick i lördags så påminns vi alla om hur livet ser ut utan medicinsk hjälp. Och det råder inget tvivel om att A behöver och får hjälp av det. Och märkligt nog så har han de sista två morgnarna själv kommit raka vägen ut i köket och frågat efter tabletten, jämfört med att han tidigare strulat och bråkat varje morgon angående medicinens vara eller inte vara.
Min kloke, fine, förståndige lille son - imorse efter att han svalt ner den, så sade han; "Jag vill aldrig vara utan medicinen igen mamma, jag mådde inte alls bra och kunde inte alls vara stilla" (syftande just på lördagen)...
"Barn kommer från Gud
- han står inte heller ut med oväsendet..."
Ja...
Jag inser att jag är "skyldig" Er en förklaring...
Jag har medvetet valt att vara kryptisk i mina inlägg sista tiden, eftersom jag ville vara säker på att allting gick vägen och att våra närmsta blivit informerade..
Men ja - vi ska separera...
Och tro mig, det var inget självklart eller enkelt val, även om vi stundtals har stora problem. Som de flesta andra, så tänker man ju på barnen och hur de ska ta det... Men faktum är, hur motsägelsefullt det än kan låta, att vi gör detta först och främst för barnens skull!
Eftersom vi har en stökig vardag ändå, med ADHD och andra krämpor, så blir det inte bättre eller lättare för barnen genom att vi vuxna också ligger i luven på varandra. Därför väljer vi nu att flytta isär medans vi ännu är vänner och kan kommunicera och vår förhoppning är att vi även efter separationen ska kunna umgås och att barnen framför allt ska kunna träffa oss båda så ofta de vill, typ...
Och nu har jag skrivit kontrakt och faktiskt köpt hus - i samma bostadsområde som vi bor i nu... Eftersom H ska bo kvar i nuvarande hus, så kommer barnen att ha väldigt nära mellan sina hem och förhoppningsvis kommer de i längden att trots allt må bättre på detta sätt!
Men tro mig, det värker i hjärtat när jag tänker på A:s lilla fundersamma ansikte när han fick veta... Och ändå så sade han senast imorse att "det här kommer att bli bra mamma - jag får ett nytt rum och Du och pappa behöver inte bråka mer"...
Älskade, älskade lille unge...
Så, som Ni förstår så är det mycket som pågår både inom mig och runtomkring mig för tillfället och det är onekligen ett stort steg - dels att splittra familjen och dels att köpa hus.. Men jag tror av hela mitt hjärta att detta kommer att bli bra och att vi alla kommer att känna mera harmoni så småningom!
Kramar,
Anna
"Kärlekens port är svår att öppna, och svår att stänga..."
Jag har medvetet valt att vara kryptisk i mina inlägg sista tiden, eftersom jag ville vara säker på att allting gick vägen och att våra närmsta blivit informerade..
Men ja - vi ska separera...
Och tro mig, det var inget självklart eller enkelt val, även om vi stundtals har stora problem. Som de flesta andra, så tänker man ju på barnen och hur de ska ta det... Men faktum är, hur motsägelsefullt det än kan låta, att vi gör detta först och främst för barnens skull!
Eftersom vi har en stökig vardag ändå, med ADHD och andra krämpor, så blir det inte bättre eller lättare för barnen genom att vi vuxna också ligger i luven på varandra. Därför väljer vi nu att flytta isär medans vi ännu är vänner och kan kommunicera och vår förhoppning är att vi även efter separationen ska kunna umgås och att barnen framför allt ska kunna träffa oss båda så ofta de vill, typ...
Och nu har jag skrivit kontrakt och faktiskt köpt hus - i samma bostadsområde som vi bor i nu... Eftersom H ska bo kvar i nuvarande hus, så kommer barnen att ha väldigt nära mellan sina hem och förhoppningsvis kommer de i längden att trots allt må bättre på detta sätt!
Men tro mig, det värker i hjärtat när jag tänker på A:s lilla fundersamma ansikte när han fick veta... Och ändå så sade han senast imorse att "det här kommer att bli bra mamma - jag får ett nytt rum och Du och pappa behöver inte bråka mer"...
Älskade, älskade lille unge...
Så, som Ni förstår så är det mycket som pågår både inom mig och runtomkring mig för tillfället och det är onekligen ett stort steg - dels att splittra familjen och dels att köpa hus.. Men jag tror av hela mitt hjärta att detta kommer att bli bra och att vi alla kommer att känna mera harmoni så småningom!
Kramar,
Anna
"Kärlekens port är svår att öppna, och svår att stänga..."
..Yes! :-)
Där satt den!
Lättnaden är enorm och tacksamheten över all förståelse och allt stöd gör mig tårögd!
Och för stunden känner jag en oerhörd glädje och är full av hopp, mitt i all röra..! :-)
... Och har nu tagit ett stort steg för mig - för mina barn - och för vår framtid!
Många kramar,
Anna
"Hopp är en risk som måste tas..."
Lättnaden är enorm och tacksamheten över all förståelse och allt stöd gör mig tårögd!
Och för stunden känner jag en oerhörd glädje och är full av hopp, mitt i all röra..! :-)
... Och har nu tagit ett stort steg för mig - för mina barn - och för vår framtid!
Många kramar,
Anna
"Hopp är en risk som måste tas..."
Tillbaks till verkligheten..
Idag var det dags för A att återvända till skolan - lilla T började dagis igår..
Och om denna mamman typ längtat efter att allt skulle återgå till det vanliga och vardagliga, med rutiner, struktur och tråkiga men välbehövliga rutiner, så har ju barnen och framför allt A inte alls känt på samma sätt...
Med andra ord så blev denna morgon precis den mardrömsstart på vårterminen som jag varit rädd för. A skrek och grät och ville absolut inte gå till skolan... Jag klädde på honom och han klädde av sig... Jag gjorde macka, som han slängde... Usch! Vad jag avskyr dessa situationer!
Men - vi lyckades till sist på något mirakulöst sätt få på oss ytterkläder och dessutom hinna ner till bussen - förvisso i sista stund, men ändå..!
Älskade lille A - imorgon ska jag sätta mig och jaga folket på BUP och skola igen, nu MÅSTE dom börja ta oss på allvar och hjälpa oss ordentligt, en gång för alla!
... Och själv känner jag mig som att jag är på väg till min egen avrättning... Mina föräldrar kommer hit om en stund och då är det meningen att jag ska berätta för dom hur allting ligger till... Wish me luck! Jag kommer att behöva det... Tvi vale...
Kramar,
Anna
"Bakom molnen är himlen alltid blå..."
Och om denna mamman typ längtat efter att allt skulle återgå till det vanliga och vardagliga, med rutiner, struktur och tråkiga men välbehövliga rutiner, så har ju barnen och framför allt A inte alls känt på samma sätt...
Med andra ord så blev denna morgon precis den mardrömsstart på vårterminen som jag varit rädd för. A skrek och grät och ville absolut inte gå till skolan... Jag klädde på honom och han klädde av sig... Jag gjorde macka, som han slängde... Usch! Vad jag avskyr dessa situationer!
Men - vi lyckades till sist på något mirakulöst sätt få på oss ytterkläder och dessutom hinna ner till bussen - förvisso i sista stund, men ändå..!
Älskade lille A - imorgon ska jag sätta mig och jaga folket på BUP och skola igen, nu MÅSTE dom börja ta oss på allvar och hjälpa oss ordentligt, en gång för alla!
... Och själv känner jag mig som att jag är på väg till min egen avrättning... Mina föräldrar kommer hit om en stund och då är det meningen att jag ska berätta för dom hur allting ligger till... Wish me luck! Jag kommer att behöva det... Tvi vale...
Kramar,
Anna
"Bakom molnen är himlen alltid blå..."
Många tankar..
Sorg, oro och osäkerhet...
Men också en strimma av hopp och tillförsikt...
En tro på att det faktiskt kommer att komma något bra ur allting...
Jag har själv kontrollen över mitt eget öde...(??!) :-)
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över Ditt huvud,
men Du kan hindra dem från att bygga bo i Ditt hår..
Men också en strimma av hopp och tillförsikt...
En tro på att det faktiskt kommer att komma något bra ur allting...
Jag har själv kontrollen över mitt eget öde...(??!) :-)
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över Ditt huvud,
men Du kan hindra dem från att bygga bo i Ditt hår..
Dags att lägga korten på bordet...
Okej...
Nu är tärningen kastad...
Bollen i rullning...
... Och det börjar bli hög tid att släppa bomben...!
För de allra närmsta kommer det knappast varken som en chock eller överraskning - det vill säga så länge man inte syftar på "päronen"...
För även om tecknen funnits där, så tillhör de alla den generationen som blundar för allt som är obehagligt, som tror att allting ska försvinna om man stoppar huvudet i sanden och som anser att man alltid - oavsett vad - ska hålla ihop, till varje pris, för barnens skull...
Så jag tror Ni kan ana min vånda inför det samtal jag oundvikligen står inför!
Samtidigt som jag blir rejält irriterad på mig själv för att jag - vuxna människan! - bekymrar mig så mycket för vad mina föräldrar ska tycka och säga..!?
Nåja - imorgon är en annan dag...!
Kramar,
Anna
Det är den som går vilse som finner de nya vägarna...
Nu är tärningen kastad...
Bollen i rullning...
... Och det börjar bli hög tid att släppa bomben...!
För de allra närmsta kommer det knappast varken som en chock eller överraskning - det vill säga så länge man inte syftar på "päronen"...
För även om tecknen funnits där, så tillhör de alla den generationen som blundar för allt som är obehagligt, som tror att allting ska försvinna om man stoppar huvudet i sanden och som anser att man alltid - oavsett vad - ska hålla ihop, till varje pris, för barnens skull...
Så jag tror Ni kan ana min vånda inför det samtal jag oundvikligen står inför!
Samtidigt som jag blir rejält irriterad på mig själv för att jag - vuxna människan! - bekymrar mig så mycket för vad mina föräldrar ska tycka och säga..!?
Nåja - imorgon är en annan dag...!
Kramar,
Anna
Det är den som går vilse som finner de nya vägarna...
Att våga...
VÅGA TA STEGET...
I bland känns det som
om livet helt står still.
Och just det man är i
är inte det man vill
Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg..
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg..
Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv..
Och när man blickar bakåt
när man fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans...
Kramar,
Anna
Även den längsta och svåraste resan,
börjar med ett litet steg...
I bland känns det som
om livet helt står still.
Och just det man är i
är inte det man vill
Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg..
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg..
Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv..
Och när man blickar bakåt
när man fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans...
Kramar,
Anna
Även den längsta och svåraste resan,
börjar med ett litet steg...
Nytt år, nya utmaningar.. :-)
Ja, säkerligen kommer 2009 att bjuda på både glädje och sorg, tårar och skratt.
Någonting tar en början medan något annat får ett slut.
Nya utmaningar och erfarenheter, upplevelser som får en att växa, att vara stark såväl som svag, men som alla leder till utveckling på ett eller annat sätt.
God fortsättning till Er alla, hoppas 2009 blir ett alldeles underbart år!
Kramar,
Anna
PS. Tack så mycket för de fina raderna Eva! Jättefint skrivit - och ack, så sant! Krama "DeDa" från mig! :-)
Och - så sätter jag in en bild på mitt "nya" lilla liv - visst är hon söt?! :-) DS.
"Ty ingenting upprepas någonsin i människors historia,
allt som vid första anblicken verkar lika,
är på sin höjd snarlikt;
varje människa är en stjärna för sig,
allt händer alltid och aldrig,
allt upprepas obegränsat och aldrig mer..."
Någonting tar en början medan något annat får ett slut.
Nya utmaningar och erfarenheter, upplevelser som får en att växa, att vara stark såväl som svag, men som alla leder till utveckling på ett eller annat sätt.
God fortsättning till Er alla, hoppas 2009 blir ett alldeles underbart år!
Kramar,
Anna
PS. Tack så mycket för de fina raderna Eva! Jättefint skrivit - och ack, så sant! Krama "DeDa" från mig! :-)
Och - så sätter jag in en bild på mitt "nya" lilla liv - visst är hon söt?! :-) DS.
"Ty ingenting upprepas någonsin i människors historia,
allt som vid första anblicken verkar lika,
är på sin höjd snarlikt;
varje människa är en stjärna för sig,
allt händer alltid och aldrig,
allt upprepas obegränsat och aldrig mer..."
Nya rön..?!
Samtidigt som sonens alla symptom accelererat lavinartat och dotterns beteende är oroväckande likt broderns,
så hörde jag igår på nyheterna något som både skrämde och gav samvetet en ny törn;
tydligen har man sett ett samband mellan kvinnors ätstörningar och att deras barn sedan fått ADHD...?
Tyvärr hörde jag bara en bråkdel av inslaget, men det var tillräckligt för att få tankarna att börja snurra och självanklagelserna om hur stor skuld jag har i sonens (och dotterns?) diagnos är plågsamma...
För faktum är att jag till och från genom åren haft problem med ätstörningar - dock har det inte pågått under mina graviditeter och jag är osäker på om de syftade på ätstörningar i allmänhet eller under graviditet i synnerhet..
Någon som sett, hört och vet något mera om detta?! Jag hade ju liksom tillräckligt dåligt samvete redan innan...!
Kramar,
Anna
"Bär Dina plågor med det tålamod som ett varmt hjärta skänker,
stå ut med törnena för rosens skull..." (persiskt ordspråk)
så hörde jag igår på nyheterna något som både skrämde och gav samvetet en ny törn;
tydligen har man sett ett samband mellan kvinnors ätstörningar och att deras barn sedan fått ADHD...?
Tyvärr hörde jag bara en bråkdel av inslaget, men det var tillräckligt för att få tankarna att börja snurra och självanklagelserna om hur stor skuld jag har i sonens (och dotterns?) diagnos är plågsamma...
För faktum är att jag till och från genom åren haft problem med ätstörningar - dock har det inte pågått under mina graviditeter och jag är osäker på om de syftade på ätstörningar i allmänhet eller under graviditet i synnerhet..
Någon som sett, hört och vet något mera om detta?! Jag hade ju liksom tillräckligt dåligt samvete redan innan...!
Kramar,
Anna
"Bär Dina plågor med det tålamod som ett varmt hjärta skänker,
stå ut med törnena för rosens skull..." (persiskt ordspråk)
