Efter tio..
Lyssnade i förmiddags på Malou von Sifvers och Efter Tio på TV4.
Min avsikt var att bara ha tv:n på som lite bakgrundsljud medan jag försökte vila, men något i programmets inledningsvinjett fångade min uppmärksamhet..
Igår var det tio år sedan den förfärliga diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg. Tio år sedan 63 stycken unga människor miste sina liv och över tvåhundra skadades... Ett så fruktansvärt plågsamt trauma för alla inblandade.
En brand, anlagd av några pojkar som hämnd för att de inte blev insläppta på festen. Barn och ungdomar som brändes, rökskadades och dog... Jag kan nog inte tänka mig ett grymmare öde.
En mamma till en av de omkomna flickorna var med i programmet och intervjuades och när man hörde hennes historia och hennes beskrivning av det som hände och hur det var när de äntligen hittade sin dotter efter två dygn... Jag finner inte orden ens nu! Det var så starkt och som mamma blir man väldigt påverkad av att höra liknande berättelser - för det finns väl ingenting som skrämmer en mera än att något skulle hända ens barn?!
Därför vill jag bara med dessa rader säga till alla där ute som förlorat ett barn eller har barn som skadats eller blivit svårt sjuka, att Ni har min djupaste sympati. Jag tänker på och känner för Er alla och önskar Er all styrka och kärlek!
Kramar,
Anna
"Att älska är ingenting..
Att vara älskad är någonting..
Att älska och att vara älskad är allting.."
Min avsikt var att bara ha tv:n på som lite bakgrundsljud medan jag försökte vila, men något i programmets inledningsvinjett fångade min uppmärksamhet..
Igår var det tio år sedan den förfärliga diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg. Tio år sedan 63 stycken unga människor miste sina liv och över tvåhundra skadades... Ett så fruktansvärt plågsamt trauma för alla inblandade.
En brand, anlagd av några pojkar som hämnd för att de inte blev insläppta på festen. Barn och ungdomar som brändes, rökskadades och dog... Jag kan nog inte tänka mig ett grymmare öde.
En mamma till en av de omkomna flickorna var med i programmet och intervjuades och när man hörde hennes historia och hennes beskrivning av det som hände och hur det var när de äntligen hittade sin dotter efter två dygn... Jag finner inte orden ens nu! Det var så starkt och som mamma blir man väldigt påverkad av att höra liknande berättelser - för det finns väl ingenting som skrämmer en mera än att något skulle hända ens barn?!
Därför vill jag bara med dessa rader säga till alla där ute som förlorat ett barn eller har barn som skadats eller blivit svårt sjuka, att Ni har min djupaste sympati. Jag tänker på och känner för Er alla och önskar Er all styrka och kärlek!
Kramar,
Anna
"Att älska är ingenting..
Att vara älskad är någonting..
Att älska och att vara älskad är allting.."
Örongodis..?! :-)
Efter att ha hört Mora Träsk till leda och tills öronen blödde, är det med förtjusning som jag kan konstatera att barnen fått nya favoriter - för tillfället är det istället "Nicke & Nilla" som spelas. Om och om och om - och om igen...
Så numera nynnar denna mamman på "Krokodilen Kaj" och "Tjaba, tjena, hallå" istället.
Men när jag vaknar mitt i natten och det första som flyger genom skallen är typ "..Han heter Kaj, han heter Kaj - raj, raj, raj, raj...", så oroar jag mig lite över det egna förståndet...!? :-)
Ombyte förnöjer - eller..?! :-)
Kramar,
Anna
Så numera nynnar denna mamman på "Krokodilen Kaj" och "Tjaba, tjena, hallå" istället.
Men när jag vaknar mitt i natten och det första som flyger genom skallen är typ "..Han heter Kaj, han heter Kaj - raj, raj, raj, raj...", så oroar jag mig lite över det egna förståndet...!? :-)
Ombyte förnöjer - eller..?! :-)
Kramar,
Anna
Oemotståndligt.. :-)
Så här i kvällningen, när de börjar bli trötta och keliga,
och luktar rent och nybadat och oskuldsfullt
- det är då, när de själva knappt anar det,
som KÄRLEKEN strömmar ur modersbröstet...
Älskade, älskade, små (skit-)ungar! :-)
och luktar rent och nybadat och oskuldsfullt
- det är då, när de själva knappt anar det,
som KÄRLEKEN strömmar ur modersbröstet...
Älskade, älskade, små (skit-)ungar! :-)
Fångad av en stormvind.. :-)
Kvartöversex gick han från noll till hundra på en millisekund och rösten antog imponerande ljudnivåer, med tanke på att han nyss hade vaknat...
"Mundiarrén" var ett faktum och den yrvakna och ledbrutna mamman tvingades lyssna till en lång svada om typ allt och inget och ditten och datten och konstaterade att 6-åringen tydligen drabbats av ännu en släng av "kiss- och bajsåldern" samtidigt som hela sonens (och delvis hennes eget..) känsloregister spelades upp innan de ens varit vakna en kvart!
Ja, det är sannerligen en i allra högsta grad intensiv vardag som vi lever i och att ständigt dras med i dessa stormbyar gör oss lite till mans mer eller mindre utmattade.. Fast det är klart, sonen själv verkar lyckligt ovetande om ovädrens inverkan på omgivningen och konstaterade mitt i all blåsten att; "Åh, mamma, vad skönt det är med lov..."! :-)
Och jag mumlade något ohörbart och räknade i hemlighet dagarna tills han ska börja skolan igen.. :-)
Usch ja - lite skämt och lite allvar! Men visst är det tufft att leva i ett så högt tempo - för oss alla, Anthony själv inkluderad. För när kvällen kommer är han minst lika trött som någon annan och när luften går ur honom så somnar han lika plötsligt som han flyger upp på morgonen. Och när han ligger där och snusar, så svider det av tårar bakom ögonlocken på mamma - av stolthet och kärlek till sin lille prins. För vad som än händer och hur galet det än blir här emellanåt, så älskar vi honom gränslöst!
Kramar,
Anna
"Våra negativa tankar kommer att komma tillbaka ända tills vi omvandlat dom till positiva"...
"Mundiarrén" var ett faktum och den yrvakna och ledbrutna mamman tvingades lyssna till en lång svada om typ allt och inget och ditten och datten och konstaterade att 6-åringen tydligen drabbats av ännu en släng av "kiss- och bajsåldern" samtidigt som hela sonens (och delvis hennes eget..) känsloregister spelades upp innan de ens varit vakna en kvart!
Ja, det är sannerligen en i allra högsta grad intensiv vardag som vi lever i och att ständigt dras med i dessa stormbyar gör oss lite till mans mer eller mindre utmattade.. Fast det är klart, sonen själv verkar lyckligt ovetande om ovädrens inverkan på omgivningen och konstaterade mitt i all blåsten att; "Åh, mamma, vad skönt det är med lov..."! :-)
Och jag mumlade något ohörbart och räknade i hemlighet dagarna tills han ska börja skolan igen.. :-)
Usch ja - lite skämt och lite allvar! Men visst är det tufft att leva i ett så högt tempo - för oss alla, Anthony själv inkluderad. För när kvällen kommer är han minst lika trött som någon annan och när luften går ur honom så somnar han lika plötsligt som han flyger upp på morgonen. Och när han ligger där och snusar, så svider det av tårar bakom ögonlocken på mamma - av stolthet och kärlek till sin lille prins. För vad som än händer och hur galet det än blir här emellanåt, så älskar vi honom gränslöst!
Kramar,
Anna
"Våra negativa tankar kommer att komma tillbaka ända tills vi omvandlat dom till positiva"...
Styrka... :-)
Hm - ja, tyvärr är det med blandade känslor man kan konstatera att det är höstlov! :-)
För det är ju bara så, att vad Anthony än tycker om själva skolan som sådan, så behöver han i allra högsta grad den struktur och de rutiner som skoldagarna innebär. Och det märks väldigt tydligt så fort han är ledig..
Trots att man försöker att upprätthålla alla vardagliga rutiner samt hitta på annat att fylla hans dagar med, så blir han väldigt rastlös och ömsom hyperaktiv ömsom aggressiv.
Denna den allra första dagen på lovet, så har vi hunnit bygga tågbanor, spela spel, göra trolldeg (och lekt med den), ätit och varit ute och gått en sväng - under loppet av mindre än två timmar... Ett talande exempel på hur snabbt sonen tröttnar på allting, inte sant?!
Det är ju för väl att veta att jag inte är ensam i denna situation, för gudarna ska veta att det många gånger känns så! Men just därför är det en sådan tröst att ha fått kontakt med så många andra i liknande situation, som beskriver precis samma dilemman som jag / vi upplever här och som även dom (ni!) tröttnar och blir både frustrerade och irriterade emellanåt - samt, förstås, även dom lever med det ständigt dåliga samvetet.
För när ens dagar fylls av konflikter runt minsta småsak, såsom mat, på- och avklädning, vem som ska lägga vem, OM man ska lägga sig - ja, när det helt enkelt går att skapa konflikter runt precis vad som helst, då kan vem som helst både bli utmattad och till och med uppgiven och då kommer naturligtvis även det dåliga samvetet också som ett brev på posten!
För man ställer ju alltid höga krav på sig själv, inte minst som förälder. Man vill och försöker vara både stark och tapper, fixa allt i både stort och smått, vill så gärna klara av allting och hålla humöret uppe och alltid vara glad - och de stunder man inte orkar hålla modet uppe utan istället går in i en diskussion med barnet, så känns det extra svårt och nedslående, som ett misslyckande... Och det är ju för att man är besviken på sig själv, för att man inte anser sig ha levt upp till förväntningarna och kraven - som man oftast själv satt upp!
Nej, det är inte alltid man är så stark som man önskar eller kanske uppfattas som - men i mitt fall är det definitivt så att min envishet (tja, eller kalla det "tjurskallig" om Ni vill :-)! ) oftast räddar mig då det är som mörkast! Och faktum är, att det är en egenskap som båda mina barn - på gott och ont kanske! - ärvt ifrån mig.
Ja, min envishet är faktiskt en styrka (även om folk i min omgivning säkert ibland kan tycka att den är enerverande..!)!
Och jag har gett mig den på (precis som efter olyckan) att vi ska fixa detta!
Många styrkekramar,
Anna
För det är ju bara så, att vad Anthony än tycker om själva skolan som sådan, så behöver han i allra högsta grad den struktur och de rutiner som skoldagarna innebär. Och det märks väldigt tydligt så fort han är ledig..
Trots att man försöker att upprätthålla alla vardagliga rutiner samt hitta på annat att fylla hans dagar med, så blir han väldigt rastlös och ömsom hyperaktiv ömsom aggressiv.
Denna den allra första dagen på lovet, så har vi hunnit bygga tågbanor, spela spel, göra trolldeg (och lekt med den), ätit och varit ute och gått en sväng - under loppet av mindre än två timmar... Ett talande exempel på hur snabbt sonen tröttnar på allting, inte sant?!
Det är ju för väl att veta att jag inte är ensam i denna situation, för gudarna ska veta att det många gånger känns så! Men just därför är det en sådan tröst att ha fått kontakt med så många andra i liknande situation, som beskriver precis samma dilemman som jag / vi upplever här och som även dom (ni!) tröttnar och blir både frustrerade och irriterade emellanåt - samt, förstås, även dom lever med det ständigt dåliga samvetet.
För när ens dagar fylls av konflikter runt minsta småsak, såsom mat, på- och avklädning, vem som ska lägga vem, OM man ska lägga sig - ja, när det helt enkelt går att skapa konflikter runt precis vad som helst, då kan vem som helst både bli utmattad och till och med uppgiven och då kommer naturligtvis även det dåliga samvetet också som ett brev på posten!
För man ställer ju alltid höga krav på sig själv, inte minst som förälder. Man vill och försöker vara både stark och tapper, fixa allt i både stort och smått, vill så gärna klara av allting och hålla humöret uppe och alltid vara glad - och de stunder man inte orkar hålla modet uppe utan istället går in i en diskussion med barnet, så känns det extra svårt och nedslående, som ett misslyckande... Och det är ju för att man är besviken på sig själv, för att man inte anser sig ha levt upp till förväntningarna och kraven - som man oftast själv satt upp!
Nej, det är inte alltid man är så stark som man önskar eller kanske uppfattas som - men i mitt fall är det definitivt så att min envishet (tja, eller kalla det "tjurskallig" om Ni vill :-)! ) oftast räddar mig då det är som mörkast! Och faktum är, att det är en egenskap som båda mina barn - på gott och ont kanske! - ärvt ifrån mig.
Ja, min envishet är faktiskt en styrka (även om folk i min omgivning säkert ibland kan tycka att den är enerverande..!)!
Och jag har gett mig den på (precis som efter olyckan) att vi ska fixa detta!
Många styrkekramar,
Anna
Nedanstående fina rader har jag lånat - verkligen bra och tänkvärda ord... :-)
Att vara stark...
Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
Tandläkarbesök och utvecklingssamtal...
Puh...
Vi kom undan med blotta förskräckelsen.... Denna gången!
Den vikarierande tandläkaren gjorde provisoriska lagningar och lade bara i en sorts "lim" i tänderna.
Jättebra och smidigt på alla vis och A skötte sig utomordentligt duktigt bra (efter att först ha skrikit hysteriskt i typ en halvtimme innan det var dags för besöket), trots sin rädsla och ängslan.
Men - mamma oroar sig redan igen... För hur kommer A att reagera när han om någon vecka inser att hålen inte alls var lagade "på riktigt"...?
Narkos känns inte alls otroligt, kan jag säga...
Och igår var det dags för det första utvecklingssamtalet på skolan.
Det var en rejält uppskruvad son som febrilt snurrade runt på den kontorsstol han placerats på, samtidigt som han ömsom lekte och slamrade med en penna och ömsom var under bordet - med andra ord, den som hela samtalet handlade om och riktade sig till var inte det minsta mottaglig eller intresserad av att lyssna och ännu mindre ha ögonkontakt (vilket jag inte var ett dugg förvånad över!).
Men samtidigt försökte läraren att liksom släta över A:s alla bekymmer och hon till och med skrattade bort det faktum att A själv både ritat upp och berättade där och då att han inte tycker om och känner sig bekväm i skolan...
Och föga förvånande svarade hon nej på min fråga om huruvida hon talat med BUP ännu (det är nu typ två månader sen första gången vi sade till om det!)...
Så jag överlämnade helt käckt ett papper där jag skrivit ner en del funderingar till henne...
Bland annat tog jag där återigen upp vikten av att A antingen får ha en av den befintliga personalen knuten till sig för stöd och peppning - alternativt får dom helt enkelt sätta in en egen resurs till A.
För jag (vi) accepterar inte en enda dag till att sonen kommer hem och är bedrövad och säger att han är ensam och att han inte får vara med de andra barnen i skolan. Det är heller inte ens i närheten av okej att min 6-åring dagligen säger att han inte vill till skolan och att han tycker att det är tråkigt - vilket till stor del beror på just det faktum att han inte blir uppbackad i de situationer och med de uppgifter som han har svårt för!
Halleda - de går i förskolan!! Då ska allting bara vara kul och barnen ska längta efter att det blir måndag så de kan få komma dit igen - eller hur?!
Kärlek!
//Anna
Vi kom undan med blotta förskräckelsen.... Denna gången!
Den vikarierande tandläkaren gjorde provisoriska lagningar och lade bara i en sorts "lim" i tänderna.
Jättebra och smidigt på alla vis och A skötte sig utomordentligt duktigt bra (efter att först ha skrikit hysteriskt i typ en halvtimme innan det var dags för besöket), trots sin rädsla och ängslan.
Men - mamma oroar sig redan igen... För hur kommer A att reagera när han om någon vecka inser att hålen inte alls var lagade "på riktigt"...?
Narkos känns inte alls otroligt, kan jag säga...
Och igår var det dags för det första utvecklingssamtalet på skolan.
Det var en rejält uppskruvad son som febrilt snurrade runt på den kontorsstol han placerats på, samtidigt som han ömsom lekte och slamrade med en penna och ömsom var under bordet - med andra ord, den som hela samtalet handlade om och riktade sig till var inte det minsta mottaglig eller intresserad av att lyssna och ännu mindre ha ögonkontakt (vilket jag inte var ett dugg förvånad över!).
Men samtidigt försökte läraren att liksom släta över A:s alla bekymmer och hon till och med skrattade bort det faktum att A själv både ritat upp och berättade där och då att han inte tycker om och känner sig bekväm i skolan...
Och föga förvånande svarade hon nej på min fråga om huruvida hon talat med BUP ännu (det är nu typ två månader sen första gången vi sade till om det!)...
Så jag överlämnade helt käckt ett papper där jag skrivit ner en del funderingar till henne...
Bland annat tog jag där återigen upp vikten av att A antingen får ha en av den befintliga personalen knuten till sig för stöd och peppning - alternativt får dom helt enkelt sätta in en egen resurs till A.
För jag (vi) accepterar inte en enda dag till att sonen kommer hem och är bedrövad och säger att han är ensam och att han inte får vara med de andra barnen i skolan. Det är heller inte ens i närheten av okej att min 6-åring dagligen säger att han inte vill till skolan och att han tycker att det är tråkigt - vilket till stor del beror på just det faktum att han inte blir uppbackad i de situationer och med de uppgifter som han har svårt för!
Halleda - de går i förskolan!! Då ska allting bara vara kul och barnen ska längta efter att det blir måndag så de kan få komma dit igen - eller hur?!
Kärlek!
//Anna
Aha-upplevelse! :-)
Mia Törnblom är en av mina absolut största favoriter och har (och är) varit en enorm inspirationskälla för mig de senaste åren, med sin otroliga personlighet och positiva energi.
Min självkänsla har väl inte förbättrats avsevärt mycket, men jag har fått många tankeställare och aha-upplevelser genom hennes ord och använder mig dagligen av de övningar hon så varmt rekommenderar.
Men nu har jag fått ännu en klok och entusiastisk kvinna att se upp till - Jana Söderberg! :-)
Igårkväll var jag på hennes föreläsning "Våga vara", som handlade om hur man hjälper barn (och sig själv) med dålig självkänsla. Och även denna kvinna visade sig vara en mycket duktig och entusiasmerande föreläsare och det blev en hel del tankeställare för alla närvarande!
Och trots att det är saker man egentligen vet, så blev man både pinsamt och plågsamt påmind när hon gav enkla och konkreta exempel på hur vi vuxna många gånger beter oss - och hur det i sin tur påverka andra, men i synnerhet våra barn.
Bland annat betonade hon vikten av att uttrycka våra behov - för vad har vi egentligen att förlora på att be om hjälp? :-)
Och lika väl som att vi själva ska känna och tro på att det vi gör (och är!) är värdefullt, så måste vi ge våra barn känslan av att vara viktiga, värdefulla och behövda.
Ja, jag kan varmt rekommendera både Mia Törnblom:s och Jana Söderberg:s föreläsningar - man går garanterat därifrån med en varm och positiv känsla i hela kroppen och påverkas i allra högsta grad av det dom säger och förmedlar!
Även deras böcker är för mig ett måste! Mia:s "Självkänsla nu" och "Mera självkänsla" har jag läst (hört) flera gånger (hon har även skrivit "Så dumt").
Jana har skrivit "Våga vara - en handbok för att visa barn vägen till bättre självkänsla" (finns tyvärr inte som ljudbok än) och "Sluta jämföra dig med andra - våga vara dig själv" - läs dom! :-)
Självkänsla börjar med självinsikt!
Ha en underbar dag och var rädda om er själva!
Kram,
Anna
Tänk på att utveckla det Du är bra på!
Fundera över vad omgivningen skulle sakna om inte Du var här..!
...Och kom ihåg att DU är värdefull!
Min självkänsla har väl inte förbättrats avsevärt mycket, men jag har fått många tankeställare och aha-upplevelser genom hennes ord och använder mig dagligen av de övningar hon så varmt rekommenderar.
Men nu har jag fått ännu en klok och entusiastisk kvinna att se upp till - Jana Söderberg! :-)
Igårkväll var jag på hennes föreläsning "Våga vara", som handlade om hur man hjälper barn (och sig själv) med dålig självkänsla. Och även denna kvinna visade sig vara en mycket duktig och entusiasmerande föreläsare och det blev en hel del tankeställare för alla närvarande!
Och trots att det är saker man egentligen vet, så blev man både pinsamt och plågsamt påmind när hon gav enkla och konkreta exempel på hur vi vuxna många gånger beter oss - och hur det i sin tur påverka andra, men i synnerhet våra barn.
Bland annat betonade hon vikten av att uttrycka våra behov - för vad har vi egentligen att förlora på att be om hjälp? :-)
Och lika väl som att vi själva ska känna och tro på att det vi gör (och är!) är värdefullt, så måste vi ge våra barn känslan av att vara viktiga, värdefulla och behövda.
Ja, jag kan varmt rekommendera både Mia Törnblom:s och Jana Söderberg:s föreläsningar - man går garanterat därifrån med en varm och positiv känsla i hela kroppen och påverkas i allra högsta grad av det dom säger och förmedlar!
Även deras böcker är för mig ett måste! Mia:s "Självkänsla nu" och "Mera självkänsla" har jag läst (hört) flera gånger (hon har även skrivit "Så dumt").
Jana har skrivit "Våga vara - en handbok för att visa barn vägen till bättre självkänsla" (finns tyvärr inte som ljudbok än) och "Sluta jämföra dig med andra - våga vara dig själv" - läs dom! :-)
Självkänsla börjar med självinsikt!
Ha en underbar dag och var rädda om er själva!
Kram,
Anna
Tänk på att utveckla det Du är bra på!
Fundera över vad omgivningen skulle sakna om inte Du var här..!
...Och kom ihåg att DU är värdefull!
Hjälp! A har hål i en tand...
Jaha... Hur ska det här gå då..?!
Min redan inför läkare och tandläkare skräckslagne son, har fått hål i (minst..) en tand...
Han har stundtals haft jätteont och naturligtvis är vi tvungna att gå iväg och kolla upp det!
Så imorse ringde jag vår tandläkare - men det fanns naturligtvis inga tider hos honom inom den närmsta framtiden...
Så nu blir jag tvungen att ta med sonen till en tandläkare han aldrig träffat tidigare och som dessutom med all sannolikhet kommer att vilja både bedöva och laga... Jo, gomiddag! :-(
Kan se framför mig hur min övertrötta men samtidigt speedade son kommer att tackla detta - och tro mig, det är ingen vacker syn..! :-)
Mamma bävar.... Och ber till högre makter att både sonen och tandläkaren (..och jag...!) ska fixa detta på ett snyggt sätt!
På återhörande och med önskan om en skön dag i höstsolen (som åtminstone lyser över Skåne!)!?
Kram,
Anna
Att be om hlälp är en styrka...(sägs det!) :-)
Min redan inför läkare och tandläkare skräckslagne son, har fått hål i (minst..) en tand...
Han har stundtals haft jätteont och naturligtvis är vi tvungna att gå iväg och kolla upp det!
Så imorse ringde jag vår tandläkare - men det fanns naturligtvis inga tider hos honom inom den närmsta framtiden...
Så nu blir jag tvungen att ta med sonen till en tandläkare han aldrig träffat tidigare och som dessutom med all sannolikhet kommer att vilja både bedöva och laga... Jo, gomiddag! :-(
Kan se framför mig hur min övertrötta men samtidigt speedade son kommer att tackla detta - och tro mig, det är ingen vacker syn..! :-)
Mamma bävar.... Och ber till högre makter att både sonen och tandläkaren (..och jag...!) ska fixa detta på ett snyggt sätt!
På återhörande och med önskan om en skön dag i höstsolen (som åtminstone lyser över Skåne!)!?
Kram,
Anna
Att be om hlälp är en styrka...(sägs det!) :-)
Lite ljusning..
Samtidigt som sonen fortsätter tycka att skolan är jättetrist och startar varje skolvecka med att fråga "Mamma, hur många dagar måste jag gå i skolan innan jag är fri igen?", så fortsätter min kamp - såväl i hemmet som, och inte minst, med (eller snarare mot?) skola och BUP.
Tyvärr så har det ju visat sig att vi (och jag är tyvärr inte ett dugg överraskad, har varit med om en hel del inom vården de senaste åren..) hamnat mellan stolarna hos BUP. Och därför har också eventuella föräldrautbildningar och samtal gått oss förbi...
Men idag var jag och träffade en av tjejerna som hade hand om oss under tiden vi gick på utredningen. Och till min stora lättnad så hade hon full förståelse för min besvikelse och frustration (både gentemot BUP och skola) och tyckte även hon att saker och ting skötts dåligt sedan vi fick diagnosen i våras, och vi hade ett mycket givande samtal.
Ett samtal som bland annat resulterade i att jag själv fick en del förslag på hur jag kan lägga fram saker och ting för skolan för att Anthony ska få mera och bättre stöd. Dessutom skulle hon genast ta reda på när nästa "COPE-utbildning" är och återkomma till mig med information, vilket jag verkligen ser fram emot - det var ju liksom det vi väntade på redan i våras..!?
Hursomhelst, det känns väldigt bra att åter ha fått en bra kontakt inom BUP, som kan hjälpa mig (oss) med diverse frågor och vi ska träffas varannan vecka, dels för uppföljning men även för att jag ska kunna få konkreta råd om hur vi bäst bemöter Anthony. Äntligen! Men varför ska det behöva ta så lång tid att få korrekt hjälp och support, när man dessutom aktivt söker den?!
Slutligen vill jag gärna rikta en fråga till Er andra som har barn eller anhöriga med en bokstavsdiagnos;
Är det någon mer än jag som upplever att det för det första alltid blir väldigt rörigt och speedat lagom tills det är dags att gå och lägga sig på kvällen? Och när A äntligen somnat så sover han oftast bara typ en timme eller två i sin egen säng, innan han vaknar och kommer in till mig/oss - och resten av natten blir bara pannkaka eftersom han sover väldigt oroligt, vaknar flera gånger, sprallar och gnäller..?
Och så har vi då ett sådant praktexempel som inatt... Redan igårkväll (trots att han för en gångs skull fått lägga sig i min säng och hunnit sova en liten stund..) vid åttatiden, började han pipa, gnälla och gråta... Ni vet, på ett sådant där fruktansvärt enerverande och högljutt sätt, men vägrade att försöka förklara vad som var fel. Efterhand som timmarna gick, resten av huset väcktes och gnället fortskred, så växte också mamma´s irritation... Vad fasen - han är ju trots allt sex år och borde förstå att om man säger vad problemet är så kanske det går att åtgärda och så kan alla få sova i lugn och ro sen..??! :-) Men nej - denna natten var gräslig milt uttryckt! Och A somnade inte riktigt förrän vid halvfemsnåret imorse... Knappast ultimata förutsättningar för ett barn som redan har bekymmer nog, inte sant?!
Det var inte första gången detta hände alls - tyvärr är det något som kommer och går och nu undrar jag bara ifall det är fler än jag som har detta bekymmer ibland?? För det finns verkligen ingen värre tortyr än att inte få sova..! Och det gäller ju både mig och min son!
Tack så länge - till alla Er som tittar in till mig, som stöttar och ger råd, som ger peppande och gulliga kommentarer, ja FINNS där för mig helt enkelt! :-) Det är ovärderligt för mig!
Många kramar,
Anna
Visst har sonen gjort en riktigt fin "bukett" av de höstfärgade löven? :-) Och det finaste av allt, var att han på helt egen hand kom på idén att både samla löven och därefter sätta ihop dom på detta konstnärliga vis!
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart..! :-)
Tyvärr så har det ju visat sig att vi (och jag är tyvärr inte ett dugg överraskad, har varit med om en hel del inom vården de senaste åren..) hamnat mellan stolarna hos BUP. Och därför har också eventuella föräldrautbildningar och samtal gått oss förbi...
Men idag var jag och träffade en av tjejerna som hade hand om oss under tiden vi gick på utredningen. Och till min stora lättnad så hade hon full förståelse för min besvikelse och frustration (både gentemot BUP och skola) och tyckte även hon att saker och ting skötts dåligt sedan vi fick diagnosen i våras, och vi hade ett mycket givande samtal.
Ett samtal som bland annat resulterade i att jag själv fick en del förslag på hur jag kan lägga fram saker och ting för skolan för att Anthony ska få mera och bättre stöd. Dessutom skulle hon genast ta reda på när nästa "COPE-utbildning" är och återkomma till mig med information, vilket jag verkligen ser fram emot - det var ju liksom det vi väntade på redan i våras..!?
Hursomhelst, det känns väldigt bra att åter ha fått en bra kontakt inom BUP, som kan hjälpa mig (oss) med diverse frågor och vi ska träffas varannan vecka, dels för uppföljning men även för att jag ska kunna få konkreta råd om hur vi bäst bemöter Anthony. Äntligen! Men varför ska det behöva ta så lång tid att få korrekt hjälp och support, när man dessutom aktivt söker den?!
Slutligen vill jag gärna rikta en fråga till Er andra som har barn eller anhöriga med en bokstavsdiagnos;
Är det någon mer än jag som upplever att det för det första alltid blir väldigt rörigt och speedat lagom tills det är dags att gå och lägga sig på kvällen? Och när A äntligen somnat så sover han oftast bara typ en timme eller två i sin egen säng, innan han vaknar och kommer in till mig/oss - och resten av natten blir bara pannkaka eftersom han sover väldigt oroligt, vaknar flera gånger, sprallar och gnäller..?
Och så har vi då ett sådant praktexempel som inatt... Redan igårkväll (trots att han för en gångs skull fått lägga sig i min säng och hunnit sova en liten stund..) vid åttatiden, började han pipa, gnälla och gråta... Ni vet, på ett sådant där fruktansvärt enerverande och högljutt sätt, men vägrade att försöka förklara vad som var fel. Efterhand som timmarna gick, resten av huset väcktes och gnället fortskred, så växte också mamma´s irritation... Vad fasen - han är ju trots allt sex år och borde förstå att om man säger vad problemet är så kanske det går att åtgärda och så kan alla få sova i lugn och ro sen..??! :-) Men nej - denna natten var gräslig milt uttryckt! Och A somnade inte riktigt förrän vid halvfemsnåret imorse... Knappast ultimata förutsättningar för ett barn som redan har bekymmer nog, inte sant?!
Det var inte första gången detta hände alls - tyvärr är det något som kommer och går och nu undrar jag bara ifall det är fler än jag som har detta bekymmer ibland?? För det finns verkligen ingen värre tortyr än att inte få sova..! Och det gäller ju både mig och min son!
Tack så länge - till alla Er som tittar in till mig, som stöttar och ger råd, som ger peppande och gulliga kommentarer, ja FINNS där för mig helt enkelt! :-) Det är ovärderligt för mig!
Många kramar,
Anna
Visst har sonen gjort en riktigt fin "bukett" av de höstfärgade löven? :-) Och det finaste av allt, var att han på helt egen hand kom på idén att både samla löven och därefter sätta ihop dom på detta konstnärliga vis!
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart..! :-)
Insändare HD...
I gårdagens HD/NST, fanns en insändare publicerad - skriven av undertecknad.. :-)
(Dock har jag utan framgång sökt efter insändaren på nätupplagan, för jag ville ju länkat till den där...)
Och eftersom det är högaktuellt och en mycket viktig fråga, för mig och många andra, så vill jag gärna dela med mig av det till Er.. Därför har jag lagt in en kopia av texten här (och är det någon som vet var eller hur jag gör för att hitta länken, så hör gärna av er!).
För även om vi bybor trivs i vår lilla byhåla, så finns det en hel del övrigt att önska i "byn som gud (och i synnerhet kommunen!) glömde!
Med önskan om en bra och säker dag! :-)
Kram,
Anna
(Dock har jag utan framgång sökt efter insändaren på nätupplagan, för jag ville ju länkat till den där...)
Och eftersom det är högaktuellt och en mycket viktig fråga, för mig och många andra, så vill jag gärna dela med mig av det till Er.. Därför har jag lagt in en kopia av texten här (och är det någon som vet var eller hur jag gör för att hitta länken, så hör gärna av er!).
För även om vi bybor trivs i vår lilla byhåla, så finns det en hel del övrigt att önska i "byn som gud (och i synnerhet kommunen!) glömde!
Med önskan om en bra och säker dag! :-)
Kram,
Anna
Posten i Tågarp - en fara för livet!
Är det verkligen meningen att vi Tågarpsbor ska behöva riskera livet för att få hem vår post om dagarna?!
Sedan den s k "posten" (dvs boxarna) flyttades från gamla affären till konditoriet, så är alla boende tvungna att gå ännu längre för att hämta sin post.
Och som om inte det vore nog, så finns det ingen trottoar på någon sida av vägen från järnvägen (vilket knappast är varken smidigt eller säkert för de äldre med t ex käppar eller rullator eller för alla småbarn och vagnar..!) och fram till "posten".
Men värst av allt - det finns inget övergångsställe och det ligger en kurva just före, vilket gör att det är förenat med livsfara att korsa vägen eftersom trafiken norrifrån dyker upp från ingenstans - utan chans att hinna bromsa och utan möjlighet för gångtrafikanterna att se dom.
Idag höll min son på att bli påkörd just på denna plats... Trots att jag stod och höll honom i handen, lyssnade och spejade och dessutom hade lillasystern i vagnen...
Det finns inte ord för hur illa jag anser att kommunen tar hand om denna by (och kanske även vägverket?!)...!
För hur kan det egentligen vara möjligt att man leder om trafik från motorvägen till en redan MYCKET hårt trafikerad väg genom en liten by - TROTS att det inte finns varken trottoarer eller bevakade övergångsställen... Och detta trots att alla våra barn ska ta sig längs denna livsfarliga väg för att komma till och från skolbussen!?
En annan anmärkningsvärd sak är att trots att vi bybor sedan mycket lång tid tillbaka påpekat och påtalat våra barns säkerhet (eller snarare osäkerhet!) och det faktum att samtlig trafik kör långt mycket fortare än tillåtna femtio (Och faktum är att de enda som har den goda smaken att stanna när man står vid övergångsstället, det är faktiskt lastbilarna - så en eloge till dom! J), så görs absolut ingenting för att förbättra förhållandena i byn.
Och så har vi då idag, när min 6-åring sånär blev nerprejjad, bara för att kommun och post kommit överens om att vi Tågarpsbor ska hämta vår post i boxar istället för att få den utburen samtidigt som de inte ser till att öka säkerheten på något vis och / eller ens ger oss varken trottoarer eller övergångsställen!? Måste ett barn offras innan något görs?!
Orolig småbarnsförälder
Höst..
..."Men mamma, jag kan väl inte gå till skolan när det är natt?!"
Ja, sonen kunde inte ha uttryckt det tydligare - för det var verkligen mörkt när vi halvåtta imorse styrde stegen mot busshållplatsen!
Och höstkänslan dröjer sig verkligen kvar idag... Det är en sådan där dag då det uppenbarligen inte kommer att bli riktigt ljust.
Regnet strömmar oavbrutet från den mörkgrå himmeln och den i vår landsände obligatoriska blåsten river upp och runt de löv som fortfarande försöker klamra sig fast vid trädens grenar...
Huttrande kryper jag ihop i soffan och tänder levande ljus och önskar mer än någonsin att jag hade kunnat läsa en bok - alltså verkligen hålla i en inbunden bok, känna doften från de nytryckta sidorna och läsa...
Men men - kan man inte få det bästa får man nöja sig med det nästbästa, så istället ska jag gå och leta upp en av mina nya ljudböcker och försöka få till den rätta "läskänslan" i alla fall!
Ha en härlig dag i höstrusket!
Kramar,
Anna
Dagen idag är en märklig sak
- evighet fram och evighet bak!
Ja, sonen kunde inte ha uttryckt det tydligare - för det var verkligen mörkt när vi halvåtta imorse styrde stegen mot busshållplatsen!
Och höstkänslan dröjer sig verkligen kvar idag... Det är en sådan där dag då det uppenbarligen inte kommer att bli riktigt ljust.
Regnet strömmar oavbrutet från den mörkgrå himmeln och den i vår landsände obligatoriska blåsten river upp och runt de löv som fortfarande försöker klamra sig fast vid trädens grenar...
Huttrande kryper jag ihop i soffan och tänder levande ljus och önskar mer än någonsin att jag hade kunnat läsa en bok - alltså verkligen hålla i en inbunden bok, känna doften från de nytryckta sidorna och läsa...
Men men - kan man inte få det bästa får man nöja sig med det nästbästa, så istället ska jag gå och leta upp en av mina nya ljudböcker och försöka få till den rätta "läskänslan" i alla fall!
Ha en härlig dag i höstrusket!
Kramar,
Anna
Dagen idag är en märklig sak
- evighet fram och evighet bak!
Oförstå(e)nd(e)..
Jag följer med intresse och stor igenkänning "Cinderellas" blogg och känslor inför att mista synen...
Skillnaden oss emellan är att hennes syn långsamt försvagas till följd av en sjukdom, medan jag förlorade min på ett ögonblick - när proppen gick..
Men tankarna, rädslan och sorgen är densamma!
Likaså omgivningens brist på förståelse, tvivelaktiga bemötande och många gånger trångsynta kommentarer.
För egen del kan jag på ett sätt förstå vissa frågeställningar - men samtidigt så borde ju gemene man förstå att man knappast hittar på och / eller ljuger om att man är blind eller synskadad!?
Om dessa människor istället funderar på vad man som synskadad förlorar och vad det innebär för hela ens livsstil, -situation och livskvalitet, så kanske de inser att det knappast är något man skojar om.
För jag kan inte tänka mig att någon vill förlora sin självständighet, bil och körkort. Att tvingas ändra sitt liv och leverne helt, att inse hur begränsad man blir och att vara beroende av andra människor i många situationer.
Och som om inte allt detta är nog, så måste man även lära sig att till exempel acceptera (?) och använda en vit käpp och hoppas på att färdtjänst passar tiderna - samtidigt som man tyvärr även kommer att mötas av en del fördomsfulla kommentarer, känna andras blickar bränna i ryggen och många gånger också behöva förklara och till och med försvara sitt handikapp´s vara eller icke vara.
Nej, jag tror inte någon skulle vilja byta...
Dock vill jag poängtera att min familj och mina närmsta varit mycket förstående och stöttande och utan deras stöd, hjälp, kärlek och omsorg (samt en dos av min envishet!), hade jag aldrig befunnit mig där jag är idag och jag är verkligen tacksam för allt de gjort och gör för mig!
Ha en fortsatt härlig dag!
Kramar,
Anna
Vi kan inte förändra andra människor, men vi kan förändra oss själva och vår inställning till det som händer oss...
Alla människor ler på samma språk! :-)
Skillnaden oss emellan är att hennes syn långsamt försvagas till följd av en sjukdom, medan jag förlorade min på ett ögonblick - när proppen gick..
Men tankarna, rädslan och sorgen är densamma!
Likaså omgivningens brist på förståelse, tvivelaktiga bemötande och många gånger trångsynta kommentarer.
För egen del kan jag på ett sätt förstå vissa frågeställningar - men samtidigt så borde ju gemene man förstå att man knappast hittar på och / eller ljuger om att man är blind eller synskadad!?
Om dessa människor istället funderar på vad man som synskadad förlorar och vad det innebär för hela ens livsstil, -situation och livskvalitet, så kanske de inser att det knappast är något man skojar om.
För jag kan inte tänka mig att någon vill förlora sin självständighet, bil och körkort. Att tvingas ändra sitt liv och leverne helt, att inse hur begränsad man blir och att vara beroende av andra människor i många situationer.
Och som om inte allt detta är nog, så måste man även lära sig att till exempel acceptera (?) och använda en vit käpp och hoppas på att färdtjänst passar tiderna - samtidigt som man tyvärr även kommer att mötas av en del fördomsfulla kommentarer, känna andras blickar bränna i ryggen och många gånger också behöva förklara och till och med försvara sitt handikapp´s vara eller icke vara.
Nej, jag tror inte någon skulle vilja byta...
Dock vill jag poängtera att min familj och mina närmsta varit mycket förstående och stöttande och utan deras stöd, hjälp, kärlek och omsorg (samt en dos av min envishet!), hade jag aldrig befunnit mig där jag är idag och jag är verkligen tacksam för allt de gjort och gör för mig!
Ha en fortsatt härlig dag!
Kramar,
Anna
Vi kan inte förändra andra människor, men vi kan förändra oss själva och vår inställning till det som händer oss...
Alla människor ler på samma språk! :-)
Besatt..?!
Det är ju faktiskt ganska märkligt, vilken makt ADHD:n har över Anthony...
Trots nära fyrtio graders feber och märkbart tagen, så var det ändå som om ADHD:n liksom tog hans lilla kropp i besittning och han var minst lika hyperaktiv som vanligt!? Men när adhd-medicinen väl började verka, så tog han liksom helt slut, bokstavligt talat! Stackarn...
Och en tråkig följd av sjukdomen (som trots allt bara höll i sig i två dagar) är att han nu försöker "ta igen" allt han inte orkade de dagarna, typ...
Detta innebär att han för tillfället är fullständigt speedad, nästintill okontrollerbar och håller en öronbedövande ljudnivå.
Och som grädde på moset, så var vi igår dessutom bortbjudna på middag hos morföräldrarna...
Kan ju erkänna att det var med onda aningar som vi styrde kosan ditåt! :-) För även om min familj visar förståelse och överseende med A, så blir man åtminstone som förälder rejält stressad ändå, när ena barnet (A) gapar och skriker och ligger på golvet medan det andra barnet (=T) dödsföraktande hoppar mellan två stolar - samtidigt solm vi alla ska försöka äta och njuta av en god middag... Yeah, right!!?
Efter att ha dragits med i denna cyklon, var vi alla lika utmattade när min familj fick tacka för sig efter en rekordkort sittning - som dock kändes som en mindre evighet, eftersom våra extremt ouppfostrade (?! Ja, det är ju åtminstone vad många utomstående skulle trott!) barn rastat oss alla ordentligt!
Ja, hej och hå luden tå...! :-)
Kram,
Anna
Trots nära fyrtio graders feber och märkbart tagen, så var det ändå som om ADHD:n liksom tog hans lilla kropp i besittning och han var minst lika hyperaktiv som vanligt!? Men när adhd-medicinen väl började verka, så tog han liksom helt slut, bokstavligt talat! Stackarn...
Och en tråkig följd av sjukdomen (som trots allt bara höll i sig i två dagar) är att han nu försöker "ta igen" allt han inte orkade de dagarna, typ...
Detta innebär att han för tillfället är fullständigt speedad, nästintill okontrollerbar och håller en öronbedövande ljudnivå.
Och som grädde på moset, så var vi igår dessutom bortbjudna på middag hos morföräldrarna...
Kan ju erkänna att det var med onda aningar som vi styrde kosan ditåt! :-) För även om min familj visar förståelse och överseende med A, så blir man åtminstone som förälder rejält stressad ändå, när ena barnet (A) gapar och skriker och ligger på golvet medan det andra barnet (=T) dödsföraktande hoppar mellan två stolar - samtidigt solm vi alla ska försöka äta och njuta av en god middag... Yeah, right!!?
Efter att ha dragits med i denna cyklon, var vi alla lika utmattade när min familj fick tacka för sig efter en rekordkort sittning - som dock kändes som en mindre evighet, eftersom våra extremt ouppfostrade (?! Ja, det är ju åtminstone vad många utomstående skulle trott!) barn rastat oss alla ordentligt!
Ja, hej och hå luden tå...! :-)
Kram,
Anna
YES! :-)
Det finns en Gud!
... I form av mina föräldrar åtminstone! :-)
De insåg nämligen yngsta dotterns nöd och skyndade till undsättning :-).
Så medan denna kroppen lyxade med att åka iväg helt ensam (och det händer ju inte särskilt ofta!) till köpcentret i närheten, på behörigt avstånd från hemmets fyra väggar, barn och sjukdomar, så passade mormor sjuklingarna!
Lycksalig irrade jag runt mellan alla butiker och njöt av denna sällsamma lyx - och fyndade dessutom en del, vilket ju inte gjorde humöret sämre förstås!
Och trots att jag var helt slutkörd både fysiskt och psykiskt när jag återvände till hemmet, så var ändå mamma/barn-batteriet laddat igen - det är inte mycket som behövs egentligen!
Så tack kära mor (och far)! Om ni visste vad "bara" dessa timmar betydde för mig! :-)
Kram,
Anna
Genom att påminna oss själva om att vi har mycket att vara tacksamma över,
lär vi oss att förstå att allt det goda vi har i livet inte är självklart!
PS. Visst ser mina sjuka småttingar härliga ut..? Framför allt Anthony ser vansinnigt pigg ut... :-)
Men å andra sidan - inte många av oss gör väl det med en feber runt 40 grader..!? DS.
... I form av mina föräldrar åtminstone! :-)
De insåg nämligen yngsta dotterns nöd och skyndade till undsättning :-).
Så medan denna kroppen lyxade med att åka iväg helt ensam (och det händer ju inte särskilt ofta!) till köpcentret i närheten, på behörigt avstånd från hemmets fyra väggar, barn och sjukdomar, så passade mormor sjuklingarna!
Lycksalig irrade jag runt mellan alla butiker och njöt av denna sällsamma lyx - och fyndade dessutom en del, vilket ju inte gjorde humöret sämre förstås!
Och trots att jag var helt slutkörd både fysiskt och psykiskt när jag återvände till hemmet, så var ändå mamma/barn-batteriet laddat igen - det är inte mycket som behövs egentligen!
Så tack kära mor (och far)! Om ni visste vad "bara" dessa timmar betydde för mig! :-)
Kram,
Anna
Genom att påminna oss själva om att vi har mycket att vara tacksamma över,
lär vi oss att förstå att allt det goda vi har i livet inte är självklart!
PS. Visst ser mina sjuka småttingar härliga ut..? Framför allt Anthony ser vansinnigt pigg ut... :-)
Men å andra sidan - inte många av oss gör väl det med en feber runt 40 grader..!? DS.
Sjukorna fortsätter..
...."It´s fucking brilliant"..!?
När nu lillstintan äntligen hade den goda smaken att sova en hel natt igen - ja, då var det ju istället prinsens tur att bli sjuk såklart..!
Märkligt att en 6-åring är lika patetisk och pipig som sin 40-åriga pappa, när han fått "en fis på tvären"!? Suck... :-)
Jaa, så med andra ord så blev det ännu en natt i sömnlöshetens och gnälliga barns tecken...
Och jag kunde konstatera, när morgonen äntligen grydde (ja, den effekten får ju liksom en pip- och gnällig unge på en - man går hellre upp än ligger kvar och lyssnar på eländet!), att jag med stor risk för mitt förstånd nu kommer att ha båda barnen hemma resten av veckan..! :-)
Ja, vissa dagar är sannerligen roligare än andra...! :-)
Kram,
Anna
.
Verkligen fantastiskt kul...
De senaste fyra dagarna har jag spenderat inspärrad i mitt eget hus - i byn som gud glömde... :-)
Thess är sjuk.... Igen.... :-(
Vilket innebär sömnbrist á la grande - igen...!
Suck..! Ja, visst är småbarnsträsket alldeles fantastiskt stimulerande och allmänt underbart när man har "förmånen" att se det från denna (bak-)sida..! :-)
Detta innebär att för närvarande är glamouren i mitt liv likställd med ett askgrått ansikte med typ ica-kassar under ögonen som är rödsprängda av bristen på sömn, mångfaldiga byten av blöjor med onämnbart innehåll, illvrålande från en övertrött liten tjej med över 40-gradig feber - och så lite seriös nätshopping (ja, vad f-n - NÅT kul måste man väl få ha?!) förstås.. :-)
Hoppas Ni alla har det underbart! Själv hoppas jag på att få komma åtminstone ut i trädgården en sväng imorgon... Och kanske till och med en tripp till mataffären!? Wow - vilken kick! :-)
Ha det bäst!
Kramisar,
trötta mamman...
Ta inte livet för allvarligt, Du kommer ändå inte levande ur det! :-)
De senaste fyra dagarna har jag spenderat inspärrad i mitt eget hus - i byn som gud glömde... :-)
Thess är sjuk.... Igen.... :-(
Vilket innebär sömnbrist á la grande - igen...!
Suck..! Ja, visst är småbarnsträsket alldeles fantastiskt stimulerande och allmänt underbart när man har "förmånen" att se det från denna (bak-)sida..! :-)
Detta innebär att för närvarande är glamouren i mitt liv likställd med ett askgrått ansikte med typ ica-kassar under ögonen som är rödsprängda av bristen på sömn, mångfaldiga byten av blöjor med onämnbart innehåll, illvrålande från en övertrött liten tjej med över 40-gradig feber - och så lite seriös nätshopping (ja, vad f-n - NÅT kul måste man väl få ha?!) förstås.. :-)
Hoppas Ni alla har det underbart! Själv hoppas jag på att få komma åtminstone ut i trädgården en sväng imorgon... Och kanske till och med en tripp till mataffären!? Wow - vilken kick! :-)
Ha det bäst!
Kramisar,
trötta mamman...
Ta inte livet för allvarligt, Du kommer ändå inte levande ur det! :-)
Att inte se...
Jag har fått ett inlägg på min blogg, som både värmde och väckte känslor..
Och jag känner att det är såpass viktigt, att jag gärna vill dela med mig till alla Er andra också!
Som de flesta nog vet vid detta laget, så var jag ju med om en svår mc-olycka för snart åtta år sedan. Och med lite hjälp ifrån ovan, så överlevde jag mirakulöst nog men är numera handikappad.
Med handikappad menar jag då, att jag för alltid kommer att leva med svåra smärtor och likaså kommer jag alltid att behöva såväl smärtstillande som blodförtunnande mediciner. Men jag miste också min syn... Jag är helt blind på höger öga och har knappt ledsyn kvar på vänster.
Och när allting var helt nytt och såren färska, så var det synförlusten som tog mig hårdast. Blotta tanken på att mista min självständighet, bil och körkort med allt vad det innebär, höll på att göra mig galen av både sorg och bitterhet.
Livet ställdes helt på ända och jag tvingades lära mig att leva i en ständig dimma, beroende av andra människors väl och ve för att kunna röra mig utanför hemmet.
Men allting blev bättre och så småningom har jag istället lärt mig att utnyttja den lilla synrest jag har kvar maximalt och jag klarar mig numera alldeles utmärkt i kända miljöer (och inte minst är det så, att alla andra sinnen förstärks när ett försvagas eller försvinner - min hörsel är till exempel oerhört känslig numera!).
Däremot kvarstår frustrationen över att inte kunna åka iväg någonstans impulsivt utan alltid vara utlämnad till färdtjänst eller välvilliga närstående och därmed behöva planera minsta lilla mjölkinköp långt i förväg! :-) Och naturligtvis blir jag påmind efterhand som barnen nu växer (eller för den delen blir sjuka) och jag själv inte kan köra iväg dom på aktiviteter. Men allting brukar ordna sig i slutändan faktiskt!
Dock är jag oerhört tacksam till mina föräldrar, systrar och vänner - utan deras enorma stöd hade jag aldrig kommit dit jag är idag eller mått så bra som jag gör!
Och faktum är, som jag skrev i mitt svar på en annan blogg, att jag tror att det att vara synskadad på flera sätt kan liknas med till exempel en ADHD-diagnos. Eftersom båda dessa handikapp inte är bokstavligt talat visuella, så är det tyvärr många som inte tror att de finns heller.
Personligen blir jag ständigt bemött av märkliga kommentarer som helt baseras på det faktum att mina ögon ser "friska" ut - och därför anser många att då kan jag heller inte vara blind..!? Å andra sidan har jag även mött oerhört korkade och trångsynta både personer och kommentarer, som verkar anse att att vara blind och / eller synskadad är likaställt med att vara dum i huvudet..?! Kan ärligt säga att jag har satt några på plats genom åren.. Tihi.. :-)
Och samma fenomen märker vi med Anthony och hans ADHD - det står ju inte i pannan på honom och "det man inte ser, finns inte heller", typ..!?
Puh.. Ja, nu tror jag att jag fått sagt det viktigaste åtminstone..! Och som vanligt är det ju så med mig, att sådant jag brinner för det kan jag skriva "spaltmetrar" om..!
Och eftersom jag själv har erfarenhet av hur det är att förlora synen, så blev jag så glad och rörd över att någon vände sig till mig och delade med sig av sin situation. Och till Dig (och alla andra) vill jag bara säga att det kommer att bli bra, även om det inte känns så just nu! Men gudarna ska veta att kroppen är en fantastisk maskin och man vänjer sig verkligen vid det mesta och klarar definitivt mer än man tror!
Styrkekramar,
Anna
Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet... :-)
Och jag känner att det är såpass viktigt, att jag gärna vill dela med mig till alla Er andra också!
Som de flesta nog vet vid detta laget, så var jag ju med om en svår mc-olycka för snart åtta år sedan. Och med lite hjälp ifrån ovan, så överlevde jag mirakulöst nog men är numera handikappad.
Med handikappad menar jag då, att jag för alltid kommer att leva med svåra smärtor och likaså kommer jag alltid att behöva såväl smärtstillande som blodförtunnande mediciner. Men jag miste också min syn... Jag är helt blind på höger öga och har knappt ledsyn kvar på vänster.
Och när allting var helt nytt och såren färska, så var det synförlusten som tog mig hårdast. Blotta tanken på att mista min självständighet, bil och körkort med allt vad det innebär, höll på att göra mig galen av både sorg och bitterhet.
Livet ställdes helt på ända och jag tvingades lära mig att leva i en ständig dimma, beroende av andra människors väl och ve för att kunna röra mig utanför hemmet.
Men allting blev bättre och så småningom har jag istället lärt mig att utnyttja den lilla synrest jag har kvar maximalt och jag klarar mig numera alldeles utmärkt i kända miljöer (och inte minst är det så, att alla andra sinnen förstärks när ett försvagas eller försvinner - min hörsel är till exempel oerhört känslig numera!).
Däremot kvarstår frustrationen över att inte kunna åka iväg någonstans impulsivt utan alltid vara utlämnad till färdtjänst eller välvilliga närstående och därmed behöva planera minsta lilla mjölkinköp långt i förväg! :-) Och naturligtvis blir jag påmind efterhand som barnen nu växer (eller för den delen blir sjuka) och jag själv inte kan köra iväg dom på aktiviteter. Men allting brukar ordna sig i slutändan faktiskt!
Dock är jag oerhört tacksam till mina föräldrar, systrar och vänner - utan deras enorma stöd hade jag aldrig kommit dit jag är idag eller mått så bra som jag gör!
Och faktum är, som jag skrev i mitt svar på en annan blogg, att jag tror att det att vara synskadad på flera sätt kan liknas med till exempel en ADHD-diagnos. Eftersom båda dessa handikapp inte är bokstavligt talat visuella, så är det tyvärr många som inte tror att de finns heller.
Personligen blir jag ständigt bemött av märkliga kommentarer som helt baseras på det faktum att mina ögon ser "friska" ut - och därför anser många att då kan jag heller inte vara blind..!? Å andra sidan har jag även mött oerhört korkade och trångsynta både personer och kommentarer, som verkar anse att att vara blind och / eller synskadad är likaställt med att vara dum i huvudet..?! Kan ärligt säga att jag har satt några på plats genom åren.. Tihi.. :-)
Och samma fenomen märker vi med Anthony och hans ADHD - det står ju inte i pannan på honom och "det man inte ser, finns inte heller", typ..!?
Puh.. Ja, nu tror jag att jag fått sagt det viktigaste åtminstone..! Och som vanligt är det ju så med mig, att sådant jag brinner för det kan jag skriva "spaltmetrar" om..!
Och eftersom jag själv har erfarenhet av hur det är att förlora synen, så blev jag så glad och rörd över att någon vände sig till mig och delade med sig av sin situation. Och till Dig (och alla andra) vill jag bara säga att det kommer att bli bra, även om det inte känns så just nu! Men gudarna ska veta att kroppen är en fantastisk maskin och man vänjer sig verkligen vid det mesta och klarar definitivt mer än man tror!
Styrkekramar,
Anna
Livet är inte att rida ut stormen, utan att lära sig dansa i regnet... :-)
Den som väntar...
Ska drömmen äntligen bli verklighet?!
Är det äntligen dags för min fine "islandskille" att komma hem till Sverige..?!
Väntan har varit lång - ett helt år nu faktiskt - men nu verkar det äntligen som att det blir av! :-)
Och visst är han väl oemotståndligt söt, min fine springare..?? :-)
"Om vi står med det ena benet i gårdagen och det andra i morgondagen,
så pissar vi på idag... Med andra ord är det viktigt att vi är här och nu!" (Mia Törnblom)
Är det äntligen dags för min fine "islandskille" att komma hem till Sverige..?!
Väntan har varit lång - ett helt år nu faktiskt - men nu verkar det äntligen som att det blir av! :-)
Och visst är han väl oemotståndligt söt, min fine springare..?? :-)
"Om vi står med det ena benet i gårdagen och det andra i morgondagen,
så pissar vi på idag... Med andra ord är det viktigt att vi är här och nu!" (Mia Törnblom)
...
Härlig helg,
underbart väder
- som gjort för uteaktiviteter och familjemys!
Men med en 2-åring vars temp nästan fick mätaren att både koka och explodera,
fick man istället hålla sig inomhus...
Visst är småbarnslivet härligt!? :-)
underbart väder
- som gjort för uteaktiviteter och familjemys!
Men med en 2-åring vars temp nästan fick mätaren att både koka och explodera,
fick man istället hålla sig inomhus...
Visst är småbarnslivet härligt!? :-)
Thess o Anthony :-)
Jag var helt enkelt "tvungen" att hylla mina älskade små barn en stund :-).
Jag fick en sådan där stund, då ögonen plötsligt tåras och kroppen blir alldeles varm, till följd av den enorma kärlek man hyser för sitt/sina barn!
Dessa ständiga små källor till allt - glädje och sorg, tårar och skratt, kärlek och oro, ja "you name it"!
Men de är också (med eller utan diagnoser av något slag) två underbara små individer, som berikar mitt liv och min vardag i allra högsta grad - mamma älskar Er!
Thess...
Denna älskade lilla prinsessa...
Detta femflätade, sprudlande lilla yrväder, som aldrig är stilla och alltid full av bus! :-)
Så full av liv, hyss och upptäckarglädje.
Envis som synden, trotsig som få, mer vild än tam..... Och alldeles oemotståndlig!
Anthony...
Vår älskade lille store prins och skolepåg...
Detta lilla energiknippe, som alltid har turbon i och ingen hejd på något!
En supergó, kärleksfull och omtänksam liten kille, som stundtals kan bli
väldigt allvarlig.
Men också ett riktigt busfrö, envis som få och "full i fasen"...! :-) Och - förstås - alldeles underbar!
(Följande fina rader fick jag när T var nyfödd:)
Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!
Ett (späd)barn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.
Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.
Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram!
Jag fick en sådan där stund, då ögonen plötsligt tåras och kroppen blir alldeles varm, till följd av den enorma kärlek man hyser för sitt/sina barn!
Dessa ständiga små källor till allt - glädje och sorg, tårar och skratt, kärlek och oro, ja "you name it"!
Men de är också (med eller utan diagnoser av något slag) två underbara små individer, som berikar mitt liv och min vardag i allra högsta grad - mamma älskar Er!
Thess...
Denna älskade lilla prinsessa...
Detta femflätade, sprudlande lilla yrväder, som aldrig är stilla och alltid full av bus! :-)
Så full av liv, hyss och upptäckarglädje.
Envis som synden, trotsig som få, mer vild än tam..... Och alldeles oemotståndlig!
Anthony...
Vår älskade lille store prins och skolepåg...
Detta lilla energiknippe, som alltid har turbon i och ingen hejd på något!
En supergó, kärleksfull och omtänksam liten kille, som stundtals kan bli
väldigt allvarlig.
Men också ett riktigt busfrö, envis som få och "full i fasen"...! :-) Och - förstås - alldeles underbar!
(Följande fina rader fick jag när T var nyfödd:)
Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!
Ett (späd)barn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.
Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.
Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram!
...
När natt blir dag och dag blir natt...
Det är ju märkligt egentligen, att det efter så många år fortfarande kvarstår vissa öppna sår...
Och man skulle ju kunnat tro att man efter en så kallad "nära-döden-upplevelse", inte längre är så rädd inför döden utan ser det som något fint och fridfullt - men faktum är att jag numera är räddare än någonsin för att livet ska ta slut...
Och så har vi det där med sömnen... Under ett helt år efter olyckan sov jag inte en enda natt - dödsångesten hade mig i ett krampaktigt grepp och jag var livrädd för att somna och aldrig vakna igen. Men i samband med att jag blev gravid med Anthony, så blev det plötsligt mycket lättare att sova, vilket var en enorm lättnad!
Men av någon anledning, som jag själv inte kan sätta fingret på, så är jag nu tillbaka i denna onda cirkel...
Trots den enorma trötthet jag ofta känner (både fysiskt och psykiskt) när kvällen kommer, så är jag på något sätt klarvaken i samma stund som alla lampor släcks - och min väntan på morgonen tar sin början...
Och det är väl ändå märkligt, att man vid typ tre- halvfyra på morgonen - trots att ögonen är fulla av tonvis med grus - vaknar till efter en stunds slummer och verkligen hoppas att klockan ska vara åtminstone närmre sex istället, så att man kan "få lov" att gå upp och sätta på tv:n och kaffet!? :-)
Vad Du ÄR kommer alltid att vara viktigare än vad Du gör!
Det är ju märkligt egentligen, att det efter så många år fortfarande kvarstår vissa öppna sår...
Och man skulle ju kunnat tro att man efter en så kallad "nära-döden-upplevelse", inte längre är så rädd inför döden utan ser det som något fint och fridfullt - men faktum är att jag numera är räddare än någonsin för att livet ska ta slut...
Och så har vi det där med sömnen... Under ett helt år efter olyckan sov jag inte en enda natt - dödsångesten hade mig i ett krampaktigt grepp och jag var livrädd för att somna och aldrig vakna igen. Men i samband med att jag blev gravid med Anthony, så blev det plötsligt mycket lättare att sova, vilket var en enorm lättnad!
Men av någon anledning, som jag själv inte kan sätta fingret på, så är jag nu tillbaka i denna onda cirkel...
Trots den enorma trötthet jag ofta känner (både fysiskt och psykiskt) när kvällen kommer, så är jag på något sätt klarvaken i samma stund som alla lampor släcks - och min väntan på morgonen tar sin början...
Och det är väl ändå märkligt, att man vid typ tre- halvfyra på morgonen - trots att ögonen är fulla av tonvis med grus - vaknar till efter en stunds slummer och verkligen hoppas att klockan ska vara åtminstone närmre sex istället, så att man kan "få lov" att gå upp och sätta på tv:n och kaffet!? :-)
Vad Du ÄR kommer alltid att vara viktigare än vad Du gör!
Suck...
Efter att ha varit hemma, bokstavligt talat innanför husets fyra väggar, i de 7,5 år som förflutit sedan jag och gubben träffades så skulle man väl lugnt kunna påstå att det andra könet blivit både bekväm (=lat!) och bortskämd (=mansgris!)...
Igår skulle mamman (tänka sig, för andra kvällen i rad skulle jag bege mig utanför hemmet under ett par timmar!) på möte på skolan och hade därför planerat in en lagom snabblagad middag för att minska stressen.
Men lagom till att jag kommit igång med matlagningen så ringde äntligen personal från BUP upp mig och för att ha någon chans att höra vad hon hade att säga, så behövde jag avlägsna min tjuriga lilla dotter från köket, varför jag ropade efter mannen - som naturligtvis befann sig i källaren.. Och vad han svarade vet jag fortfarande inte, men det var i varje fall inget positivt och han kom heller aldrig till undsättning..
Hej och hå! Men men - mamman fick ju gilla läget och försöka stuva makaronerna samtidigt som hon satt fast i väggen via telefonen och försökte föra ett seriöst samtal med sköterskan och dessutom hade en överaktiv 2-åring ömsom hängande i knävecken och ömsom ramlande av stolar..
När samtalet väl var avslutat och middagen serverad, hade klockan blivit så mycket och mamman såpass stressad och frusterad att hon själv inte hann äta något innan hon skulle åka. Så hon såg till att samtliga ungar (egna såväl som andras) fick middag samtidigt som hon förberedde välling till den yngsta (allt för att underlätta för både barn och pappa..).
Tyvärr inbillade hon sig då, att när hon återvände hem framåt åttasnåret så skulle förhoppningsvis båda barnen ha hunnit somna och huset skulle åtminstone se ut som hon lämnat det...
Jösses, så dum och blåögd (och blond!) man kan vara! :-)
När jag kom hem strax före åtta på kvällen, så såg hela den nystädade ovanvåningen ut som ett bombnedslag, köket påminde även det om typ tredje världskriget och barnen - hm, nåja, ett barn hade "just tystnat"... Men 6-åringen satt med ögon som hängde i knävecken och väntade på att mamma skulle komma hem - och lägga honom... Suck!?
Men självklart hade hon ju inte hjärta att neka honom det!
...Och som om inte röran och frustrationen från igår kväll var nog, så kunde mamman klockan halvsju imorse, när dottern vaknade, konstatera att pappan till barnet inte hade varken bytt blöja eller tagit på henne pyjamas innan hon lade sig igår...
Starkt jobbat, pappa - Du upphör aldrig att förvåna mig!
...Och en tanke som slår mig och som plötsligt är fullständigt absurd , omöjlig och otänkbar, är det förslag som min syster kom med häromdagen; Att vi tjejer skulle åka iväg till Ullared, boka stuga och sitta och prata och dricka vin på kvällen och därefter shoppa dagen därpå innan vi återvände hem... :-)
En strålande idé! Men tyvärr bara en dröm för mig - och en mardröm för barnen (och mig..!)! :-) Hahaha..!
Ha en underbar höstdag!
Kram,
Anna
Var förlåtande - även mot Dig själv!
S.O.S
OK - nu har jag försökt i typ en månad att få HJÄLP till min son och oss, utan någon som helst framgång.
Trots upprepade samtal och ett antal lämnade, desperata, meddelanden har ingen återkommit.
Så nu undrar jag - om jag typ klär av mig naken och ställer mig ute på gatan, är det någon som ser och hör mig då??
Om inte annat, så lär jag ju bli ett fall för polisen och därmed är risken även stor att jag hamnar i media - och DÅ kanske någon hör och förstår min/vår desperata bön efter hjälp?!
Trots upprepade samtal och ett antal lämnade, desperata, meddelanden har ingen återkommit.
Så nu undrar jag - om jag typ klär av mig naken och ställer mig ute på gatan, är det någon som ser och hör mig då??
Om inte annat, så lär jag ju bli ett fall för polisen och därmed är risken även stor att jag hamnar i media - och DÅ kanske någon hör och förstår min/vår desperata bön efter hjälp?!
Låg självkänsla..
En av de stora rädslorna (åtminstone för mig och just nu) med att ha ett barn med ADHD, är att de inte ska få några vänner och / eller bli omtyckta.
Hittills har jag / vi kunnat glädja oss åt att Anthony alltid är väldigt mån om andra och inte minst sina vänner :-).
Men - en sak som däremot både kan skrämma och avskräcka potentionella vänner (och som han själv tyvärr ännu inte riktigt själv förstår), är om och när han får ett av sina utbrott...
Till min stora glädje har han den senaste tiden lekt väldigt mycket med en flicka i klassen och det går alltid jättebra och utan bekymmer av något slag.
Men så plötsligt idag när de lekte, så ville hon gå hem tidigare än planerat eftersom hon var trött. Då reagerade A genast mycket negativt, eftersom han ville leka mer och under tiden jag sökte flickans föräldrar kunde jag höra hur A "morrade och gick på" inne på rummet... Och när jag öppnade dörren och undrade vad det var han satt och mumlade om, så berättade tösabiten skrämt att han bland annat sagt att "..han skulle döda sig själv"... :-(
När jag lugnt och sansat (och något chockad över att min 6-åring får för sig att säga något sådant!?) försökte förklara för honom att man absolut inte får säga något sådant, fick han ett av sina - för mig! - välkända utbrott och började skrika, svära och slå i dörren...
Det är svårt att beskriva den sorg och vanmakt jag kände - över hela situationen!
Inte "bara" det faktum att min son sin ringa ålder till trots, de senaste dagarna hunnit säga både "jag ska döda mig själv", "jag hatar mig själv" och liknande destruktiva och hemska uttalanden - dessutom oroade jag mig (förstås!) för huruvida denna lekkamrat kommer att vilja leka med honom igen...
Nu är det en väldigt gó och klok tjej, som visar stor förståelse för Anthony och de lekte som vanligt igen innan hon väl gick hem senare (för när hennes mamma kom, så ville hon inte hem längre!) - men ändå..!?
Men - och framför allt - varför säger min påg sådana förfärliga saker?! Vad är det som får en liten 6-åring att ha så låga och destruktiva tankar om sig själv och hur i himmelens namn är det ens möjligt att ett barn redan i denna ålder har så förfärligt dålig självkänsla..??! Usch, vad det gör ont...
Och om det gör så ont i mig, vad gör det då inte inom honom??
Kram,
Anna
Barn är den fattiges rikedom! (Danskt ordspråk)
Hittills har jag / vi kunnat glädja oss åt att Anthony alltid är väldigt mån om andra och inte minst sina vänner :-).
Men - en sak som däremot både kan skrämma och avskräcka potentionella vänner (och som han själv tyvärr ännu inte riktigt själv förstår), är om och när han får ett av sina utbrott...
Till min stora glädje har han den senaste tiden lekt väldigt mycket med en flicka i klassen och det går alltid jättebra och utan bekymmer av något slag.
Men så plötsligt idag när de lekte, så ville hon gå hem tidigare än planerat eftersom hon var trött. Då reagerade A genast mycket negativt, eftersom han ville leka mer och under tiden jag sökte flickans föräldrar kunde jag höra hur A "morrade och gick på" inne på rummet... Och när jag öppnade dörren och undrade vad det var han satt och mumlade om, så berättade tösabiten skrämt att han bland annat sagt att "..han skulle döda sig själv"... :-(
När jag lugnt och sansat (och något chockad över att min 6-åring får för sig att säga något sådant!?) försökte förklara för honom att man absolut inte får säga något sådant, fick han ett av sina - för mig! - välkända utbrott och började skrika, svära och slå i dörren...
Det är svårt att beskriva den sorg och vanmakt jag kände - över hela situationen!
Inte "bara" det faktum att min son sin ringa ålder till trots, de senaste dagarna hunnit säga både "jag ska döda mig själv", "jag hatar mig själv" och liknande destruktiva och hemska uttalanden - dessutom oroade jag mig (förstås!) för huruvida denna lekkamrat kommer att vilja leka med honom igen...
Nu är det en väldigt gó och klok tjej, som visar stor förståelse för Anthony och de lekte som vanligt igen innan hon väl gick hem senare (för när hennes mamma kom, så ville hon inte hem längre!) - men ändå..!?
Men - och framför allt - varför säger min påg sådana förfärliga saker?! Vad är det som får en liten 6-åring att ha så låga och destruktiva tankar om sig själv och hur i himmelens namn är det ens möjligt att ett barn redan i denna ålder har så förfärligt dålig självkänsla..??! Usch, vad det gör ont...
Och om det gör så ont i mig, vad gör det då inte inom honom??
Kram,
Anna
Barn är den fattiges rikedom! (Danskt ordspråk)
Ang "tjocka släkten"..
Hahaha... :-)
Det var oerhört glädjande att höra Era stöttande kommentarer, angående mitt inlägg om släkten...!
Och jag vill bara förtydliga, att jag naturligtvis också kan ha överseende med en del - men i detta fallet var det banne mig magstarkt!
Jag har både förståelse och respekt för min man´s liv före mig - liksom jag förväntar mig att han har för mitt! Men även han själv reagerade starkt på detta uttalande och tyckte det var jättepinsamt - och som sagt, så har vi nu hunnit vara tillsammans i nästan åtta år... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Det var oerhört glädjande att höra Era stöttande kommentarer, angående mitt inlägg om släkten...!
Och jag vill bara förtydliga, att jag naturligtvis också kan ha överseende med en del - men i detta fallet var det banne mig magstarkt!
Jag har både förståelse och respekt för min man´s liv före mig - liksom jag förväntar mig att han har för mitt! Men även han själv reagerade starkt på detta uttalande och tyckte det var jättepinsamt - och som sagt, så har vi nu hunnit vara tillsammans i nästan åtta år... :-)
Ha en underbar dag!
Kram,
Anna
Busunge... :-)
Häromkvällen möttes jag av synen enligt bild 1 när jag skulle ta mig in på toaletten.....
...Och anledningen till spektaklet enligt första bilden, fann jag på bild nummer 2 (kanske något otydlig bild, men det föreställer typ en pyramid av toarullar och en tennisboll att slå omkull dom med..!)......
...Och den skyldige återfanns enligt bild 3.... :-)
Underbara, härliga, fantastiska och uppfinningsrika barn...! :-)
Släkten är värst..
Ja, otvetydigt är det så!
Gamla päron, svärföräldrar, gaggiga gamla mostrar och fastrar - med noll taktkänsla och näsor som läggs i blöt, hursomhelst och varsomhelst.
Och fredagkvällens släktkalas var inget undantag - mitt under middagen deklarerade plötsligt en av de närvarande gamla getterna att ...."det var ett så fint bröllop - ni var så snygga....!" Och då åsyftades min käre gubbes bröllop med sitt "EX"...!!!? :-( För typ ett decennium sedan... Som dessutom avslutades lika fort som det påbörjats och därefter har VI hunnit träffas, förlovat oss och skaffat två gemensamma barn. Men det är klart ingenting att orda om eller ens värt att notera - nej, annat var det förr...!
Vännerna kallar sig uppriktiga - fienderna är det!
Gamla päron, svärföräldrar, gaggiga gamla mostrar och fastrar - med noll taktkänsla och näsor som läggs i blöt, hursomhelst och varsomhelst.
Och fredagkvällens släktkalas var inget undantag - mitt under middagen deklarerade plötsligt en av de närvarande gamla getterna att ...."det var ett så fint bröllop - ni var så snygga....!" Och då åsyftades min käre gubbes bröllop med sitt "EX"...!!!? :-( För typ ett decennium sedan... Som dessutom avslutades lika fort som det påbörjats och därefter har VI hunnit träffas, förlovat oss och skaffat två gemensamma barn. Men det är klart ingenting att orda om eller ens värt att notera - nej, annat var det förr...!
Vännerna kallar sig uppriktiga - fienderna är det!
Nitlott igen! :-)
Föga förvånande...
Jag drog nitlotten - igen :-)...
Förvisso hade jag självmant anmält mig som frivillig att hjälpa till vid den årliga skoljoggen - men då förväntade jag mig något längre förvarning än typ några timmar!
Och vädret gjorde ju inte mig direkt mera välvilligt inställd till detta projekt... Halv storm, ösregn och den typiska, råa och kalla luften som vi i Skåne är kända för, gjorde ju inte precis att jag jublade och slog volter!
Så det blev till att våldföra sig på garderoben i jakten efter lämplig klädsel och jag var mycket tacksam för att jag var så förståndig att jag köpte ett regnställ till mig själv typ förra året - visste väl att det skulle komma till användning förr eller senare!
Utöver det, så blev det även tjock tröja, dunväst och kängor - samt en balja kaffe att värma och trösta sig med när man stod där i sin ensamhet och väntade på en hel drös förvirrade barn i åldrarna 6-12 år, som likt en skock yra höns så småningom ömsom rusade, ömsom lunkade och ömsom släpade sig förbi mig... :-)
Hursomhelst - vad hände då, tro?! Jo, utöver att min kropp nu hunnit stelna av regnet, blåsten och kylan (även om solen försökte titta fram efter en stund) och fick känseln i fötterna att försvinna och jag fick stickningar och domningar i händerna - så blev jag naturligtvis akut kissnödig (som en helt naturlig följd av min överkonsumtion av kaffe)!
Hmm - nåja... Jag uthärdade även om det bubblade i öronen! Men jag kan utan överdrift erkänna att det var skönt i mer än en bemärkelse att komma hem igen :-)!
Men även om jag både frös och blev blöt (och kissnödig!), så var det en fröjd att se alla barnen på språng, glatt lufsande på trots vädermakterna emot sig!
Kvällen kan man däremot påstå att den mest gick i moll...
Ett barn var hyperaktivt, ett annat hyper-hysteriskt och ett tredje hyper-otrevligt...
Jaa, föräldraskapet är sannerligen en prövning utan like!
Ibland går det bra och ibland helt åt helsefyr - och det värsta och mest frustrerande är att man sällan eller aldrig vet vad man råkat göra rätt eller fel i de respektive situationerna?! :-)
Ha en härlig dag!
Kram,
Anna.
Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det! :-)
Jag drog nitlotten - igen :-)...
Förvisso hade jag självmant anmält mig som frivillig att hjälpa till vid den årliga skoljoggen - men då förväntade jag mig något längre förvarning än typ några timmar!
Och vädret gjorde ju inte mig direkt mera välvilligt inställd till detta projekt... Halv storm, ösregn och den typiska, råa och kalla luften som vi i Skåne är kända för, gjorde ju inte precis att jag jublade och slog volter!
Så det blev till att våldföra sig på garderoben i jakten efter lämplig klädsel och jag var mycket tacksam för att jag var så förståndig att jag köpte ett regnställ till mig själv typ förra året - visste väl att det skulle komma till användning förr eller senare!
Utöver det, så blev det även tjock tröja, dunväst och kängor - samt en balja kaffe att värma och trösta sig med när man stod där i sin ensamhet och väntade på en hel drös förvirrade barn i åldrarna 6-12 år, som likt en skock yra höns så småningom ömsom rusade, ömsom lunkade och ömsom släpade sig förbi mig... :-)
Hursomhelst - vad hände då, tro?! Jo, utöver att min kropp nu hunnit stelna av regnet, blåsten och kylan (även om solen försökte titta fram efter en stund) och fick känseln i fötterna att försvinna och jag fick stickningar och domningar i händerna - så blev jag naturligtvis akut kissnödig (som en helt naturlig följd av min överkonsumtion av kaffe)!
Hmm - nåja... Jag uthärdade även om det bubblade i öronen! Men jag kan utan överdrift erkänna att det var skönt i mer än en bemärkelse att komma hem igen :-)!
Men även om jag både frös och blev blöt (och kissnödig!), så var det en fröjd att se alla barnen på språng, glatt lufsande på trots vädermakterna emot sig!
Kvällen kan man däremot påstå att den mest gick i moll...
Ett barn var hyperaktivt, ett annat hyper-hysteriskt och ett tredje hyper-otrevligt...
Jaa, föräldraskapet är sannerligen en prövning utan like!
Ibland går det bra och ibland helt åt helsefyr - och det värsta och mest frustrerande är att man sällan eller aldrig vet vad man råkat göra rätt eller fel i de respektive situationerna?! :-)
Ha en härlig dag!
Kram,
Anna.
Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det! :-)
Vad händer..?!
Vad är det egentligen som händer med Anthony?
Vad är det som så plötsligt och utan förvarning gör att han förvandlas från en gó och glad och positiv kille, till den mest ledsna och hysteriska lille unge jag någonsin sett?!
Och varför kan inte ens jag, som hans mamma, varken förutspå eller häva dessa fruktansvärda utbrott?!
Det är så vansinnigt frustrerande och hjärtskärande, att se sitt barn i ett tillstånd dit man själv inte alls kan nå. Det finns ingenting jag kan säga eller göra för att trösta och lugna, mer än att invänta att det värsta börjar ebba ut...
I skrivande stund har jag precis fått A att somna, efter en mycket besvärlig kväll.
Annars har det varit en bra dag igen, A har varit hur duktig som helst och dessutom haft en kompis här hemma i eftermiddag.
Problemen började i samma veva som Bolibompa gick igång på tv:n.. Han började med att helt enkelt vara allmänt rastlös, övertrött och stökig och de stora scenerna tog vid när pappa klockan halvsju klargjorde att A fick gå och lägga sig istället om han tänkte vara på ett sådant humör...
Det finns inte ord att beskriva det utbrott som följde på det - A fullkomligt flög in på sitt rum, gallskrikande, gråtande och hysteriskt vrålande om vartannat och alla försök till samtal var förstås utan framgång.
Men så kom han ut och satte sig hos mig en stund, fortfarande helt förstörd och storgråtande men uppenbarligen närhetstörstande - för att plötsligt sätta av igen i full fart och fullständigt hysteriskt skrikande smälla igen dörren till sitt rum.
Och så höll han fortfarande på att vråla när jag kom in i rummet och hittade honom en stund senare, och då låg han dessutom nästan som i kramp på sängen - liksom bakåtböjd..?! Usch, ja hemskt såg det ut i alla fall - och med ögonen vilt uppspärrade, som alltid vid ett sådant här "anfall"...
Men äntligen lyckades jag åtminstone tränga igenom till honom och efter ytterligare kanske femton minuter, så började han lugna ner sig. Dock hade jag då fått lova att jag skulle lägga honom efter att jag lagt T - och på den vägen blev det...! :-)
För Er som själva lever med denna typen av diagnoser, så känner Ni säkert igen en del av det jag beskriver!? Skriv gärna några rader och berätta, jag är så tacksam för alla delade erfarenheter!
För det finns banne mig inget värre än att känna att man stundtals knappt känner igen sitt eget barn och vad än värre är, att inte ens varken kunna eller få trösta dom! Jag älskar ju min lille prins av hela mitt hjärta och allt jag vill är att han ska må bra och vara lycklig!
Godnattkramar,
Anna.
Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern... :-)
Vad är det som så plötsligt och utan förvarning gör att han förvandlas från en gó och glad och positiv kille, till den mest ledsna och hysteriska lille unge jag någonsin sett?!
Och varför kan inte ens jag, som hans mamma, varken förutspå eller häva dessa fruktansvärda utbrott?!
Det är så vansinnigt frustrerande och hjärtskärande, att se sitt barn i ett tillstånd dit man själv inte alls kan nå. Det finns ingenting jag kan säga eller göra för att trösta och lugna, mer än att invänta att det värsta börjar ebba ut...
I skrivande stund har jag precis fått A att somna, efter en mycket besvärlig kväll.
Annars har det varit en bra dag igen, A har varit hur duktig som helst och dessutom haft en kompis här hemma i eftermiddag.
Problemen började i samma veva som Bolibompa gick igång på tv:n.. Han började med att helt enkelt vara allmänt rastlös, övertrött och stökig och de stora scenerna tog vid när pappa klockan halvsju klargjorde att A fick gå och lägga sig istället om han tänkte vara på ett sådant humör...
Det finns inte ord att beskriva det utbrott som följde på det - A fullkomligt flög in på sitt rum, gallskrikande, gråtande och hysteriskt vrålande om vartannat och alla försök till samtal var förstås utan framgång.
Men så kom han ut och satte sig hos mig en stund, fortfarande helt förstörd och storgråtande men uppenbarligen närhetstörstande - för att plötsligt sätta av igen i full fart och fullständigt hysteriskt skrikande smälla igen dörren till sitt rum.
Och så höll han fortfarande på att vråla när jag kom in i rummet och hittade honom en stund senare, och då låg han dessutom nästan som i kramp på sängen - liksom bakåtböjd..?! Usch, ja hemskt såg det ut i alla fall - och med ögonen vilt uppspärrade, som alltid vid ett sådant här "anfall"...
Men äntligen lyckades jag åtminstone tränga igenom till honom och efter ytterligare kanske femton minuter, så började han lugna ner sig. Dock hade jag då fått lova att jag skulle lägga honom efter att jag lagt T - och på den vägen blev det...! :-)
För Er som själva lever med denna typen av diagnoser, så känner Ni säkert igen en del av det jag beskriver!? Skriv gärna några rader och berätta, jag är så tacksam för alla delade erfarenheter!
För det finns banne mig inget värre än att känna att man stundtals knappt känner igen sitt eget barn och vad än värre är, att inte ens varken kunna eller få trösta dom! Jag älskar ju min lille prins av hela mitt hjärta och allt jag vill är att han ska må bra och vara lycklig!
Godnattkramar,
Anna.
Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern... :-)
:)
Plötsligt slår det mig...
Jag mår så mycket bättre!
Och visst - bihåleinflammationen har börjat släppa,
jag har även försökt ta mig själv i kragen
och det har dessutom varit några riktigt hyfsade - ja, faktiskt riktigt bra! - dagar sett till A (och
även övriga familjemedlemmar) och de dagliga berg- och dalbanorna.
Jag har min ridning att se fram emot varje vecka och förhoppningsvis kommer
snart min "islänning" hem till Sverige (äntligen)
och jag försöker verkligen skapa mig en framtid...
Men - det går inte heller att bortse ifrån det faktum,
att jag sedan en vecka tillbaka också åter äter "lyckopiller".
Jag tycker själv att just det ordet är slitet och klingar falskt,
men oavsett vad man kallar dessa antidepressiva mediciner för,
så kan de verkligen göra skillnad.
Tack vare dom, så lyckades jag för många år sedan hitta kraften att
ta mig ur ett mycket destruktivt förhållande,
och just idag känner jag mig återigen mycket ödmjuk och tacksam inför den
positiva effekten som medicinen har på mig och mitt liv!
För just nu så mår jag betydligt bättre och känner att jag har styrkan och orken
att klara vardagen bättre och därmed också vara en betydligt bättre sambo och
inte minst mamma! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
En del väntar på att de ska se ljuset i tunneln
- varför inte ta ett kliv framåt och tända det där jävla ljuset själv?! :-)
Jag mår så mycket bättre!
Och visst - bihåleinflammationen har börjat släppa,
jag har även försökt ta mig själv i kragen
och det har dessutom varit några riktigt hyfsade - ja, faktiskt riktigt bra! - dagar sett till A (och
även övriga familjemedlemmar) och de dagliga berg- och dalbanorna.
Jag har min ridning att se fram emot varje vecka och förhoppningsvis kommer
snart min "islänning" hem till Sverige (äntligen)
och jag försöker verkligen skapa mig en framtid...
Men - det går inte heller att bortse ifrån det faktum,
att jag sedan en vecka tillbaka också åter äter "lyckopiller".
Jag tycker själv att just det ordet är slitet och klingar falskt,
men oavsett vad man kallar dessa antidepressiva mediciner för,
så kan de verkligen göra skillnad.
Tack vare dom, så lyckades jag för många år sedan hitta kraften att
ta mig ur ett mycket destruktivt förhållande,
och just idag känner jag mig återigen mycket ödmjuk och tacksam inför den
positiva effekten som medicinen har på mig och mitt liv!
För just nu så mår jag betydligt bättre och känner att jag har styrkan och orken
att klara vardagen bättre och därmed också vara en betydligt bättre sambo och
inte minst mamma! :-)
Ha en underbar dag!
Kramar,
Anna
En del väntar på att de ska se ljuset i tunneln
- varför inte ta ett kliv framåt och tända det där jävla ljuset själv?! :-)
